En gång i tidernas begynnelse hade Las Vegas varit, bokstavligen, ett vattenhål för de spanska upptäcktsresandena i deras jornada de muerte, ”dödens färd”, genom ändlösa, brännheta grusöknar på vägen västerut mot det hägrande, svalkande Stilla havet. Men så kom järnvägen och den första rangliga bebyggelsen; och sedan, under mitten av 1900-talet, utsåg maffian staden till sin personliga vasallstat och transformerade den till en nationens lekplats där vuxna kunde få utlopp för såväl sitt spelande som för andra och dunklare drifter.

Men nu hade alltså Howard Hughes anlänt till staden, och köpt på sig inte bara sex kasinon utan också mer egendomar än vad någon person någonsin gjort i hela delstaten. För det sågs Hughes av många som en vit riddare som nu skulle frälsa Las Vegas; och mycket riktigt visade sig hans ankomst, sedd i backspegeln, vara ännu en av dessa nexuspunkter i stadens historia som på nytt skulle förändra dess öde.

Likt en spelare som sent omsider ruelsefullt vaknar till och förstår vad han ställt till med, hade Nevada och de styrande i Las Vegas insett att tålamodet hos lagstiftarna i Washington och de federala myndigheterna var på väg att ta slut. Under Kennedyadministrationen från 1961 och framåt hängde hotet om ett nationellt förbud mot hasardspel tungt och påtagligt i luften, som en följd av insikten om hur djupt den organiserade brottsligheten egentligen infiltrerat spelbranschen.

Reaktionen blev alltså en serie ursinniga uppstramanden när det gällde vilka som i nåder skulle ges spellicenser av Nevada Gaming Commission, förutom att ett antal tidigare utfärdade licenser drogs in. Delstatens ekonomiska överlevnad hängde helt enkelt på om man i tillräckligt hög grad skulle kunna rensa kasinona från maffians inflytande, och i denna åtgärdsplan passade Hughes utmärkt in. Han var en respekterad affärsman, och rik nog att via sitt företag Summa Corporation kunna tvinga bort en stor del av den organiserade brottsligheten som lyckats förskansa sig så djupt i de olika ägarskikten.

Det var inte bara det att Hughes på kort tid spenderade 300 miljoner dollar, vilket gjorde honom till delstatens största arbetsgivare och markägare; han var även en sann visionär. För honom och personerna överst i hans företagsledning var Las Vegas inte bara ett hasardspelarnas mecca, utan något större: en totalmiljö i vilken gamblingen utgjorde en del – en viktig del, men ändå bara en del. Hughes tillämpade en investeringspolitik i syfte att bygga upp och marknadsföra Las Vegas som det totala semestermålet, med behagligt klimat, underhållning, komfortabla hotellsviter, golf och glamour som dragplåster, plus spelandet som grädde på moset. Dessutom förutsåg Hughes en framtid i vilken Las Vegas inte bara skulle dra besökare från huvudsakligen Los Angeles och resten av Kalifornien som dittills, utan från hela världen i takt med att det ökande jetflyget skulle skapa allt större turistströmmar.

En ny tid

Och med Howard Hughes, som skulle ha köpt upp ännu flera av stadens kasinon om inte USA:s antitrustlagar satt stopp för det, kom också ett nytt synsätt på hur ett kasino skulle skötas – på gott och ont.

En sak som inte bara maffian hade lärt sig med tiden, var att det gällde att anställa den bäste kasinomanager som går att köpa för pengar. De bästa kom att under maffians tid bli legender i Las Vegas: som Sandy Waterman på Caesars Palace, Philip Bader på Desert Inn, Moe Kleinman på Stardust och Chester Simms på Flamingo. En bra kasinomanager var med överallt, lade genast märke till när inkomsterna i någon del av kasinot började sjunka, och hade befogenheter att skicka ett privatplan för att hämta etablissemangets mest värdefulla highrollers från var som helst i USA, låta dem spela på kredit när de väl anlände, och ordna fram en låda kubanska cigarrer trots importförbudet eller köpa dem en Cadillac i födelsedagspresent… men han kunde också ordna så att en blackjackdealer togs av skiftet när som helst, kördes en mil ut i öknen, fick alla tio fingrarna krossade och sedan lämnades naken för att försöka ta sig tillbaka bäst han kunde, allt under begrundan av de marker han inte skulle ha försökt smussla undan.

