Den verkliga nedgångsperioden för maffians verksamhet kom alltså under 1970- och 1980-talen; och två av de sista personerna inom maffian att sätta sina avtryck i stadens historia blev Frank ”Lefty” Rosenthal och Anthony ”The Ant” Spilotro. Den omtalade filmen ”Casino” (bilden ovan) handlar om just denna duo, som där spelas av Robert DeNiro och Joe Pesci… även om Spilotros roll i filmen döptes om till Nicky Santoro, och kasinot Stardust kamouflerades till det fiktiva Tangiers.

Rosenthal (bilden) hade fötts 1929 i Chicago, och tidigt visat prov på sina talanger som ”handicapper”: alltså oddssättare. Vid bara 19 års ålder var han så duktig på det att han fick ett jobb på Angel-Kaplan Sports Service i sin hemstad. Där, och av ett antal illegala bookmakers, skolades han ytterligare till att bli en av de bästa oddssättarna i hela USA.

Det gjorde att han fick arbete för maffian, men resulterade också i att han därför började övervakas av agenter för den delstatliga Chicago Crime Commission. Under de omständigheterna kunde han till sist inte längre arbeta tillräckligt obemärkt, och 1961 valde han därför att flytta till Florida.

Rosenthals rykte föregick honom. Efter att ha slagit sig ned i Miami greps han ett flertal gånger i samband med olika razzior mot det illegala spelandet, och dömdes 1962 till ett kortare fängelsestraff. Fem år senare hade Rosenthal ännu en gång fått nog av att ha myndigheterna i hälarna, och flyttade till Las Vegas där maffian såg till att han hamnade på Stardust som ägdes av kretsen runt Moe Dalitz.

Lagens långa arm tappade dock inte bort Rosenthal, och 1970 greps han på nytt för illegal bookmaking som faktiskt var ett brott i Las Vegas. Det var ett hårt slag för honom, eftersom maffian nu hade börjat locka med det åtråvärda jobbet som manager för Stardust – men varje konfrontation med myndigheterna försvårade för honom att få en spellicens som planerat. Året efteråt, 1971, blev dock managerjobbet hans och livet såg ut att leka igen. Därför kom det som en chock att hans gamle bekant Tony Spilotro, som var illa beryktad gangster, också flyttat till Las Vegas och nu sökte upp honom.

Spilotro var flera år yngre än Rosenthal, men de hade ändå varit vänner sedan uppväxten i Chicago. Medan Rosenthal var kylig, tillbakadragen, med ett rationellt sinnelag och en enorm kapacitet för att bolla siffror och sannolikheter i huvudet, var Spilotro tvärtom försedd med ett våldsamt humör som ibland överskred gränsen till det patologiska.

Han hade också via gatugängen arbetat sig upp den långa vägen till att bli en av maffians hårdare män i Chicago, med smak för såväl tortyr som hänsynslöst mördande. När två av Chicagomaffians mellanchefer, bröderna Scalvo, sköts ned 1962 var det Spilotro som fick uppdraget att ”ta hand om” de skyldiga: två ordinära ligister vid namn Billy McCarthy och Jimmy Miraglia.

Snart nog hade han och hans närmaste män spårat upp McCarthy, tagit med honom till en avsides lokal och slagit honom sönder och samman. Fortfarande vägrade McCarthy att öppna munnen; inte ens en ispik genom pungen kunde ändra på den saken, så Spilotro satte McCarthys huvud i ett skruvstäd och fortsatte utfrågningen. När McCarthys ena öga hoppade ut gav denne till sist upp, och avslöjade var Miraglia höll hus. Något dygn senare återfanns bägges kroppar i bagageutrymmet på en stulen och övergiven bil. Den affären gjorde Spilotro till en made man, respekterad inom maffiakretsar.

Och nu var alltså Spilotro i Las Vegas, till Rosenthals överraskning. Naturligtvis var det inte på eget initiativ, utan ”the Chicago outfit” hade börjat se slutet närma sig och ville få ut så mycket pengar som möjligt från det krympande antal kasinon de fortfarande kontrollerade. De förberedde därför ett antal utökade ”skimming operations” och utsåg Rosenthal till att övervaka det hela inte bara på Stardust, utan på de övriga etablissemangen med.

