Poker spelas som bekant om pengar; faktum är att det knappast skulle fungera utan detta viktigaste av alla element i spelet. Alla som någonsin spelat poker om tändstickor, eller med ”marker” hämtade ur farmors sparade burk med gamla 1-, 2- och 5-öringar, är familjära med truismen att rationella ekonomiska beslut kräver en svidande baksida.

Men ALLA spel kan spelas om pengar, som bekant. Spel om pengar – och då inte minst kortspel – frammanar ett allvar i situationen, och kan leda till konflikter som ni självfallet vill undvika.

Om man ska spela kort om pengar eller inte beror i viss mån på spelet självt, men huvudsakligen på spelarna. Det finns de människor som finner kortspel ointressanta om de inte i botten handlar om ekonomiska styrmedel, enligt den kända devisen: ”Det är satsandet av pengar som skiljer de engagerade från de enbart intresserade”. Men det finns också andra som av princip vägrar att spela om pengar.

Extremister av bägge slagen gör bäst i att respektera varandras åsikter, och i att undvika att slå sig ned vid samma bord.

Men spelar man som sagt ett spel avsett att handla om pengar, förutsätter det också att det handlar om pengar; att ersätta med tändstickor eller monopolsedlar rycker bort förutsättningen för att de ska fungera, nämligen att deltagarna måste ha respekt för agerandet vid bordet.

Andra spel, där en genomtänkt poängsättning klart reflekterar skicklighetsmomentet, kan däremot ofta spelas för tillfredsställelsen att åstadkomma tilltalande siffror i protokollet.

Om ni bestämmer er för att spela kort om pengar – oavsett vilket kortspel – är det en kardinalregel att alltid i förväg och utan några missförstånd (a) ha kommit överens om insatsernas storlek, alternativt efter vilka principer deltagarna efteråt gör upp det ekonomiska inbördes, och att (b) nogsamt ha sett till att det inte handlar om större belopp än att även värsta tänkbara förlust kan bokföras på nöjeskontot. Ha alltid en övre, orubblig gräns för det totala inköpet, alternativt en fastställd största gräns för en förlust, så att det inte resulterar i en smäll för någon. Ett kortspelsparti som slutar i en pinsam situation för en eller flera av deltagarna känns inte bara dumt, utan devalverar också kortspelandets integritet som social umgängesform.

En annan sund kardinalregel är att aldrig spela om pengar med främlingar, utom på välrenommerade kortklubbar och kasinon. Även då bör man inte vara godtrogen, utan stillsamt utgå från principen att alla är skyldiga till fusk tills motsatsen bevisats. I dubiösa situationer är det alltid att rekommendera för dig att resa dig upp från bordet och lämna sällskapet, under en passande förevändning.

I kortspel om pengar där man inte gör upp efteråt utan spelar med någon form av insatser under tiden (poker, byteskille, vira osv.) är det osnyggt att trava mynt och sedlar på bordet. Använd istället någon form av marker med passande utseende och funktion. Dessa köps innan spelet börjar av spelarna från ”banken” (lämpligen markernas ägare) till en i förväg fastställd ”växlingskurs”, och växlas därefter tillbaka när kvällen är över.

En extra spänning i de flesta kortspel är att resultatet många gånger inte enbart blir antingen vinst eller förlust, utan att man kan vinna eller förlora i högre eller mindre grad.

Vissa spel, t.ex. poker och bismarck, är nollsummespel (jag bortser från eventuell rejk): den enes vinst motsvarar den andres förlust, och de blir därigenom ”självreglerande”.

De flesta kortspel resulterar däremot i att alla spelarna vid bordet får någon form av poäng, som tillsammans inte blir noll. Om man då i förväg varit överens om att göra upp i reda pengar när partiet är över, kan man göra t.ex. så här:

 

Metod I: Varje spelare ska ha betalt av varje annan spelare med lägre poäng, och ska själv betala till varje annan spelare med högre poäng, enligt en fastslagen skala.

Exempel: Man var överens om 1 krona poängen, och A fick 42 poäng, B fick 115 poäng och C fick 93 poäng när kortspelet är över. A ska då till B betala (115-42)x1 = 73 kr. Dessutom ska A till C betala (93-42)x1 = 51 kr. Slutligen ska C till B betala (115-93)x1 = 22 kr.

