I den här berättelsen om historien bakom Sin City och maffian, är vi nu framme på 1930-talet – då ”kasinona” fortfarande hade sågspån på golvet och besökarna blåställ snarare än kavaj, som Northern Hotel ovan.

Den organiserade kriminaliteten hade gradvis börjat få upp ögonen för Las Vegas, som dock låg långt ifrån deras hemmabaser främst på östkusten och i Chicago. Maffian var avgjort inte främmande för spel, utan hade vana vid att driva allehanda former av illegalt spel i storstäderna. De stora inkomster man fått från lönnkrogarna och spritsmugglingen under förbudstiden investerade man i prostitution och hasard. Redan på 1920-talet hade man dessutom mer eller mindre övertagit de enarmade banditerna längs stora delar av östkusten. ”Kungen av New York”, den ökände gangstern Frank Costello (bilden nedan), sägs ha dragit in 700.000 dollar i veckan – i dåtidens penningvärde! – från enbart spelmaskinerna.

Men 1933 hade förbudstiden tagit slut, vilket nu undergrävde en stor del av det som dittills varit en hörnpelare i maffians ekonomi. En annan lukrativ bransch för maffian på 1930-talet blev därför ”de flytande kasinona” utanför Kaliforniens kust. Även om depressionen fortfarande rådde saknades det inte folk i Los Angeles-området som hade gott om pengar – filmstjärnor, politiker, korrupta fackpampar, arvtagerskor och andra. Med undantag för ett fåtal illegala klubbar fanns det dock ingenstans på västkusten där de kunde få sitt spelbegär tillfredsställt.

Maffian var mer än villig att ordna den saken – och till råga på allt lika laglydigt som ombord på vilken av dagens Finlandsfärjor som helst. Man köpte in lyxjakter – eller i en del fall nödtorftigt flytande vrak vars salonger dock dekorerades med plysch, kristallkronor och bjäfs – och utrustade dem med spelbord, marker och personal. De flesta ankrades några miles utanför kusten, bortom den formella räckvidden för lagens annars så långa arm, och betjänades av taxibåtar. När väl gästerna klivit ombord på dessa senare lämnade man hamnen i Santa Monica eller Long Beach, seglade tills man var utanför territorialvattengränsen på tre sjömil, lade sig långsides kasinofartygen, och så fick gästerna kliva ombord där de välkomnades av swischet och rasslet från kortlekar som blandades och tärningar som kastades.

Ett av det omkring halvdussin fartyg som på omvägar kontrollerades av maffian var s/s Rex, på bilden till höger: formellt ägt av affärsmannen Tony Cornero, men med gangstrarna Benjamin ”Bugsy” Siegel och Meyer Lansky som intressenter i bakgrunden. När s/s Rex togs i bruk efter sin uppgradering till gamblingpalats var det som det största fartyget i maffians kasinoflotta.

Ännu en intressent i skuggorna bakom Cornero var dessutom filmstjärnan George Raft.

Just Raft var hela sitt vuxna liv hårt involverad med maffian, och älskade dessutom att spela gangster på vita duken; en av hans bättre rollprestationer i den genren återfinns i filmen ”I hetaste laget”, där han spelade mot bland andra Marilyn Monroe. På äldre dagar kunde Raft ibland tala nostalgiskt om sina ungdomsår i lagens utkanter: ”Jag var ingen vidare ficktjuv, men desto bättre snattare.”

s/s Rex var när hon sjösattes efter sin renovering inte bara USA:s utan faktiskt tekniskt sett världens största kasino, flytande som landbaserat, med sina nästan två dussin spelbord! Det största kasinot i Las Vegas vid denna tid var som jämförelse Las Vegas Club, med bara 12 bord och en uppsättning enarmade banditer.

Ett annat av de kända flytande gamblingpalatsen var s/s Tango. En intressant fotnot i just det fartygets historia var att tidskriften LIFE året 1938 uppgav att Cornero ”förlorat s/s Tango under ett pokerparti”, vilket får en att betvivla uppgiftens äkthet. Var någonstans i USA fanns det då ett pokerparti högt nog att satsa ett fartyg värt 2-3 miljoner dollar i potten? Troligare är att maffian manövrerade ut Cornero, som även i fortsättningen skulle utkämpa strider mot dem.

