Instagram visar upp en solnedgång med ett glas bubbel i förgrunden. På Facebook ligger den perfekta frukosten, med färska jordgubbar, inklistrad för alla att se.

Sociala medier har blivit en del av våra liv. De visar också exakt så mycket. En del. Det vill säga skratten, festerna och den tillrättalagda maten. Vi väljer att visa topparna. Vem vill showa med en frusen pirog som äts med händerna i ensamheten framför Netflix, eller den rena ångesten av att gå till jobbet en måndagsmorgon. Istället: nystädade lägenheter och rosor. Spända muskler på gymmet. Och brunbrända ben i solstolen.

Social medier är som spel. Som poker.

När jag började spela hörde jag om alla som vann, aldrig någon som förlorade. Så jag trodde nästan det var standard att vinna. Det var så lätt att vinna att de som förlorade måste ha varit snudd på korkade. Så om man förlorade höll man givetvis käften. Vem vill framstå som efterbliven?

Det har alltid varit svårt att vinna pengar på spel. Idag är det till och med få, om ens någon, som hävdar att det är lätt att vinna på poker. Ändå lever den där gamla känslan kvar att det är pinsamt att förlora. Att det kanske måste vara något fel på dem som gör det? Att de inte är tillräckligt smarta.

– Nja, men jag går väl ungefär jämt upp.

Klassiskt svar från någon som torskar rätt ut.

– Jo, men jag plussar en del.

Klassiskt svar från någon som kanske lyckas gå jämt upp.

En del tror till och med att de vinner, för de för inte statistik på sina spel. De minns att de har rakat in några riktigt fina vinster, men alla små förluster under året har ätit upp allt plus. Och lite till.

I Aftonbladets pokerartiklar står det fortfarande bara om spelare som tar hem stora prischeckar. (Eller Blom som torskar en miljon dollar på en dag så att det blir omöjligt att ta in.) Rent allmänt i media pratas det mest om folk som vinner.  Så det är väl inte så konstigt att det känns som att förlorarna kanske inte är så många som de är?

En sanning som aldrig kommer fram är att pokerproffs i stort sett aldrig har så mycket pengar som man tror. Även de bästa i Sverige tar lån för att köpa lägenhet, till exempel.

Ingen vill ses som en förlorare när det kommer till spel. Ändå är de allra flesta just det.

Men spelvärlden är som sociala medier. Vi väljer att visa topparna. Inte dalarna. Vi väljer att visa en tiondel av vårt liv. Det som glittrar. Och vi väljer att prata om vårt tionde spel. Det som vann.

Samtidigt vårdas allt fler unga för psykisk ohälsa som depression och ångest. Och vi är inte i närheten av att lösa de utbredda sociala problemen med spelberoende. Kan det finnas något samband?