Det hade hunnit bli 1960-talet i Las Vegas, och maffian insåg med smärtsam klarsyn att de nu befann sig i utförsbacken. Ändå klamrade de sig fast vid staden, via existerande ägarförhållanden, via de allt mer uttunnade men dock fortfarande existerande leden av inside men, och via enstaka myndighetspersoner de alltjämt kunde influera. Och helt uttömda på resurser och dådkraft var de inte ännu: det kanske sista stora byggprojektet där de kom att få ett dominerande inflytande blev Caesars Palace.

Det är få kasinon som så präglat imagen av Las Vegas, och har förekommit i så många filmer som utspelat sig i Las Vegas, som just Caesars Palace. Än idag är kasinots mest eftersökta svit den där Dustin Hoffmans och Tom Cruises rollfigurer bodde i filmen ”Rain Man”, med den häpnadsväckande panoramautsikten:

Gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel må ha varit den som kom på konceptet att i Las Vegas kombinera gambling med lyxvistelse i form av golf, swimmingpool och shower, men den som lyfte det till dittills oanade höjder var entreprenören Jay Sarno:

Sarno hade grundlagt sin förmögenhet på en kedja av billiga motell. Redan när han byggde upp den rörelsen på 1950-talet hade Sarno lånat medel ur Teamsters pensionsfond via Jimmy Hoffa, och sedan punktligt betalat tillbaka med ränta och allt – och inte glömt ”tackgåvor” till såväl Hoffa som Red Dorfman, Teamsters money man som hanterade det rent praktiska.

Under ett besök 1961 i Las Vegas gick Sarno runt på flera av de existerande etablissemangen, men kände sig långt mindre än imponerad. Flamingo ansåg han vara ”en gammal lagerlokal”, och Desert Inn beskrev han som ”ett stall”.

I sin fantasi lät sig Sarno inspireras av sin uppfattning om antikens Rom. Resultatet skulle därför komma att bli det mest överdådiga och vräkiga bygge som Las Vegas dittills hade skådat, och det med mycket bred marginal. Fortfarande ville dock ingen bank låna ut pengar i den storleksordning Sarno och hans kompanjon Nate Jacobsen räknade med att de behövde för projektet, så de vände sig på nytt till Jimmy Hoffa och Teamsters pensionsfond.

Totalt lånade Teamsters ut femton miljoner dollar, och resterande nio miljoner stod Sarno och Jacobsen själva för, tillsammans med – bakom kulisserna – ett veritabelt dåtida vem-är-vem hämtat ur Las Vegas’ undre värld. Bland ”investerarna” fanns den ständigt närvarande Sam Giancana (bilden) från Chicagomaffian, Jerry Catena, Raymond Patriarca som var chef för Cosa Nostra i New England-delstaterna, Vincent ”Jimmy Blue Eyes” från New York och ett antal andra – samt intressant nog även den kända filmstjärnan och sångerskan Doris Day, som med tiden skaffat sig ett brett kontaktnät inom showbusiness i USA:

Ryktena om hur finansieringen ordnats var i svang i Las Vegas innan man ens satt spaden i jorden, och fick lokalbefolkningen att ironiskt döpa bygget till ”Teamsters Palace”. Medan projektet pågick föll Hoffa 1964 till sist offer för FBI och IRS efter ett flertal utredningar om korruption, bedrägeri och skattebrott, och dömdes till tretton års fängelse.

Rader av överklaganden ledde till att domen inte verkställdes förrän 1967. Att Hoffa skakade galler hindrade honom dock inte från att fortsatt behålla ordförandeskapet och leda Teamsters inifrån sin cell, ända till 1971 då han som ett resultat av att han till sist ”avsade” sig uppdraget benådades av president Nixon – något som ledde till starka misstankar om att maffian mutat Nixon med ett sjusiffrigt kampanjbidrag inför det kommande valet 1972. Misstankarna har dock aldrig kunnat helt bevisas. Hoffa inledde nu en egen kampanj för att försöka återta ordförandeskapet i Teamsters Union, vilket inte sågs med glädje av gangsterbossarna som vid det här laget betraktade honom som en belastning. Den 30 juli 1975 försvann Hoffa spårlöst från parkeringsplatsen utanför en restaurang i Detroit, dit han enligt uppgift kommit för att träffa maffialedarna Tony Giacalone och Anthony Provenzano. Hoffas kropp har ännu i dag inte återfunnits.

