Andra världskriget var alltså äntligen över, segermakten USA förberedde sig på en ekonomisk guldålder – och gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel gjorde allt tätare avstickare från sin hemmaplan Los Angeles till Las Vegas, besatt som han var av sin vision om ett lyxhotell med vidhängande kasino som skulle göra full rättvisa åt det faktum att Nevada var den enda delstaten i hela landet där hasardspel var fullt legalt. Att förlägga sitt tilltänkta gamblingpalats till en plats utanför stadsgränsen skulle dessutom ha en mycket viktig fördel ur Siegels synpunkt: det skulle göra honom oberoende av inflytandet hos de fiender som tidigare hade hindrat honom själv från att ta över El Cortez.

En tid efter krigsslutet övertalade Siegel både sin chef Meyer Lansky och Lucky Luciano att låna ut sammanlagt en miljon dollar till honom. Han övertog därefter ett misslyckat byggprojekt ute längs US Highway 91: ett som initierats av Los Angelesmagnaten Billy Wilkerson, ägare inte bara till tidningen Hollywood Reporter utan också till flera lyxiga klubbar på Sunset Boulevard. Wilkerson hade plöjt ned 600.000 dollar i projektet, men sedan gett upp. Siegel utgick från dennes halvfärdiga byggskelett, och drev sedan byggarna till vansinne med den ena extravagansen efter den andra samtidigt som månaderna gick och utgifterna sköt i höjden: en miljon utlånade dollar från maffiakollegorna blev till två, sedan tre och fyra, och slutligen till oerhörda sex och en halv miljon dollar:

Men Bugsy var som sagt en man driven av en vision. Hans anläggning skulle erbjuda inte bara gambling i överdådig miljö utan också ett vräkigt showroom, swimmingpool, tennisbanor, souvenirbutiker, gym, en golfbana, ridstall, lyxsviter med extrastora sängar och till och med ett vattenfall i lobbyn. Hotellet fick namnet Flamingo efter smeknamnet på den vackra och långbenta Virginia Hill, Bugsys dåvarande ”flickvän” och tidigare sängkamrat med åtskilliga av Chicagomaffians toppar:

Siffran sex och en halv miljon dollar oroade dock Siegels maffiakollegor på östkusten och i Chicago, vilka hade viss anledning att tro att inte varenda cent gick till byggprojektet. Virginia Hill gjorde två europaresor under tiden, och Lansky och Luciano misstänkte att hon vid minst ett av tillfällena haft med sig en resväska full med kontanter som nu stoppats in på ett hemligt schweiziskt bankkonto i Siegels namn. De hade inga konkreta bevis, men blotta misstanken var nog.

 

Konferensen i Havanna

Den 25 december 1946, dagen innan Flamingo skulle öppna, höll maffian en konferens på Hotel Nacional i Havanna. En som dock inte hade fått någon inbjudan var Benjamin Siegel.

Kuba var under den genomkorrupte diktatorn Fulgencio Batista ett ställe där den amerikanska östkustmaffian mer eller mindre kunnat husera fritt i många år; och framför allt kontrollerade de alla kasinon på ön. Siegels agerande var inte den enda punkten på agendan under denna konferens, som hade till huvudsyfte att fastslå gränserna mellan olika familjers territorier samt att ta ställning till huruvida maffian även skulle börja distribuera narkotika. (Den som sett filmen Gudfadern känner igen sig i en nyckelscen där.) Som underhållning lät maffian kalla in ingen mindre än Frank Sinatra, ännu en showbusinesskändis som var djupt insyltad med den organiserade brottsligheten.

Sinatra, då en stjärna på uppåtgående, var visserligen kontrakterad för några klubbar i Miami under jul- och nyårshelgen men hade inget annat val än att med omedelbar verkan ställa in sina uppträdanden där och flyga ned till Havanna samma kväll som Meyer Lansky ringt upp honom.

Bossarnas beslut, efter en intensiv diskussion, beträffande Siegel blev att avvakta och se om Flamingo skulle generera pengar. Blev stället en succé skulle Siegel få betala tillbaka lånen och leva vidare; annars… muerta.

Den 26 december 1946 var det officiell invigning av Flamingo, efter reklamaffischer som den ovan, och med skådespelaren Jimmy Durante som huvudattraktion uppbackad av komikerduon Abbot och Costello samt Xavier Cugat Band. Kvällen blev dock mer eller mindre ett fiasko: många av Siegels hollywoodkontakter som lovat att infinna sig fick förhinder när deras plan från Los Angeles ställdes in på grund av dåligt väder. Dessutom var hotelldelen långtifrån färdig, så en del av gästerna fick hysas in på närbelägna El Rancho Vegas och The Last Frontier. Till råga på allt förlorade man en hel del pengar på det lilla spel som förekom i deras kasinodel (bilden nedan), vilket tvingade Siegel att temporärt stänga ned Flamingo några dagar senare.

Gangsterbossarna gick därför över till Plan B. Domen över Siegel skulle nu verkställas, men av olika skäl dröjde det ända till den 20 juni 1947. Den kvällen satt Siegel på soffan hemma i Virginia Hills villa på 810 North Linden Drive i Beverly Hills – de hade faktiskt gift sig i april – när en okänd gärningsman sköt nio skott genom fönstret med ett automatvapen. Fyra av dem träffade, och Siegels karriär var över.

