Om du har varit i Las Vegas, så kanske du också har noterat ett udda faktum: där finns ingen hästkapplöpningsbana, tvärtemot vad man kanske annars borde förvänta sig i en stad som är känd för allehanda gambling 24/7.

Men det har faktiskt funnits: den 4 september 1953 var det premiär för Las Vegas Jockey Club… och invigningsdagen blev en katastrof.

Det var närmare 40 grader varmt denna dag, bara en entré med biljettförsäljning hade hunnit färdigställas så kön ringlade outhärdligt lång i ökenhettan, enbart att parkera tog en timme eftersom p-platsen var underbemannad, vägen till banan från Strippen hade inte hunnit asfalteras utan bestod av grus och gropar, och anslagstavlan där de startande hästarna och oddsen skulle upp som information fungerade inte. Trots det kom 8200 besökare till premiären, och samtliga hade alltså anledning att klaga.

Men så var också hela anläggningen en bedragares verk. År 1946 hade en Joseph M. Smoot anlänt till Las Vegas efter att ha liftat dit från östkusten, och började sprida ut att han hade varit med och utformat hästkapplöpningsbanor i såväl Florida som Kalifornien. (Det var inte helt osant, även om Smoot våldsamt överdrev sitt CV – han hade faktiskt varit med på ett hörn när den legendariska banan Hialeah utanför Miami uppfördes.) Med tiden lyckades han ihop med några intressenter bilda ett bolag, och via en emission fick han hela 8000 nyblivna aktieägare att skramla ihop sammanlagt två miljoner dollar.

Bygget drog ut rundligt på tiden, men i september 1953 öppnade det ofullbordade hastverket. Missnöjet bland besökarna var emellertid så stort att man två dagar senare stängde banan, och såg till att åtminstone färdigställa anslagstavlan samt ännu en entré, och flera kassaluckor. Banan hade dock i och med invigningen skaffat sig ett så dåligt rykte att man fick stänga den igen den 19 oktober, efter bara tretton tävlingsdagar: under samtliga hade den förlorat pengar.

Året efter, 1954, öppnade banan på nytt men nu under namnet Las Vegas Park, och inriktad på den specifikt amerikanska hästsporten quarter horse racing: sprintlopp över så korta distanser som en kvarts engelsk mile (402 meter) eller ännu kortare – alltså hästsportens svar på dragracing. Nu lyckades anläggningen vara öppen i hela sju veckor men förlorade fortfarande pengar. Ekonomiska realiteter tvingade alltså Las Vegas Park att stänga igen. Några sporadiska försök gjordes sedan med biltävlingar, men utan framgång.

En rättslig undersökning, inledd redan innan anläggningen hunnit öppna 1953, ledde till att Smoot samt två andra anklagades för förskingring när de inte med kvitton kunde bevisa vart en halv miljon dollar tagit vägen. De tre kumpanerna skildes från sina befattningar, och en federal domare tillsatte en förvaltare för att rädda vad som räddas kunde. När Smoot avled 1955 hade fallet fortfarande inte gått vidare till ett åtal inför en jury. De flesta av de personer som köpt aktier i företaget var välbeställda personer och hästentusiaster på östkusten, men maffian hade investerat tillräckligt mycket i Las Vegas Jockey Club för att det skulle florera rykten om att de låg bakom Smoots frånfälle. Kanhända var de ryktena inte helt gripna ur luften, men hela affären har aldrig helt klarlagts. År 1958 hade alla intressenter givit upp och kysst sin investering farväl, och hela anläggningen revs för att lämna plats för Hotel International, idag numera Las Vegas Hilton. Bilden nedan visar banan strax före rivningen:

Det trista är att hade det hela skötts rätt, utan en bedragare i spetsen, med en ordnad ekonomi och så att man hade öppnat i oktober 1953 i stället – med en färdigbyggd anläggning och i ett betydligt mildare väder – hade sannolikt banan blivit en framgång. Hästkapplöpningar upplevde just då ett kraftigt uppsving i USA, och de stora stallen i Kalifornien visade ett stort intresse för en bana i Las Vegas; men katastrofpremiären, och en ekonomi som bara tillät blygsamma prissummor, sänkte definitivt projektet. Det närmaste man kommer hästkapplöpningar i dag i Las Vegas är spelmaskinen Sigma Derby inne på kasinot The D, kärleksfullt restaurerad efter att tidigare ha stått på MGM Grand:

 

Stardust öppnas

Oavsett detaljerna runt Tony Corneros frånfälle, som jag skrev om i det föregående avsnittet, visade det sig dock att det kom ytterst olämpligt för alla parter: låg verkligen Moe Dalitz bakom, som ryktena vidhöll, hade denne begått ett av sina större misstag. Den officiella bouppteckningen visade till samtligas häpnad att Corneros enda tillgångar just då var hans bankkonto – som bara innehöll 800 dollar! Men den visade också att han sammanlagt inklusive på ett otal andra håll lånat upp nästan 10 miljoner dollar för att få Stardust på fötter.

