För några dagar sedan tog jag upp ämnet specifikt svenska (hasard)spel, och beskrev det illa beryktade kastbytet; nu ska jag ta upp ett mycket speciellt ”tärningsspel” som också ingår i den svenska speltraditionen, nämligen fårhimmel.

Fårhimmel eller fårahimmel, som också i folkmun är känt under namnen himmelsstege, klättra te himla och att kappas till gudsrike, daterar sig tillbaka till minst 1700-talet men är sannolikt betydligt äldre än så. Det är dessutom faktiskt inte begränsat till Sverige, utan är också känt från Finland och Estland – vilka ju bägge ingått i det svenska riket förr i världen, under stormaktstiden. Fårhimmel kan bäst beskrivas som ”ett vertikalt kapplöpningsspel”, och här är ett exemplar av spelet som 1908 samlades in till Nordiska Museet av etnologen Nils Keyland under ett besök i Boda i Dalarna:

Fårhimmel var verkligen ett allmogespel, helt okänt bland adeln och andra finare kretsar, och utövades mest av fåraherdar och andra inom folkdjupen i norra Sverige: det är belagt i både Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Dalarna och Värmland. Spelet består av en ”jakobsstege”, ett cirka meterhögt litet träd eller en trädtopp som huggits och beskurits så att bara 8-12 grenstumpar sticker ut från stammen. Dessutom ska varje deltagare ha en ”spelpjäs” (får) i form av en kvistklyka utformad så att den kan hängas på grenstumparna, så här:

Som ”tärningar” användes oftast och enklast två decimeterlånga kvistbitar som höggs upp längs mitten så att de fick en flat och en rundad sida vardera, och så försågs den ena biten med en skåra och den andra med två skåror. Sådana kvisttärningar kallades för klavrar:

Din pjäs börjar ”från marken”: varje gång det är din tur, kastar du med de två kvisttärningarna och ser hur många steg du får klättra uppåt, från grenstump till grenstump. En skåra uppåt = flytta ett steg uppåt. Två skåror uppåt = två steg uppåt. Både en och två skåror uppåt = flytta tre steg uppåt. Bägge faller med de runda kvistsidorna uppåt = du åker tillbaka till ”start” (marken) och i nästa drag får du börja om igen. Det sista kastet benämns blint.

Har du fått din pjäs upp så långt att den hänger på den översta grenstumpen, måste du slå exakt en skåra för att ”lämna stegen och komma till himlen”; slår du två skåror, måste du i stället stå kvar där du är.

I en variant av spelet fick du fortsätta att kasta så länge det var din tur och du ville och vågade, ända tills du antingen kastade blint eller sa ”nu räcker det” och lät din pjäs (ditt ”får”) hänga kvar där den var just då.

Fårhimmel har också spelats med enkla fyrsidiga handgjorda stavtärningar av trä som denna, med ett streck, två streck, kryss eller blank sida (se fotot överst):

Då har reglerna varit sådana att du fått fortsätta kasta så länge du slog ett eller två streck; kastade du så att den blanka sidan kom upp var ditt drag över, och kom krysset upp var ditt drag också över men då tvingades du samtidigt flytta ditt får ett steg nedåt. Den vars får först nådde till ”himlen”, alltså kunde flyttas förbi den sista grenklykan och lämna trädet/jakobsstegen, hade förstås vunnit de eventuella insatser som erlagts. Tilläggas kan att spelet oftast utövades på 2-4 deltagare.

Och är du händig med en morakniv, har du nu efter ovanstående beskrivning chansen att slöjda lite och därigenom utöka din personliga samling av hasardspel med ett äkta stycke svensk allmogekonst! 🙂