 

Femtiotusen glas champagne

Sarnos vision bröt ny mark, både mentalt och bokstavligen. När väl invigningskvällen randades den 5 augusti 1966 var uppfarten kantad av cypressträd som flugits in från Italien, fontänerna sprutade en och en halv miljoner liter vatten i minuten, och för vad marmorkopiorna av alla berömda antika statyer kostat hade Sarno kunnat köpa sig ett eget land i tredje världen.

Det var Sarno som insisterade på att även hotellpersonalen skulle klä sig stilenligt: servitriserna gick i togor med ena axeln bar, och vakterna var iförda harnesk och svärd som romerska soldater. Enbart invigningskvällen, där det konsumerades två ton filet mignon och över femtiotusen glas champagne, gick löst på en miljon dollar – och det i dåtidens penningvärde, när det fortfarande gick hundra cent på en dollar.

Men Sarno hade satsat rätt: inom en månad drog Caesars Palace in så mycket pengar dagligen att man till att börja med inte hann med att räkna sedlarna efter varje skift; istället tvingades man sortera upp dem efter valörer och väga dem. En miljon dollar i 100-dollarssedlar väger cirka 9 kilo, om du nu undrar:

Under det påföljande årtiondet skulle Caesars Palace hålla ställningen som världens mest lönsamma kasino, och en icke föraktlig andel av de pengarna lyckades, trots nitet från Nevada Gaming Control Board, FBI, IRS och den lokala polisen, faktiskt leta sig ned i gangsterfickor så långt borta som i Chicago och New York.

Caesars Palace blev inte bara maffians sista stora projekt. Det banade också vägen för alla hårt tematiserade efterföljare med mer eller mindre outrerad arkitektur och inredning, som Bellagio, Luxor, The Mirage, MGM Grand, Wynn, New York New York, Paris och så vidare. Det är med dessa landmärken i tankarna som en av stadens moderna entreprenörer, Steve Wynn, fällt en kommentar om Las Vegas som blivit en klassiker: ”Det här är vad Gud hade byggt, om Han hade haft tillräckligt med pengar.”

Sarno själv blev känd som en av Las Vegas största highrollers, som gärna lirade golf med sidovad på 15.000 dollar hålet. Favoritspelet var dock craps, där han kunde satsa 10.000 dollar tärningskastet. År 1969 sålde Sarno Caesars för 60 miljoner dollar, till ägarna bakom restaurangkedjan Lum’s, och han började planera ett ännu större och ambitiösare hotellprojekt med arbetsnamnet Grandissimo. Finansieringen gick emellertid i stöpet, eftersom inte ens Teamsters hade de pengamängderna att låna ut. Sarno själv avled några år senare i hjärtattack; uppe i sin favoritsvit på Caesars, bör tilläggas.

 

En man kommer till staden

Men det som under tiden skulle förändra Las Vegas i grunden, fick en tämligen obemärkt start. I gryningen den 27 november 1966 stannade ett specialtåg i utkanten av staden. Ur den bakersta vagnen bars en bår med en skäggig man på, och lastades in i en väntande skåpbil som körde iväg med släckta strålkastare. Det var den stillsamma ankomsten för en man som i hög grad skulle bidra till att köra maffian på porten, och ännu en gång revolutionera staden.

Hans namn var Howard Robard Hughes, och han var USA:s rikaste person.

Hughes var mycket känd som industrimagnat och våghalsig pilot, samt på intet sätt främmande för Las Vegas. Redan på 1940-talet hade han börjat besöka staden, och gjort sig känd som en highroller på flera kasinon. Han långtidshyrde sviter på både The Last Frontier och Flamingo för att de alltid skulle stå redo för honom, och köpte dessutom en ranch i Nevada som han dock aldrig skulle sätta sin fot på under hela sitt liv. Han kontrollerade också filmbolaget RKO i Hollywood, och inspirerades av staden att spela in dramat ”The Las Vegas Story”, som hade premiär 1952:

