Startsida / Inlägg

Las Vegas och maffian: Del 11

av Dan Glimne
LV DECEMBER 1960 B

Sargad av missmod, motgångar och inre slitningar skålade alltså maffian in 1960-talet (jo, på bilden ovan snöar det faktiskt i Downtown!) i Las Vegas. Det var inte bara FBI och IRS som gav dem huvudvärk, utan också ett allt tuffare delstatsorgan med ansvar för spellicenserna.

När man 1931 hade ändrat lagen i Nevada för att tillåta hasardspel, hade man också bestämt att det formellt krävdes en licens för att erbjuda sådana gentemot allmänheten. Dessa licenser ansökte man om på personlig basis, inne på det lokala sheriffkontoret. De betraktades under hela 1930-talet som en ren formalitet, i stil med hundskatten.

År 1946 hade Nevada Tax Commission övertagit ansvaret för att övervaka spelandet i delstaten, varvid man kraftigt höjde kraven på de sökande. Personer med uppenbart kriminella kopplingar nekades nu allt oftare en spellicens, vilket förstås krånglade till livet för maffian; men oftast inte mer än att man kunde komma runt problemen genom att låta till synes mera betrodda personer stå som frontfigurer för verksamheten.

NEVADA BOARD

Med Nevada Gaming Control Board, som bildades 1955, sattes ribban ännu högre. Nu började man – därtill uppmanade av bland andra FBI – att på allvar granska inte bara de sökande, utan också följa upp hur verksamheten bedrevs.

Att det regelmässigt fuskades på de maffiaägda kasinona, speciellt gentemot highrollers, var vid det laget en offentlig hemlighet i Las Vegas. Utsortering av ett antal av essen och de klädda korten i blackjacklekarna, att ge tillbaka ”felräknade” vinster, att switcha in och ut preparerade tärningar i craps och mycket annat – allt sådant var rutin.

FUSK 1

Samtliga maffians kasinon hade också så kallade mekaniker på lönelistan. Så snart en spelare med tillräckligt tjock plånbok klev in genom dörrarna slog man ett telefonsamtal till en av dessa mekaniker, som fick hoppa in som dealer och med sin fingerfärdighet i att hantera kort, tärningar och marker snart hade skinnat kunden i fråga. Likaså ”spikade” man gärna drinkarna med generösa extradoser av vodka för att sätta ned omdömet hos klientelet, och skulle någon som förlorat stort börja bråka om saken, räckte det med några droppar Visine i dennes glas för att han strax skulle vingla in på närmaste toalett och kräkas upp hela insidan.

Nevada Gaming Control Board började nu ta resoluta tag mot sådant, via allt tätare oannonserade besök och hårda kontroller. Surmulna maffiabossar hade bara att rätta sig efter sakernas tillstånd, och fick som ett resultat se sina inkomster minska. I förlängningen var dock denna granskningsverksamhet av godo för spelindustrin i delstaten, i och med att den kraftigt minskade det riggade spelet och därmed gav besökarna en ärligare chans.

LV AD 05

Delstatsledamoten Phil Tobin som 1931 ursprungligen introducerat och drivit igenom lagförslaget om att tillåta hasard, skulle många år senare på sin ålders höst kommentera saken så här: ”Om vi inte hade inrättat den där kontrollmyndigheten, skulle vi inte haft något spel kvar i dag.”

GRANT SAWYER

Under 1959-1960, och flera gånger därefter under resten av 1960-talet, reformerades licenssystemet gradvis och befogenheterna hos Nevada Gaming Control Board utvidgades ytterligare. Den som initierade det arbetet var den nytillträdde delstatsguvernören Grant Sawyer (bilden t.h.), som gav sitt team av advokater och chefer ordern get tough, and stay tough. I ett slag blev det ännu svårare för maffian att öppet låta sig representeras i ledningen, för såväl de redan existerande kasinona som för nytilltänkta projekt. Det räckte många gånger med blotta misstanken om samröre med den organiserade brottsligheten, för att speltillståndet för den personen skulle gå upp i rök.

I ett omtalat fall krävde man till och med att få tillgång till den sökandes hustrus lista över vilka hon brukade skicka julkort till!

Detta tvingade förstås maffiabossarna att ordna flera ”lager” mellan sig själva och dem som formellt drev affärsverksamheten, vilket givetvis försvårade att behålla kontrollen över det hela och ledde till att mera av pengarna försvann hos olika mellanhänder.

En celebritet som föll offer för den nya och tuffare attityden var ingen mindre än artisten och sångaren Frank Sinatra, vilket förstås förorsakade förstasidesrubriker i hela USA. Han hade redan tidigt köpt i sig i projektet The Sands längs Strippen, som han med förkärlek dessutom blev officiell frontfigur och dragplåster för i reklamen:

LV AD 02 B

År 1963 drogs dock hans spellicens in som ett resultat av Sinatras bevisade samröre med Chicagogangstern Sam Giancana, som var en av topparna inom ”the Chicago Outfit”. Sinatras försök att protestera hos myndigheterna ledde ingenstans. Han tvingades sälja sin andel på 9 procent i The Sands, men behöll surmulet sitt hälftendelägarskap i Cal-Neva Lodge nära Lake Tahoe – där hans flitiga gäster inkluderade Marilyn Monroe och bägge bröderna Kennedy, förutom ett stort antal ökända gangsters. Sin andel i Cal-Neva Lodge hade Sinatra köpt 1960, av ”Bones” Renner som ingick i San Francisco-maffian men nu hunnits ifatt av IRS och krävdes på 800.000 dollar i obetalda skatter.

