Devilfish dog igår. Det var knappt två veckor sedan jag fick veta att han var jättesjuk och hade fått beskedet att det var dagar kvar eller max veckor. Redan då högg det i bröstet. Det kändes overkligt för han är ju en del av oss. Vår lilla bubbla som reser runt som en kringflackande cirkus i Europa på EPT-touren. Nu syftar jag väl mest på mig och mina allierade i mediarummet när jag talar om cirkus men några av de spelare som varit med sedan starten ligger oss självklart extra varmt om hjärtat och där hittar vi bland andra Dave ”Devilfish” Ulliott.

Jag kände Dave inte mer än att jag följt hans karriär, att vi varit på många fester ihop eller att vi bott på samma hotell och snackat vid frukosten eller i hissen men han var en sådan person som alla kände för det var sådan han var. Inte alls som han gärna ville ge sken av; En casanova som gärna omgav sig med mycket yngre kvinnor och som alltid hade en raggningsreplik i bakfickan. Nej den bilden suddade han bort ganska tidigt. Jag minns hur jag själv dömde honom innan vi satt på den där frukosten på ett hotell i Deauville och snackade en hel morgon. Han hade med sig sin flickvän som var yngre än mig. En sådan tjej som jag hade dömt ut honom för att synas med med. Men där och då fick jag slänga mina förutfattade meningar i papperskorgen för det var då inget mähä utan världens varmaste tjej och de var så otroligt kära i varandra. Hon var smart, vältalig och det var ingen tvekan om vem som bestämde i deras förhållande och det var inte han (skratt). Dave bjöd (som alltid) på skratt och detta är faktiskt en av de få frukostar jag minns eftersom jag brukar gå runt som ett töcken och se ut som jag kom direkt från sängen med rufsigt hår och huvudkudden i ansiktet (vilket jag självklart gjorde).

Devilfish och Cecilia Nordenstam på någon nattklubb i Las Vegas 2009. Som sagt. Alltid omgiven av vackra damer 😉

Jag läste nyheten innan jag somnade igår och fällde en tår. Jag har gråtit flera gånger idag när jag läst alla andras vackra ord om honom, skrattat åt härliga minnen och när EPT-grundaren John Duthie la upp en film när Dave sitter och spelare och sjunger ”Knocking on heavens door” ja, då brast det. Fuck cancer! Hemska vidriga sjukdom! Den har tagit flera av mina närmsta och har nu även tagit en av pokervärldens färgstarkaste personer. Livet är inte rättvist och kan vara över på tok för tidigt.

En sak är säker och det är att vi alla kommer att sakna Devilfish och att EPT Monaco kommer att kännas lite extra tomt utan att få höra om hans otroligt dåliga kortsnitt, hans sätt att försöka charma såväl servitrisen som dealern och framförallt hur han hittar något piano och sätter sig helt sonika och börjar spela och sjunga.

Sov gott Devilfish!

Jag skrev även en kort blogg mellan tårarna om när han var på Sviten i Stockholm typ 2005 eller 2006 för den som vill läsa.

Fuck fuck fuck cancer! Gör som jag, sätt genast in en krona till Cancerfonden och börja lev här och nu! Och till sist ta hand om er!