Bakom varje framgångsberättelse finns oftast åtminstone en bra idé. Maffians, i den organiserade brottslighetens strävan efter att ta kontroll över de framväxande kasinona i Las Vegas och deras lukrativa strömmar av kontanter, låg i att använda sina icke föraktliga tillgångar som investeringskapital. Under en epok som sträckte sig från tidigt 1940-tal och ända in på 1970-talet – i en tid före skräpobligationernas och subprimelånens tidevarv, när USA:s banker, försäkringsbolag och låneinstitut inte ens drömde om att låna ut pengar till något så suspekt samt moraliskt besudlat som gamblingindustrin – fanns maffian där som en villig ekonomisk partner, och ställde sällan några besvärande frågor om de tilltänkta kompanjonernas vandel.

Den verkliga jackpotten när det gällde kapitaltillgångar utgjordes av pensionsfonden inom Teamsters Union, alltså fackföreningen för USA:s transportarbetare. Den som från början hade inlett samarbetet härvidlag var Meyer Lansky, som redan 1949 etablerat kontakt med den genomkorrupte Jimmy Hoffa (bilden) inom Teamsters. I synnerhet efter att Hoffa 1957 blivit ordförande för den fackföreningen, något som den organiserade brottsligheten varit ”behjälplig” med, hade maffian i princip nästan obegränsad tillgång till de dussintals miljoner dollar som fonden förfogade över.

Det obestridliga faktum att maffians investerande i och skötsel av kasinona direkt och indirekt gav tiotusentals människor – cocktailservitriser, elektriker, städerskor, byggjobbare, kassörskor, dealers – arbete, gjorde också att man i Las Vegas länge hade en överraskande överslätande inställning till den makt de hade och de brott de begick. Lika obestridligt var att stadens rykte som en fristad för den organiserade brottsligheten perverst nog bidrog till dess attraktionskraft och glamour, bland de många som kittlades av bilden av laglösa män vars pengar kunde köpa dem lyxliv, makt och vackra kvinnor.

Till den airen av glamour bidrog också att Las Vegas alltmer kom att förknippas med gästande celebriteter, och då inte minst sådana som gifte sig i något av stadens många kapell: Rita Hayworth och Dick Haymes 1954, Paul Newman och Joanne Woodward 1958, Mary Tyler Moore och Grant Tinker 1962, Jane Fonda och Roger Vadim 1965, och så förstås det mest omskrivna paret av dem alla, Elvis Presley och Priscilla Beaulieu som den 1 maj 1967 växlade ringar – för att nu bara ta ett litet, litet axplock. Las Vegas blev dessutom vid denna tid allt populärare som inspelningsplats för olika Hollywoodfilmer. När originalversionen av ”Ocean’s Eleven” spelades in 1960 med Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr och ett antal andra stjärnor i rollerna, skedde det till stora delar på Desert Inn och med maffiabossen Moe Dalitz’ välsignelse.

 

Självmord med bakbundna händer

Verkligheten bakom kulisserna var förstås en annan och brutalare, i den kedja av korruption som fortsatte att breda ut sig i Las Vegas – men vinden var nu på väg att vända. Ett ökande tryck mot maffian från FBI och amerikanska skatteverket IRS gjorde att gangsterfamiljerna tvingades bita ihop inför de förluster som uppstod när myndigheterna gång på gång gjorde gryningsräder mot Tropicana, Frontier, Flamingo och flera andra kasinon, konfiskerade miljonbelopp och fick många mellanchefer dömda till fleråriga fängelsestraff.

Maffian svarade med att vara totalt hänsynslös om man befarade att någon i leden skulle ge efter, byta sida och överlämna sig till vittnesskyddsprogrammet. År 1959 blev Abner ”Longie” Zwillman, capo för New Jersey-syndikatet och med åtskilliga affärsintressen i Las Vegas, instämd att vittna inför senatens kommitté mot den organiserade brottsligheten. Ett rykte om att Zwillman tänkte bli kronvittne för att få ett billigt straff kom i svang, och maffian ordnade därför så att Zwillman ”begick självmord”.

Åtminstone löd formuleringen så i polisrapporten; det faktum att han hittades hängande från en takbjälke i sin källare, med händerna bakbundna, hade uppenbarligen ingen påverkan på rättsläkarens slutsatser. Det hade inte heller skottskadorna i bröstet och ryggen, trots frånvaron av något skjutvapen i huset.

 

Greenbaums öde

En annan som kom att sluta illa var Meyer Lanskys gamle trotjänare Gus Greenbaum, som efter Bugsy Siegels död hade fått överta Flamingo och förvandlat det till en vinstmaskin för maffian. År 1955 bestämde sig Greenbaum och hans fru Bess för att pensionera sig, och lämnade därför Flamingo efter åtta år vid rodret och flyttade till Phoenix i Arizona.

Hans tid med golf och eftermiddagsmartinis blev dock inte långvarig. Två månader senare kommenderade maffian genom ”Joe Batters” Accardo honom tillbaka till Las Vegas, för att överta driften av det då nyöppnade Riviera som omgående inlett sin tillvaro med att förlora stora pengar. Greenbaum ville till att börja med inte höra talas om saken; det problemet löste maffian genom att per telefon hota Lenore, hustru till Gus’ bror Charlie Greenbaum, med att hon skulle dödas om hon inte kunde övertala Gus att ta ”jobberbjudandet” på Riviera.

Gus vägrade, och talade om för Lenore och Charlie att det bara var ett tomt hot från maffians sida. Två kvällar senare kom Charlie hem, och hittade Lenore strypt i sovrummet.

Gus visste att han inte längre hade något val, utan återvände till Las Vegas för att installera sig i chefsvåningen på Riviera. Kasinot var då på gränsen till bankrutt, förorsakat av den grupp från Miami som övriga delen av maffian just lyckats kicka ut. Dyrbar sprit hade försvunnit i mängder, privata lyxbilar hade satts upp på räkningar som skickades till kasinot, och som om inte det var nog hade Miamiägarna själva spelat hårt och högt kväll efter kväll på Riviera, samt helt enkelt rivit skuldsedlarna gällande förlusterna.

Greenbaum visste hur man tog itu med sådana problem; under sin tid som chef för Flamingo hade han varit fruktad av samtliga sina anställda, och det med rätta. En dealer som försökt smussla undan marker där hade fått bägge händerna krossade i ett skruvstäd, och en kassörska som ertappats med en hundradollarssedel hon inte kunde förklara existensen av hade slagits halvt ihjäl med ett basebollträ – för att bara nämna två exempel.

Greenbaum kallade in ett antal hårdingar till mellanchefer han jobbat med tidigare: Joe Rosenburg, Moey Sedway, David Berman och några till. Det gjorde underverk, och snart var Riviera ännu en kassako för maffian. Greenbaum fick dock betala ett högt pris: hans ohälsa – ett skäl till att han velat pensionera sig – förvärrades hastigt under de följande åren. Han missbrukade sprit, heroin och prostituerade i allt större mängder, och värst av allt var att han började spela craps om stora summor. Till sist hade han gjort slut på de över två miljoner dollar han lagt undan för sin ålderdom, och begick den svåraste av alla synder mot sina maffiakumpaner i Las Vegas: han började smussla åt sig pengar.

Via spioner nådde ryktena om Greenbaums förehavanden Accardos öron. På grund av de tjänster Greenbaum gjort maffian under åren, ville Accardo ändå ge honom chansen att komma undan. Accardo skickade därför i oktober 1958 sin handgångne samt mycket fruktade man Marshall Caifano, som sökte upp Greenbaum på Riviera och gav honom beskedet att lämnade denne såväl kasinot som staden inom 24 timmar, skulle man dra ett streck över alltihop.

Greenbaum vägrade. Han visste att han låg illa till, litade inte på Accardos erbjudande och ansåg sig vara säkrare i Las Vegas där maffian som grundregel undvek mord; ändå anställde han några livvakter, för säkerhets skull. Maffian bidade tålmodigt sin tid. Bess hade ett halvår tidigare återvänt till Phoenix, och i början av december tog sig även Gus dit för att fira Thanksgiving.

På morgonen den 3 december 1958 hittades Gus och Bess Greenbaum i sitt sovrum i villan i Phoenix. Huvudena hade sågats loss med ett fintandat verktyg, och låg snyggt och prydligt paketerade i plastpåsar tre meter från kropparna. Maffian hade ännu en gång tagit hand om saker och ting, på sitt eget sätt; och i det ingick sällan en offentlig avtackning samt en guldklocka med inskription som pensioneringsgåva.

