Beslutet 1947 att döda Benjamin ”Bugsy” Siegel (bilden ovan), som hade spenderat sex och en halv miljon dollar av huvudsakligen östkustmaffians pengar på att uppföra det vräkiga och inledningsvis olönsamma Flamingo, utgjorde på många sätt en vändpunkt när det gällde maffians inställning till Las Vegas.

Redan valet av plats för dådet sade en del om saken. Kontraktet gällande Siegels avrättning lades ut på Charles Fischetti, som tillsammans med sin yngre bror Rocco ”Trigger Finger” Fischetti tillhörde Chicagomaffians toppar och dessutom var kusiner till den beryktade Al ”Scarface” Capone. I kontraktet ingick ett viktigt villkor: Siegel fick inte dödas i Las Vegas, eftersom det skulle vara ”bad for business”. Man ville inte ge staden dåligt rykte, och därigenom skrämma bort såväl gamblers som övriga besökare. Fischetti i sin tur bestämde sig för att jobbet måste göras i Kalifornien, och kontrakterade därför ut uppgiften på Jack Dragna, Los Angeles’ maffiaboss.

Exakt vilken underhuggare som den 20 juni 1947 med ett automatvapen sköt nio skott genom villafönstret i Beverly Hills och träffade Siegel med fyra av dem är ännu idag inte känt med säkerhet. Inte heller har det någonsin klarlagts huruvida Siegels hustru Virginia Hill hade förvarnats om vad som stundade, eller till och med sålt ut Siegel genom att locka honom till sin villa den kvällen. Klart är dock att hon inte var hemma vid tidpunkten för dådet. Och trots att Siegel hela sitt liv hade ansträngt sig för att bli vän med berömda människor, inte minst inom filmbranschen, kom bara fem personer till hans begravning. Här är för övrigt den sista bild som någonsin togs på Siegel, där lappen om tån på bårhuset dessutom förolämpande nog har hans namn felstavat:

Något som dock kom att finnas kvar på Flamingo i över trettio år, som ett litet oavsiktligt minnesmärke över ”Bugsy” Siegel, var den berömda rosenträdgård som han lät uppföra medan hotellanläggningen byggdes. Denne ökände gangster hade faktiskt inte bara blodfläckade händer, utan också gröna fingrar och ett intresse för blomsterodling! Enligt vad som framviskades man och man emellan i Las Vegas fick rosorna, som blommade allt större och djuprödare för varje år, näring av ett mycket speciellt slag: från ”Filthy Frank” Giannattasio, ”Mad Dog” Neville och ”Big Howie” Dennis, som alla varit associerade med Siegel men så småningom kommit i delo med honom och inte långt därefter försvunnit under oklara omständigheter. Hur det än var med den saken såg man på Flamingo till att när Bugsys gamla rosenträdgård i början av 1980-talet väl grävdes upp för att göra plats för en tillbyggnad av hotellet, skedde detta nattetid: utan förvarning, med ett minimum av inblandade personer, och under största diskretion.

Vad som finns kvar av Benjamin Siegel inne i dagens Flamingo är dels ”Bugsy’s Bar”…

… dels också det minnesmärke som lite diskret placerats ute bland träden i trädgården, och bägge som minnen av den man som trots att han var en gangster och brutal mördare ändå genom sin vision kom att bidra till att lägga grunden till det moderna Las Vegas:

 

En oöverträffad fördel

Maffians beslut att satsa på Las Vegas som framtida inkomstgenerator, och som togs på den omtalade Havannakonferensen i december 1946, var ovanligt långsiktigt. Det skulle också komma att i oerhört hög grad påverka stadens framtid – men det beslutet var långtifrån enhälligt. Några av konferensdeltagarna, som bossarna Vito Genovese från New York, Anthony ”Joe Batters” Accardo från Chicago och Santo Trafficante från Florida, var emot att ”kasta iväg pengar på en Vilda Västernhåla” som låg mitt ute i Mojaveöknen. Siegels vansinniga spenderande – som jämförelse hade El Cortez bara kostat en kvarts miljon dollar att uppföra, om än några år tidigare – samt den fiaskoartade öppningen av Flamingo som ägde rum samtidigt med konferensen, avskräckte dem. Dessutom drev ju maffian redan andra och mera framgångsrika etablissemang på andra håll, inte minst i själva Havanna.

