Maffian var nu i slutet av 1940-talet del- eller huvudägare till tre kasinon i Las Vegas: El Cortez, Flamingo och Thunderbird, förutom att enstaka medlemmar och bossar – med Meyer Lansky i spetsen – också hade smärre affärsintressen i några etablissemang i Downtown. Men maffians storhetstid i staden hade alltså bara börjat.

Den gangster och maffiaboss som med tiden skulle komma att få större inflytande över Las Vegas än någon annan var dock inte Meyer Lansky, i FBI-rapporter kallad ”den organiserade brottslighetens finansgeni”, utan Morris Dalitz (bilden).

Denne gick under smeknamnet ”Little Moe” eller ofta bara ”Moe”. Utan att någonsin under hela sitt liv spendera en enda dag i arresten, till skillnad mot så gott som alla av hans ”kollegor”, kom han att göra en oförliknelig karriär inom USA:s undre värld: från oansenlig medelklassbakgrund till fruktad gangsterboss och vidare till hyllad filantrop och en samhällets stöttepelare, i just Las Vegas.

Dalitz var kortvuxen, med en stillsam framtoning och lågmäld, vänlig röst. Han hade också ett genuint avväpnande leende, till den grad att andra ibland glömde bort att man definitivt inte blir mångmiljonär och ägare till flera kasinon i Las Vegas enbart genom sin charm. Dalitz var dessutom känd för att alltid leverera det han utlovade, på gott och ont.

En ofta återgiven och fullkomligt sann anekdot om Moe Dalitz handlar om när han i början av 1964 konfronterade boxaren Sonny Liston, som just då var regerande världsmästare i tungvikt, i baren på Beverly Rodeo Hotel i Los Angeles. Liston var vid tillfället rejält berusad, och gick fram till Dalitz och hojtade att denne inte längre var så tuff, när han inte var på hemmaplan i Las Vegas.

Dalitz var då 65 år gammal, och nådde bara upp till brösthöjd på den jättelike Liston vars ökända knytnävar dessutom var av modell julskinkor. Just som Liston lyfte högern för att ge Dalitz ett förintande slag, tog denne utan fruktan ett steg mot honom, såg Liston stint i ögonen och väste: ”Om du klipper till mig, nigger, så är det bäst att du dödar mig. För om du inte gör det, kommer jag att pallra mig upp från golvet och ringa ett samtal. Och då kommer du att dö mycket långsamt i natt.”

Den häpne Liston insåg vad han var på väg att ställa till med, och nyktrade till av adrenalinchocken. Han gick raka vägen tillbaka till sitt rum på Beverly Rodeo Hotel, packade sina väskor och checkade ut några minuter senare. Åsikten bland de närvarande var att Dalitz vunnit på teknisk knockout.

Morris Dalitz hade fötts 1899 i Boston, men några år senare flyttade familjen till Cleveland. Hans far etablerade ett tvätteri där, och det var också avsikten att det var inom den branschen som unge Moe skulle få sin karriär – men så, året 1920, inleddes förbudstiden i USA och med den kom också helt nya affärsmöjligheter för en entreprenör som Dalitz.

Under 1920-talet utvidgade Dalitz sin legala verksamhet till att omfatta en hel kedja av tvätterier, men de skåpbilar som for kors och tvärs genom Cleveland med lakan och skjortor fungerade samtidigt som en utmärkt front när det gällde att sköta spritsmugglingen. Med inkomsterna från denna kunde Moe Dalitz ytterligare utvidga verksamheten, och när förbudstiden slutade 1933 hade han stigit i graderna till att vara boss för ”the Cleveland Syndicate”: en judisk-amerikansk gangsterorganisation vars affärsintressen inte bara täckte in Cleveland utan även Detroit och närliggande Ann Arbor.

Bland Dalitz’ mera bemärkta kumpaner fanns Leo ”Charles Polizzi” Berkowitz, Louis ”Lou Roddy” Rothkopf, Morris Kleinman och Sam Tucker. Dalitz hade också lyckats etablera ett fruktbart samarbete med den italienska maffian som hade sitt centrum i stadsdelen Little Italy på Clevelands Eastside, vilket skulle komma att bli viktigt för hans fortsatta karriär.

I sitt lilla imperium ägde Dalitz även andelar i två stålbolag, ett järnvägsbolag och till och med ett glassföretag, samt också fem illegala spelklubbar runtom i Cleveland: Mound Club, Pettibone Club, The Jungle Inn, Beverly Hills Club – interiören i den sistnämnda ses på bilden här – och The Lookout House.

”Hur f-n skulle jag ha kunnat veta att ställena var illegala?” sade han en gång skämtsamt till en bekant. ”Där fanns så många domare och politiker bland besökarna att jag trodde de var all right.”

Moes tvätteriverksamhet skulle dessutom leda till att han blev nära förbunden med en annan viktig person: den ökände fackföreningspampen Jimmy Hoffa. Deras samarbete kom att inledas 1949, när Teamsters Union begärde femdagarsvecka för sina tvättbilschaufförer och dessutom hotade med strejk. Tvätteriägarna, där Moe Dalitz ingick, vägrade gå med på fackets förslag och förhandlingarna gick i stå. Dalitz tog då direktkontakt med den genomkorrumperade Hoffa, 25.000 dollar bytte ägare, och nästa dag kommenderade Hoffa bryskt den lokale förhandlaren Isaac Litwak att ögonblickligen gå med på arbetsgivarnas krav utan att ställa några besvärande frågor.