Även Sinatras vän och arbetskollega Dean Martin hade under en kort tid några procent i Cal-Neva Lodge, men när han fick klart för sig att Giancana var insyltad i ägarbilden sålde Martin omgående sin del; till skillnad mot Sinatra var Dean Martin mån om att under hela sin karriär distansera sig från den organiserade brottsligheten.

DEAN MARTIN DEALER B

Dean Martin hade dock faktiskt i sin ungdom ett förflutet som dealer på en del av de många illegala spelklubbarna i trakterna av Cleveland där han växte upp, och brukade långt senare på skämt då och då hoppa in som blackjackdealer på The Sands eller Stardust när han, Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och resten av the Rat Pack uppträdde i Las Vegas: något som förstås fick kvinnorna där att skrika i falsett, och – understundom bokstavligen talat – slåss om en plats vid just det bordet. Se för övrigt bilden här ovan, där Martin till vänster dealar just blackjack på The Sands!

 

Maffians fiende nummer 1

Ytterligare ett hårt slag för maffian, skulle det visa sig, var utgången av 1960 års presidentval som vanns av demokraten John F. Kennedy från Massachusetts:

KENNEDY

Han var son till affärsmannen Joseph Kennedy, som erkänt och sedan årtionden var ”well connected” med allehanda figurer inom den organiserade brottsligheten på USA:s östkust. Orsaken till det var inte minst att Joseph byggt upp en del av sin förmögenhet genom spritsmuggling under förbudstiden på 1920-talet. Det fanns dock ytterligare kopplingar: bland annat var en viss Judith Exner älskarinna åt inte bara John F. Kennedy, utan även åt gangsterbossen Sam Giancana – och i bägge fallen var det Frank Sinatra som sammanfört kontrahenterna. Maffian inbillade sig därför att man kunde utöva ett visst inflytande över den politik som den tillträdande Kennedyadministrationen nu skulle komma att föra.

ROBERT KENNEDY B

Det skulle visa sig bli en svidande felbedömning. En av John F. Kennedys första åtgärder var att utnämna sin bror Robert till justitieminister, och Robert Kennedy (bilden) skulle snabbt inta ställningen som maffians fiende nummer 1 i USA.

Robert Kennedy organiserade omgående sin ”Organized Crime Strike Force”, en specialenhet underställd justitiedepartementet och omsorgsfullt sammansatt med de nödvändiga resurserna för att granska och bekämpa den organiserade brottsligheten. En kanske ännu farligare åtgärd, ur maffians synvinkel, var att Robert samtidigt också gav ett antal jurister i uppdrag att börja undersöka förutsättningarna för att från federalt håll begränsa, eller till och med helt förbjuda hasardspel som godkänts på delstatsnivå. Det var inte bara en spjutspets, utan ett helt kanonrör riktat specifikt mot Nevada.

Guvernören Sawyer insåg nu att om han inte mer eller mindre kunde garantera att det reformerade Gaming Control Board skulle klara av att hålla den organiserade brottsligheten ytterst kort i delstaten, riskerade en ansenlig del av Nevadas ekonomi och arbetsmarknad att skjutas i sank. Sawyer drev på införandet av ytterligare sanktionsmöjligheter och ett ännu hårdare granskningsförfarande, i form av offentliga förhör med de personer som ansökte om spellicenser, och fick delstatsförsamlingen med sig. Kontrollerna ledde till att ännu fler av maffians frontfigurer tvingades bort från kasinobranschen, och ströp ytterligare utflödet av kontanter som försvann ner i bossarnas fickor.

Maffian stod inför en djupnande kris i Las Vegas. Och mitt uppe i den inträffade ett dödsfall som skulle bli förstasidesnytt från kust till kust: den 5 augusti 1962 hittades filmstjärnan Marilyn Monroe död i sitt sovrum i hemmet i Brentwood, Kalifornien.

MARILYN MONROE B

Den officiella dödsorsaken var självmord, förorsakat av den tomma pillerburk som hittades vid Marilyns sida; men det skulle snabbt visa sig att det fanns åtskilliga mystifierande detaljer i fallet, inklusive att ett antal fotografier från obduktionen hastigt och utan förklaring kom på villovägar.

Låg maffian bakom ett eventuellt mord på Marilyn? Det fanns förvisso tänkbara motiv i så fall, inklusive att hon högst sannolikt var eller varit älskarinna inte bara åt John och Robert Kennedy, utan även åt några av gangstertopparna inklusive Sam Giancana. I flera böcker som publicerats har tesen om en konspiration drivits… men fallet har aldrig någonsin blivit utrett på ett tillfredsställande sätt.

