Las Vegas var nu, en bit in på 1950-talet, rejält etablerat i det amerikanska medvetandet. Officiellt hölls reklamen nästintill familjevänlig, och man underströk gärna det soliga klimatet, golfbanorna, vilda västernarvet och showerna – men under den glättiga ytan visste de flesta om vad staden i verkligheten kunde tillhandahålla för att få människor att glömma bort all civilisatorisk vantrivsel och existensiell självrannsakan: gambling, alkohol, sex och en hopping-to-the-bopping, jumping-with-the-pumping, reeling-with-the-feeling-känsla i en miljö där allt var möjligt och där det var underförstått att man så snart man anlände till flygplatsen eller järnvägsstationen i förväg gavs en form av syndernas förlåtelse.

Utan konkurrens var dock Las Vegas inte. En bit upp i norra ändan av delstaten fanns Reno, som också drog mängder av turister; och i november 1950 ordnades en folkomröstning i Kalifornien, gällande om man liksom i Nevada skulle tillåta hasardspel och i förlängningen uppförande av kasinon. Maffian – liksom ett antal mera moraliskt upprättstående operatörer i branschen – hoppades på det bästa och lät pengar flyta in till jasidans kampanj, men när dammet lagt sig hade befolkningen sagt nej. Maffian tröstade sig med att Los Angeles fortsatt utgjorde Las Vegas’ största kundbas.

Men åren på 1950-talet hade inte bara slussat in maffians storhetstid i staden. Under samma period introducerades dessutom oavsiktligt en ny och – skulle det visa sig – våldsamt populär turistattraktion: provsprängning av kärnvapen, en bit ifrån Las Vegas.

Pressmeddelandet 1950 om att USA:s atomenergikommission ämnade använda Nevadaöknen som testområde, mottogs till att börja med surmulet från såväl kasinonas som maffiabossarnas sida: man var rädd för att det skulle skrämma bort besökarna från Las Vegas.

Stadens handelskammare och turistråd gjorde dock det bästa av situationen och skapade bland annat en turistaffisch med en leende bikiniklädd ung kvinna som med en geigerräknare sökte igenom skägget på en grånad guldletare på väg till spelborden för att omsätta sina fynd. En bartender på Flamingo skapade Atomcocktailen (lika delar vodka, brandy och champagne, med en skvätt sherry, om du nu undrar)…

… medan skönhetssalongen på Flamingo erbjöd sina kvinnliga kunder Atomfrisyren som krävde en ståltrådsställning. Ett av motellen i utkanten av Las Vegas döpte om sig till Atomic View Motel, och utlovade att gästerna ”i största bekvämlighet kunde beskåda nästa explosion mellan doppen i poolen”.

I tysthet befarade dock kasinona biverkningar av mera praktisk natur: i ett hemligt möte i december 1950 träffades cheferna för Flamingo, El Rancho, Thunderbird och Desert Inn, för att diskutera eventuella regler för vad man skulle göra om smällarna blev så kraftiga att tärningarna hoppade till på spelborden och bytte sida, eller om roulettekulan stöttes över till ett närliggande nummer på hjulet.

I gryningen den 27 januari 1951 detonerade så den första bomben i Project Ranger, som testserien hade döpts till, och krossade rutor längs hela The Strip och ända bort till Downtown. Effekten av det blev dock inte alls vad maffiabossarna befarat, utan tvärtom en vitamininjektion för turistnäringen när nya provsprängningar gjordes ungefär var tredje vecka. Folk kom körande i drivor från omgivande delstater för att festa och spela hela natten, och när det började dagas gick man så ut på gatan eller en terrass med drinken i handen och inväntade den enorma explosionen. Atombomberna ingick glatt i den ogenerade marknadsföringen för Las Vegas, på till exempel vykorten… och notera att det är från Binion’s Horseshoe, som långt senare skulle ”uppfinna” WSOP:

Till att börja med hemlighölls datumen för provsprängningarna, men det hindrade inte vare sig kasinona eller allmänheten från att ryktesvägen ha nåtts av dem i förväg, eller tidningarna från att redan från starten publicera dem. Det resulterade i flera Las Vegasbesök från FBI, för att försöka ta reda på hur den topphemliga informationen kunde läcka ut. Förklaringen var dock enkelheten själv: före varje prov blev det en våg av vetenskapsmän som först bokat rum, sedan flögs in till Las Vegas från forskningscentra som Alamogordo och Albuquerque, och därefter inkvarterades på The Last Frontier eller Desert Inn där de beställde väckning till 02 en viss morgon för att sedan ge sig av i en karavan svarta regeringsskyltade bilar. Det skulle ha krävts en både döv och blind tidningsredaktör, eller allmänhet, för att inte lägga ihop två och två.

Populäraste platsen för dessa gryningsparties var dåvarande Sky Room på Desert Inn, med sin panoramautsikt över den omgivande öknen. I sann Las Vegas-anda var det också kutym att man slog vad med varandra om det exakta klockslaget för när bomben skulle detonera. Även lokalbefolkningen tog för vana att bevittna skådespelet, men man festade inte till gryningen utan satte istället väckarklockan extra tidigt och slog sig så ned i trädgården för att invänta det hela. Man lärde sig snabbt att låta dörrar och fönster i huset stå öppna, för att minska de tryckskillnader som annars fortsatte att krossa glas både här och där.

Forskarna förfinade emellertid gradvis med tiden sin teknologi, och så småningom märktes provsprängningarna bara som lätta skakningar i marken. Gryningspartajandet upphörde, man slutade välja en ”Miss Atomic Bomb” årligen…

… och chefredaktören Joe McClain anklagade i Las Vegas Review-Journal atomenergikommissionen för att ”lura allmänheten” (!) med de nya och mindre imponerande bomberna. Sprängningarna kom dessutom med allt längre mellanrum, innan man 1962 helt övergick till underjordiska prov; en tämligen annorlunda epok i Las Vegas historia var över.

 

Konkurrenterna Havanna och Las Vegas

Mellan testsprängningarna var det dock business as usual för de cirka två dussin maffiafamiljer inom brottssyndikaten som fortsatte att styra över Las Vegas. Den som bland dessa under 1950-talet alltmer kom att framstå som stadens egen gudfader var Morris ”Moe” Dalitz, som fick en närmare presentation i föregående avsnitt. Han omgav sig med ett ansenligt entourage av consiglieri, hitmen och ”fotsoldater”, som maffiatermen lyder för dem som står längst ned i hierarkin, medan han fortsatte att utveckla sitt brottsliga affärsimperium i staden.

För den amerikanska maffian fanns det vid denna tid i huvudsak två konkurrerande städer med fullt legalt hasardspel, om man nu undantar Reno: förutom Las Vegas även Havanna på Kuba, ett land som styrdes av den genomkorrupte diktatorn Fulgencio Batista (i mitten på bilden nedan) även om kasinona var i maffians klor. Havanna hade dock tre nackdelar: det var utomlands, maffian var på grund av både sitt eget uppträdande och USA:s otillbörliga dåtida inflytande avskydda djupt in i de kubanska folkleden, och maffian visste dessutom att de i längden helt enkelt inte kunde lita på vare sig Batista eller hans omgivande generaler.

Enligt en ofta återgiven anekdot sägs den fruktade gangsterbossen Meyer Lansky en gång ha låtit sina livvakter hota Batista med skjutvapen och ha sagt att om han inte passade sig, skulle Lansky personligen utse en ny statschef. Mellan Lansky och Dalitz, som i övrigt samarbetade om flera projekt, gick dock när det gällde axeln Havanna-Las Vegas en klar skiljelinje: Lansky trodde att Havanna skulle gå att kontrollera, medan Moe Dalitz däremot hyste större pessimism gentemot denna ”USA:s bakgård”. För Dalitz utgjorde Las Vegas helt enkelt hemmaplan; det var en stad som maffian numera kulturellt begrep sig på, och därför kunde korrumpera och kontrollera. Lanskys sämre omdöme här skulle med tiden visa sig resultera i en riktig nitlott.

 

Tony Corneros död

Dalitz hade som tidigare omnämnts här sitt finger med i spelet vad gällde åtskilliga av kasinona som under detta årtionde börjat uppföras längs The Strip: bland andra Sahara, The Sands och Riviera, som jag berättat om i tidigare avsnitt. Hans största förvärv skulle dock bli Stardust.

