Att folk luktar illa kan jag ta. Jag luktar inte hallonbåtar själv efter ett halvt dygn vid pokerbordet. Att spelare slowrollar mig kan jag hantera. Oftast beror det på att de inte vet bättre. Vilket i sig betyder att de är fiskar. Fiskar är alltid lätta att förlåta.

De som är otrevliga stör mig inte nämnvärt heller. Personligen tycker jag det är uppfriskande med lite drama. Det håller mig vaken under långa dagar. Och får man själv gå in och tillrättavisa någon dryg, självutnämnd president så är det ju värt allt. Det kan man leva på en hel dag.

Under mina veckor i Las Vegas så möter jag alltid på alla typer av spelare vid borden. Som överlevnad gäller det att ha otroligt mycket tålamod med alla sorters personligheter. Precis som i verkliga livet. Det vore dumt att störa sig på saker i onödan, då det ofta går ut över den egna koncentrationen.

Men. Det finns en sorts spelare som går mig på nerverna. Jag vill inte säga att jag hatar dem. Men jag tycker att de borde få spela poker för sig själva.

Det är de långsamma. De notoriskt långsamma.

När man ser att folk har ett tufft beslut framför sig så har jag inga problem med att låta dem tänka i 5 minuter eller mer. Det är inte det. Det handlar om den systematiska långsamheten. Den som är satt i system.

Jag hade en ung kill vid mitt bord under en 1600 dollars turre på Venetian i somras. Han var något av det värsta jag varit med om. Varje gång det var hans tur så tänkte han minst 30 sekunder innan han gjorde något. Även när han bara skulle mucka pre flopp. När han var involverad i en hand var det ännu värre. Då var det som om tiden stod stilla.

Vid varje beslut skulle han tänka som om hela hans existens stod på spel, som om det var miljonfrågan i ”Vem vill bli miljonär”. Jag tror att mitt bord fick spela högst hälften så många händer som resterande bord. De äldre gubbarna bredvid mig började efter några timmar skruva på sig och klaga. Jag höll själv på att tappa greppet totalt. Men han fortsatte i samma stil.

Att han var en bra spelare gjorde mig inte mindre förbannad. Och efter en hel dag vid samma bord knöt jag fickan så hårt i fickan att den vitnade.

Det är nästan uteslutande duktiga spelare som agerar på det här långsamma sättet vid borden. Det stör mig något otroligt. Det är ok om de tar mina marker. Men stjäl inte min tid. Det är ohyfsat och spelförstörande. Vem vill betala in dyra pengar i en pokerturnering och använda hälften av speltiden till att sitta och vänta på att samma kille, om och om igen, foldar sina kort i slowmotion? Som om han satt i strålkastarljuset varje gång det var hans tur och inte kunde få nog av att synas.

Det är värre än att kolla på färg som torkar. Som att se på en fransk dokumentär utan textning. Som att ägna livet åt att stirra in i en enfärgad vägg, utan tavlor.

I varje hand hoppades jag att han skulle åka ut. När han till sist fick in det med AK vs KK preflopp, bankade hjärtat i bröstet på mig som om det var jag själv som höll kungarna. Jag har nog aldrig blivit mer besviken av ett ess på rivern, och jag till och med reste mig upp i vredesmod och gick en sväng i lokalen, som om det var jag som torskade.

Därför drog jag öronen åt mig när jag hörde om en större turnering i Nottingham, som gick av stapeln för några veckor sedan. Där hade de infört en timebank, vilket innebar att man fick tänka 20 sekunder varje gång det var din tur. Ville man tänka längre kunde man slänga in en engångsbricka som gav dig en minut till.

Det var det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig och jag hoppas att det är något som sprids med vinden över fler pokerturneringar. Tyvärr tar det väl ett tag innan de orkar flyga över Atlanten…