Här är ännu en sann berättelse ur kasinogamblingens färgstarka historia…

Det är en kväll på 1990-talet, och bland gästerna på kasinot i Valkenburg i Nederländerna syns en välklädd medelålders kvinna, med en något större handväska än vanligt på armen och en boa över axlarna. Hon spelar på ett av roulettehjulen några minuter, men lämnar sedan diskret kasinot.

Strax efteråt utbryter full panik inne i salen, när gästerna börjar skrika och dussintals kvinnor (samt en man) klättrar upp på bord och stolar för att sätta sig i säkerhet.

Orsaken? Mängder av vita möss som kryllar över golvet… efter att ha tagit sig ur kvinnans handväska som placerats i skymundan under det roulettebord där hon stått. Det var hennes raffinerade hämnd för att hon några kvällar tidigare förlorat en avsevärd summa på just roulette. Naturligtvis kunde hon identifieras via säkerhetskamerorna, och dömdes så småningom till böter – men det tog många timmar för personalen innan den sista musen var infångad…

Så här inför julen får jag väl underhålla med en rolig historia från pokerns underbara värld…

Sex pensionerade herrar sitter i veckans pokerparti nere i rekreationsanläggningen i Miami i Florida, när Myerwitz förlorar hela 500 dollar i en giv, med kåk mot fyrtal. Han tar sig åt bröstet, rycker till och kollapsar på golvet av hjärtattack. De övriga skyndar till och undersöker honom; men det är försent att göra något. Myerwitz har avlidit.

Av respekt för sin fallna, mångåriga pokerkollega fortsätter de övriga partiet men nu stående upp vid bordet, medan Myerwitz får ligga kvar. Efter en halvtimme mumlar Newman: ”Vem ska tala om det för hans fru?”

De kuperar leken och drar ett kort var; Smith har fått klövertvåan, så det faller på hans lott.

De övriga uppmanar honom enträget att vara diskret och skonsam, att gå försiktigt fram och att inte förvärra situationen. Smith svarar: ”Diskret? Självklart ska jag överbringa budskapet så skonsamt jag kan. Överlåt bara saken till mig – jag är en bra människokännare, och alla de här åren som jag har spelat poker garanterar att jag kan hantera en sådan situation på ett smidigt sätt.”

Smith lommar iväg över anläggningen bort till Myerwitz’ lägenhet, och knackar på. Frun ropar irriterat genom den stängda dörren: ”Vem är det? Vad vill ni?”

”Det är Smith, frun” svarar denne. ”Er man har precis förlorat 500 dollar i vårt pokerparti och nu är han rädd för att komma hem.”

”TELL HIM TO DROP DEAD!” vrålar frun ilsket genom ytterdörren.

Och Smith svarar lugnt: “Jag ska framföra det till honom…”

Får man satsa pengar på vad som helst? Sex? Lönnmord? Svält? Terrorverksamhet?

För visst finns det samvetslösa spelare som inte drar sig för något, det vet vi alla. Den omtalade George ”Beau” Brummel, Englands främste klädsnobb i början av 1800-talet, var känd för att gärna satsa både ofta och högt, på såväl det ena som det andra. Inbjuden till fågeljakt på ett lantställe en gång föreslog han ett vad med sin värd, om vem som till kvällen skulle ha den tyngsta säcken med byte. Värden accepterade, och låg inför solnedgången klart bättre till. Brummell var dock inte rådlös, utan tog till ett handfast knep för att vinna vadet i sista minuten – han sköt i smyg helt sonika värdens stövartik och stoppade ned den i sin säck.

Illa nog? Vänta bara, det blir värre. Åtskilliga samvetslösa spelare gjorde stora pengar när sångaren Frank Sinatra avled i maj 1998, eftersom de satsat på honom i den beryktade Las Vegasversionen av ”Death Pools”. Det är en makaber form av lotteri, där det gäller att korrekt pricka in flest ”rätt” bland ett antal kändisar som kommer att dö inom den närmaste tiden.

För den hugade finns faktiskt en Internetversion av samma form av lotteri, The Lee Atwater Invitational Dead Pool, där hundratals spelare varje år gör sina insatser i hopp om att vinna potten. Webbsajten, med adress

http://stiffs.com

har för övrigt fått namn efter en amerikansk valstrateg som avled 1991.

Kan det bli ännu smaklösare? Om det kan.

Efter att det brittiska massmördarparet Fred och Rose West åkt fast år 2000, och polisen började gräva upp deras trädgård, var det ett antal samvetslösa bookmakers som beredvilligt tog emot vad på hur många lik man skulle hitta sammanlagt.

