Det fanns numera i Las Vegas, efter att 1950-talet hade inletts, allmänt en insikt om att man obehagligt nog i praktiken hade två olika poliskårer i staden: en officiell och en inofficiell. Det låg likaledes en högst reell fara i att spekulera alltför högljutt om de faktiska ägarförhållandena bakom olika kasinon: eventuella försök att identifiera ”Mr. Big” kunde sluta mycket tragiskt, det fanns det exempel på.

Man visste även att olika maffiafamiljer skötte affärerna på olika sätt. Personerna runt Meyer Lansky var mer brutala: lokalbefolkningen tenderade att undvika Flamingo, av flera skäl. Ett var att Gus Greenbaum (infällda bilden ovan), som på Lanskys uppdrag installerats efter ”Bugsy” Siegel och skulle komma att sköta stället i åtta år, i de bakre lokalerna lät grovt misshandla spelare som man kom på med – eller blott och bart misstänkte för – att fuska. Ett annat var att det inne på Flamingo ofta vimlade av hårdföra gangsterbossar på besök österifrån, som Aldiano ”Jimmy the Weasel” Frattiano, Jackie Cerone samt den famöse ”Joe Batters” Accardo, och vilkas fruktade livvakter man helst skulle ta långa omvägar omkring.

Moe Dalitz’ folk blev i stället kända som ”män med silkeshandskar”, mera benägna att lösa problemen stillsamt på order av Dalitz. Desert Inn gick bland lokalbefolkningen under smeknamnet ”the DI”, och var känt för att ge spelarna en så ärlig chans som spelmatematiken nu tillät. I grunden var dock maffiafamiljerna oftast överens om att försöka upprätthålla stadens rykte som en lugn och trevlig plats, och spred inom den undre världen ryktet att ”om du tänker hitta på någonting, så se till att inte göra det i Las Vegas”.

 

De två Tonys

Enstaka gånger hittade förstås osmarta personer ändå på dumheter. En sådan inträffade den 13 juni 1951, och involverade två smågangstrar vid namn Tony Trombino och Tony Broncato. De var på flykt i en stulen bil från Kansas City där de tillsammans var efterlysta för två dussin förseelser, på väg till ett nytt liv i Kalifornien, och bestämde sig för att på vägen råna Flamingo i Las Vegas för att få ihop till lite rörelsekapital.

Osmart. Synnerligen osmart.

Redan när de checkade in på Kit Carson Motel ett kvarter från Flamingo, ”förklädda” med hjälp av billiga och uppenbara löständer i plast, fattade personalen misstankar och ringde till den lokale sheriffen. När de sedan drev omkring på kasinogolvet inne på Flamingo utan att spela, blev de observerade på nytt.

Dagen efter slog de två Tonys till. Med revolvrarna dragna lyckades de tilltvinga sig cirka 3500 dollar från kassadisken, innan de avlägsnade sig genom en bakdörr och med tjutande däck körde därifrån.

Vreden hos maffiagruppen runt Meyer Lansky (t.v.) – och som inkluderade några av USA:s absolut farligaste män – kände inga gränser. Två femcentsskurkar hade haft fräckheten att råna deras kasino, i fullt dagsljus, och med dragna vapen inför ställets gäster. En sådan brist på respekt kunde man inte tolerera.

Med maffians logik lät man dem ändå köra sin väg, i stället för att både genom sheriffen samt inofficiellt utkommenderade hitmen genast ta upp jakten och sannolikt hinna ifatt dem och skjuta ihjäl dem innan de nått delstatsgränsen. Här skulle i stället noggrant och med omsorg statueras ett exempel, som varning för andra inom den undre världen.

Snart hade man på Flamingo identifierat de två Tonys via några samtal till olika personer runtom i USA, och visste att de anlänt i Los Angeles. Den som fick kontraktet gällande att ta hand om dem var ”Jimmy the Weasel” Frattiano, som trots att han just då var baserad i Cleveland hade solida kontakter i LA:s undre värld. Frattiano förberedde sig noga, spårade i lugn och ro upp de två Tonys, lurade i dem att han ville ha deras hjälp med att råna ett lokalt high-stakes pokerparti, och kom överens om att möta dem igen på en bakgata i Hollywood på kvällen den 6 augusti 1952. Det som där väntade på de två amatörrånarna var dock ett fullt magasin i skallen på var och en av dem:

Historien om deras öde lät sedan maffian sprida ut, hjälpt av att reportage och bilder om hämndaktionen blev förstasidesnytt från kust till kust – och ingen i hela USA gav sig någonsin på att försöka råna Flamingo igen. Lite ”marknadsföring” av lämpligt slag kan ibland få förvånansvärt stora effekter.

 

”Tre till oss, en till regeringen”

Exakt varifrån kom då maffians inkomster, när det gällde hotell- och kasinoverksamheten i Las Vegas?

