Här i sommarhuset på Ön vid Världens Ände har dagarna varit fyllda av jobb: målande, snickrande, terrassläggning och – inte minst – två plåtcontainrar på åtta kubikmeter var som under renoverandet har fyllts med jord, sten och skrotrester och sedan körts iväg.

För hand. Ett spadtag åt gången. Sexton kubikmeter, give or take.

Tur att också besökande vänner och släktingar kavlat upp ärmarna och huggit in… och jag kommer att tänka på en kul händelse som inträffade under min tjänstgöring som FN-sergeant i Mellanöstern. Det var direkt efter den första darriga ”vapenvilan” i Yom Kippur-kriget mellan diverse arabstater och Israel, jag tillhörde det gäng som flugits in till Kairo från brittiska flygbasen Akrotiri på Cypern samt i full stridsutrustning och beväpnade till tänderna, och efter ett dygn vid frontlinjen ute i höjd med spökstaden Ismailia blev jag inkallad till bataljonschefen som sa: ”Glimne får bli chef för lastnings- och lossningsstyrkan på flygplatsen inne i Kairo! Välj ut tio man och infinn er där i kväll.”

Sagt och gjort. Jag handplockade ett gäng, övertog några lastbilar, och den närmaste veckan och lite till tog vi varje kväll på flygplatsen emot ett eller två Herculesplan från Sverige med ammunition, mat, batterier, bränsle och allt annat som krävdes för att hålla den blågula bataljonen i trim. Vi var ansvariga för att tömma planen – för hand, med bara muskelkraft – och få upp innehållet på de lastbilar som körde i skytteltrafik ut till den svenska styrkans högkvarter.

Våra chaufförer hade för övrigt ett ingalunda ofarligt jobb: någonstans i mina gömmor har jag diabilder på en kollega som jag hälsade på inne på fältsjukhuset, några dagar efter att han ”bara” skulle backa av från en liten asfaltväg så att han kunde vända Land Rovern.

Hans liv räddades av att vi körde brittiska, högerstyrda Land Rovers där nere i Egypten.

Den fordonsmina som låg där under ökensanden sköt ansiktet och vänstra sidan på honom fulla med splitter, sprängde bägge trumhinnorna och skickade delar av vänstra främre hörnet på jeepen femtio meter upp i luften. Han överlevde alltså, men fick permanent hörselnedsättning.

På flygplatsen i Kairo – som var avspärrad för all civil trafik på grund av kriget men där de massiva sovjetiska transportplanen dånade in dygnet runt med förråd till den vacklande egyptiska krigsmakten – hade vi även andra problem. Främst var det stölder. De utposterade egyptiska kommandosoldater som förmodades hålla vakt cirklade som utsvultna gamar runt förråden som vi varje kväll lastade ur Herculesplanen: råkade man ta ögonen från en kartong konservburkar var den borta inom några sekunder. Det blev kort sagt konflikter, där vi varje kväll ilsket fick stirra den motsatta sidan i ögonen och bägge med gester indikera att vi hade vapnen nära till hands.

En gång, just när vi stod med lastbilarna tomma och väntade på nästa svenska plan i kvällningen, tröttnade en av mina mannar – tjänare på dig, Wrede, om du läser det här – på ”uppvaktningen”. Han plockade upp en burk snus ur fickan, kallade till sig de närmaste egyptiska kommandosoldaterna, och medan han förklarade med gester och annat att de tuffaste av de tuffa nyttjade sådant här lade han in en rejäl pris under mustaschen… men fejkade att han svalde den, och bjöd så runt bland egyptierna.

En förstklassig pokerbluff, kort sagt. Egyptiernas manliga soldatära tvingade dem förstås att också tugga i sig en rejäl pris var, när de inte ville framstå som mindre hårdföra. Det dröjde inte länge förrän deras ansikten började växla i likblekt och bårhusgrönt, och de raglade iväg för att kräkas ute i mörkret bland buskarna. När vi hörde brummandet från Herculeskärran på ingång fanns inte en kommandosoldat i sikte, och från och med nästa dag höll de ordentligt med avstånd till oss och ett problem var löst. Vad de tänkte och trodde om denna märkliga svenska sed hade varit intressant att få ta del av.

Men händelsen jag skulle komma till inträffade en kväll därute på flygplatsen i Kairo, just när vi som vanligt bildade langningskedja hela vägen inifrån det nyss anlända planet och ut till en lastbil i taget som backat upp bakom. Att se vältränade och exakt samspelta mannar hantera kartonger och bränsledunkar via en sådan kedja ger samma intryck som när man kastar en flat sten från strandkanten och den studsar många gånger över vattenytan. Och det var just i den stunden som en av killarna – än i dag vet jag inte vem av dem det var i mitt gäng – inifrån mörkret i planet uppmuntrande ropade till alla oss andra i langningskedjan:

”KOM IHÅG, GRABBAR, DET VAR SÅ HÄR PYRAMIDERNA BYGGDES!”

Det fick oss att brista ut i ett förlösande skratt, mitt i slitet och nattmörkret. Och fortfarande blir jag då och då påmind om den händelsen, när ett större projekt ska genomföras. Det kvittar om det är två åttakubikmeterscontainrar som ska fyllas med skrot och jord, eller vägen fram till att bli pokerproffs som ska avverkas, eller en roman som ska författas eller något annat. Det handlar om tålamod, en uttänkt plan… och ett spadtag eller en giv eller en tangenttryckning åt gången. Med sådan uthållighet kan man bygga såväl karriärer som pyramider.