Som säkert dom flesta förstod i mitt förra inlägg hade jag oddsen på min sida till 100% –  jag kunde helt enkelt inte förlora. Jag behövde enbart välja en färg och sedan hålla mig till det 52 ggr.

En vadslagning som nog klassas som ”bondfångeri” och något Doyle åkte på som 14 åring.

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/10/enkel-matematik/

Enligt Doyle Brunson finns det två ”skolor” kring tankar om spel/vadslagning etc.

Det ena ”skolan” menar på att spelare skall ”lura/hustla” andra för att vinna pengar – som tex i  exemplet i mitt förra blogginlägg; ”Enkel Matematik.”

Det kan även vara att man ljuger – eller rättare sagt ”mörkar” – om sina färdigheter för att vinna pengar mot andra personer.

Den andra ”skolan” säger att man inte skall göra det utan söka utmaningar och tjäna pengar ”because of his reputation as a fair and honorable player”.

Doyle fortsätter i boken According to Doyle som jag just nu läser:

”Many gamblers believe they can make more money in the long run without misrepresenting their skills. For instance, weak poker players often challange World-class pros if they feel comfortable. But once you hustle man, he no longer feels comfortable. Make a man feel foolish and sooner or later you´ll los his action.”

Enligt Doyle tillhör han den ”andra skolan” och tror på det sistnämnda.

Boken ”According to Doyle” är lättläst och rolig att läsa. Boken innehåller en massa roliga anekdoter – skrivet i korta stycken och kaptitlar.

Personligen är jag nog rätt lättlurad och godtrogen person som tror gott om alla människor.

Jag skulle tex kunna slå vad med en person igen, trots att denne har lurat mig tidigare.

Doyle menar vidare i boken att spelare har ett oförtjänt dåligt rykte som ”lurendrejare”.

”Never trust a gambler”, är ett uttryck som många kanske har hört.

Men Doyle menar på att många spelare är bland dom som är mest ärliga och korrekta.

Genom sig själv känner man andra och för Doyle räcker ett handslag och inga ”kontrakt” behöver skrivas när det tex är dags för vadslagning.

I boken ”According to Doyle” skriver Doyle bland annat om denna lite roliga händelse.

Doyle överhörde ett samtal i en bar där en man ville satsa $1000 på att Denver skulle vinna mot motståndarlaget. Doyle som gillade motståndarlaget tog bettet och satte emot.

Den unga mannen ville då ha ett kvitto på deras vadslagning och alla spelare runt baren började då att skratta våldsamt.

”You mean you want a receipt for a football bet?”, frågar Doyle den unga mannen.

”Well, just in case you forget”.

Normalt brukar Doyle inte slå vad med personer som begär ett kvitto, men matchen skulle gå på TV och visas i baren och det pågick inga andra intressanta spel för stunden, så Doyle skrev mannen ett kvitto.

Matchen började och ganska snabbt skulle det visa sig att Denver skulle vinna.

Den unga mannen hade lagt kvittot bredvid en askkopp och en av Doyles kompisar uppmärksammade det och lägger kvittot i askkoppen och eldar upp den med en cigarett utan att den unga mannen ser det.

Denver vinner sedan matchen och den unga mannen hoppar upp från sin stol och ler glatt.

”Give me the reciept and i´ll pay you right now”, säger Doyle till den unga mannen som skräckslaget ser de förbrända resterna av kvittot  i askkoppen.

Panikslaget vädjar han till alla runt baren som hörde när Doyle och han slog vad – men alla bara skakar på sina huvuden och låtsas som om dom inte minns någon vadslagning.

Den unga mannen ber vädjande till Doyle att i alla fall betala halva vinstsumman till honom.

Doyle tittar på den unga mannen och frågar:

”Do you trust med kid?”

”Of course i trust you”, svarar den unga mannen gråtfärdig, varpå Doyle ger honom sina välförtjänta pengar.

När det gäller mig själv har jag alltid betalat mina vad och jag har nog alltid fått betalt när jag har vunnit ett vad. Jag kan nog bara minnas ett enda tillfälle som jag inte fick mina pengar.

Men det är inget jag gråter över längre och jag skulle kunna slå vad mot samma person igen…