I helgen som gick besökte jag bokmässan i Göteborg, fyllde på mitt bibliotek, pratade lite med redaktörer och förläggare jag känner om ett möjligt nytt bokprojekt eller två, och hann konstatera att Minecraft utgör ett sannskyldigt fenomen även inom bokvärlden…

… att det genom ett sammanträffande kommit ut två nya deckare med dominobrickor på omslaget…

… och att Adlibris ägnade sig åt ”roulettespel” om diverse bokpaket och annat i sin monter:

Huruvida detta inslag av gambling på bokmässan hade Lotteriinspektionens välsignelse vill jag låta vara osagt… 😉 men kul initiativ var det hur som helst!

I vimlet stötte jag också på åtskilliga bekanta, varav en – som är trogen läsare av Superbloggen – frågade varför jag inte skriver mera om just svenska spel och gamblingtraditioner?

Så med det önskemålet i minnet kan jag nu som lite underhållning inför helgen berätta om en säregen svensk form av hasard som brukade benämnas kastbyte. Denna sedvänja, skildrad av bland andra folklivsforskaren Jan-Öjvind Swahn, är känd sedan medeltiden och förekom bland allmogen ända till långt in på 1800-talet.

Kastbytet utgjordes helt enkelt av ett ritualiserat byte i blindo, man och man emellan. Det kunde gälla hästar, vilken är den äldsta kända formen av detta hasardspel. När bönderna träffades på marknaderna och hade fått lite brännvin i sig, inträffade ofta att en utmanade en annan genom att lite lagom provokativt utbrista: ”Ska vi kastbyta hästar?” Och riktiga karlakarlar backade självfallet inte ned för en sådan utmaning, i synnerhet inte med några supar innanför västen, utan svarade oftast ”Kör i vind!” – och så bytte man sett eller osett häst med varandra, med seldon och allt.

Naturligtvis var många gånger ”riggen inne”, vilket innebar att den som utmanade själv var i besittning av ett ök och på marknaden nu ville ta chansen att byta upp sig… men den som inte var nöjd med affären kunde ju alltid vända sig till näste ståndsbroder i närheten och bredbröstat föreslå ett byte i sin tur, och så vidare tills någon i slutet av marknadsdagen blev så att säga sittande med Svarte Petter.

Så populärt var kastbytandet av hästar förr, att dalmålaren Back Erik Andersson i Leksand år 1819 ansåg det vara ett passande motiv för denna tavla:

Notera texten uppe till vänster: Goddag bror, har du lust att byta bort stora bläsen?

När fickur hade blivit nästintill var mans egendom en bit in på 1800-talet, blev kastbytet populärt med sådana rovor ”i potten”. En bonddräng kunde högt prisa sin dinkas förtjänster, och avsluta med ”Ska vi byta, du och jag?” – och fanns det någon rejäl karl i gänget, så satte han förstås emot och bytet skedde. Även här förekom vad som får betecknas som rena bedrägerier, när någon lyckades bli av med ett värdelöst fickur i utbyte mot ett fullt fungerande sådant. Men ”bytt är bytt, och kommer aldrig igen”, som det gamla svenska ordstävet lyder.

I mitten av 1800-talets Norrland var det många bondpojkar som blev rika på att köra timmer med hästsläp åt olika skogsbolag, varpå det bland dessa blev på modet att kasta bok – alltså att byta plånbok i blindo. Någon slet upp pluskan under en sammankomst inne på ett värdshus, vände sig till en annan bondpojke och hojtade ”Säg, vill du kasta?”. Och oftast ville den tillfrågade inte visa sig sämre utan ropade ”Topp!”, ännu en gång som regel efter att ha inmundigat några supar. Även här förekom förstås att den tillfrågade många gånger blev av med en välfylld plånbok i utbyte mot en annan som kanske bara innehöll en enstaka sedel eller två; men att tacka nej till ett sådant föreslaget byte gjorde helt enkelt inte en riktig karl på den tiden, eftersom han i så fall hade uppfattats som en pultron i det sällskapet.

I dag är kastbytet sedan länge borta i den svenska kulturen – och nog är väl det lika bra att ett sådant missbrukat hasardspel har dött ut!