Det projektet hade påbörjats redan 1953 av Tony Cornero – vars egentliga namn var Anthony Cornero Stralla – som två årtionden tidigare av maffian manövrerats ut vad gällde den lukrativa branschen med flytande kasinon utanför territorialvattengränsen på västkusten; se del 2 i den här artikelserien. För ett mindre belopp hade nu Cornero (bilden nedan) köpt tjugo tunnland ödetomt längs U.S. Highway 91, alltså blivande The Strip, och sedan djärvt påbörjat vad han tillkännagiv skulle bli ”världens största hotell, med världens största kasino”. Corneros monumentala misskötsel vad gällde försöken att sälja aktier i projektet, och sedan också till hans oförställda häpnad ett nej till en kasinolicens från Nevadas spelkommission, gjorde dock hans ställning prekär.

I desperation vände han sig i mars 1955 ännu en gång till maffian, i skepnad av Moe Dalitz och Meyer Lansky. Resultatet blev ett inledande lån på 1,25 miljoner dollar som formellt kom från United Hotels, konsortiet bakom Desert Inn. Det skulle snabbt följas av ytterligare två lån som ökade på siffran till 4,3 miljoner. Cornero, alias ”Tony the Hat”, hade därmed för länge sedan förlorat det kontrollerande inflytande över sitt affärsprojekt.

I juli 1955 kom Tony Cornero till Desert Inn för ännu ett morgonmöte med Moe Dalitz, och för att försöka tigga till sig ytterligare 800.000 dollar som kapitalbuffert. Exakt vad som sades under det mötet har aldrig blivit klarlagt, men mindre än två timmar senare var Cornero död.

Det spekuleras ännu i dag om exakt varför och hur han dog. När och var är välkänt: klockan 11.20 den 31 juli 1955 vid ett av crapsborden på Desert Inn, där en surmulen Cornero just då låg över 37.000 dollar back och drack sin sedvanliga whiskey med 7 Up, när han plötsligt föll omkull.

Blev han förgiftad? Enligt det segslitna ryktet i Las Vegas blev Cornero en belastning för maffian och röjdes till sist ur vägen. Ett alternativt rykte påstod att Cornero dött av en hjärtattack framkallad av Moe Dalitz, som ombesörjt att Cornero vid bordet delgetts en nota på 25 dollar för drinkarna. Det var förstås en ren förolämpning för en highroller som Cornero, vars blodtryck till följd av det skulle ha gått upp i stratosfären och framkallat en hjärtattack.

Några belastande detaljer är dock att innan man äntligen gjorde sig besväret att ringa till sheriffen – hela två timmar senare – hade Corneros kropp lyfts bort från golvet och burits först upp på hans hotellrum och sedan så småningom in på ett kontor i de bakre regionerna, och glaset han druckit ur hade diskats. Ingen obduktion gjordes någonsin, utan tvärtom fraktades kroppen med järnväg samma natt till Los Angeles, där en jury två dagar senare kom fram till samma åsikt som coronern i Las Vegas: att Tony Cornero dött ”av naturliga orsaker”.

Tony Cornero dog dock som en celebritet; över tusen människor kom till hans begravning. Redan 1943 hade nämligen filmen ”Mr. Lucky” spelats in, och där Cary Grant gjorde huvudrollen som spelaren Joe Adams vars karaktär mer eller mindre öppet baserats på just Cornero.

En TV-serie som kom långt senare, och även den betitlad ”Mr. Lucky” men med John Vivyan i titelrollen, var också inspirerad av Corneros liv och leverne. Den gick dock bara i rutorna från oktober 1959 till september 1960, varefter den obemärkt lades ned. För entusiasterna finns den i dag att inhandla i CD-format.

Med Corneros försvinnande från scenen hade kriminaliteten i Las Vegas eliminerat ännu en konkurrent, och fortsatte målmedvetet att konsolidera sitt grepp om Las Vegas. Det skulle dock av olika omständigheter dröja till 1958 innan Stardust officiellt öppnade, under Moe Dalitz’ diskreta ledning.

I nästa avsnitt: kyrkan som byggdes med maffiapengar!