Howard Hughes ägde också helt och hållet sina skapelser Hughes Aircraft Company och Hughes Tool Company, förutom att han som affärsman hade ekonomiska intressen i dussinvis med andra företag. Trots i princip obegränsat med pengar var han dock oftast notoriskt slarvigt klädd i gymnastikskor och en säckig vindtygsjacka. När han gick genom ett kasino brukade oinvigda besökare ta honom för en luffare, ända tills de lade märke till hans livvakter. Hughes var emellertid mycket populär i Las Vegas på 1940- och 1950-talen: han dricksade alltid personalen rikligt, och de kvinnor han umgicks med fick undantagslöst dyrbara presenter nästa dag om de hade varit generösa med sina gracer.

Men 1966 hade Howard Hughes faktiskt kommit till Las Vegas av ett speciellt skäl: för att göra staden till sitt privata kungadöme.

Den 3 maj samma år, 1966, hade Hughes mottagit den största check som någonsin skrivits ut på en privatperson i världshistorien: 546.549.171 dollar. Det var ersättningen för att han tvingats sälja sin andel i flygbolaget Trans World Airlines, efter en lång och bitter maktkamp med de övriga delägarna. Lägg den summan till vad han redan förfogade över, och Howard Hughes var en av de fem eller tio rikaste personerna på planeten. Hade han hypotetiskt cashat den checken i en bank och satt in pengarna på ett vanligt långtidssparkonto då, skulle han ha fått motsvarande över en kvarts miljon kronor om dagen i ränta under resten av sitt liv.

Hughes hade dock ett problem; han hatade allt vad skatter hette, och tack vare sina affärsjurister hade han inte betalat en cent i federal skatt under de föregående sjutton åren. Hans check på över en halv miljard dollar stod emellertid nu i begrepp att förmögenhetsbeskattas hårt av IRS, eftersom pengarna inte utgjorde ett i lagens mening arbetande kapital. Till råga på allt låg han i skilsmässa från filmstjärnan Jean Peters (bilden nedan), och ville komma bort från Kalifornien där han just då bodde.

Och vad kunde man spendera en halv miljard dollar på? I jämförelse framstod både Teamsters pensionsfond och maffians resurser som kaffepengar. Howard Hughes bestämde sig för att göra Las Vegas till sitt nya hem, hjälpt i sitt beslut av att Nevada hade betydligt förmånligare skattelagar för såväl privatpersoner som företag. Dessutom hade Nevada nyligen ändrat lagen, och tillät nu förutom privatpersoner även företag att få en spellicens – efter vederbörlig granskning, som alltid, av dess ägarskikt.

Den skåpbil som hämtade Hughes i gryningen den 27 november vid järnvägsspåren körde honom raka vägen till Desert Inn. Där hade Hughes beordrat sina medhjälpare, de flesta med mormonbakgrund, att hyra de två översta våningarna på hotellet:

Efter två veckor var det Moe Dalitz, ”huvudägaren” till Desert Inn, som hade ett problem. Alla hotellets lyxsviter låg på de två översta våningarna, och såväl nyårspartyt som den årliga stortävlingen Players Championship Golf Tournament skulle snart äga rum. Det fanns alltså inte plats för de highrollers som var på ingång. Visst betalade Hughes och hans entourage en rundligt tilltagen hyra – 26.000 dollar om dygnet – men de spelade inte för en enda cent, så fortsatte situationen skulle Desert Inn faktiskt gå back på affären.

Moe Dalitz och hans kumpan Ruby Kolod ordnade ett möte med Robert Maheu (bilden), Hughes närmaste man, före detta FBI-agent och den som i praktiken ansvarade för den dagliga skötseln av Hughes huvudbolag Summa Corporation. Maheu blev inte det minsta imponerad av hotet om att ”komma upp personligen och kasta ut den där Hughes”, och han var sedan sin tid inom FBI definitivt inte utan egna och högt uppsatta kontakter. Maheu ringde upp Johnny Roselli, maffians outside man i staden, och bad honom artigt men bestämt att ordna upp problemet.

Roselli var en av de få gangsters i staden som hade mera makt än Dalitz, och övertalade nu under ett långt möte den senare att hålla sig lugn. Under tiden bestämde sig Hughes för att han ville köpa Desert Inn, och övertog till slut stället för 13,2 miljoner dollar.