Vad är egentligen omoraliskt inom spel- och vadhållningsvärlden? När konceptet med livförsäkringar – och en sådan är i praktiken inget annat än en vadslagning om huruvida du ska dö inom en viss specificerad tid – introducerades i slutet av 1700-talet, kritiserades det starkt inte minst från kyrkligt håll i Sverige och ansågs som omoraliskt, eftersom sådana kunde tänkas uppmuntra till lönsamma mord.

Liknande kritik har riktats mot det spelande som utgörs av ordinär terminshandel på världens börser. Världspriset på vete har visat sig vara en god indikator på mängden svält i världen, varför veteterminer lika gärna skulle kunna ges epitetet ”svältterminer” av cynikern.

Och bara några dagar efter att Barack Obama hade vunnit det amerikanska presidentvalet 2008, gick brittiska vadhållningsföretaget William Hill ut med ett pressmeddelande där de informerade om att de redan nekat över hundra intresserade spelare att få sätta pengar på att Obama inte skulle överleva sin första fyraårsperiod i ämbetet. Företagets talesman Graham Sharpe tillade att ”vid enstaka tillfällen” hade spelare tidigare velat satsa på prominenta möjliga lönnmordsoffer, men det överraskande antalet som nu uppvisade en morbid nivå på intresset för Obamas fortsatta hälsa hade tvingat William Hill att ta ställning och visa att ”till och med bookmakers har moraliska skrupler.”

Ett annat företag som inledningsvis däremot accepterade vad på att Obama inte skulle kunna avsluta sin första ämbetsperiod ”av vilket skäl det än vara månde” var irländska Paddy Power, vilket dock renderade den firman en mediastorm och utbredd kritik för att deras agerande var i ”ytterst dålig smak”. Erbjudandet drogs därför tillbaka – men små privata bookmakers i Storbritannien och Irland accepterade dock diskret insatser på att Obama skulle lönnmördas, i enstaka fall till odds så höga som 125 gånger pengarna.

Och vad sägs om det ”terroristkasino” som Pentagon 2003 tvingades avstå från? Bakom det låg en idé av ekonomen Robin Hanson, som observerat hur överraskande väl handeln på terminsmarknaderna förutspår framtida tillgång, efterfrågan och trender. Så varför inte en liknande marknad för idéer, ”idea futures”? Pentagon, och i synnerhet då deras TIA-avdelning (”Terrorism Information Awareness Office”) lockades av tanken på att få bred, aktuell och högintressant information om läget i bland annat Mellanöstern, där spelarna skulle kunna köpa och sälja trender för framtida händelser. Går oljepriset upp eller ned om en palestinsk stat erkänns? Kommer Yassir Arafat att bli lönnmördad? Var är det troligast att nästa större terroristattack inträffar?

Pentagons tilltänkta idémarknad fick läggas ned innan den ens hade startat, efter det upphetsade medievrål som blev följden. Kritikerna förutsåg i andanom hur al-Qaida kunde satsa på att en viss stad skulle drabbas härnäst, och sedan göra grova pengar på att slå till just där. Samtidigt bör det dock påpekas att det bakom tilltaget faktiskt låg en beprövad ekonomisk och samhällsstrukturell idé. Den som vill fördjupa sig i resonemanget bakom Pentagons ”terroristkasino” kan göra det bland annat här:

http://www.sfgate.com/news/article/Pentagon-to-start-futures-market-for-terror-2599868.php

… och här:

http://www.theregister.co.uk/2003/07/29/kill_a_middle_east_head/

Men, som sagt, det mediala utfallet – med omdömen som ”jaw-droppingly callous”, ”absurd” och ”spending taxpayer dollars to create terrorism betting parlors is as wasteful as it is repugnant” omöjliggjorde det hela, och projektet hamnade på den politiska avskrädeshögen.

I jämförelse framstår det som tämligen oskyldigt, det helt och hållet privata sexlotteri som den panka 27-åriga tyskan Lisa Schmidt i desperation organiserade 1996 med ett lottpris på 1000 D-mark och en natt med sig själv som enda vinst. Hon lyckades dock bara sälja en lott – till sin exmake.

Hur det sedan gick i dragningen har jag faktiskt ingen aning om… 😉 😉

”Pokerboomen” hann bli ett vedertaget begrepp för flera år sedan; och att det verkligen blev en boom för poker är ställt utom allt tvivel. Men faktum är att ”spelboomar” har svept över Sverige förr, som loppspel (jo, faktiskt!) på 1890-talet, mahjong på 1920-talet, bridge på 1930-talet, canasta på 1950-talet, Nintendos Game & Watch på 1980-talet och därefter åtskilliga datorspel.