Spel i legal miljö intresserade alltså i högsta grad den organiserade brottsligheten – även om man inte för ett ögonblick drog sig för att antingen etablera nya eller ta över existerande svartklubbar inom andra jurisdiktioner – men just Las Vegas passade dem inte speciellt väl: kollisionerna mellan stadens kvardröjande Vilda västernmentalitet och gangstrarnas egen ”city slicker”-attityd var påtagliga, förutom att de existerande speletablissemangen i just Vegas var mycket småskaliga och med måttlig lönsamhet. Dessutom sågs maffian som utbölingar vilka man ogärna gjorde affärer med.

Vad maffian dock hade var pengar, tålamod och långsiktighet, och deras första framgång kom tids nog. I februari 1941 gav delstatsförsamlingen i Nevada grönt ljus för att förmedla resultaten från hästkapplöpningar och sportevenemang via telegraf och telefon. Bara några dagar senare dök Benjamin Siegel (bilden) och hans underhuggare Morris ”Little Moey” Sedway upp i Las Vegas för att ”sälja in” telegraftjänsten Trans-America Wire Service hos Nevadas bookmakers.

På den tiden och ända fram till det sena 1950-talet ägdes inte vadhållningsoperationerna av kasinona, utan man hyrde ut lokaler till fristående bookmakers som helt enkelt betalade hyra – samt delade med sig av profiten till Trans-America. Detta bolag, som maffian såg till att göra till ett i det närmaste monopol, fanns redan i många delstater längre österut. Det förmedlade i realtid resultatet från inte bara en mängd hästkapplöpningar runtom i USA, utan även från boxningsmatcher och allehanda andra sporter. När en bookmaker väl tackade ja till Siegels och Sedways erbjudande – orden ”nej tack” var inte att tänka på, om man var det minsta mån om sin hälsa – fick han Siegel som partner och ägare till 50%, och i förlängningen även Meyer Lansky och Frank Costello.

Maffian hade lyckats få sitt första fotfäste i Las Vegas, just 1941.

Siegel var under sin inledande tid i staden inte blind för andra affärsmöjligheter. Han investerade både sina egna och sina kollegors pengar i andelar i Las Vegas Club, Boulder Club och Golden Nugget, och lyckades sedan avyttra andelarna igen med förtjänst.

När Siegel försökte köpa in sig i El Cortez i Downtownområdet blev det dock stopp. Några av de styrande i staden som ogillade Siegels växande inflytande konfronterade honom, och framhöll frankt att om han blev delägare skulle det uppstå skäl för att sätta stopp för leveranserna av vatten och el, förutom svårigheter med byggnadstillstånd för nödvändiga renoveringar. Siegel gav då upp och reste vidare till Los Angeles, men kvarlämnade en annan av sina underhuggare, Gus Greenbaum, för att övervaka bookmakingoperationen.

Resten av maffian var dock inte lika villiga att kasta in handduken. Meyer Lansky kom personligen hela vägen från östkusten och lyckades ”övertala” de tre existerande ägarna till El Cortez, Marion Hicks, Kell Houssels och John Grayson, att ta in honom som partner bakom kulisserna; och så hade Las Vegas fått sitt första maffiaägda kasino och hotell.

Andra världskriget, som USA tvingades med i under december 1941 efter attacken mot Pearl Harbor, medförde att det mesta av strömmen av spelsugna turister torkade upp. Dessutom hade Hooverdammen invigts 1935 – två år tidigare än planerat, samt billigare än budgeten! – och de flesta byggnadsarbetarna återvänt till respektive landsändar, vilket givetvis märktes i delstatens finanser. I gengäld förflyttades nu tack vare krigsansträngningarna tusentals flygare och värnpliktiga till Nellis Air Force Base inte långt ifrån Las Vegas. Staden välkomnade dem med vad den ansåg vara förstklassig underhållning: lågprisdrinkar, bensprattel, kortlekar och tärningar. Det var ett vinnande koncept, att döma av den höga andelen av dem som efter krigsslutet valde att som civilister bosätta sig i Las Vegas.

Även under pågående krig fanns det dock entreprenörer som såg framåt – och dessutom nya möjligheter. Las Vegas världskända ”The Strip” existerade inte då, utan var slutsträckningen av U.S. Highway 91 från Los Angeles: en smal, dammig, bara delvis asfalterad landsväg genom öknen mot de blygsamma men likafullt hägrande neonskyltarna borta i vad som nu är Downtown.

