Uttrycket ”a chip and a chair” är en klassiker inom pokervärlden; en symbolisk sammanfattning av att så länge det finns liv, finns det hopp. Även om du bara har en enda spelmark kvar framför dig, existerar fortfarande chansen att du kan vända på alltihop och komma tillbaka in i matchen, oavsett oddsen.

Det legendariska uttrycket myntades 1982, under det årets VM i poker. En av de 104 deltagarna – för första gången i WSOP:s historia drog Main Event över hundra spelare – var texasbon Jack Straus, med smeknamnet ”Treetops” för att han mätte över två meter i strumplästen.

I början av dag två inträffade det osannolika: i en giv sköt Straus in vad han trodde var alla sina marker i potten, dock utan att deklarera ”All-in”, men förlorade. Missmodig och i tron att han var utslagen, reste han på sig och samlade ihop sina saker på bordet… och upptäckte under pappersservetten en sista 500-mark som förirrat sig in där. Han satte sig ned igen, med ett kapital som med knapp marginal täckte anten i nästa giv.

“A chip and a chair”, som sagt.

Det var inte första gången under sin gamblingkarriär som Straus satt trångt till. År 1970, under en av sina ”affärsresor” till Las Vegas, hade han haft en dålig dag vid pokerbordet som nästan tog kål på hela hans bankrulle. Med sina sista 40 dollar på fickan klev han över till närmaste blackjackbord och satte alltihop på nästa hand – som han vann. Genom att göra om manövern flera gånger i rad arbetade han sig upp till över 500 dollar, återvände till pokerbordet, jobbade upp kapitalet till 4000 dollar, återvände sedan till blackjackbordet och vann ytterligare 6000 dollar, för att sedan satsa alla sina 10.000 dollar på laget Kansas City Chiefs i Super Bowl IV. Dessa körde över sina motståndare Vikings, och Jack kunde stoppa på sig 20.000 dollar. På mindre än tjugofyra timmar hade han gått från nästan fattiglapp till mer än en dåtida årsinkomst, och det genom att varje gång vara villig att skjuta in alltihop i potten.

Men nu var det dag 2 i VM, och det osannolika stod alltså i begrepp att hända. Straus vann nästa giv – och nästa igen. Genom en kombination av ballar, bluffande och bulldozerpoker hade han arbetat sig upp till chipleader i världsmästerskapet, när dagen var över. Under dag 4 och på finalbordet eliminerade så Straus ALLA sina åtta motspelare på egen hand, en efter en: Carl Cannon, Bryan ”Sailor” Roberts, ”Buster” Jackson, Dody Roach, A.J. Meyers, Doyle ”Texas Dolly” Brunson, Berry Johnston och så sist och heads-up Dewey Tomko. Något liknande har aldrig inträffat igen, under hela VM-historien.

”A chip and a chair”, var det alltså.

Det är synd att Jack Straus aldrig tog sig för att nedteckna sin självbiografi. Men pokerrummen från Houston till Los Angeles är fulla av anekdoter om och med honom, och dessa två har jag tidigare återgett här i Superbloggen:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/11/ett-sista-samtal-till-ett-pokerrum/

samt

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/07/han-dog-vid-pokerbordet/

Många av hans vänner har också berättat om när han var inkallad till domstolen av amerikanska skatteverket IRS, som hyste åsikten att Straus var skyldig dem närmare 3 miljoner dollar i restskatter. Medan Straus väntade på sin tur i lokalen, längst bak bland åhörarna, pågick ett annat mål där den svarande blev skyldig staten 35.000 dollar, och under tårar bad han domstolen om uppskov eftersom han annars inte kunde betala sin hyra eller köpa mat till sin familj.

Då veknade Straus, som ställde sig upp och ropade: ”Det är OK, herr domare – sätt upp det på min nota i stället, det gör ingen större skillnad till eller från!”

Det var passande för en man känd för sitt stora hjärta, och sitt ännu större mod. Inte att undra på att ett ordstäv som Jack ”Treetops” Straus både levde efter och ofta citerade var detta: ”Bättre en enda dag som ett lejon, än hundra år som ett lamm.”