Vad gäller just canasta, grasserade den spelfebern så svårt inte bara i Sverige utan även i resten av världen att det med fog kan sägas ha varit sin tids pokerfluga.

Kortspelet canasta – av det spanska ordet för korg – uppfanns omkring 1940 i Montevideo i Uruguay; en berättelse av diskutabelt värde pekar till och med ut två namngivna upphovsmän, nämligen Alberto Serrato och Segundo Santos. Tekniskt tillhör spelet rummyfamiljen, och utövas i sin huvudform av fyra deltagare som spelar parvis mot varandra. Under första halvan av 1940-talet anlände det till flera andra sydamerikanska länder, i något olika varianter, och kom därefter 1948 eller 1949 till USA där det under de följande åren skulle bli en gigantisk hit och sedan sprida sig som en präriebrand även över Europa.

Parallellerna mellan canasta på 1950-talet och poker på 2000-talet är lätta att dra: det såldes plötsligt mängder av kortlekar och annan kringutrustning, handböcker om strategi och taktik i canasta publicerades i en strid ström, det ordnades canastatävlingar, och såväl American Canasta Association som diverse andra förbund i andra länder bildades. Dessutom kom canasta att figurera i flera romaner, som till exempel den mycket kända ”The Catcher in the Rye” av J.D. Salinger. Och hade Internet och TV-sända turneringar existerat på 1950-talet, hade med all säkerhet canasta blivit ännu större då.

Canasta anlände till Sverige troligen 1950, buret på vågen av popularitet från USA och inte minst även Storbritannien, där den dåvarande kungliga familjen i en intervju erkänt att de spelade det ”varje ledig kväll”. Även i vårt land publicerades några handböcker om canasta, varav den mest sålda blev en svensk översättning av bridgeoraklet Ely Culbertsons handbok i ämnet:

En som omgående såg till att slå mynt av fenomenet var den dåvarande vissångarstjärnan Lasse Dahlqvist. Redan 1950 skrev han den ironiserande samba-foxen ”Kan ni canasta” som framfördes i alla folkparkerna den sommaren, och vars text började så här:

Nu svenska folket gripits av en fluga

som spritt sig som en hemsk epidemi.

Ifrån varenda koja, slott och stuga

så möts man utav detta hemska skri:

Kan ni canasta, canasta, canasta,

så är ni välkommen hit till vårt bord

ty om du bara kan spela canasta

så är din lycka i detta livet gjord.

Det är så svårt att tämja dig

när du får vilda kort…

och så vidare. Känns fenomenet igen? Tänkte väl det. 🙂

I dag för canasta en – jämfört med 1950-talets popularitetshöjder – mera stillsam men ändå fullt påtaglig tillvaro i skolor, vid köksbord och bland pensionärsföreningar:

Det är dessutom väl kommersialiserat, och nästan varje år utkommer det i nya varianter som marknadsförs:

Notera till exempel poängen på korten i bilden överst i detta inlägg! ”Canasta” är i dag till och med varumärke för en spansk sherry:

Då undrar man osökt vilken som blir nästa kortspelsfluga i Sverige och internationellt, efter poker… för förr eller senare kommer det en, var så säkra!

Ibland tar ”gamblingrevolutionen” ytterligare ett steg framåt… eller i vilken riktning det nu väl tagits, därom kan man diskutera! Men får man tro det Hongkongbaserade företaget Paradise Entertainment ser framtidens dealer ut så här:

Det stämmer, en robot – för övrigt med namnet Min, vilket gör den lite personligare. Ännu så länge kan ”hen” som är på testprototypstadiet bara deala kort i blackjack, men enligt PE:s styrelseordförande Jay Chun (bakgrunden) ska den närmaste tidens vidareutveckling omfatta hantering av fler spel som baccarat (och kanske poker med?), att få roboten att se ännu mer realistisk ut, och så förbättringar av mjukvaran så att den ska känna igen spelarnas ansikten och kunna tilltala klientelet på ett flertal olika språk.

Jay Chun framhåller också att roboten när den är mera utvecklad kommer att introduceras först på den amerikanska kasinomarknaden, där arbetskraftskostnaderna är betydligt högre än i Asien. Och tydligen har man i USA varit förberedd på utvecklingen; Christopher Jones, som är analytiker vid Union Gaming Group LLC i New York, säger att myndigheterna där kommer att klassificera sådana robotar i samma kategori som redan existerande virtuella dealers.