Marilyns dödsfall var hur som helst inget som påverkade Las Vegas; men det gjorde däremot mordet på presidenten John F. Kennedy följande år, den 22 november 1963. När en – sannolikt – ensam skytt från en byggnad i Dallas avlossade de dödande skotten mot presidentens bilkortege, skulle det ge eko i hela världen.

KENNEDYMORDET RUBRIKER

Låg maffian bakom det mordet? Ännu i dag, mer än ett halvt sekel senare, är den frågan obesvarad men är fortfarande föremål för spekulationer, konspirationsteorier och uppgifter av olika sanningshalt, och faller delvis utanför ämnet för denna artikelserie.

JFK ANNIVERSARY

Klart är dock att maffian de facto hade vissa personliga kopplingar till Lee Harvey Oswald, den person som anses ha avfyrat de dödande skotten. Och när det gäller Jack Ruby, som i sin tur sköt Lee Harvey Oswald (bilden ovan) i direktsändning inför över 10 miljoner TV-tittare, var han via sin verksamhet som ägare av en nattklubb i Dallas dokumenterat djupt insyltad med inte mindre än tre frontfigurer inom den organiserade brottsligheten: Johnny Roselli, Carlos Marcello och Santo Trafficante. Begick Ruby mordet på Oswald för att hindra denne från att bekänna uppgifter som rejält skulle ha skakat om maffian i hela USA? Intill att han dog av cancer, 1967 i fängelset, skulle Ruby dock vidhålla att han agerat helt på egen hand för ”att bespara fru Kennedy en uppslitande rättegång mot hennes makes mördare”.

Begravningen av John F. Kennedy tre dagar senare, den 25 november 1963 borta i Washington DC, resulterade i den enda spelfria eftermiddagen i hela Las Vegas’ historia. Då stängdes alla bord och maskiner av för några timmar och neonreklamen släcktes ned, vilket gjorde Las Vegas till en spökhåla. Det är fortfarande den mest unika hedersbetygelsen en enskild människa någonsin beståtts med av staden. Under kvällen kom dock spelet gradvis och diskret igång igen.

Oavsett hur mordet på Kennedy hade gått till, eller vilka sinistra krafter som låg bakom det, fick det dock till resultat att det amerikanska justitiedepartementets tryck mot den organiserade brottsligheten nu minskade. Året efter avgick Robert Kennedy som justitieminister, hans Organized Crime Strike Force upplöstes, och Lyndon B. Johnson som övertagit presidentposten fick snart sina händer fulla med Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsen. Myndigheternas uppmärksamhet riktades mot andra håll, och frågan om spelandet i Nevada förpassades till bakgrunden för en tid.

Robert Kennedys egen presidentkampanj 1968 innebar emellertid att ett nytt, allvarligt hot mot maffian seglade upp. Om denne skulle vinna valet, skulle för maffians del ännu en intensiv kampanj komma som ett brev på posten. Robert Kennedys kandidatur skulle dock hejdas av ännu en mördares kula, och ge upphov till ytterligare ett ouppklarat mysterium.

 

”En skenhelig liten gangster”

Och som inte de ovannämnda nästintill dråpslagen hade räckt, publicerades under 1963 en bok som kraftigt skulle förändra attityden gentemot maffian: och det inte bara i Las Vegas och resten av Nevada, utan faktiskt även i resten av USA.

GREEN FELT JUNGLE

Den boken var ”The Green Felt Jungle” av Ed Reid och Ovid Demaris. Dessa två hade genomfört ett mästerligt stycke grävande journalistik samt författarskap med hjälp av arkiven hos FBI, IRS och olika polismyndigheter och tidningar, och resultatet var nu ett verk som skoningslöst, sida upp och sida ner, namngav i princip alla gangsters inom Las Vegas kasinovärld och redogjorde för deras kriminella aktiviteter. Bland annat gick författarna igenom samtliga de elva då existerande etablissemangen längs The Strip, varvid det ena framstod som korruptare än det andra.

MOE DALITZ 2

Även Moe Dalitz (bilden), som tagit initiativet till uppförandet av stadens första sjukhus samt kyrkan Guardian Angel Cathedral och därför lyckats göra klassresan till att åtminstone på ytan framstå som en samhällets stöttepelare, betecknades i boken med epiteten ”en skenhelig liten gangster från Cleveland” och ”fortfarande en skurk till samvetet och sinnet”, något som fick honom att nästan falla i gråt. Inte heller döda gangsters kom undan – Benjamin ”Bugsy” Siegels uppgång och fall skildrades från början till slut, med alla dess gräsliga detaljer.

”The Green Felt Jungle” slog ned som en bomb bland Las Vegas-maffian, och boken blev en bästsäljare i hela Nevada. Över natten märkte maffiafamiljerna attitydändringen hos allmänheten. Människor som tidigare hälsat på dem på gatan vände dem nu ryggen, och stadens polis började mera uppmärksamt följa deras förehavanden.

 

I nästa avsnitt: En främling kommer till staden!

byline
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB