Att poker har det gedigna machismo-rykte det har – mina kvinnliga läsare får ursäkta – kan till stor del tillskrivas den miljö där spelet en gång uppfanns och spreds vidare: Mississippis flodångare och Vilda västerns salooner. Det är också i samma miljö som världens längsta kända pokerparti sägs ha utspelat sig, och varade i över åtta år.

Det brukar ironiskt sägas att riktig poker spelas med femtiotvå kort och sex revolvrar… och i pokerspelandets ungdom hörde onekligen de bägge attributen ihop.

Det var i New Orleans som poker såg dagens ljus på 1820-talet: den knutpunkt där Mississippi rinner ut, och därför ett centrum för handelslederna norrut. Järnvägarna hade inte börjat byggas och den mäktiga floden trafikerades av över 500 hjulångare, många av dem flytande lyxpalats med spelsalonger ombord. ”The riverboat gambler” var inte bara en i efterhand skapad hollywoodmyt utan en högst påtaglig realitet, även om inte alla hade cigarrillen instucken under mustaschen och ett eller flera ess i rockärmen. Det uppskattas att uppemot 2000 professionella spelare försörjde sig ombord på flodångarna, mestadels på poker, när trafiken var som livligast. Majoriteten gjorde det dock med ohederliga metoder, och praxis när någon ertappades med att fuska var att lämpa honom över relingen med fötterna före, i ett och annat fall efter det att han dessförinnan skjutits.

Från de olika städerna längs Mississippi, som Saint Louis, Memphis och Vicksburg, spred sig sedan pokerspelandet med emigrationsvågen och järnvägsbyggandet, både österut och västerut. Poker blev snart saloonernas spel nummer ett, och kom att förknippas med de flesta av Vilda västerns legendariska revolvermän.

Med tiden kom dock även ett antal kvinnor att göra sig kända som pokerspelare. Många av de tidigaste var prostituerade och nästan alla gick de under ett eller annat smeknamn, som China Mary, Haltershanks Eva och Big Nose Kate Cummings (bilden) som skröt med att hon var så bra i poker att ”det inte någonstans finns en karl som kan bluffa mig”. En annan var Josephine Marcus, känd som ”Shady Sadie”, och som hade en het affär med självaste Wyatt Earp. Deras historia förtjänar att nedtecknas, någon gång.

Den kanske mest ryktbara av alla Vilda västerns salooner blev Bird Cage Theatre, belägen på Allen Street i det lika ryktbara Tombstone, Arizona: ”The town too tough to die,” som den har kallats. Bilden ovan från 1880-talet visar just Allen Street. Kanske är Tombstone mest känd för revolverstriden vid O.K. Corral som ägde rum den 26 oktober 1881, när brödratrion Earp ihop med Doc Holliday gjorde upp med klanerna McLaury och Clanton, i en kamp som varade mindre än en minut men för alltid satte staden på kartan och lämnade tre lik i dammet.

Stadens historia börjar 1877, när en Ed Scheffelin stötte på en rik silveråder vid Goose Flats. Hans fynd förorsakade en rusch av nya malmletare utrustade med hacka och spade, och i deras spår följde allehanda andra lycksökare. På mindre än ett halvår svällde gruvlägret till att bli en stad. Namnet Tombstone fick staden av att Scheffelin döpte sin gruva till The Tombstone Mine, för att ironisera över att en kavallerisoldat varnat honom för att börja prospektera på vad som var apacheindianernas territorium: ”Det enda du kommer att hitta därute är din egen gravsten.”

Tombstone blev en tillflykt för laglösa, eftersom federala myndigheter länge inte hade någon jurisdiktion i territoriet Arizona. Befolkningen växte, först till 5.000 och sedan till 15.000 invånare, och överallt smälldes bordeller och krogar upp: enbart längs Allen Street fanns många dussin illa beryktade etablissemang.

År 1881 öppnade Elite Theatre Opera House. Dess ägare William Hutchinson lät optimistiskt stället genomgå några veckor som en riktig teatersalong om än med dåliga publiksiffror, innan han gav upp och förvandlade det till en saloon komplett med glädjeflickor. Dessa bjöd ut sig från burliknande anordningar som var upphängda i taket, och lockade kunderna med alkohol, kyssar och andra favörer medan pianoklinkandet fyllde lokalen. Tio till tjugo dollar var det gängse priset för en kärleksstund, vilket också inkluderade några fria drinkar.

Ställets namn ändrades efter att kompositören Arthur J. Lamb skrev sin dåtida slagdänga ”A Bird in a Gilded Cage”, berörd av åsynen medan han stod vid baren en kväll. ”De ser ut som fåglar i burar… de har inte en chans,” kommenterade han. Den tonsattes av Harry von Tilzer och Lamb gav sången till Lillian Russell, som premiärsjöng den uppe på scenen inne på Elite Theatre. Publiken krävde da capo, inte bara en utan hela åtta gånger. Sången fick snabbt spridning, blev en av det sena 1800-talets populäraste melodier i USA, och inspirerade den betydligt mindre sentimentale William Hutchinson till att döpa om stället till Bird Cage Theatre.

