Semestern är över, jag är tillbaka på jobbet, och från och med nu blir det tätare med inlägg från min sida här i Superbloggen! Och min dotter Linn skickar mig denna morgon en riktigt kul ordvits per sms: vilket är det idealiska yrket för en som helt saknar pokeransikte?

Medan du funderar på svaret upplyser bloggverktyget mig om att just detta blir mitt 1000:e inlägg här i Superbloggen…

… och det är inte utan att det stämmer till eftertanke. Sedan jag började skriva här i september 2011 har det alltså sammanlagt blivit säkert motsvarigheten till 3-4 ordinära svenska romaner, med reflexioner, gamblinganekdoter och rapporter från spelandets och pokerns värld. Och det känns som om detta inlägg nummer 1000 borde, enbart av det numeriska skälet, handla om något speciellt.

Så varför inte om det absoluta, totala, ultimata vadet?

Förra året skrev jag här i Superbloggen en serie om fem långa inlägg med de fem världsreligionernas komplexa relationer till hasardspel – slå in orden ”Memento mori” i sökrutan här till höger så dyker de inläggen upp. Och jag ska delvis återvända till ämnet nu, när jag går in på mänsklighetens ultimata vadslagning; det förmodas alltså handla om din själs salighet, och om huruvida du kommer att hamna i himlen eller i helvetet i livet efter detta.

Den som formulerade det ultimata vadet var den franske filosofen Blaise Pascal (1623-62). Av speciellt intresse för oss pokerspelare är för övrigt att det var Pascal som i samarbete med Pierre de Fermat skapade det begrepp som i dag kallas för ”EV”: alltså ”expected value”, förväntat värde. Efter att ha ställts inför några spörsmål från en dåtida bekant, hasardspelaren Antoine Gombaud (som brukade förhöja sin samhälleliga status genom att kalla sig för Chevalier de Méré), inledde Pascal 1654 en lång korrespondens med matematikern de Fermat för att undersöka vilka vad i olika tärningsspel som i det långa loppet hade ett positivt förväntat värde, alltså kunde förväntas gå med vinst, och vilka som i stället hade ett negativt EV. Denna korrespondens mellan Pascal och de Fermat har i efterhand kommit att ses som grunden för matematisk sannolikhetsteori.

Mot slutet av sitt liv genomgick Blaise Pascal en lång period med religiösa grubblerier, och lämnade efter sig en samling anteckningar och korta essäer om just religion. Åtta år efter Pascals död samlades dessa skrifter och utkast i en bok som publicerades under titeln Pensées (Tankar).

Mest berömd för eftervärlden har hans Tanke nr 233 blivit. Dess titel är i original Infinite–Rien (Oändlighet-ingenting), men den har kommit att bli känd som ”Pascals vad”.

Pascal ansåg att frågan om Guds existens var en som inte kunde avgöras genom logik: ”Gud finns, eller Han finns icke. Men åt vilket håll skall vi luta? Förståndet kan icke bestämma här.” Från det gick han vidare till att utforma en annan slutsats. Vad är frågan om tron, ansåg han, om icke ett renodlat hasardspel – och ett med den högsta tänkbara insatsen, tillika ett spel som det icke går att undvika att delta i?

Håll i minnet att när det gällde hans samtid, fanns det i princip ingen annan på planeten som bättre förstod sig på skillnaden mellan vad med +EV och –EV än just Blaise Pascal. Sentida matematiker har illustrerat hans resonemang med hjälp av matriser som denna:

Om Gud inte existerar, resonerade Pascal, förlorar vi mycket lite genom att välja att ändå tro på Honom; visserligen stunder som kunde ha använts till nyttigare eller roligare ting än böner, andakt och studier av den Heliga Skriften, men dessa är inte värre än att vi kan undvara dem. Om Gud däremot faktiskt existerar men vi människor inte tror på Honom, blir resultatet den största tänkbara katastrof: evig fördömelse i helvetets plågor. Bättre då, resonerade Pascal, att välja att tro på Gud. Om Han existerar, garanterar det i så fall att man skulle få tillbringa livet efter detta i ett behagligare klimat.

Observera att – vilket helt och hållet var Pascals avsikt – hans resonemang inte på något sätt var ett argument för Guds existens. I stället leder resonemanget i Pascals vad fram till hur man som människa rent pragmatiskt bör förhålla sig till frågan om Guds existens, och inse att mot ett smärre negativt EV står faran för ett oändligt stort negativt EV i kombination med en möjlighet till ett behagligt positivt EV. Kombinationen av dessa utfall leder alltså till att man för säkerhets skull bör tro på Guds existens, eftersom att inte göra det medför alltför stora faror.

Pascals resonemang är självfallet inte på något sätt invändningsfritt, allra minst för moderna kritiker. Vad skulle hända om det till exempel i verkligheten existerar en annan Gud som anser att kristenheten är en förvrängning av Hans sanna lära, och därför med automatik fördömer alla kristna till en evighet av lidande? Den som vill ta del av ytterligare andra filosofiska invändningar mot Pascal kan göra det här:

http://www.iep.utm.edu/pasc-wag/

Men med allt detta sagt, intar ändå här i Västvärlden ”Pascals vad” av tradition platsen överst på gamblingens parnass, som det absoluta, totala, ultimata vadet. Och hur du vill ställa dig till det får du avgöra själv! 🙂

Och min dotters ordvits ovan, om det idealiska yrket för en som helt saknar pokeransikte? Svaret är förstås ”min-röjare”…