Ögonen kliar av björkpollen, men våren är ändå värd att omfamna. Jag ser det som årets svåraste tid att spela poker då man hellre sitter på uteserveringarna på Linnégatan och dricker pilsner. Men man måste göra vad man måste. Det är bara att kämpa vidare.

Och det är ju lätt när man springer som en gasell jagat av ett blodtörstigt lejon över savannen. De senaste månaderna har varit de bästa på länge och jag har vunnit rakt ut i allt jag tagit mig för. I både cashgame och turneringar, live som på nätet.

Som en halv prick över i:et slutade jag tvåa i Spring Poker Week Main Event här i Göteborg förra helgen. Online-giganten och gamla SM-mästaren Daniel Erlandsson blev för svår men jag fick 184 lax att trösta mig med för att det inte blev någon pokal denna gången heller. Fick ett paraply med CC-logga på också…

Som pokerspelare lär man sig aldrig. När det går bra tror man att det ska hålla i sig livet ut. Och när det går dåligt så vill man gå i pension för evigt, för det känns otänkbart att det ska finnas något ljus i den där milslånga bäcksvarta tunneln som kallas downswing.

Men nu går det bra och då har jag hybris i vanlig ordning. Idag köpte jag en elektrisk fönsterputsare.

I övrigt inser jag dock en sak varje gång pokern flyter på. Det gör mig alltid fascinerad att jag aldrig blir lyckligare av att konto-saldot har fler siffror. Jag trodde ju det, men istället infinner sig snarare en vinst-depression.

Man kämpar för något en längre tid. Som att spela ihop en viss summa. Och så lyckas man. Men vad händer sen då? Men jag antar att det kan vara ungefär likadant vilka mål man än sätter upp i ett yrkesliv eller en idrottskarriär. När man uppnått det infinner sig en tomhet som kan vara svår att ta på eller förklara.

Fast det beror väl också på hur man är funtad som människa. Jag kommer aldrig vara intresserad av att göra karriär eller bli bäst på någonting. Jag vill inte lägga ner tiden som krävs. De som vill bli bäst känner kanske inte den där tomheten efter att enstaka mål har klarats av? De blir aldrig nöjda utan vill pusha sig själva ytterligare ett steg. Och ett steg till. Kan det vara så enkelt?

Själv vill jag bara kunna dricka en pilsner på en uteservering en vacker vårkväll ibland. Äta en god middag med tjejen. Spela lite padel. Och kolla på Öis med polarna. Vad ska jag med en elektrisk fönsterputsare till? Det kan man undra…

Däremot beundrar jag folk som vill bli bäst på något. Jag älskar att titta på dem när de ”uppträder” och lär mig mycket av dem. Men jag trivs rätt bra med att vara en medelmåtta under en korkek.

Vilken sorts människa är du?

För mer läsning om mitt spel i SPW Main kan du kika HÄR.