Den kanske mest kände av alla kasinomanagers under maffians storhetstid var Carl Cohen (bilden t.v.), som 1953 anställts på The Sands där han kom att leda verksamheten i fjorton år – förutom att han med tiden fick en mindre ägarandel i stället. Under Cohens tid blev The Sands det mest välskötta kasinot i staden, och en kassako för maffian.

Men så, i början av 1967, såldes The Sands till Howard Hughes; och Carl Cohen, som under mer än ett årtionde i princip varit diktator med nära nog absolut makt, fann sig plötsligt reducerad till att vara inte mycket mera än en vanlig tjänsteman. Cohens agerande som manager granskades nu noga av de nya bokhållare som Hughes handgångne man Bob Maheu anställt, och varje utgift över 10.000 dollar, liksom krediter till gästande highrollers, krävde i förväg ett godkännande av Howard Hughes själv.

En annan ”service” som försvann helt och hållet från The Sands under Hughes’ ägarskap var framordnandet av prostituerade, närhelst kunderna gav en vink om det. Den servicen hade präglat större delen av Las Vegas i årtionden, men kretsen runt Hughes var devota mormoner och fast beslutna att sätta stopp för ett så syndfullt beteende. Efter hand som ryktet om nyordningen spred sig, fick det en ansenlig del av The Sands’ highrollers att i fortsättningen välja det fortfarande maffiastyrda Caesars Palace som oblygt i sin tur lät sprida ut att där gällde ett mera traditionellt bemötande.

Ytterligare något som Hughes lät introducera, först på The Sands och sedan på sina övriga kasinon, var modern övervakningsutrustning – sådan teknologin nu var i slutet av 1960-talet – i kombination med datoriserade analyser av vad de olika borden drog in per skift och per dygn. I dag är dylikt vardagsmat på kasinon världen över och i betydligt mera sofistikerad tappning. Som nymodighet under Hughes ledde det dock till att arbetsmoralen på The Sands inledningsvis sjönk drastiskt.

Cohen-Sinatra, 1-0

Och så var det affären med Frank Sinatra, som på 1960-talet var den utan konkurrens störste showbusinesspersonligheten i hela Las Vegas. Inte ens Elvis Presley kunde på många år konkurrera om den platsen, utan ”Ol’ Blue Eyes” satt som fastskruvad överst på tronen.

Elvis Presleys mellanhavanden med Las Vegas hade för övrigt haft sina sidor. När han den 23 april 1956 och bara 21 år gammal debuterade i Venus Room på The New Frontier lanserades han som ”den atomdrivne sångaren”, men var bara tredjenamnet på affischerna efter Freddy Martins orkester och komikern Shecky Greene. Las Vegas visade sig dock ännu inte vara moget för rock’n’roll, efter ett årtionde av smörsångare som Frank Sinatra, Dean Martin och Perry Como. Åhörarna mumlade ”Elvis vem då?”, kritikerna gäspade och tidningen Newsweek kallade honom nedlåtande för ”ett krus hembränd majswhiskey på ett champagneparty”.

Nästa gång Elvis kom till Las Vegas, 1963, var det dock i en helt annan situation. Då var han världsberömd sångare och filmstjärna, reste med sitt entourage av vänner, fixare och livvakter som gick under namnet ”the Memphis Mafia”, och var i staden för att spela in filmen ”Viva Las Vegas”. Hans eskapader med inte bara ett ton unga lokala skönheter utan även romansen med sin svenskfödda motspelerska Ann-Margret var hett skvallerstoff i pressen. När Elvis väl gifte sig med Priscilla Beaulieu 1967 var det förstås i Las Vegas, och 1969 fanns inget namn större än hans i staden. Inför hans serie konserter det året, på det då nybyggda International som i dag är Las Vegas Hilton, lät hotellet bygga ett vräkigt penthouse speciellt för honom och hans följe uppe på trettionde våningen. Det var ett ställe som han sedan skulle ha till hands livet ut när han var i staden:

De två största artisterna i Las Vegas i slutet av 1960-talet var alltså Elvis Presley och Frank Sinatra, där den senare till skillnad mot Elvis var solitt lierad med den organiserade brottsligheten. Sinatra hade dessutom tidigare varit delägare i kasinot The Sands, som jag skrivit om i ett föregående avsnitt, men 1963 tvingats sälja sin andel efter att ha fått sin spellicens indragen på grund av sina maffiakontakter. Sinatra fortsatte dock att uppträda som publikdragande artist på The Sands, men nu bestämde sig den nye ägaren Howard Hughes för att göra sig av med honom.