Ett problem i sammanhanget var att den Johnny Roselli (bilden) som länge varit maffians outside man och huvudansvarige i staden, nyligen dömts till ett femårigt fängelsestraff. Platsen som outside man var därför ledig, och maffian behövde inför denna slutfas någon vars rykte skulle få andra att rysa till så mycket att de inte ens funderade på att smussla undan en enda dollar av kontanterna. Endast en man passade in på den arbetsbeskrivningen: Tony Spilotro. Och Rosenthal hade inget att välja på, utan beordrades i sin ställning som maffians nyutnämnde ”money man” att samarbeta med honom.

 

Skimmingen börjar

De tre kasinon som Chicagomaffian fortfarande kontrollerade i tillräcklig omfattning var Stardust, Hacienda och Fremont, och nu satte man igång operationen. De största pengarna kom från rena stölder inne i ”the soft count room”, där sedlar och mynt räknades innan beloppen skrevs in i bokföringen. Ett annat vid det här laget klassiskt trick var för ägaren eller någon annan invigd person att hitta ett avskilt bord, begära spel på kredit, underteckna en skuldsedel, spela ett tag med markerna och sedan växla dem till kontanter, allt medan den ”ansvarige” bakom kassadisken diskret tog hand om skuldsedeln, rev den i småbitar och smög ned resterna i askfatet ihop med en tändsticka – och ingen skuldsedel var förstås liktydigt med att ingen var skyldig kasinot några pengar.

En tredje och ännu mera häpnadsväckande oblyg metod som man använde inne på Stardust var att uppföra ett extra växlingskontor på avdelningen för de enarmade banditerna – sedlar växlades till mynt, och överblivna mynt växlades tillbaka till sedlar – som till skillnad mot de övriga växlingskontoren och kassadiskarna inte var registrerat av Nevada Gaming Control Board! Kuriöst nog fungerade denna operation i åratal utan att delstatens kontrollanter lade märke till den extra växlingsdisken, vilket i praktiken gjorde att tusentals fler dollar varje dygn kunde slussas vidare till bossarna i Chicago. Därutöver fanns ytterligare andra metoder som man tillgrep.

Spilotro nöjde sig inte med att övervaka skimmingoperationerna; han började tämligen snart också ägna sig åt lånehajsverksamhet, och hela Las Vegas visste snart om vad som hände dem som inte kunde betala tillbaka i tid. Den verksamheten kom han sedan att utvidga med organiserade stölder, riktade mot hotellrum, rika privatpersoners hus, juvelerarbutiker och andra frestande mål. De inbrottsspecialister han samarbetade med – och som kom att inkludera hans egen bror, Michael – fick med tiden öknamnet ”the Hole in the Wall Gang”, efter hur de brukade ta sig in i olika byggnader. Här ses några av medlemmarna, med Tony Spilotro längst till vänster:

Under Spilotros tid eskalerade också våldsbrotten i Las Vegas till nivåer som det gamla gardet inom maffian aldrig skulle ha accepterat: en kasinochef och hans hustru, nedskjutna på gatan utanför sitt hem i fullt dagsljus; en annan kasinochef, mördad på en parkeringsplats; en framstående advokat vars bil sprängdes i luften; ett lånehajsoffer som misshandlades så att han blev krympling för livet; och så vidare. Som ett resultat av det var Spilotro djupt avskydd, även inom maffians egna led.

Under tiden hade Rosenthal fått egna problem på halsen. Dagen efter att han utnämnts till manager på Stardust ringde en representant för Nevada Gaming Commission upp Rosenthals chef, Allen Glick, och talade om att Rosenthal aldrig, aldrig någonsin skulle bli erkänd som en ”nyckelanställd” (”key employee”) och därigenom få en spellicens. Delstatslagarna då krävde att varje nyckelanställd för att få behålla sin post även måste kunna fylla kraven för att erhålla en spellicens, vilket i Rosenthals fall inte kunde komma på fråga.

