Jag lyfter gärna fram riktigt duktiga pokerspelare när jag skriver, det ingår i mångt och mycket i mitt jobb att belysa stjärnorna i spelet. Det finns gott om talanger där ute, i synnerhet i det svenska spelarkollektivet, och just nu rosar många av svenskarna i synnerhet nätpokern. Föga förvånande finns det också gott om inte fullt så bra spelare, och ibland hittar man till och med en del som man undrar om de ens spelar samma spel. Ken lär någon gång ha sagt att han kan lära en apa spela sit’n’go, men erfarenheten visar att det inte behövs; ofta räcker det med positiv varians. Eller ”bra spring” som det heter vid borden.

I WSOP har det hänt att man sett folk sitta vid bordet i main event och läsa skrifter som ”grundläggande poker” eller Hold’em for dummies”. Visst, det kan så klart vara en gimmick, men när man ser spelen en del människor gör börjar man undra. En av mina favorithistorier är de två spelarna som gick upp mot varandra i en riktig tuppfäktning pre-flop där en av dem synade vad jag har för mig var en sex- eller sjubet. Floppen kommer tre låga i regnbåge. En spelare betar ut, den andre kastar öppet in sina kort i mucken i mitten, och det visar sig att han har två kungar på hand. Samtidigt säger han högt ”Tur för dig att det inte kom en kung på brädan!” Ja, den typen av spel händer faktiskt även i tiotusendollarsturneringar då och då, och inte bara vid Kjelles köksbord.

En annan legendar var dansken som kvalade in online till EPT Köpenhamn 2010 för en euro, och i turneringen körde han över det mesta. Det ska sägas att allt handlade om kortsnitt och träffbild. Han kunde verkligen inte spela. När han slagits ut från finalbordet intervjuade jag honom kort och frågade vad han skulle göra med pengarna; ”Jag ska till Berlin och spela turneringen där. Jag måste se om det var tur eller talang”. Det hade varit bättre om han hade sparat pengarna, och bara frågat ett tiotal personer i lokalen där och då. Föga förvånande är hans resultatlista helt blank både före och efter Köpenhamn.

Varför berättar jag det här? För att göra mig lustig över de som inte är så bra? Alls icke, jag själv står vid kanten och tittar på, utan att lyssna på den sträng som kunnat brista.  Däremot fascinerar det mig att så många som gått bra i en enstaka turnering sällan eller aldrig reflekterat över hur stor roll turen kan ha spelat. Jag vill också framför allt poängtera att en stor del av glädjen i mitt jobb är olikheten i människorna man möter, i talang, personlighet, utseende och kultur. Touren är en kittel av individer, och man vet aldrig vilka man ska ramla in i. Vassa turneringsgrinders i all ära, men det skulle vara förbannat färglöst om hela touren bestod av sådana.