Skälet till det var ren och rå hämndlystnad. På 1940-talet hade Hughes och Sinatra bägge och samtidigt uppvaktat skådespelerskan Ava Gardner…

… men hon valde till sist Sinatra som hon gifte sig med, och det var något som den förbittrade Hughes aldrig någonsin förlåtit med åren. Nu hade han chansen att ge tillbaka, och lät därför ordern om att sparka Sinatra gå ut till sina närmaste män; men det skulle göras på ett sätt som samtidigt förolämpade denne.

En av Sinatras många svagheter i livet var att spela blackjack för höga insatser. Det gjorde han som regel på kredit, och kunde signera skuldsedlar för så mycket som 100.000 dollar under en och samma kväll. Det var dock inte alltid som Sinatra betalade av på dessa, men hänvisning till att hans blotta närvaro på The Sands regelmässigt drog in andra highrollers. Överhuvudtaget var Sinatra – till höger på bilden nedan, i sällskap med Dean Martin – känd för en ofta dryg attityd och många vredesutbrott gentemot personalen på de kasinon han besökte, och det så snart han inte fick den service eller den tur vid spelborden han ansåg sig vara berättigad till.

Under maffians styre på The Sands hade det gått för sig, men nu hade stället en ny ägare. Bob Maheu lät på Hughes’ order maximera Sinatras kredit till 3000 dollar, och inte en cent därutöver. Det åstadkom exakt den önskade effekten: när en förödmjukad Sinatra inför andra gäster på The Sands fick sig nyheten meddelad vrålade han ut otryckbara förolämpningar så att det hördes över hela kasinot, och stormade in på kaféet Garden Terrace där managern Carl Cohen just då satt med några VIP-gäster. Sinatra grep en stol och kastade den mot Cohen som han trodde var den som stoppat hans kreditspel; det hade inte hunnit falla honom in att ordern kunde ha kommit från högre upp.

Stolen missade med en hårsmån. Cohen som vägde närmare 150 kilo, var bred som en ladugårdsdörr samt hade ett förflutet inom boxning reste sig blixtsnabbt upp, och däckade den kortvuxne och spinkige Sinatra med en högerkrok som slog ut två framtänder. En av Las Vegas’ största showbusinesskandaler genom tiderna var därmed ett faktum.

Sinatra fördes från kasinot av sin livvakt Jilly Rizzo, som inte hade vågat ingripa mot Cohen och hopen av beväpnade säkerhetsvakter. Att Sinatra skulle genomföra sina två föreställningar samma kväll var inte att tänka på, utan i stället ordnade Rizzo skjuts till McCarran Airport, där ett privatplan fick flyga Sinatra tillbaka till hans hem i Bel Air samt till en väntande tandläkare.

The Sands var ett förhållandevis litet etablissemang. Inom en timme hade nyheten om slagsmålet nått varenda städerska och diskplockare, för att inte tala om gästerna. Man lyckades snabbinkalla komikern Alan King, som fick hoppa in för Sinatra redan samma kväll. I personalmatsalen hade dessutom någon satt upp en affisch föreställande Frank Sinatra, men med två framtänder svärtade så att de såg ut att saknas, och nedtill ritat dit devisen CARL COHEN FOR PRESIDENT. För en gångs skull stod alla anställda, gamla som nya, helt på Howard Hughes’ sida och var glada att slippa Frank Sinatra och dennes ständiga oförskämdheter och dryga beteende.

Det skulle dröja flera år innan Sinatra satte sin fot på Sands igen. Caesars Palace var snabbt framme och kontrakterade Sinatra för att uppträda där i stället, och till en högre lön än vad han haft på Sands. Sinatra hade dessutom direkt tagit upp Cohen-incidenten med maffians outside man i staden, Johnny Roselli, och krävt upprättelse.

Hade det varit ett eller två årtionden tidigare, hade maffian agerat resolut och tvingat Cohen till en förödmjukande avbön; men nu var Roselli medveten om vilken makt Hughes och Maheu representerade i staden, och ville inte heller göra något åt sin mångårige vän Cohen. ”You’re on your own on this one, Frankie”, ska Roselli ha sagt till Sinatra. Det var ett tidens tecken, så gott som något, på hur den verkliga makten i Las Vegas var på väg att gå den organiserade brottsligheten ur händerna.

 

I nästa avsnitt: Uppfinningen som slutgiltigt sänkte maffian!