När jag säger att jag spelar poker så får jag oftast frågan om jag bluffar mycket.

Många associerar poker med att man bluffar mycket. Många som inte spelar poker tror nog att bluffen har en väldigt viktig och central roll för att man skall kunna vinna.

Men vad är egentligen en ”bluff”?

Om man läser vad som skrivs på nätet om ”bluff” så hittar man synonymerna ”luras, fuska, bedra, svindla, dupera, låtsas, vilseleda”

De synonymer som jag anser ligger närmast ”att bluffa” – när vi pratar om poker – är ”låtsas” och/eller ”vilseleda”.

För det är ju vad det egentligen handlar om.

Många gånger när man ”bluffar” är det inte för att man vill ”luras” utan för att få information av sin motståndare, som man också tror bluffar, eller sitter men en svagare hand.

Det finns fler olika typer av bluffar (eller semi-bluffar) som tex:

1. Den avskräckande bluffen – en bluff i form av en rejäl satsning/höjning som är (för) kostsam att syna.
2. Den subtila bluffen – en bluff som inte är större än vad som vore en trolig satsning/höjning med en viss hand som bluffen därmed representerar. 3
3. Bluff som initiativ – en bluff som görs framför allt för att den andre spelare inte tycks ha något alls eller något som är värt att syna för. (Märk väl att detta är per definition ingen bluff så länge spelaren som satsar tror sig möjligen ha bästa handen i form av ett högt kort eller dylikt.)
4. Den reflexiva bluffen – en bluff som utgörs av en re-raise mot en misstänkt bluff.

Det ”bluffas” överallt inom alla områden och det kan se olika ut.

Vissa områden som tex idrott och kortspel är bluffen en del av spelet och anses legitimt, men även inom aktiehandel bluffas det på olika sätt för att manipulera kurser eller tar reda på olika information

Inom aktiehandel är det inte lika legitimt och oftast olagligt med att ”bluffa.”

Det är en konst att kunna bluffa och få motståndaren tro att du är starkare än vad du egentligen är och få honom att lägga sig.

Själv är jag riktigt usel på att bluffa. Det känns som om jag blir genomskådad varje gång. I alla fall i dom få gånger jag gör det.

För jag bluffar oerhört sällan. Säkert mindre än 1% av alla mina spelade händer. Jag anser att jag inte behöver bluffa då jag anser mig tillräckligt skicklig för att avstå det.

Bluffen överlåter jag till dom sämre spelarna.

Det är som sagt en konst att bluffa, men det är också en konst att genomskåda en bluff.

För den ultimata bluffaren eller bluffen är den bluff ingen kommer på. Så länge man inte genomskådas är det bara att fortsätta.

Vissa personer uppdagar det tidigare än andra och en del uppdagar bluffen inte alls.

När det gäller mitt egna spel så spelar jag väldigt solid och bluffar extremt sällan. Det behövs inte då jag använder mig av en ”small balls taktik” – som Negreanu lärde mig 2009 i Monte Carlo under finalen under EPT.

Jag spelade själv inte MAIN utan en sidoturnering – som jag slutade på 12 plats av 200 startande.

”Small ball” taktiken går ut på att vinna många men små potter – för att på så sätt hålla nere variansen – i stället för några men stora potter.

Det är för mig ett vinnande koncept och eftersom jag är relativt känd för att inte bluffa.

Det är iofs svårt att vinna större händer eftersom motståndaren lägger sig när jag satsar.

Men vet att jag representerar.

Det är också väldigt skönt att inte bluffa för att då blir ingen sur och motståndaren trasslar inte in sig i några stora eller jobbiga potter.

Det finns olika sätt att genomskåda en bluff.

Många som bluffar har olika ”tics” (eller så kallade TELLS) när dom bluffar – som jag har lärt mig genom åren.

Dan Glimne har inga direkta tics, men när han är helt tom stirrar han oftast på dig en kort sekund för att sedan utbrista:

”Its Vegas Baby.”

Då är det bara att syna blixt, eller satsa tungt.

Simon Lindell har många märkliga tics – som ibland är svåra att tyda – men en av dom som är mest tydlig och ”säker” är när han likt en abborre blåser in kinderna och biter på dem inifrån.

Då är han helt tom.

Har jan på sig en hoodie så är Simon på bluffa humör, men sitter han enbart med en T-Shirt är han oftast mer ”ärlig”.

Valterego har jag bara spelat mot vid ett par tillfällen.

Han är en så kallad ”screamer”.

Det är inte så att vrålar eller så, men han ger ifrån sig små ljud som mest kan likna på en brunstig Kalkon. Det är som ett svagt kluckande ljud.

Man hör dock inte dessa små ticsläten ifall man sitter ett par stolar ifrån, men är du heads-up mot Valterego, luta dig då fram för att höra kluckljuden som han eventuellt utstöter.

Sitter du bredvid honom en hel kväll kan man bli galen.

Lina Olofsson har jag spelat mot några gånger och hon har några synbara tics när hon bluffar, dock sker det oftast under bordet.

Hon gör små juck-rörelser på stolen och får ett speciellt sug i blicken a´la ”come and get me baby”

Då är det bara att gå ”ALL IN”.

Anledningen till att jag i princip aldrig bluffar är för att jag aldrig glömmer när jag 2004 på finalbordet i WSOP MAIN EVNET blev utslagen av Greg Reymer på en riktig jävligt dålig bluff som kostade mig många dollars.

Efter det förstod jag att bluffa aldrig lönar sig i längden för mig och möter ni mig och jag höjer så vet ni vad jag har och det är bara för er att lägga sig.

Är du duktig på att genomskåda bluffar?

När genomskådade du bluffen?