Det skulle bli inledningen till den största köpfest Las Vegas någonsin upplevt. När den var över efter lite mer än ett halvår hade Hughes förutom Desert Inn även införskaffat The Sands, Castaways, The New Frontier – som 1955 hade bytt namn efter att tidigare kallat sig The Last Frontier – och Silver Slipper, alla utmed The Strip; det halvfärdiga projektet Landmark, som han skulle komma att färdigställa så att det blev stadens högsta byggnad:

… och legendariska Harold’s Club i Reno. Och som det inte räckte med detta gigantiska monopolspel, köpte han också ett ansenligt antal av delstatens guld- och silvergruvor, en flygplats norr om staden, några motell och restauranger samt flera tiotusentals tunnland ödetomt i utkanten av Las Vegas, vilket i ett slag gjorde honom till Nevadas störste landägare.

Hotellkasinona som Hughes förvärvade i Las Vegas, med undantag för Silver Slipper, hade två saker gemensamt: den ökände gangsterbossen Meyer Lansky var i bakgrunden delägare i samtliga; och de hade alla haft lån tagna genom Teamsters pensionsfond.

Att Hughes köpte även Silver Slipper är en historia för sig. Det var ett litet privatägt kasino som låg tvärsöver gatan från Desert Inn och The New Frontier, och hade en speciell reklamskylt: en jättestor högklackad damsko, klädd med hundratals bitar spegelglas, och som på en hög stång utanför roterade runt dag som natt. Reklamskylten höll efter ett tag på att driva Howard Hughes till vansinne: han led av sömnlöshet, och den roterande spegelbesatta damskon kastade virvlande ljusreflexer in i hans sovrum dygnet om. Till slut skickade Hughes sin handgångne man Robert Maheu för att köpa Silver Slipper av ägarinnan Claudine Williams. Det kostade Hughes 5.360.000 dollar att få en god natts sömn igen, efter att ett team byggjobbare genast fått riva ned den förhatliga reklamskylten som en följd av ägarbytet.

Samma logik dikterade att Howard Hughes även köpte TV-stationen KLAS i Las Vegas. När han inte kunde sova tittade han på de filmer den visade nattetid, men blev missnöjd med utbudet och fick sina medhjälpare att ringa så gott som varje kväll för att klaga på repertoaren. Till slut löste han problemet genom att köpa stationen för 3.600.000 dollar, och införde segmentet ”Swing Shift” där tre filmer i rad visades frampå småtimmarna. De tre filmerna valde Hughes personligen ut inför varje kväll, ofta med ändringar i sista minuten vilket fick mängder av personer att klaga på att man utannonserade en film men sedan visade en annan. KLAS har gått till historien som den sannolikt enda TV-stationen i världen vars programutbud anpassats till en enda tittare: ägaren Howard Hughes.

Början till slutet

Varför gick då maffian med på att sälja så många av sina pengamaskiner? Helt enkelt för att de visste att deras storhetstid i Las Vegas var över.

Många av bossarna var faktiskt redo att göra sig av med sina investeringar. En del var gamla och ville dra sig tillbaka; andra fruktade helt enkelt att om de fortsatte sin verksamhet skulle de vilken dag som helst kunna bli föremål för ännu en räd och ännu en undersökning, arresterade och dömda till fleråriga fängelsestraff. Trycket från FBI, IRS och ett Nevada Gaming Control Board som nu bestämt sig för att göra Las Vegas till ett tryggt ställe för hederliga skattebetalare, fortsatte obönhörligen att växa. Och ett antal av familjemedlemmarna insåg att det kanske var sista chansen att få någon att betala kontant utan att knysta, och ofta ett högre pris än vad egendomen egentligen var värd.

Howard Hughes skulle innebära början till slutet för maffian i Las Vegas; men hans epok medförde dessutom lanserandet av det moderna synsättet på hur ett kasino ska drivas, när han släppte lös en armé av revisorer och datorprogrammerare inom sitt ekonomiska imperium.

Och om hörnet väntade dessutom något annat: lanserandet av den tekniska uppfinning som slutgiltigt skulle knäcka maffians makt i staden.