Glick blev tvungen att omplacera Rosenthal med omedelbar verkan. Dennes nya formella jobb blev att vara chef för pokerrummet på Stardust: en post som av spelkommissionen inte sågs som nyckelanställd, och därför inte med automatik krävde en spellicens.

Rosenthal utsåg ett av pokerborden i bakre delen av rummet till sitt kontor, och lät installera en telefon där. Kommissionens motdrag blev att omdefiniera även jobbet som chef för ett pokerrum som en nyckelanställning, vilket gjorde att Rosenthal i stället fick bli biträdande chef för underhållningsavdelningen. Även på den punkten ändrade därför kommissionen sina bestämmelser. På nytt bytte Rosenthal titel, nu till chef för inköp av drycker; på nytt hörde kommissionen av sig, denna gång genom ett personligt besök på Stardust, och förklarade för Glick att Spilotro inte kunde komma ifråga för någon som helst post inom vare sig hotell- eller kasinoverksamheten.

Rosenthal svarade med att officiellt säga upp sig från Stardust. I stället blev han nu programledare för en kvällsshow som ”råkade” sändas från Stardust på en av de lokala TV-kanalerna, och i vilken han intervjuade olika prominenta gäster.

Då gav kommissionen till sist upp. I praktiken gjorde Rosenthal dock exakt vad han hade gjort hela tiden: ansvarade för att maffian skummade av så mycket pengar från verksamheten på Stardust, Fremont och Hacienda som det bara gick.

 

Spilotros avrättning

Men krukan går tills den spricker, som det gamla ordspråket säger. Spilotros ställning som maffians outside man undergrävdes allvarligt 1979, när Nevada Gaming Commission utfärdade ett förbud för honom att någonsin under resten av sitt liv sätta sin fot inuti ett kasino i delstaten.

Dessutom kollapsade relationen mellan Rosenthal och Spilotro 1981, efter att Spilotro haft en affär med Rosenthals hustru Geraldine, mera känd som ”Geri” (bilden). Trots det lät maffian Spilotro hållas ända till 1986, eftersom pengarna från skimmingoperationerna fortsatte att rulla in. Då hade man till sist fått nog: det som fick vågskålen att tippa över för maffians bossar var att Spilotros stöldräder nått groteska proportioner, i kombination med att han behöll överskottet själv. Tony och hans bror Michael ombads att ”titta in på kontoret” hemma i Chicago.

Det var sista gången man hörde av dem i livet. Några dagar senare hittades liken efter dem i ett majsfält i Indiana (bilden ovan), där de enligt rättsläkarens rapport hade begravts levande. Många i Las Vegas drog en lättnadens suck, när Spilotro för en tid efterträddes som outside man i staden av den betydligt mildare Donald Angelini.

Även för Frank ”Lefty” Rosenthal kom slutet till sist. Rosenthal hade då skilt sig från sin hustru Geri, som i november 1982 hittades död av en överdos på ett motell i Los Angeles. Rosenthal hade också en månad tidigare, i oktober, med nöd och näppe överlevt ett mordförsök när en kraftig sprängladdning exploderade under hans Cadillac Eldorado på en parkeringsplats utanför en restaurang:

Dessutom blev det nu stopp för skimmingoperationerna, efter nya och ännu hårdare ingripanden från myndigheterna. Det som tvingade bort Rosenthal från Nevada var dock att kommissionen 1988 förklarade honom som ”icke anställningsbar”, i någon som helst kapacitet, inom företag som på något sätt var kopplade till spelverksamhet i Nevada. Det fick honom att flytta, först till Kalifornien och sedan till Florida för att leva ett stillsamt liv, och där han 2008 i Miami avled av en hjärtattack.

Förändringens vind

Och med slutet för Tony Spilotro och Frank Rosenthal var också i praktiken en era i Las Vegas’ historia över: en under vilken den organiserade brottsligheten fått uppleva sin uppgång och storhetstid, och så småningom också sitt fall.

