18 Juni – 2015, kl 8:30

Då var det dags igen. För elfte gången. Varför gör jag detta egentligen? Varför är detta lika fascinerade men samtidigt lika skrämmande varje gång, tänkte jag för mig själv, när jag borrade ned arslet i flygplanssätet.

Jag tittade ut genom flygplansfönstret. Det regnade och var 15 grader varmt…eller kallt kanske är en bättre benämning eftersom jag visste vad som väntade mig. Sol, inga moln och konstant över 40 grader.

Hoppas att bagaget kommer med denna gång, tänkte jag vidare för mig själv när jag spände på mig säkerhetsbältet.

Det är ”cionflip” att bagaget kommer samtidigt som jag på mina USA resor. Men jag hade packat mitt ”survivalkit” med med bla extra underkläder så att jag skulle överleva en dag utan min resväska.

Jag lutade mig tillbaka i stolen, slöt ögonen och drömde mig i väg till en annan tid och en annan plats., för länge sedan…

1 April – 2008, kl 04:45 (Nevada time)

Jag vaknade av mig själv och inte av alarmet.

Trodde att jag hade sovit minst 12 timmar.

Tittade på klockan klarvaken: 04.45.

Jag hade inte ens sovit i 3 timmar.

Försökte somna om, men steg upp kl 6 igen klarvaken för att gå till affären på hotellet för att köpa tandkräm och underkläder och en poweradapter så jag skulle kunna ladda upp min dator och telefon.

Tyvärr hade dom ingen adapter på hotellet där jag bodde. Sahara

Folk satt fortfarande som klistrade vid slotmaskinerna fastän klockan var 6 på morgonen.

Samma kärringar – som jag hade sett när jag checkade in för bara några timmar innan – satt och hamrade på dom stackars automaterna som om det vore det sista dom gjorde i livet, fast med en ny cigg i käften.

Helt otroligt.

Jag bestämde mig för att gå en lite promenad med min fin rosa skjorta. Samma skjorta och kläder som jag hade rest med i över 17 timmar. Jag kände mig riktigt ofräsch.

På flygplatsen hade man inte helt koll var mitt bagaget var. Förmodligen fortfarande i Europa någonstans trodde man.

Men var skulle man gå för att hitta en adapter kl 6 på morgonen?

Började gå mot Downtown och ned till Hotell Stratosphere för att fråga om dom sålde några.

Men deras affärer skulle öppna 9. Jag som trodde att allting alltid var öppet i denna stad.

Så jag gick vidare. Hittade det jag skulle ha tillslut. Riviera Hotell blev min räddning.

Då hade jag gått i ca 1.15 med mina finskor och rosa skjorta.

Kändes ok o tryggt att vandra omkring i stan, fastän jag mötte en och annan knas på morgonen. Fast jag undrar vad dom trodde om mig.

Fastän det var en tidig morgon i början av april värmde ökensolen skönt och jag var glad att jag hittat det jag skulle.

När jag var framme vid hotellet och blickade ut på dom nästan folktomma gatorna framför mig så kom en oväntat våg av ångest farande. Allt som jag hade hållit inom mig och förträngt bubblade oväntat fram och upp på ytan.

Det började gå upp för mig att detta var platsen som jag skulle tillbringa en hel månad på. En hel fucking månad.

Las Vegas…en plats jag aldrig någonsin hade varit på eller visste något om. Inga vänner, inga livlinor.

Jag hade ”flytt” problemen hemma och jag kände att jag var tvungen att hitta tillbaka till mig själv och jag trodde att denna resa skulle göra gott för själen och ordna upp mitt liv.

Men var det verkligen rätta platsen att göra det på…?

to be cont