Faktum var att USA:s ledande gamblingklubbar i slutet av 1940-talet inte låg i Las Vegas, utan i delstater som Louisiana, Ohio, Kentucky och Florida – helt och hållet illegala, men ändå. Club Devon i Toledo som maffian drev 1941-44 innan rättvisan kom ifatt etablissemanget, stängde ned det och satte några av dess ägare bakom lås och bom, var under sin verksamhetstid USA:s största kasino. Där fanns över 60 bord för craps, blackjack, roulette, faro och annat, och stället drog brutto in runt 10 miljoner dollar under de tre åren – motsvarande omkring 350 miljoner dollar i dagens penningvärde! Flamingo i Las Vegas hade inledningsvis och som jämförelse bara ett dussin bord. Att Club Devon klarade sig under så lång tid som det gjorde utan några större tillslag från ordningsmaktens sida, berodde dessutom på att en av delägarna var den lokale sheriffen. Andra stora och kända svarta spelklubbar på den tiden fanns i New Orleans och Tampa.

På nästan alla dessa etablissemang som drevs av maffian, framförallt i Södern, fuskades det dessutom oftast vilt från husets sida när det gällde användandet av märkta kort, fingerfärdiga dealers och falska tärningar. Enligt en klassisk skröna från denna tid anställde man på ett kasino i Downtown i Las Vegas en dealer som tidigare hade arbetat på några maffiastyrda klubbar nere i Louisiana; under hans prövotid slog en spelare vid bordet en vinnande fyra med tärningarna, varpå pitbossen sade till den nyanställde dealern att betala ut motsvarande vinst. ”Jag vet inte hur man gör”, svarade denne med skamsen röst. ”Ingen lyckades någonsin slå en vinnande fyra på något av ställena som jag har jobbat på.”

Men det fanns en oöverträffad fördel när det gällde Las Vegas gentemot det övriga USA: gamblingen i Nevada var LEGAL. Tanken på att slippa ständiga trakasserier från och mutor till ordningsmakten, på att kunna expandera öppet och på att till och med kunna annonsera efter kunder, var oemotståndlig för delar av maffian som framför sig såg en fyrfilig motorväg till rikedomarna.

Ytterligare en annan sak som man redan tidigare diskuterat inom maffian men som nu formaliserades – i den mån uttrycket kan användas under omständigheterna – under Havannakonferensen, var att förklara Las Vegas för en ”öppen stad”. Det innebar att ingen av maffians familjer hade ensamrätt på att verka där, samt att konflikter som uppstod fick lösas av en lämplig ”capo”, alltså något av överhuvudena. Totalt skulle med tiden tjugofyra olika kända maffiafamiljer – minst, sannolikt existerade i bakgrunden ännu flera med oklara och aldrig utredda kopplingar till affärerna – komma att vara involverade i stadens utveckling.

 

”Vi har förlorat Thunderbird!”

Med ett nyöppnat Flamingo under ledning av Siegels forne underhuggare Gus Greenbaum, och som börjat dra in hektolitervis med dollarsedlar dagligen, var det alltså dags för maffian att se sig om efter flera egendomar att förvärva i Las Vegas. Ödet dikterade att den nästa skulle bli ännu ett ställe på The Strip, nämligen det då nyöppnade Thunderbird.

Bakom Thunderbird fanns två huvudinvesterare. Den ene var Cliff ”Big Juice” Jones som var advokat i Las Vegas, och som fått sitt smeknamn efter sina talanger när det gällde att sy ihop allehanda affärsavtal: mellan kasinoägare och bankirer, bankirer och gangsters, och gangsters och kasinoägare. Den andre var Marion Hicks, ursprungligen en fastighetsinvesterare från Los Angeles, som sedan tidigare var partner i El Cortez. De köpte upp ett stycke mark längs U.S. Highway 91 som nu hade börjat ta de första trevande stegen i sin förvandling till The Strip, satte in några minoritetspartners, och genom att totalt bottenskrapa sina gemensamma resurser kunde de få ihop 1,5 miljoner dollar och uppföra Thunderbird som öppnades den 2 september 1948.

Thunderbird var ett tämligen modest ställe, med bara 46 rum samt en handfull spelbord i den visserligen smakfullt inredda men lika modesta kasinodelen; swimmingpoolen var dock den största som dittills byggts i hela Nevada. Öppningskvällen skulle emellertid visa sig bli en katastrof, till och med värre än när Flamingo slog upp sina portar två år tidigare.