Tjugofemtusen dollar var ingen anmärkningsvärd affär för vare sig Hoffa (bilden) eller Dalitz, men denna första överenskommelse skulle komma att leda till mycket större ting ett årtionde in i framtiden: multimiljondollarlån från pensionsfonden inom Teamsters Union, för att finansiera ett antal maffiakontrollerade etablissemang i Las Vegas i en tid när ingen bank med självaktning drömde om att låna ut pengar till något så suspekt som ett kasinobygge.

 

Maffians storhetstid

Moe Dalitz var vid det här laget väl medveten om de affärsmöjligheter som Las Vegas erbjöd, och hade börjat se sig om efter ett fotfäste där. Hans chans kom under hösten 1949, när hotellprojektet Desert Inn fick överges av byggjobbarna efter att pengarna tagit slut. Ägaren Wilbur Clark hade kört sina tillgångar i botten, men blev kontaktad av Dalitz som på omvägar hade hört talas om hur det låg till – och med en drös maffiakontanter i utbyte mot 66% delägarskap i Desert Inn, till Dalitz och tre av hans kumpaner från Cleveland, kunde projektet fullföljas och öppna den 24 april 1950 som det sjätte gamblingetablissemanget på The Strip.

”The Cleveland Syndicate” var dessutom måna om en låg profil, varför Wilbur Clark fortsatt fick figurera som spellicensinnehavare och formell huvudägare. På neonskylten utanför stod det därför ”Wilbur Clark’s Desert Inn”, vilket passade alla parter utmärkt.

Därmed kan man med fog säga att maffians gyllene era i Las Vegas hade infallit… eller de mörkaste åren i stadens historia, beroende på vem som berättar om epoken. Redan under 1950-talet skulle ytterligare sju andra kasinon med vidhängande hotell öppnas längs The Strip, alla i större eller mindre grad uppbackade av gangsterpengar från östkusten och/eller mellanvästern: Sahara och The Sands 1952…

… Riviera och Dunes 1955, Hacienda 1956, Tropicana 1957 och Stardust 1958…

… förutom att Downtownområdet också fick sin beskärda del när det gällde att utvidga den organiserade brottslighetens affärsintressen. Under samma årtionde växte stadens befolkning från cirka 45.000 till 125.000.

Det enda anmärkningsvärda hacket i tillväxtkurvan kom 1951, när Kefauverförhören hölls. (Se föregående avsnitt om maffians historia.) En tid under och efter hukade sig då maffian, av osäkerhet om i vilken riktning opinionsvinden blåste och hur långt polisen och FBI skulle kunna tänkas gå. Självaste Moe Dalitz blev inkallad och förhörd av senatorn Estes Kefauver, men klarade sig bra i munhuggandet när det gällde de vid det här laget preskriberade brotten från yngre dagar.

KEFAUVER: ”För att komma igång med era investeringar fick ni ihop ett ganska bra kapital med hjälp av spritsmuggling, eller hur?”

DALITZ: ”Tja, jag ärvde ju inte direkt några pengar… om inte folk som ni hade druckit den, hade jag inte smugglat den.”

Inte bara makthavare och andra ledande personer i Las Vegas var fullt medvetna om maffians växande inflytande över staden vid denna tid, utan som regel även ”mannen på gatan”. Åsikterna var dock delade. Det gick inte att förneka att tack vare maffians investeringar hade flera personer jobb, och flera besökare kom till staden än om det i stället hade byggts färre men ”renare” kasinon. Lönerna i 1950-talets Las Vegas var därtill legendariska: med tre eller fyra kasinobyggprojekt på gång samtidigt och brist på arbetskraft kunde en utbildad elektriker, snickare eller rörmokare tjäna dubbelt så mycket där som någon annanstans i USA. Dessutom var onekligen en del av de personer som maffian tillsatte på olika poster duktiga på sina jobb. De var ”money men” som förstod sig på spel, och på spelare. ”Kasinocheferna som var kopplade till maffian hade en instinktiv känsla samt ett bra väderkorn för gambling och som de tillägnat sig via åratal av illegal bookmaking”, har författaren David Spanier sagt.

En som efteråt talat om maffians storhetstid med nostalgi i rösten är Debbie Reynolds (bilden), berömd skådespelerska på den tiden och dessutom delägare i ett av hotellen i Las Vegas. ”Vi var inte rädda för att röra oss ute på gatorna på kvällarna”, kommenterade hon i en intervju på sin ålders höst och lade till några ord som jag låter stå oöversatta: ”No one got killed that wasn’t supposed to.” Och Bob Stupak, en gång bland annat VD för Stratosphere Tower Corporation, var i efterhand övertygad om att närvaron av kända och ökända maffiamedlemmar i själva verket utgjorde en dåtida turistattraktion i Las Vegas. ”Varje gång man såg en kille på gatan med ett fiolfodral under armen, var man övertygad om att det fanns ett maskingevär inuti.”

I nästa avsnitt: ”Tre till oss, en till regeringen”!