Naturligtvis gav kasinospelen, barerna, restaurangerna och hotellövernattningarna ett regelrätt överskott i sig; men varje överskott i den officiella bokföringen var man formellt tvungen att skatta för. Maffians specialitet blev därför skimming: konsten att skumma av kontanter innan den blygsamma återstoden hamnade i kassaböckerna.

Ett kasino är till sin natur i en mycket speciell bransch: själva huvudprodukten är ju på sitt sätt pengar, och ingen annanstans gäller begreppet ”cash is king” med mera eftertryck. Ett tvingande skäl till skimming var dessutom redan från början att när maffian investerade i något av kasinona i Las Vegas, var det i form av kontanter. Att använda checkar eller banktransaktioner, och därmed lämna ett spår av pappersarbete efter sig, var inte att tänka på. Som avkastning på investeringarna ville man av samma skäl i fortsättningen ha den i form av kontanter… och är det något som cirkulerar inne på ett kasino – och gjorde det nästan uteslutande i Las Vegas på 1950-talet, när checkar förekom i måttlig omfattning och idén om kreditkort fortfarande var i sin linda – så är det just mynt och sedlar.

I praktiken gick skimmingen till så att man någonstans inom kasinot, i kedjan av kontanternas väg från spelmaskinerna och spelborden, såg till att dela upp strömmen i flera. Alla kasinon hade (och har) i de bakre lokalerna ett officiellt rum (och ibland flera), ”the count room”, bakom tjocka väggar och ståldörrar med flerdubbla lås, där kontanterna enligt lag skulle räknas och bokföras under föreskrivna former. Det vanligaste motmedlet för maffian blev därför ha ett ”soft count room”, dit kontanterna först fördes och fördelades, innan den officiella återstoden så hamnade i ”the count room”.

En som minns den proceduren från sin ungdom och sedan har skildrat den i intervjuer är Susan Berman, dotter till gangstern David Berman: ”Jag såg dem hålla på [med sedlarna] – tre till oss, en till regeringen, två till Meyer [Lansky]. Jag hjälpte dem att räkna sedlarna… självklart var skimmingen ett brott. Men det var inte ett brott som i att hålla på med att ta livet av folk.”

Hur stor var då omfattningen av all denna skimming, som pågick dag ut och dag in på i princip alla Las Vegas’ kasinon? Enligt officiella rapporter från FBI uppskattades den i slutet av 1950-talet till närmare en miljon dollar PER DYGN, en oerhörd siffra. Vad maffian sammanlagt under åren dragit in (och alltjämt drar in, men nu i ytterst liten omfattning) från sin verksamhet i Las Vegas är svårt att beräkna, men måste brutto uppgå till många tiotals miljarder dollar.

Något annat som präglade maffian i Las Vegas vid denna tid var uppdelningen i ”inside men” och ”outside men”. En ”inside man” har en officiell anställning inom kasinot, och arbetar med att övervaka spelet, övervaka de anställda och sedan även övervaka fördelningen av kontanter; en ”outside man” har i stället till uppgift att ta hand om bossarnas andel och frakta duffelbagar och resväskor sprängfyllda med kontanter till New York, Cleveland, Chicago eller något annat ställe, via bil, tåg eller flyg, utan något svinn.

Naturligtvis blev frestelsen stundtals övermäktig, såväl på insidan som på utsidan; och då gangstervarianten av rättvisa skulle skipas för det brottet, var det oftast i avskildhet ute i Mojaveöknen eller i en skogsdunge någonstans. Fortfarande strävade man efter att utåt få Las Vegas att framstå som ”a tourist-friendly town”.

Men eftersom hela maffians verksamhet präglas av girighet och förakt för andra, plus att konkurrensen mellan olika familjer med verksamhet i samma kasino kunde bli stor, fanns det vissa av dem som under 1950-talet i Las Vegas byggde upp formidabla arméer av ”outside men”, varav åtskilliga var välbeväpnade och psykotiska yrkesmördare, för att tillvarata sina intressen.

Mycket riktigt ledde det också med tiden till några blodiga sammanstötningar inom stadsgränsen, vilket fick en del av maffiabossarna att inse att något måste göras. Att fortsatt låta Las Vegas vara en öppen stad, och där vilken maffiafamilj som helst hade ”rätt” att investera, hade nu på mindre än ett årtionde blivit en överspelad affärsmodell.

Och sedan, den 2 maj 1957 i New York, skedde det katastrofala mordförsöket på gangsterbossen Frank Costello. Det som polisen hittade i fickorna på honom skulle komma att i grunden skaka om hela Las Vegas i andra ändan av USA, och i förlängningen bli till slutet på maffians storhetstid där.

I nästa avsnitt: när rutorna krossades längs hela The Strip!