I stället fick vi under 1980-talet uppleva nya entreprenörer som Steve Wynn och Bob Stupak; de första megakasinona, som Mirage 1989 och Excalibur 1990; hur Caesars Palace övertogs av ”big business”, via ägare som Sheraton och Hilton för att i dag vara navet i konglomeratet Ceasars Entertainment Inc; och den hårdnande konkurrensen från Atlantic City borta på östkusten, i New Jersey.

Dessutom sattes under samma tid många av de kända maffiaprofilerna i fängelse, eller mördades, eller – i några fall – avled av naturliga orsaker. Bland de senare var Meyer Lansky som avled 1983, och Moe Dalitz 1989:

Begravningen av Dalitz blev en storslagen affär; och efter hans död fick i enlighet med hans testamente fjorton välgörenhetsorganisationer dela på över 1,3 miljoner dollar. Kanske var det ett sista vekt försök att gottgöra all den skada och det lidande Dalitz gjort sig skyldig till, under sin långa och aktiva karriär som professionell brottsling.

 

Mitt i all denna utveckling, framdriven av de styrande i delstaten, de federala myndigheterna och moderna företagsstrukturer som saknade plats för stora korrupta nätverk, fanns det alltså inte längre plats för maffian vars kvarvarande medlemmar drevs bort, köptes ut eller låstes in. Och många av de klassiska kasinon som länge hade ingått i maffiaväldet i Las Vegas sprängdes med tiden i spektakulära och TV-sända demoleringsjobb, för att göra plats för nyare och modernare affärsetablissemang: som till exempel The Sands 1996…

… El Rancho 2000…

… Desert Inn 2001…

… och Stardust…

… samt New Frontier, bägge 2007. De utgjorde de passande symboliska bilderna för slutet på en era.

 

Maffian av i dag

Så vilket inflytande har då maffian i dagens moderna Las Vegas? Nästan alla inklusive de federala myndigheterna är överens om att maffian är borta som maktfaktor, mer eller mindre slutligen utrensad under 1990-talet. Det betyder dock inte att staden är fri från organiserad brottslighet; men den termen omfattar numera snarare bikergäng och sydamerikanska knarksyndikat – och säg för övrigt den amerikanska storstad av i dag där maffian inte utövar i alla fall någon form av inflytande.

Men det rigorösa förfarandet när det gäller spellicenser, liksom den påtagliga fortsatta närvaron av FBI och IRS, har drivit maffian till att i Las Vegas i dag framleva en skuggexistens i spelindustrins utkanter. Två områden som maffian fortfarande anses styra ansenliga delar av i Las Vegas är sophämtningen – ett långt fall ned på statusskalan – samt prostitutionsverksamheten, även om Nevadas legendariska ”cat houses” flera mil från staden alltjämt är privatägda. Dessutom påstås maffian försöka penetrera svaga punkter på olika mellanchefsnivåer inom kasinoorganisationerna; men varje bransch, och i synnerhet en så kontantorienterad sådan som hasardspel, attraherar oundvikligen oärliga personer.

Vad Las Vegas har gjort i dag är – inte oväntat – att kapitalisera på sin historia i form av en påtagligt romantiserad nostalgi, genom två museer: det ena är ett mera renodlat sådant, The Mob Museum i Downtown…

… och som jag tidigare här i Superbloggen haft med ett bildsvep från:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/07/maffiamuseet-i-las-vegas/

Dessutom finns på kasinot Tropicana en ”interaktiv upplevelse” som heter The Mob Experience:

Bägge rekommenderas för den ”kriminellt intresserade” besökaren i staden.

 

Den era under vilken maffian styrde Las Vegas – en guldålder eller ”the bad old days”, beroende på vem man frågar – tog alltså till sist slut: och fanns det efter den en vinnare, så var det spelarna samt kasinona själva som anpassade sig till en ny tid, och därmed kunde låta ”Sin City” leva vidare.

Därmed är min berättelse om maffians välde i Las Vegas slut – och jag hoppas ni har funnit den läsvärd och underhållande!