Det kom som en kalldusch för Dalitz. Eftersom Stardust stått som säkerhet för alla de olika lånen som Cornero tagit upp, tillföll det nästan färdiga bygget med omedelbar verkan de olika långivarna. Splittringen över vem som skulle styra och ställa blev omedelbar mellan maffiafraktionerna, och projektet gick i stå. Man lät avskeda samtliga arbetare, och satte sedan upp ett massivt staket runtom som avskärmning. Där kom sedan Stardust att stå som ett öde spökhotell i över två år.

Först i början av 1958 kunde Stardust öppna, efter att Moe Dalitz och hans uppbackare köpt ut den konkurrerande huvudägaren, en grupp ledd av Jake ”The Barber” Factor (bilden).

Pengarna till utköpet kom ytterst från en av Dalitz pålitliga kontakter: den genomkorrumperade fackpampen Jimmy Hoffa, ledare för den mäktiga Teamsters Union vars pensionsfonder Hoffa länge förfogat över som sin egen gigantiska plånbok. När väl Dalitz och hans folk tagit över Stardust kunde man bygga till ytterligare en länga hotellrum, installera ett pampigt showroom ägnat åt parisiskt bensprattel, nätstrumpor och fjädervippor, och så äntligen öppna stället och omgående förvandla det till en första klassens vinstmaskin.

Men det var inte bara etablerandet av nya kasinon i Las Vegas, och därmed ytterligare inkomstkällor för hans kriminella imperium, som styrde Moe Dalitz’ handlande; han var en betydligt komplexare människa än så, och medan de flesta av hans maffiakollegor oftast ville sitta stilla i båten och inte dra till sig uppmärksamhet, agerade Dalitz politiskt långsiktigt.

Bland annat kom Dalitz att bli den grå eminensen och drivande kraften bakom demokraten Patrick McCarran (1876-1954, senator från 1933, bilden), Nevadas mest inflytelserika senator någonsin, och vilken som tack har fått huvudflygplatsen i Las Vegas uppkallad efter sig. ”Inget av betydelse inträffade i delstaten utan McCarrans vetskap eller medgivande”, anmärkte en gång legendariske redaktören Hank Greenspun på ledarplats i dagstidningen Las Vegas Sun.

Pat McCarran medgav aldrig officiellt någon bekantskap med de många toppcheferna inom de brottssyndikat som behärskade Las Vegas, men mellan skål och vägg var han vän med de flesta – och de i sin tur stöttade liberalt hans valkampanjer med allehanda medel. Det var för övrigt till just McCarran som Benjamin ”Bugsy” Siegel 1946 hade vänt sig, för att genom honom låta delstaten prioritera om leveranser av byggmaterial som det ju efter andra världskriget rådde brist på. Utan McCarrans hjälp hade därför Flamingo säkerligen blivit ytterligare ett halvår försenat, och kostat maffiainvesterarna ännu mera pengar.

McCarrans främsta uppgift, som Moe Dalitz såg det under 1950-talet, var att agera back i senaten; varje gång antigamblinglobbyn gjorde en ny framstöt i Washington, var det McCarrans uppgift att blockera den. Ett hot som i början av 1950-talet var under uppsegling, var ett lagförslag i Washington om en ny federal skatt på all sportvadhållning: över 10 procent! Dalitz initierade och finansierade tungt en ursinnig kampanj från McCarrans sida, som fick till resultat att skatten till slut stannade på blygsamma ¼ procent. När McCarran dog på sin post den 28 september 1954, var det därför ett hårt slag mot Dalitz’ politiska nätverk av kontakter.

 

Las Vegas första sjukhus

Det fanns ytterligare ett viktigt skäl till varför gangsterbossen Moe Dalitz vid det här laget hade gjort Las Vegas till sitt nya hem. Vad den staden kunde ge honom var något specifikt, och som han länge hade längtat efter: respektabilitet och en samhällsställning.