 

The Strip får sin början

Enligt en av alla de legender Las Vegas älskar att omge sig med fick The Strip sin början en våreftermiddag 1941, när hotellägaren Tom Hull från Los Angeles råkade ut för punktering här. Han hejdade en medbilist som lovade att kontakta en verkstad inne i Las Vegas för att komma ut och fixa felet, men medan Hull väntade därute i öknen lade han överraskat märke till hur många andra bilar som susade förbi på väg in till Las Vegas. Han bestämde sig för att bygga ett motell för att dra nytta av turisttrafiken. Efter att senare ha kontaktat de lokala myndigheterna fick han dessutom tipset att i stället öppna ett kasino omgivet av motellrum, för att inte försumma att dra fördel av ortens huvudattraktion.

Det troligare händelseförloppet var dock att Hull under hösten 1940 kontaktades av två affärsmän i Las Vegas, James Cashman och Robert Griffith. Hull ägde redan en mindre kedja av motell och hotell i Kalifornien, under namnet El Rancho, och nu ville man ordna så att kedjan utvidgades till Las Vegas för att kunna erbjuda ännu fler rum åt besökarna.

Vilket skälet än var, köpte Tom Hull till mångas överraskning ett stycke mark fem kilometer från Las Vegas centrum och uppförde där El Rancho Vegas som invigdes 1941. Det som med tiden skulle bli ”The Strip” hade fått sin början:

Själva kasinodelen var ytterst blygsam, bara ett crapsbord, ett roulettebord och två blackjackbord förutom några spelautomater, men den väldesignade anläggningen i västernstil kunde i gengäld skryta med en swimmingpool, en liten resebyrå, några butiker och ett ridstall.

Pessimisterna dömde ut projektet; vem vid sina sinnens fulla bruk var villig att stanna till mitt ute i en tom öken? Las Vegas stadsgräns gick vid den tiden längs med Fifth Street, men Hull visade sig ha satsat rätt och kunde med tiden bygga ut El Rancho Vegas till hela 220 rum. Snart fick stället efterföljare, i form av The Last Frontier och Nevada Biltmore som bägge öppnade 1943. Med tiden skulle dock El Rancho Vegas få problem och framstå som allt luggslitnare i jämförelse med sina konkurrenter, tills en katastrofal brand 1960 en gång för alla satte stopp för det etablissemang som banat vägen.

 

Siegel återvänder

Benjamin Siegel hade under krigsåren inte glömt av sitt personliga fiasko med El Cortez. Men han hade också en vision: att det måste gå att göra sig en förmögenhet i en delstat där hasardspel var fullt legalt, genom att erbjuda något större, bättre och mera tilltalande än bara en handfull rangliga spelbord i sjaskig miljö. Och det var just Siegels återkomst till Las Vegas som skulle utgöra inledningen på den kanske mest färgstarka epoken i stadens historia.

Vem var då Benjamin Siegel, som Las Vegas än i dag motvilligt erkänner sig stå i skuld till för sin utveckling? Hade han stannat kvar i New York hade han i dag sannolikt varit mest ihågkommen som en brutalare ”hit man” än genomsnittet, tränad till att eliminera varje hot mot sin chef Meyer Lansky och dennes organisation som gick under det inofficiella men synnerligen respektingivande namnet Murder Incorporated.

Hur många liv Siegel personligen hade på sitt samvete är osäkert, men runt ett dussin är en ofta citerad siffra. Och ingen, säger ingen, vågade sig på att använda hans öknamn ”Bugsy” (ungefär galen eller tokig) så att Siegel själv hörde det. Hans psykopatiska temperament och tveklöshet när det gällde att ta till våld gjorde att många av hans kollegor inom maffian fruktade honom. Till och med Meyer Lansky fann för gott att under krigsåren oftast ha Siegel installerad på behörigt avstånd i Los Angeles, för att där eliminera bråkande konkurrenter och ta över allt fler lönsamma operationer. En annan sak Siegel gjorde i Los Angeles var att nästla sig in i Hollywoodkretsar, bland filmstjärnor och producenter; han var smått fixerad vid filmens värld, inte minst genom sin oerhört stora personliga fåfänga, och kom att få flera älskarinnor i den miljön inklusive stjärnan Jean Harlow. Siegel blev dessutom personlig vän med bland andra George Raft. Det smickrade Siegel att Raft med tiden kopierade en del av Siegels repliker och manér, när Raft spelade gangster på vita duken.

Då och då gjorde Siegel avstickare till Las Vegas för att övervaka att hans underhuggare Gus Greenbaum skötte sitt jobb, och passade under besöken på att spela på El Rancho och The Last Frontier. Det var under dessa resor som hans egen personliga dröm om ett kombinerat kasino och lyxhotell tog form – och mer om det i nästa avsnitt!