Som traditionen än idag dikterar hade allehanda ägare till och chefer på de konkurrerande etablissemangen bjudits in till öppningskvällen, som flödade över av gratis mat, gratis sprit och vackra, långbenta värdinnor. Bland invigningsbesökarna fanns Jake Katleman från El Rancho Vegas och Farmer Paige från Pioneer Club i Downtown, och de attackerade nu gemensamt samma crapsbord.

Spelgudarna bestämde sig för att le mot dem, och medan svetten rann nedför ansiktena på Jones och Hicks samlades de gula och lila högvalörmarkerna på fel sida av bordet medan tärningarna flög genom luften. Till slut lämnade Katleman och Paige spelet, spred generöst med dricks bland personalen, och bar sedan bort återstoden av krigsbytet till kassadisken. Med de två ägarna vakande som hökar räknade kassören nervöst jättehögen av marker och förkunnade till sist beloppet: 161.310 dollar!

Den totala summan kontanter bakom disken på Thunderbird, i kassaskåpet på kontoret samt i plånböckerna i innerfickorna hos Jones och Hicks uppgick bara till lite över 41.000 dollar. Kort sagt stod katastrofen för dörren. Katleman och Paige var visserligen ”nice guys”, men de tänkte definitivt inte ta emot sin vinst på avbetalning.

Jones och Hicks tog med sig de två vinnarna in på sitt kontor, och frågade om de kunde få två dygn på sig att hosta upp ”one-sixty large”. Det gick Katleman och Paige med på, replikerade i vänlig ton att de såg fram emot att ses om fyrtioåtta timmar över en middag och ett tjockt kuvert, och återgick sedan till premiärpartyt.

Kvar inne på kontoret satt Jones och Hicks, med huvudena lutade i händerna. Det ofattbara hade inträffat: de hade just förlorat Thunderbird, och det på öppningskvällen.

Nästa morgon bet de i det sura äpplet och ringde några samtal. Ingen av dem var tappad bakom en vagn, utan de visste vad som gällde i Las Vegas och att bara en aktör hade sådana finansiella muskler på kort varsel. Dessutom hade Hicks flera år tidigare träffat den famöse gangsterbossen Meyer Lansky, när denne tvingat sig in som delägare i El Cortez. En deal sattes ihop via telefonen samt via en gemensam bekant, George Sadlo från Texas, och i utbyte mot en kontrollerande andel i Thunderbird levererades nästa dag 160.000 dollar i kontanter till Jones och Hicks. Vid lunchdags den 3 september 1948 var maffian således ägare till ännu ett hotell i Las Vegas.

Och Meyer Lanskys bror, Jacob Lansky, hade fått ett jobb: det var ännu ett villkor i den deal som sytts ihop. (Detta lilla sidovillkor fick årtionden senare ge inspiration åt en del av intrigen i filmen ”Gudfadern”: på samma sätt skickas där Fredo Corleone till Las Vegas i avsikt att arbeta för en Moe Green.)

Jacob (till vänster på bilden här, med Meyer till höger) var en välmenande men dock odugling till lillebror, och nu såg Meyer Lansky chansen att ge honom jobbtrygghet genom att skicka honom till Las Vegas under svepskälet att han skulle ”bevaka familjeintressena”. Jacob Lanskys arbetsuppgifter var sällan mera betungande än att då och då hämta VIP-gäster på flygplatsen samt att ordna med smörgåsar och kaffe åt Jones och Hicks, som ändå inte vågade annat än att behandla honom med total respekt – Jacob Lansky var ju när allt kom omkring bror till den fruktade chefen för en organisation som gick under öknamnet Murder Incorporated.

Vid flytten till Las Vegas hade Jacob sin älskade Cadillac Coupe DeVille med sig, med Illinoisskyltar, och tog för vana att varje dag parkera den utanför. När åren gick, bytte han in den mot en modernare modell men behöll sin parkeringsplats. Faktum är att de flesta bilder av exteriören som togs under de första åren med Thunderbird, alla visar en och samma bil närmast entrén: Jacob Lanskys Cadillac, som du ser precis till höger om stenpelarna som flankerar ingången:

I nästa avsnitt: ”You’d better kill me”…