Som son till en tvätteriägare hade Dalitz på sitt sätt gjort en klassresa: från påvra omständigheter hade han arbetat sig upp till mångmiljonär och innehavare av ett mindre ekonomiskt imperium, men det hade skett längs brottets bana i Cleveland och Detroit. Polischefer, domare och politiker må där ha druckit av hans smuggelsprit och besökt hans illegala spelklubbar, men få av dem skulle ha nedlåtit sig till att hälsa på honom på gatan i dagsljus; och för FBI och det amerikanska skatteverket IRS var Dalitz ständigt ett villebråd som skulle jagas ifatt och nedläggas. Las Vegas däremot, dit han kommit 1949 – samma år som Benny Binion, för övrigt – gav honom en fristad: här kunde han inte bara för första gången fullt öppet ägna sig åt att tillhandahålla alkohol och gambling i luxuös miljö, utan gavs också chansen att distansera sig från sin egentliga bakgrund samtidigt som han kunde stiga uppåt till att bli sedd som framgångsrik affärsman och filantrop. Dalitz beslöt sig för att ge tillbaka till staden och dess invånare.

Vid denna tid saknade Las Vegas, märkligt nog och trots en befolkning på över hundratusen invånare, ett regelrätt sjukhus; olika privata kliniker och enklare vårdinrättningar ombesörjde i görligaste mån de vårdbehov som fanns. År 1958-59 tog Dalitz därför initiativet till ett välbehövligt projekt: Sunrise Hospital.

För att uppföra det sjukhuset använde han sig av exakt samma metoder som när han tog över eller lät uppföra kasinon, samt ännu en gång av den ökände fackföreningspampen Jimmy Hoffa. Dalitz lånade upp 1,1 miljoner nya dollar ur deras illa beryktade pensionsfond, och så kunde Sunrise Hospital inrättas på South Maryland Parkway, öster om The Strip:

Naturligtvis hade Hoffa, till skillnad mot Dalitz, inte drabbats av några som helst humanitära kval; för Hoffa var det ren och skär business, eftersom arbetsgivarna i delstaten för tillgången till det nya sjukhuset fick betala 6 dollar och 50 cent i månaden per fackföreningsanställd, och en liten rännil av de pengarna som alltid hamnade i Hoffas fickor… förutom att lånet förstås skulle betalas tillbaka med tiden. För Dalitz däremot betydde det nyinrättade sjukhuset att hans anseende i samhället sköt i höjden.

Sjukhuset kom att följas av en shoppinggalleria, Las Vegas första och ännu en gång finansierad via Hoffa och Teamsters Union, och i början av 1960-talet lanserade Dalitz ännu ett uppmärksammat byggprojekt: en kyrka! Han hade fått veta att många av de anställda på de dygnet-om-öppna kasinona var praktiserande katoliker, men saknade någonstans att ta vägen när de var lediga och de andliga behoven infann sig. För Dalitz – så jude han formellt var – blev lösningen att bygga en kyrka som skulle vara öppen dygnet runt, samt förrätta mässor och erbjuda nattvarden på udda tider.

Only in Las Vegas. Han köpte därför upp ännu ett stycke mark öster om The Strip, och donerade den till projektet.

En ny kyrka på de premisserna – och finansierad via den organiserade brottsligheten? Herren må välja outgrundliga vägar, men för dåvarande lokale biskopen Robert Dwyer blev det för mycket och han satte sig på tvären. Envetna påtryckningar från det lokala prästerskapet och ett stort antal lekmän fick honom dock att ändra åsikt till sist, och 1963 kunde man inviga Guardian Angel Cathedral.

 

”The Outside Man”

Dalitz var nu på väg att uppnå den position han så länge eftersträvat, som en respektabel samhällets stöttepelare. Men medan han ansträngde sig för att distansera sig från sin bakgrund, åtminstone publikt, samt allt mer från den dagliga brottsliga ruljangsen, började problemen hopa sig för maffian i Las Vegas.

Ett av dem var att FBI nu börjat samarbeta intimt med IRS, och bli allt effektivare. I en gryningsräd 1955 slog man till mot Flamingo och kunde beslagta ett antal komprometterande dokument som visade att över 30 miljoner dollar försnillats inom det kasinot, vilket i förlängningen ledde till fällande domar mot två av maffians mellanchefer: Al Parvin och Morris Lansburg. Efter en liknande operation mot Last Frontier lyckades man få fast ytterligare tre personer, som även de fick flera års fängelse. I bägge fallen ledde räderna till allvarliga ekonomiska och organisatoriska avbräck för maffian.