 

Welcome!

En mera positiv händelse inträffade året efter, 1959: längs det som varit US Highway 91 men redan då kommit att kallas för The Strip, satte man upp skylten med texten WELCOME TO FABULOUS LAS VEGAS NEVADA. Den som skapade detta ikoniska neonmonster var Betty Willis, formgivare på företaget Western Neon.

I en stad som sällan visat någon respekt för sin historia, lyckades hon med den skylten uppnå något som få andra enskilda skyltar någonsin uppnått: världsberömmelse. Inte bara har den avbildats på askfat, kortlekar, nyckelringar, pokermarker, t-tröjor och till och med kondomer, den har också kopierats och travesterats från Argentina till Zimbabwe. Dessvärre inregistrerade hon aldrig någon upphovsrätt, och fick därför aldrig någon royalty på de intäkter som skylten inbringat, utan tvingades under sina sista år – Betty Willis gick bort nu i april, 92 år gammal – att leva på socialbidrag.

 

El Rancho brinner ned

Men för att återgå till dubbelmordet på paret Greenbaum var personen bakom dådet alltså Marshall Caifano, som inte skydde ens ”management by decapitation” när det gällde att lösa maffians affärsproblem.

Det var just Caifano (bilden) som 1957 av Chicagofamiljerna hade utsetts till gemensam outside man när man bestämt att Las Vegas inte längre skulle vara en öppen stad (se föregående avsnitt). Under sina tre år på den posten hann den patologiskt våldsbenägne och fullkomligt humorlöse Caifano ta livet av sammanlagt omkring 50 människor, en siffra som till och med de hårdaste maffiacheferna ansåg vara bortom alla proportioner; Caifano var helt enkelt villig att döda för minsta uppfattade oförrätt.

Det som fick bägaren att rinna över för maffian när det gällde Caifano inträffade i maj 1960. Caifano hade då besökt El Rancho, hade under deras kvällsshow fått för mycket att dricka, och därför uppträtt synnerligen ohyfsat. El Ranchos dåvarande ägare Katleman ingrep personligen, och lät sina vakter avhysa Caifano till parkeringsplatsen utanför kasinot. Det tog denne som en personlig förolämpning; han, maffians hitman nummer 1 i staden, dumpad på baksidan som vilket fyllo som helst?

Den 17 juni, tre veckor senare, brann El Rancho ned till grunden. Man inte bara misstänkte mordbrand, utan att så var fallet fastslogs för en gångs skull i den officiella polisrapporten. Inga av gästerna blev dock skadade, utan man hann få ut dem i tid. En som både bodde där den natten och dessförinnan hade uppträtt i El Ranchos showroom var den kände komikern Red Skelton; han hade sinnesnärvaro nog att få med sig kameran och ta några dramatiska bilder av storbranden, som han sedan tjänade pengar på när de publicerades i tidningar från kust till kust.

”Incidenten” med El Rancho Vegas ansågs inom maffian avgjort inte vara bra för affärerna. Några medlemmar från andra kasinon på Strippen hade ett diskret möte med ägaren Katleman, och övertalade denne att ta försäkringspengarna och lämna Las Vegas. Det gick Katleman till sist med på, även om det tog över ett halvår innan han flyttade till Los Angeles; andra inom maffian skulle med tiden komma att återuppbygga El Rancho. Maffian arrangerade ännu ett internt möte, kom fram till att Caifano inte längre var önskvärd på sin position, och diskuterade en eventuell avrättning av honom. Till sist beslöt man sig dock för att förflytta denne tillbaka till Chicago där man ansåg att han fortfarande behövdes, och ersatte honom med Johnny Roselli (bilden).

Roselli som ny outside man var ett mycket bättre val. Även om denne inte heller drog sig för att vid behov avrätta enstaka personer som ansågs stå i vägen för familjernas intressen, var han i grunden en slipad diplomat med förmågan att oftast jämka samman olika åsikter utan onödig blodsspillan. Och Caifano måste i efterhand ha haft en insikt om att hans liv för en stund låg i vågskålen – när han väl återinstallerats i Chicago tog han det betydligt lugnare än han hade gjort i Las Vegas.

 

I nästa avsnitt: Mordet som skakade världen!