Siegel ersattes – efter några inledande förvecklingar – av sin forne underhuggare Gus Greenbaum. Under dennes uppstramade ledning, i sin tur noggrant övervakad av maffian med Lansky själv i spetsen, visade sig Siegels koncept med hasardspel i lyxmiljö och underhållning av showbusinesstjärnor i grunden vara ett lyckokast och Flamingo förvandlades till en vinstmaskin:

Ironiskt nog medförde också avrättningen av Siegel, vilken varit förstasidesnytt från kust till kust, en enorm PR för Flamingo och drev upp besökarantalet inte minst av morbid nyfikenhet. Maffians storhetstid i USA:s gamblingmecca hade därmed inletts.

 

Två efterspel

Men innan jag går vidare mot 1950-talet finns det två intressanta efterspel till affären Siegel och som inte minst för underhållningsvärdets skull förtjänar att tas upp. Ett rörde Bugsys personlige livvakt, ”Fat Irish” Green, som var av den gamla skolan – slå in skallarna först och ställ frågorna sedan – och troget i flera år hade ansvarat för bookmakingoperationen på El Rancho Vegas. Strax före sin död gav Siegel en låst resväska till Green och sa till honom att hålla hårt i den, ”om utifall att”.

Två veckor efter avrättningen av Siegel infann sig Green på Lanskys kontor i New York, med resväskan fortfarande låst och intakt. Lansky lät dyrka upp den… och ut trillade till hans häpnad 300.000 dollar i hundradollarssedlar.

Lansky var helt omedveten om att Siegel gett en väska med pengar till Fat Irish Green, men den senares trofasthet och heder mot sin högste boss skulle bli rikligen belönad. Lansky talade på stående fot om för Green att han inte skulle behöva jobba en enda dag till, utan att han omedelbart kunde flytta in på översta våningen på El Cortez i Las Vegas och bo där resten av sitt liv – med gratis mat och drinkar ingående i avtalet.

Sexton år senare, 1963, ägdes El Cortez fortfarande av J.K. ”Kell” Houssels. Denne sålde då hotellet vidare till Jackie Gaughan (bilden nedan), en bookmaker från Omaha i Nebraska:

När Gaughan några veckor senare gick igenom bokföringen, upptäckte han att penthouse nummer 1 var bebott av en viss Fat Irish Green… som inte hade betalt hyra sedan 1947. Till råga på allt vräkte den korpulente Green ogenerat i sig två rejäla mål mat om dagen i restaurangen, även där utan att betala en cent.

Gaughan blev rasande. Han ringde omedelbart upp Houssels borta på Tropicana, och bad om en förklaring på situationen. Houssels skrattade gott och gav honom den, och talade om att Green ingick i såväl köpet som inventarierna. Det fick Gaughan att ringa till sin gamle vän Benny Binion, som var skyldig honom en tjänst, och fråga om denne kunde ”överta” Green. Affären resulterade i en kompromiss – för återstoden av sitt liv skulle Green fortsätta att bo på El Cortez, men äta sina måltider på Binion’s Horseshoe. Vem säger att hederlighet inte lönar sig?

 

Det andra efterspelet skulle uppmärksammas av desto fler. I mars och april 1951 pågick förhören inför ”The Senate Committee on Organized Crime in Interstate Commerce” under ledning av den demokratiske senatorn Estes Kefauver från Tennessee.

Dessa förhör i fjorton olika städer med sammanlagt 600 ”vittnen” direktsändes i TV, väckte riksintresse och förvandlades snabbt till familjeunderhållning, när miljoner amerikaner som aldrig förr sett en livs levande gangster nu kunde betrakta när ett antal av dem paraderades upp, illa till mods och kallsvettiga under strålkastarna: bland andra Tony ”Big Tuna” Accardo, Charlie ”Trigger Finger” Fischetti, Jake ”Greasy Thumb” Guzak och inte minst Frank Costello, nu utpekad som ”den organiserade brottslighetens premiärminister i Amerika”:

Förhören skedde bara fyra år efter avrättningen av Benjamin Siegel, något som den amerikanska allmänheten fortfarande hade i färskt minne. Och nu fick man tag på en vars porträtt i sammanhanget också varit på förstasidorna från kust till kust: Virginia Hill, Siegels före detta flickvän och hustru, numera omgift och bosatt i Österrike. Hon hade varit på shoppingrunda i New York, upptäckts av federala agenter, och kallats som förhörsvittne.

Klockan var 18.30 östkusttid, absolute prime time för TV, när det var dags för Hill att ta plats i vittnesbåset. Självsäkert och med ett tidvis färgstarkt språk hade hon inga problem med att insistera på att hon inte hade en aning om vad eller vilka som låg bakom mordet på Siegel eller hur det hade gått till, i synnerhet som hon påstod sig inte ens ha varit i villan när skotten avlossades:

Därefter gjorde senator Kefauver misstaget att börja förhöra Hill om varifrån hennes inkomster härstammade: hon hade uppenbarligen fått pengar från en läkare i Chicago, från en miljonär i Mexiko, och inte minst från två gangsters i New York, för att bara ta några i högen när man gick igenom kopior på hennes kontoutdrag.

Virginia Hill lutade sig framåt i TV-rutan, och ställde en motfråga: ”Är ni absolut säker på att ni vill veta det, senatorn?”

”Naturligtvis vill jag det, fru Hill”, svarade Kefauver med snorkig röst.

Utan att höja rösten replikerade Virginia Hill i direktsändning: ”Senatorn, de ger mig pengar för att jag är den bästa dj-a k*ksugerskan i hela Förenta Staterna.”

Total, chockad tystnad i hela lokalen. Och man kan bara föreställa sig det samfällda klicket tvärsigenom nationen när några miljoner bleknande föräldrar samtidigt kastade sig framåt ur soffor och fåtöljer och stängde av TV-apparaterna, för att skona sina små telningars öron…

Mera om maffians och staden Las Vegas’ historia i nästa avsnitt!