Vill du för övrigt höra sången i en inspelning från 1904, kan du göra det här:

https://www.youtube.com/watch?v=gEUmc5Uuwy8

I juli 1883 sålde Hutchinson saloonen till duon Hugh McCrum och John Stroufe, som 1886 i sin tur sålde den vidare till äkta paret Minnie och Joe Bignon. Bird Cage Theatre var öppen dygnet om, sju dagar i veckan, oavsett helg- och högtidsdagar. Dess rykte som vildast i Vilda västern var inte utan skäl: under det dryga årtionde som etablissemanget existerade krävdes 26 personers liv i sexton olika uppgörelser som involverade knivar och revolvrar inne i lokalerna, och hundratals skadades mer eller mindre allvarligt vid andra tillfällen.

Självklart florerade hasardspel rikligt inne på Bird Cage Theatre. Ett av dem var kortspelet faro (bilden ovan, som visar det bevarade farobordet), och självaste Doc Holliday blev känd för att ofta agera dealer där. Det var också mellan farobordet och pianot som Holliday hade sin omtalade sammanstötning med Johnny Ringo, en annan ökänd gunfighter. Inga skott avlossades dock, utan de två, som bägge hade konsumerat rejält med dryckjom, hotade och förolämpade varandra under några minuter utan att någon vågade dra först.

Och det var just inne på Bird Cage Theatre som världens längsta kända kontinuerliga pokerparti vid ett och samma bord sägs ha ägt rum. Enligt legenden pågick det oavbrutet under åtta år, fem månader och tre dagar, dygnet om, från sommaren 1881 och fram till och med julafton 1889 när Tombstones glansdagar sedan länge var över och de flesta invånare dragit vidare. Under dessa år kom och gick ett otal spelare vid bordet där det spelades mörkpoker, no-limit, med ett inköp på minimum 1000 dollar. Saloonens rake var tio procent, ett synnerligen högt belopp med dagens mått.

Det berömda pokerbordet där världens längsta parti ägde rum

Totalt uppskattas det att över tio miljoner dollar bytte ägare under detta världens längsta kontinuerliga pokerparti. Många av dåtidens berömdheter satt med vid ett eller annat tillfälle: Bat Masterson, Diamond Jim Brady, Doc Holliday och självklart även bröderna Earp var bland dem, men också kända entreprenörer som tidningskungen George Randolph Hearst och industrimagnaten Adolph Busch medan de var på genomresa.

Det enda dödsfallet som under denna tid inträffade vid själva pokerbordet inne på Bird Cage Theatre förorsakades faktiskt av en kvinna. Hon var prostituerad, hette egentligen Gertie men gick under smeknamnet Gold Dollar för sin blonda hårfärgs skull, och hade förälskat sig i en gambler vid namn Billy Milgreen så till den grad att de bodde ihop. Hon fick dock en rival när en mexikansk prostituerad, en lång och mörkhårig skönhet vid namn Margarita, anlände till Tombstone och började intressera sig för Billy.

Gold Dollar (bilden) fick Billy att lova att hålla sig borta från Margarita. Billy höll som regel till i pokerpartiet inne på Bird Cage Theatre där han förtjänade sitt uppehälle, men en kväll när Gold Dollar smitit iväg från sitt ”arbete” inne på konkurrentsaloonen Crystal Palace fick hon genom svängdörrarna se att Margarita slagit sig ned i knät på Billy och flirtade vilt med honom. Galen av svartsjuka sprang hon in och kastade sig över Margarita, som föll baklänges över kort och marker. Under kampen fick Gold Dollar upp den kniv hon hade dold i strumpebandet, och stötte den flera gånger i Margarita så att blodet sprutade över bordet. Åskådarna skyndade fram och höll fast Gold Dollar, och en läkare som lägligt nog befann sig i ett bakre rum samt i annat damsällskap tillkallades, men det var för sent: Margaritas liv stod inte att rädda. I tumultet hann Gold Dollar rusa ut och gömma kniven, när hon fick höra att sheriffen var på väg.

Efter att man torkat upp på bordet fortsatte partiet, dock utan Billy som tvingades casha in. Gold Dollar blev aldrig åtalad eftersom mordvapnet var försvunnet, och lämnade snart därefter Tombstone – men utan Billy Milgreen. Intressant nog hittades kniven många år senare bakom Bird Cage Theatre, och finns nu utställd!

I slutet av 1880-talet hade man grävt ut så mycket av marken under och intill Tombstone att grundvatten började sippra in och fylla silvergruvorna. Med hjälp av pumpar kämpade man emot i det längsta, men fick till sist ge upp och slå igen den industri som varit drivkraften bakom stadens boomtown-ekonomi.

Invånarna övergav staden i en allt stridare ström, och 1892 tvingades Bird Cage Theatre att stänga för gott. Saloonen förblev mirakulöst nog igenbommad och helt orörd fram till 1934, då de nya ägarna, familjen Hunley, öppnade den som turistattraktion.

Och en turistattraktion i skepnad av ett museum är det än idag. Över 140 kulhål i väggar, golv och tak bär vittnesbörd om ställets våldsamma förflutna. Fortfarande står det legendariska pokerbordet på det slitna golvet, med stolarna runtom det och vad som påstås vara de kort och de marker man lämnade kvar efter den allra sista given; och många vittnen har svurit på att det spökar inne i lokalen. Det sägs att man då och då fortfarande kan förnimma cigarrdoft, skymta folk vid pokerbordet och höra röster från en svunnen era, medan Vilda västerns längsta och mest legendariska pokerparti ännu pågick.