Därmed har poängen gjorts om till ett nollsummespel (med undantag för eventuella avrundningar). A:s netto blev minus 124 kr, medan B:s netto blev plus 95 kr och C:s netto plus 29 kr, alltså summa noll om dessa adderas.

Är man bara två spelare, eller två sidor, är förstås uppgörelsen snabbt avklarad!

 

Notera att jag ovan valde 1 krona poängen i exemplet, för enkelhetens skull! Men ni kan lika gärna köra med till exempel formella 25 öre poängen – i vilket fall A ska betala (115-42)x0:25 = 18 kronor efter avrundningen, A ska betala 13 kronor till C, och C ska betala 6 kronor till B efter avrundning. (En av principerna vid avrundning är att är ett belopp exakt halvvägs mellan ett udda och ett jämnt heltal, rundar man till det jämna heltalet. Observera också här att avrundningarna gör att det inte alltid blir ett exakt nollsummespel längre, vilket man får acceptera.)

Metod II: Om ni är fler än tre spelare, kan metod I ovan bli krånglig. Då kan ni i stället göra på följande sätt:

(1) Addera spelarnas respektive poäng. Med samma inbördes resultat som i exemplet ovan blir det 42+115+93=250. Kalla denna poängsumma för totalen.

(2) Multiplicera varje spelares poäng med antalet spelare. För A blir det då 3×42=126, för B 345 och för C 279.

(3) Alla spelare vars multiplicerade poäng är lägre än totalen betalar nu först till potten, i proportion till poängskillnaden; när det är klart ska alla spelare vars multiplicerade poäng är högre än totalen ta pengar ur potten.

Om det som i metod I ovan gällde 1 krona poängen, ska A lägga (250-126)x1 = 124 kr i potten, medan C sedan ska ta (279-250)x1 = 29 kronor ur potten och B ska ta (345-250)x1 = 95 kr ur potten. (Lämpliga avrundningar får förstås göras om ni valt en annan växlingskurs. Förslagsvis tar man pengar ur potten i stigande ordning, varvid den som vann mest, och alltså tar sist och därmed tömmer potten, eventuellt får avstå en formell 25- eller 50-öring eller enkrona eller så om det inte går jämnt upp på grund av avrundningarna.)

Observera att resultaten av de två metoderna ovan blir desamma!

Howell’s settlement: I stickspel och liknande spel där det finns ”13 enheter” att slåss om, finns det i stället en enkel men smart princip som kallas för Howell’s settlement, uppfunnen av whistspecialisten Edwin C. Howell i slutet av 1800-talet.

Om det gäller att ta så många stick som möjligt, gör ni så här efter en färdigspelad giv: först ska alla i potten lägga in ett antal enheter som motsvarar tretton minus antalet stick han/hon tog. När alla lagt dit, tar man ur potten så många enheter som antalet stick man tog multiplicerat med antalet motspelare.

Exempel med 5 deltagare: Du har alltså fyra motspelare, och du tog 6 stick. Då ska du först lägga 13-6 = 7 kr i potten. När alla lagt dit, ska du ta 6×4 (sex stick gånger fyra motspelare) = 24 kr från potten… och har gått plus 17 kronor på den given.

Har alla gjort rätt, ska potten efteråt vara tom och det ha gått jämnt upp!

I spel där det gäller att ta så få av de ”13 enheterna” som möjligt, gör ni förstås tvärtom. Spelar ni t.ex. hjärter där det gäller att undvika att ta hjärterkort, betalar först var och en till potten lika många enheter som antalet hjärterkort han/hon tog i sina stick, multiplicerat med antalet motspelare. Därefter tar man ur potten lika många enheter som tretton minus antalet hjärterkort man tog.

Exempel med 4 deltagare: Du tog 5 hjärterkort bland dina stick. Du betalar då 5×3 = 15 kronor till potten. När alla betalat, tar du 13-5=8 kronor ur potten… och har gått back 7 kronor på den given.

Har alla gjort rätt, ska potten åter bli tom! Och givetvis fungerar det exakt likadant i misärsticktagningsspel, där det gäller att ta så få stick som möjligt. Självklart kan ni även använda en annan faktor än 1 här, och i stället multiplicera alla belopp med 0,5 eller vad ni nu önskar, för att hålla insatserna på den nivå ni anser rimlig.

Protokollföringen i kortspel ska alltid anförtros den spelare som är mest siffervan, noggrann och objektiv – men hjälp ändå varandra att hålla ett öga på saker och ting, eftersom ingen är ofelbar!