Ett litet paket med röda snören. Jag förvarar det under sängen som konservburkar i ett skyddsrum.

Jag trodde semi-bubblan i WSOP Main skulle kännas tyngre. Men besvikelsen av att lämna min stol i Amazon-room på plats 1080 med 1000 priser var som en lätt smekning mot kinden jämfört med den totala förödelsen jag kände när jag bustade första dagen i samma turnering 2013.

För jag hade helt enkelt inget att klaga på. Jag hade gjort allt i min makt och det räckte inte. Och jag hade sprungit så bra tidigare i år att jag inte kunde klaga på orättvisor och dåligt kortsnitt. Det hade varit ett tecken på total avsaknad av självinsikt. Och man vill ju ändå tro att man har lite sådan kvar.

Jag minns en annan kille 2013 som tog sin bust väldigt bra. Med bara drygt 100 spelare kvar i WSOP Main Event fick han in det i en monsterpott för topp-10 i turneringen med KK vs JJ all in pre. Det kom en knekt på river. Det finns ett par pokerspelare som hade haft det rätt jobbigt efter det. Ett par som säkerligen hade velat berätta en historia, som avslutades med en knekt, till de flesta han/hon mötte på vägen ut från Rio. Men Ramzi betedde sig som en class-act och ställde vänligt upp på intervjuer, ja, han till och med skrattade åt det efteråt. Förklarade att det är sånt som händer och att han hade sprungit tillräckligt bra i livet för att inte klaga.

Att Ramzi hade vunnit EPT Prag för 835 000 euro ett halvår tidigare hjälpte antagligen en del i det sorgearbetet…

Det är lättare att ta en bust när man springer bra. Och jag antar att det var därför som jag bara kände den där smekningen på kinden över att ha bustat mitt livs pokerturnering. För det kommer ju alltid nya chanser och jag är inne i mitt livs poker-år ändå. Det är som en dröm där jag hela tiden bestämmer utgången. Efter 10 år som pokerspelare inser jag att 2015 kommer att bli mitt bästa i karriären.

Just nu räknar jag in 1,2 miljoner kronor i gröna siffror. Och vi är bara halvvägs.

Beror det på att jag är bättre än tidigare? Antagligen inte, då de flesta har blivit bättre. Främst beror det på att jag sprungit som en jagad gasell över savannen. Och lyckats komma undan lejon och hyenor, om och om igen.

Att springa bra i poker är en gåva. Något man helt enkelt får omfamna och slå in i ett litet paket med röda snören, att ha under sängen. Jag sparar det där för att öppna den dagen jag är halt och lytt och ynklig igen.

För den dagen kommer. I poker kommer alltid den dagen.

Det gäller bara att paketera tillräckligt med fina minnen för att övervinna ynkligheten. Och tillräckligt med konservburkar för att klara av en lång tid i ett skyddsrum när kriget väl nalkas.

För den som spar den har.