Nog för att jag betalat en och annan spänn i mina dagar, för att berika min samling av tärningar och diverse tärningsrelaterade föremål… men förmodligen sattes det, utan min medverkan, svenskt rekord i den genren när auktionshuset Bukowskis – gemenligen kallat ”Buckan” bland bemedlade Östermalmsdamer – skulle ha hand om försäljningen av kvarlåtenskapen efter filmregissören Ingmar Bergman den gången, i september 2009 i Stockholm.

Jo då, jag hade infunnit mig där, eftersom det var ett specifikt föremål jag var intresserad av: Bergmans uppsättning av sex metalltärningar, tillsammans med en behållare som också var i metall, och med hela rasket formgivet av danske designern Georg Jensen. Tärningarna har för övrigt siffror på sidorna, inte prickar!

Som en liten bakgrundshistoria nämndes i auktionskatalogen att Ingmar Bergman tydligen var aningen vidskeplig, och gärna inledde varje morgon med att slå en gång med tärningarna: blev det ett högt resultat skulle dagen bli bra, men blev det ett lågt skulle dagen inte arta sig lika väl. (Det är för övrigt något han inte varit ensam om – till exempel den legendariske gamblern Nick ”The Greek” Dandolos hade samma vana, bar alltid med sig tärningar vart han än reste och slog dem ibland på nattduksbordet innan han ens svängt benen över sängkanten.)

Utropspriset angavs i katalogen till ”550–800 kronor”, och jag hade bestämt mig för att min smärtgräns för detta potentiella tillskott till min samling låg uppemot 7-8000 spänn eller så. När väl auktionen drog igång, inne på ett absolut fullsatt Bukowskis där de sista femtio personerna fick nöja sig med ståplats och man samtidigt dessutom hade videolänkar till andra lokaler i Göteborg, Malmö och vid Berzelii Park i Stockholm, fick jag dock snabbt onda aningar. Bergmans gamla fiaspel – ett helt ordinärt fiaspel i furu, modell större och fullt tillgängligt i dag i butik och i identisk modell för sådär trehundra pix – gick för löjligt höga 15.500 kronor!

Även hans gamla papperskorg i flätad rotting, utan några som helst estetiska kvalifikationer och ett initialt utropspris på femhundra, såldes till slut för 10.500 pix.

Så kommer då efter två och en halv timme äntligen objekt nummer 80, de beryktade tärningarna. Jag sitter där med spade nummer 33 i handen, beredd på att avvakta det inledande budgivningskriget och sedan om möjligt blanda mig i… när auktionsförrättaren knappt har hunnit presentera objektet innan första ropet hörs: ”Tjugosextusen!”

OK, tekniskt sett har jag på banken så att jag lätt kan gå i krig om dylika belopp – men så mycket är Bergmans tärningar helt enkelt inte värda för mig, det är bara att inse i det ögonblicket. Jag rycker på axlarna och lägger diskret ned spaden i knäet igen, medan andra spekulanter blandar sig i via de personer som tar bud per telefon. Till sist går tärningarna och behållaren för hela 75.000 kronor; det måste vara den dyraste uppsättning tärningar som någonsin sålts i Sverige.

Jag reser mig upp, ger tillbaka budspaden, och lämnar Buckan samt det övriga sällskapet omkring vilket det står en påtaglig air av diskret rikedom och adelsmässig fostran. Långt senare på kvällen klubbas även den berömda uppsättningen schackpjäser, alltså den som användes i filmen ”Det sjunde inseglet” från 1957 när Max von Sydows riddargestalt Antonius Block spelar schack med Döden, porträtterad av Bengt Ekerot:

Uppsättningen är inte komplett: den vita kungen saknas, och varför kan man se i filmen när riddaren inser att han är på väg att förlora och liksom av misstag låter sin mantel svepa över pjäserna och brädet varvid den vita kungen faller ned och går sönder. De trettioen schackpjäserna går för oerhörda en miljon kronor jämnt – en komma två inklusive avgifterna – vilket även det säkert nytt utgör svenskt rekord i schacksammanhang! Inte att undra på att Bukowskis i sin katalog då skrev att ”… det [är] i allra högsta grad relevant att tillmäta dessa schackpjäser en oerhörd särställning när det gäller filmrekvisita av samlarvärde.”

Och här är för övrigt, på bild i filmen ”Det sjunde inseglet”, den vita schackkung som sedan dess försvunnit ur historien:

Men nej, någon kortlek fanns tydligen inte i Bergmans kvarlåtenskap – i alla fall ingen som var värd att auktioneras bort då, i september 2009.

Trist att jag gick miste om den uppsättningen tärningar, med sin intressanta proveniens… men jag får trösta mig med den kubikmeter eller så övriga tärningsting som finns i min samling!