När den moderna pokerns historia skrivs – och det har redan gjorts åtskilliga gånger om vid det här laget – är det en milstolpe som måhända sticker ut mer än alla andra: berättelsen om hur en 27-årig revisor från Tennessee år 2003 kvalade in via en onlinesatellit och sedan vann världsmästerskapet i Las Vegas och 2,5 miljoner dollar i sin första liveturnering någonsin, samt bokstavligen talat över natten förvandlades till en av gamblingvärldens ikoner… och fick alla andra därute på planeten att tänka att kan-han-så-kan-ta-mig-tusan-jag.

Nej, det var inte första gången en frejdig amatör kammade hem poker-VM framför nosen på en bunt proffs: det gjordes redan 1979 när Hal Fowler, ägare till en PR-byrå i Ventura i Kalifornien, besegrade 53 motspelare och åstadkom sura miner hela vägen ned till Texas. Inte heller blev den 27-årige revisorn, med det osannolika efternamnet Moneymaker, det första publika ansiktet inom tävlingspoker. Tre årtionden före ”Moneymaker-effekten” uppstod en ”Amarillo Slim-effekt” när Thomas Preston erövrade titeln, och därefter helt oblygt lyckades bli inbjuden hela elva gånger som gäst i TV-programmet The Tonight Show, samt tre gånger i 60 Minutes.

Preston gjorde oerhört mycket för att popularisera poker i det tidiga 1970-talets USA: man kan med fog prata om att Amarillo Slim blev det moderna pokerspelets första frontfigur i offentligheten. Regissören Robert Altman såg till att ta med Preston i en biroll i filmen ”California Split” (ovan t.h.), och det var just Prestons populariserande av poker som inspirerade Don Schlitz till att skriva sin evergreen ”The Gambler”, som blev en jättehit för countrysångaren Kenny Rogers. Det förtjänar också att påpekas att 1973, året efter Prestons seger, bevakades WSOP som ett resultat av den för första gången av ett TV-team – från CBS – vilket resulterade i en dokumentär som än i dag är sevärd för tidsandans skull.

Men så gick trettio år, innan turneringspokerns Big Bang inträffade och sedan dess har varit hett stoff som dock med tiden gradvis falnat. ”So what?” tänker därför säkert många inför boken The Moneymaker Effect, författad av frilansskribenten Eric Raskin. Kan inte alla som vet vad som är bak och fram på en kortlek redan varenda detalj i den omtalade storyn? Går det överhuvudtaget att utvinna någon ny och fräsch vinkling ur denna osannolika triumf mot alla odds, och som inte redan figurerat i alla de intervjuer, böcker, artiklar och dokumentärer som redan har gjorts, inklusive Moneymakers självbiografi som kom ut 2006?

Förvånansvärt nog är svaret på den sistnämnda frågan faktiskt ja.

Till stor del beror det på att Eric Raskin har valt formatet ”oral history” till sin reportagebok som gavs ut 2013: alltså att djupintervjua ett stort antal personer som på ena eller andra sättet var inblandade där och då, och så låta dem komma till tals själva i citatform. På så sätt får vi faktiskt följa dramat – före, under och efter – ur över två dussin synvinklar som kompletterar varandra i ett otal ögonblicksbilder, intryck och filosofiska reflexioner.

Och det är ingen dålig rollista som Raskin serverar upp: med- och motspelare som Johnny Chan, Humberto Brenes och Phil Ivey (som alla tre slogs ut av Moneymaker under turneringen), Annie Duke, Daniel Negreanu, Cory Zeidman, Phil Hellmuth, Dan Harrington, Greg Raymer, Howard Lederer, Barry Greenstein, Erik Seidel och självklart även Chris Moneymaker själv – samt Sammy Farha, mot vilken heads-upen utkämpades på finalbordet. Här finns folk från WSOP-organisationen, som PR-ansvarige Nolan Dalla och dåvarande turneringsledaren Matt Savage; ESPN-producenter och ansvariga som Lon McEachern, Mike Antinoro, Lou Diamond, Bob Chesterman, Fred Christenson och Matt Marantz; och ett antal andra som författarna Peter Alson och John Vorhaus, Brian Koppelman som skrev manus till pokerfilmen Rounders, WPT-presentatören Mike Sexton, och Jeff Shulman som är chef för tidskriften Card Player.

Raskins bok är kronologiskt strukturerad. Efter två inledande kapitel om de år och de omvälvningar som ledde fram till och lade grunden till pokerboomen, respektive hur TV-bolaget ESPN kom att intressera sig för poker, är det så dags för ”the Chris Moneymaker Story”: om dennes bakgrund, spelintresse och hur han kvalade in till WSOP:s Main Event. Där får vi veta att Moneymaker en kväll loggade in med bara 60 dollar kvar på sitt konto efter några utdragna tidigare förlustsessioner, råkade få syn på en 39-dollarsturnering och på impuls hann klicka sig in på den 18:e och sista platsen – och hur han sedan till sin besvikelse plötsligt insåg att det ”bara” handlade om ett kval till ytterligare en kvalturnering med tre platser i WSOP:s Main Event på spel i förlängningen. (”To be honest, I didn’t know it was a satellite. If I knew, I never would have played it.”)