Dessutom fanns det betydande problem av internt slag. Den överenskommelse som hade gällt alltsedan Havannakonferensen 1946, att Las Vegas varit en ”öppen stad” där varje maffiafamilj haft rätt att etablera ekonomiska intressen, ansågs nu överspelad: konkurrensen hade lett till flera väpnade sammanstötningar, även inom stadsgränsen vilket var något man i det längsta försökt undvika. År 1957 på våren ordnades därför ännu en konferens, men nu i själva Las Vegas, och med representanter för de familjer som var involverade i de olika skimmingoperationerna på kasinona. Sammankallande var Anthony ”Joe Batters” Accardo, högste chefen för Chicagomaffian och med ett förflutet som personlig livvakt åt Al ”Scarface” Capone.

”Allt vi gör är att skrämma dom j-vla turisterna tillbaka till Iowa”, inledde Accardo (bilden) sammankomsten. Han föreslog att det bara skulle få finnas en enda högste ”outside man”, som skulle svara för att allas intressen jämkades ihop. Något annat han insisterade på var att Las Vegas skulle stå under överinseende av Chicagomaffian, eftersom de enligt Accardos förmenande varit först på plats varför staden var deras. Delvis skulle Las Vegas fortfarande vara en öppen stad så tillvida att det stod familjerna fritt att etablera sig där, men nu bara om de inte kom i konflikt med andra mafiosi, och så länge de accepterade att folk från Chicago hade det yttersta uppdraget att skydda deras affärsintressen.

Till slut gick de övriga familjerna motvilligt med på det. Dels var skimmingen inom kasinona det mest lönsamma som maffian dittills varit med om under hela sin historia, dels skulle alla tjäna på att man satt stilla i båten och inte störde affärerna. Nu återstod problemet med att utnämna en outside man, och det uppdraget tog Accardo och hans främste representant i Las Vegas, Sam Giancana, på sig.

Accardos första förslag var Johnny Roselli, som delade sin tid mellan Los Angeles och Las Vegas där han bodde på Desert Inn. Roselli var redan maffians outside man på den amerikanska västkusten, inte minst i Hollywood, och hade bland annat till uppgift att garantera att filmindustrins och maffians intressen sammanföll. (Den klassiska scenen i filmen ”Gudfadern”, med hästhuvudet i sängen, har faktiskt en form av verklighetsbakgrund och med Roselli som ansvarig.) Giancana höll med om att Roselli skötte sig bra, men föreslog i stället att denne skulle flyttas på mer eller mindre heltid till Los Angeles och att Las Vegas skulle hanteras av en vid namn Marshall Caifano.

Så blev det också. Nyheten mottogs inte med förtjusning av de övriga familjerna i Las Vegas: Marshall Caifano (bilden) hade under sin tid som hitman i Chicago gjort sig ökänd som en absolut hänsynslös mördare med öppet sadistiska tendenser, ansvarig för en serie mord där detaljerna kunde få det att vända sig till och med i maffiabossarnas förhärdade magar. En av dessa veritabla skräckavrättningar gällde den blott 18-åriga Estelle Carey, som hade arbetat på en av de illegala spelklubbarna där. Hon hade fallit för frestelsen att i smyg stoppa på sig några marker, vilket resulterade i att Caifano avlägsnade ansiktet på henne med en blåslampa – medan hon fortfarande var vid liv.

Sam Giancana var alltså medveten om att han skickade en av USA:s absolut farligaste män till Las Vegas. Men det fanns i hemlighet ett skäl till: Giancana hade bakom ryggen på Caifano en affär med dennes hustru Darlene, och ju mera tid Caifano spenderade ”på jobbet”, desto oftare kunde Giancana och Darlene träffas.

Omedelbart efter att Caifano etablerat en bas i Las Vegas, passade han på att byta namn till Johnny Marshall. Huvudskälet var att försvåra eventuella polisundersökningar beträffande hans förflutna i Chicago; men det lurade ingen inom maffian.

Marshall var helt enkelt en av de mest skrämmande människor som någonsin flyttat till Las Vegas, och det passade honom utmärkt. I hans position – som outside man i en stad som nästan totalt behärskades av brottslingar – stod ordet ”skrämmande” i princip överst vad det gällde hans arbetsbeskrivning, liksom på listan över behövliga egenskaper för jobbet. Marshall skulle med tiden komma att personligen ansvara för över 50 mord i staden, innan till och med Chicagobossarna fick nog.

Men mer om detta i kommande avsnitt!