”Pokerboomen” hann bli ett vedertaget begrepp för flera år sedan; och att det verkligen blev en boom för poker är ställt utom allt tvivel. Men faktum är att ”spelboomar” har svept över Sverige förr, som loppspel (jo, faktiskt!) på 1890-talet, mahjong på 1920-talet, bridge på 1930-talet, canasta på 1950-talet, Nintendos Game & Watch på 1980-talet och därefter åtskilliga datorspel.

Vad gäller just canasta, grasserade den spelfebern så svårt inte bara i Sverige utan även i resten av världen att det med fog kan sägas ha varit sin tids pokerfluga.

Kortspelet canasta – av det spanska ordet för korg – uppfanns omkring 1940 i Montevideo i Uruguay; en berättelse av diskutabelt värde pekar till och med ut två namngivna upphovsmän, nämligen Alberto Serrato och Segundo Santos. Tekniskt tillhör spelet rummyfamiljen, och utövas i sin huvudform av fyra deltagare som spelar parvis mot varandra. Under första halvan av 1940-talet anlände det till flera andra sydamerikanska länder, i något olika varianter, och kom därefter 1948 eller 1949 till USA där det under de följande åren skulle bli en gigantisk hit och sedan sprida sig som en präriebrand även över Europa.

Parallellerna mellan canasta på 1950-talet och poker på 2000-talet är lätta att dra: det såldes plötsligt mängder av kortlekar och annan kringutrustning, handböcker om strategi och taktik i canasta publicerades i en strid ström, det ordnades canastatävlingar, och såväl American Canasta Association som diverse andra förbund i andra länder bildades. Dessutom kom canasta att figurera i flera romaner, som till exempel den mycket kända ”The Catcher in the Rye” av J.D. Salinger. Och hade Internet och TV-sända turneringar existerat på 1950-talet, hade med all säkerhet canasta blivit ännu större då.

Canasta anlände till Sverige troligen 1950, buret på vågen av popularitet från USA och inte minst även Storbritannien, där den dåvarande kungliga familjen i en intervju erkänt att de spelade det ”varje ledig kväll”. Även i vårt land publicerades några handböcker om canasta, varav den mest sålda blev en svensk översättning av bridgeoraklet Ely Culbertsons handbok i ämnet:

En som omgående såg till att slå mynt av fenomenet var den dåvarande vissångarstjärnan Lasse Dahlqvist. Redan 1950 skrev han den ironiserande samba-foxen ”Kan ni canasta” som framfördes i alla folkparkerna den sommaren, och vars text började så här:

Nu svenska folket gripits av en fluga

som spritt sig som en hemsk epidemi.

Ifrån varenda koja, slott och stuga

så möts man utav detta hemska skri:

Kan ni canasta, canasta, canasta,

så är ni välkommen hit till vårt bord

ty om du bara kan spela canasta

så är din lycka i detta livet gjord.

Det är så svårt att tämja dig

när du får vilda kort…

 

och så vidare. Känns fenomenet igen? Tänkte väl det. 🙂

I dag för canasta en – jämfört med 1950-talets popularitetshöjder – mera stillsam men ändå fullt påtaglig tillvaro i skolor, vid köksbord och bland pensionärsföreningar:

Det är dessutom väl kommersialiserat, och nästan varje år utkommer det i nya varianter som marknadsförs:

Notera till exempel poängen på korten i bilden överst i detta inlägg! ”Canasta” är i dag till och med varumärke för en spansk sherry:

Då undrar man osökt vilken som blir nästa kortspelsfluga i Sverige och internationellt, efter poker… för förr eller senare kommer det en, var så säkra!