På en sådan skör tråd hängde alltså denna milstolpe och framgångssaga. Hade Moneymaker loggat in någon minut senare, hade sannolikt satelliten varit fylld och igång; hade han i stället loggat in några minuter tidigare hade han haft tid att se att det handlat om en satellit-till-en-satellit och i stället klickat sig ur och valt en sit-and-go eller något annat – och i bägge fallen hade den moderna pokerhistorien med all säkerhet fått ett helt annat förlopp.

Men Moneymaker vann den första satelliten, och fick därmed en plats i nästa vilket ledde till att lite oväntat, när dammet väl lagt sig, kunde han konstatera att han satt med en flygbiljett till Las Vegas och ett inköp i världens största pokerturnering; så Moneymaker ringde till sin far för att meddela nyheten:

”He called me and told me he’d won a seat. I said, ‘A seat to what?’

He said, ‘The World Series of Poker.’

I said, ‘World Series of Poker? What the hell is that?’”

Högre mediaprofil än så hade alltså inte VM på den tiden. Därefter förflyttar sig handlingen till Las Vegas och WSOP, och vi läsare får börja följa Chris Moneymakers väg mot den överraskande segern: ett kapitel för varje dag, från en startstapel på 10K framför stol 4 vid bord 8 och vidare genom fältet bestående av 839 deltagare där 63 skulle hamna i pengarna. Han väcker ingen större uppmärksamhet (”Who is this guy?” ”I don’t know. Just some kid off the Internet.”) till en början, utan är i boken öppenhjärtig med att han snarast spelar passivt och nästan fegt och gör en hel del misstag, överväldigad som han är av att kunna titta sig omkring inne på Binion’s Horseshoe och se idel tunga proffsnamn. Moneymaker är helt enkelt en ”random amateur from Tennessee” som ingen lägger märke till, och då allra minst ESPN:s produktionsteam. Men så småningom får han råg i ryggen och självförtroendet tillbaka, börjar göra moves och går vidare till dag 2 med hela 60K i startfältet; faktiskt i det översta dussinet.

Det är här, i skildringen av turneringen, som Eric Raskins berättarteknik med ”oral history” kommer till sin fulla rätt. Varje kapitel inleds med några sidor där Raskin summerar sakernas tillstånd och förbereder läsaren via viktiga grundfakta, för att sedan övergå till en korsklippning av kortare och längre citat från såväl Moneymaker själv som de andra i lokalen, både vid borden, bakom kamerorna och bortifrån tävlingsledningen. Det fungerar förvånansvärt effektivt, och framhäver olika aspekter av dramat; snarlikt den växelvisa körsången i ett av antikens grekiska skådespel. Det är som om författaren hade installerat hålkameror inne i huvudet på människorna: vi får följa deras reaktioner och tankebanor, och kan därmed ta del av samma skeenden men från olika perspektiv.

Moneymakers ovanliga namn i en pengasport som poker får också ett eget kapitel, ”The Perfect Name”. Det är det faktiskt värt: så gott som alla som då hörde det eller såg det uppskrivet på en lista tog för givet att det var ett smeknamn. (”What’s your real last name?” ”Moneymaker.”  ”No, no, what’s your REAL last name??”) Gång på gång får Moneymaker hala upp sitt körkort och legitimera sig: inför tävlingsledningen, produktionsteamet, misstrogna journalister. Till slut går det med automatik: så snart någon kommer fram till honom och säger något i stil med ”Sorry I have to ask you this, but…” så replikerar Moneymaker ”I know, I know” och sliter fram körkortet igen.

Väl inne på dag 3, som börjar med bara 111 deltagare kvar – ”Humpday”, när pengabubblan ska brista – har media och motspelare fått upp ögonen för denne revisor som nu spelar djärvt och börjat bluffa hårt; han sätts till och med på TV-bordet. Och Moneymaker har en osannolik tur också, det förnekar varken han själv eller någon annan: under dag 4 hamnar han med 8-8 all-in mot Humberto Brenes som har A-A, en tredje 8:a landar, och han bustar costaricanen. Och strax efteråt är det samma sak mot Phil Ivey: efter turn har Ivey en kåk – men på rivern spikar Moneymaker ett ess för en högre kåk.

Och när dammet lägger sig efter dag 4 har det nästan omöjliga inträffat: revisorn med det osannolika efternamnet är på finalbordet, och som chipleader efter att ha bustat Ivey i den jättepotten. Finalbordet, och inte minst heads-upen mot Sammy Farha (bilden) och som fått ett eget kapitel, är spännande att följa trots att vi alla redan vet hur det kommer att gå; men privilegiet att få ta del av de inblandades tankeprocesser ÄR oerhört underhållande. Inte minst gäller det i den omtalade ”århundradets bluff” mot Farha: att få lyssna till deras resonemang där och då, på knivseggen när det är make-or-break, och om än i efterhand, får igång adrenalinet.

I de avslutande kapitlen och epilogen får vi ta del av vad som hände med Moneymaker efter segern, och hur den förändrade hans liv inklusive att den indirekt ledde till skilsmässa från hustrun Kelly. Raskin resonerar också kring vad denna Big Bang gjorde för pokerns utveckling. Det är med tillfredsställelse efter en bra läsupplevelse som man till sist lägger ifrån sig boken… och samtidigt ställer sig frågan: hur skulle en motsvarande volym om Martin Jacobsons VM-seger bli, på samma sätt frikostigt fylld med korsklippta citat, ögonblicksintryck och djupintervjuer med de personer som var med just där och då? En klar bestseller, det är jag övertygad om.