WSOP närmar sig, liksom den årliga pilgrimsresan till Sin City; och eftersom spelstaden Las Vegas i Nevada har en historia och ett förflutet som är oupplösligen förknippat med den organiserade brottsligheten – maffian, the mob, those guys from Chicago, kalla den för vad du vill – tänkte jag här i ett antal avsnitt, parallellt med att jag skriver om andra ting, berätta om just maffians historia i staden.

Från det sena 1940-talet och långt in på 1970-talet var det få saker av vikt som inträffade i Las Vegas utan att maffian hade ett finger med i spelet. Maffians existens var helt enkelt en del av vardagslivet i Las Vegas då. Växte du upp där på den tiden, var du nästan garanterat klasskompis med en eller flera vars fäder var ”inflytelserika” i olika sammanhang… men kanske då och då tvingades ta en paus på 3-5 år i sin affärsverksamhet, eller enstaka gånger mera permanent än så på grund av en omplacering till några fot under ökensanden.

När till exempel världens första ”temakasino”, Caesars Palace, uppfördes i Las Vegas var det tack vare en upplåning på oerhörda 25 miljoner dollar i huvudsakligen maffiapengar, det mesta av dem inslussade via den ökända pensionsfonden inom fackföreningen Teamsters Union som då styrdes av Jimmy Hoffa. Det är inte att undra på att när Alan King, då en av USA:s mest berömda komiker, under invigningskvällen på Caesars den 5 augusti 1966 tillfrågades om vad han tyckte om arkitekturen, replikerade han slagfärdigt: ”Nja, kanske inte så mycket romersk i stilen – mera tidigt siciliansk.”

Inte förrän på 1980-talet, genom resoluta insatser från främst FBI och amerikanska skatteverket IRS, och inte minst tack vare de betydligt större ekonomiska musklerna hos ”big business”, de stora och börsnoterade företagskonglomerat som allt mer tog över kasinoverksamheten i delstaten, kunde den organiserade brottslighetens makt slutgiltigt brytas. Men årtiondena när maffian styrde i Las Vegas har i efterhand getts ett oförtjänt nostalgiskt skimmer, och blivit en outsinlig källa till inspiration för filmer och romaner – inte minst mer eller mindre biografiska sådana, som ”Casino” av Nicholas Pileggi.

 

”That’s where the money is”

Det som en gång drog maffian till Las Vegas var det enklaste av alla skäl: där fanns lättillgängliga pengar. Den ideologin har elegant summerats förr. En gång, på 1930-talet under en rättegång mot den ökände bankrånaren Willie Sutton, ställde domaren frågan: ”Varför ger ni er på just banker?” Suttons svar har blivit klassiskt: ”Because that’s where the money is.”

Om man snabbspolar förbi paiuteindianer, enstaka spanska upptäcktsresande – som på 1820-talet gav platsen namnet Las Vegas, ”ängsmarkerna” – och migrerande mormoner, daterar sig Las Vegas moderna historia tillbaka till 1905 då den lilla utposten, som året innan hade räknat trettio invånare, officiellt blev en stad och järnvägens sträckning utökades hit. Man hade styckat upp en stor del av marken intill stationen i tomter, varav åtskilliga under en tvådagarsauktion i maj 1905 gick för överraskande höga priser: så mycket som 1750 dollar styck. En av de första gatorna att officiellt få namn var för övrigt Fremont Street i nuvarande Downtown. Året 1925 skulle Fremont dessutom bli den första gatan i Las Vegas att asfalteras.

Inom några veckor hade detta begynnande Las Vegas ett hotell, en järnaffär, en handfull andra butiker samt ett halvdussin barer och några spelhallar – nästan alla bestående av presenningar spända över hopsurrade träplankor, i ständig fara att virvlas iväg med ökenvindarna. Året 1907 öppnade dock den första banken samt ett postkontor, mera rustikt uppförda av timmer.

Såväl järnvägsbolaget som myndigheterna var intresserade av att upprätthålla en viss moralisk nivå i den nytillkomna staden, och därför stipulerade man att spritförsäljning och spel endast fick förekomma i det ökända så kallade ”Block Sixteen”. Denna grupp tomter erbjöd i praktiken en varken bättre eller sämre miljö än motsvarande i många andra ”frontier towns”: som regel sågspån utströdda över den tillstampade marken, och under den fladdrande tältduken ett vingligt spelbord eller två för craps eller faro, samtidigt som fotogenlamporna kvällstid lyste upp den torftiga inredningen och ölen från den primitiva bardisken intill kostade femton cent kruset. Att i den primitiva miljön hypotetiskt ha försökt föreställa sig utvecklingen till dagens högteknologiska och neonupplysta gamblingmecca måste ha varit lika otänkbart som en månfärd.

I oktober 1910 böjde sig även delstatsförsamlingen i Nevada för den moraliserande våg som svepte över USA, och allt hasardspel var nu formellt illegalt i hela landet: Nevada hade varit den delstat som hållit ut längst. Över natten hade det därmed blivit ett federalt brott att tillhandahålla såväl kort- som tärningsspel, vilket dock inte var något direkt hot mot just Las Vegas: turistindustrin var ännu i sin linda och bestod mest av smärre grupper av kaliforniabor som kört hundratals kilometer längs de skumpiga vägarna för att få sitt spelbehov tillfredsställt – och det dittills legala spelandet ersattes utan någon dramatik av ett illegalt dito, på bland annat sådana ryktbara ställen som Arizona Club vars interiör finns förevigad här:

Jo, det är en och annan gång som jag önskat mig en tidsmaskin när jag varit i Vegas…

På 1920-talet lättade man lite på antispellagarna i Nevada: femcentsspelautomater tilläts, liksom ”social games” som bingo och en del annat, förutsatt att prisernas värde inte uppgick till mer än två dollar styck. Det dråpslag som kom att drabba resten av USA, i form av rusdrycksförbudet som gällde 1920-33, ignorerades däremot på saloonerna i Las Vegas under tyst medgivande av såväl politikerna som poliskåren. Credot om den individuella friheten stod högre i kurs här än i storstäderna borta på östkusten.

Även så hade Las Vegas utveckling mer eller mindre gått i stå, och det fanns åtskilliga som befarade att stället med tiden skulle förvandlas till en spökstad… men så grep ödet in.

 

USA:s största byggprojekt

Under hela 1920-talet hade man inom USA:s regering talat om att anlägga en damm någonstans längs Coloradoflodens sträckning. Man ville åt såväl vattenförsörjning som elkraft, förutom att förhindra periodvisa översvämningar. Åtskilliga team med geologer hade skickats ut, och med underlag från dessa kunde president Calvin Coolidge 1928 underteckna ”The Boulder Canyon Project Act”; det som skulle resultera i byggandet av den gigantiska Boulderdammen – sedermera omdöpt till Hooverdammen.

Undertecknandet firades grundligt i Las Vegas, genom obegränsat med såväl insmugglad som hembränd sprit förutom stora offentliga parader. Betydelsen av att på sin egen bakgård – mindre än femtio kilometer bort – få dit USA:s dittills största byggprojekt genom tiderna kunde inte underskattas, och man gav snabbt Las Vegas smeknamnet ”Gateway to the Dam”. Förhoppningen om att staden skulle bli högkvarter för projektet kom dock på skam – dess rykte när det gällde spel, sprit och prostitution, hur blygsamt det än var i jämförelse med dagens, kom emellan. År 1930 bestämde sig de federala myndigheterna för att i stället uppföra ”mönsterstaden” Boulder City i anslutning till dammen, för byggarbetarna och deras familjer.

Vid det laget hade depressionen slagit till mot USA. Till Las Vegas, som då hyste omkring 5000 invånare, strömmade ytterligare tiotusen människor och fler i förhoppningen om att hitta ett jobb i kölvattnet på det stora dammprojektet. Delstatsförsamlingen i Nevada, som dessutom såg en möjlighet i de tusentals byggarbetare som letade efter underhållning på helgerna, beslöt sig därför för att ta ett drastiskt steg: år 1931 röstade man igenom ett paket med lagändringar, varav den så kallade ”wide-open gambling bill”-motionen var den viktigaste. Plötsligt var Nevada den enda delstat i hela USA där i princip allt spel – förutom lotterier – åter var tillåtet. Bakom motionen låg Phil Tobin, som många år senare i en intervju i Reno Gazette-Journal skulle citera sitt huvudsakliga motiv: ”Den jäkla delstaten var pank och vi behövde stålarna.” Dessutom röstade man omgående därefter igenom att också tillåta snabba skilsmässor och ännu snabbare bröllop… samt att legalisera prostitution.

Lokalt kunde man dock gå emot delstatsbesluten: i till exempel Boulder City med sin image av familjeidyll undanbad sig stadsstyret såväl spel som alkohol och bordeller. Än idag finns inga kasinon i den staden, som för övrigt styrdes av USA:s regering hela vägen fram till 1960! Det gjorde att Las Vegas sköt fart, när byggarbetarna såg sig om efter något att spendera fredagslönen på. I Downtownområdet uppstod några av stadens första egentliga kasinon: The Pioneer, Las Vegas Club, Hotel Apache – som snart kunde ståta med stadens enda hiss – och Boulder Club.

Las Vegas var dock inte utan konkurrenter. Reno, längre norrut i delstaten, låg närmare Kalifornien, saknade Las Vegas ökenhetta och erbjöd en vackrare natur med snöklädda berg och skogar. I Reno låg också Harold’s Club, det första kasino som från kust till kust i USA annonserade i tidningarna och under den än idag ihågkomna devisen ”Harold’s Club Or Bust”. Dessutom flockades advokaterna till Reno, som kom att bli epicentrum för boomen inom skilsmässoindustrin.

Vad Las Vegas i gengäld kunde erbjuda var ett… ähum, liberalare affärsklimat. Lagen i Nevada krävde fram till 1960-talet en personlig spellicens för att öppna ett kasino. I Reno höll man en hög svansföring i rådhuset, och ställde alla möjliga besvärande krav på de sökande; i Las Vegas däremot sågs samma licens som rena formaliteten, i stil med hundskatten. Det blev därför Las Vegas som i längden vann dragkampen om de spelsugna.

Och det var i denna miljö som maffian trevande började sondera terrängen på 1930-talet… men mera om detta i nästa avsnitt!