Hur en eventuell introduktion även i Macau kommer att gå är för tidigt att yttra sig om. Carlos Siu, som är biträdande professor vid ”the gaming teaching and research centre” på Macaus Tekniska Institut, säger att sådana maskiner är mindre tilltalande för asiatiska spelare eftersom dessa är ”mer benägna att spela i en trängselfylld, högljudd miljö där man kan munhuggas med såväl dealers som medspelare.”

Då var alltså framtiden här, ännu en gång – och en uppenbar fördel är väl att sådana humanoiddealers inte yrkar på dricks. Då vet vi vad som väntar i WSOP år 2022 eller så…

Här följer en uppdatering, i yttersta korthet, från ”gamblingfronten” i några länder:

Cypern

Regeringen för ”det södra” Cypern tillstyrkte i augusti ett (1) kasinoprojekt, och utlyste en tävling om den kasinolicensen som ska omfatta 100 spelbord och 1000 spelmaskiner. Fem företag förutspås inkomma med bud före deadlinen som är den 18 december, inklusive Hongkongbaserade NagaCorp, ryska Absolute och filippinska Bloomberry Resorts. Kasinot ska börja byggas 2016 och öppna 2018, enligt planerna just nu. Kanske en blivande pokerdestination? Unibet Open Cyprus nästa?

Sri Lanka

Denna önation väljer en helt annan väg. Finansministern Ravi Karunanayake föreslog nyligen en 25-procentig skatt på kasinon och andra spelföretag, för att inte tala om på övriga ”försyndelser”, vilka kollektivt i budgeten 2016 är tänkta att dra in lite över 2 miljarder rupier – då inräknat även tobak och alkohol. Ett fåtal kasinon finns redan i Sri Lanka (liksom organiserad sportsbetting, lotterier och hundkapplöpningar med mera), men Karunanayake har i intervjuer klart aviserat att ett mål med denna skattehöjning är att hålla just kasinona så korta som möjligt i framtiden.

Nordmarianerna

På Saipan, huvudön i detta lilla rike mitt ute i Stilla havet (och som är i union med USA varför de cirka 83.000 invånarna har amerikanskt medborgarskap) öppnades nu den 27 november Best Sunshine Casino i huvudstaden Garapan. Med 45 spelbord och 106 spelmaskiner – om de har något/några pokerbord har jag inte lyckats ta reda på – står etablissemanget berett att ta hand om turistintäkter till detta avlägsna ställe som är i uttalat desperat behov av sådana, efter att ha härjats av tyfonen Soudelor i augusti i år. Kanske ett Unibet Open Saipan vore mera behjärtansvärt än att ha turneringen på Cypern? 🙂

Kina

I Kina sprängde polisen i förra månaden ett underjordiskt ”banknätverk” som enbart vid Agricultural Bank of China hanterat transaktioner vilka tillsammans omfattat motsvarade över 35 miljarder svenska kronor. Fjorton misstänkta tillhörande fyra kriminella ligor har häktats, misstänkta för inte bara pengatvätt utan också för att ha ”erbjudit samt underlättat” illegalt spelande så långt borta som i Macau och Sydkorea. Sammanlagt har över 400 personer arresterats sedan serien av tillslag, ledda av Ministeriet för allmän säkerhet, inleddes i april i år.

Sydkorea

Sedan regeringen i Sydkorea utlyste budgivning om ytterligare två kasinolicenser (utöver de 17 kasinon som redan existerar i landet) har det gått trögt. Av de 34 såväl inhemska som utländska företagskonglomerat som ursprungligen uttryckte intresse har ett antal dragit sig ur, inklusive NagaCorp, Grand Korea Leisure och nu senast KCC Corp. Främsta skälet: de två tilltänkta nya kasinona, i likhet med sexton av de sjutton redan existerande, ska bara få ta emot utländska besökare. Och vilket som med skyhög marginal i stället är Sydkoreas största kasino med de högsta intäkterna? Helt rätt, Kangwon Land Resort som är det enda som är öppet för koreanerna själva…

Kambodja

Detta land är ett som dragit nytta av den djupa nedsvingen för Macaus kasinon. NagaWorld i Phnom Penh har ökat sin nettobehållning per besökare med 33%, till motsvarande cirka 1300 kronor, vilket tillskrivs ”ökad VIP-trafik”. Kasinots ägare Entertainment Gaming Asia, med verksamhet i sex länder och Dreamworld-kasinona som sin flaggskeppsoperation, kunde dessutom se sitt bruttoresultat för innevarande års tredje kvartal växa med 88 procent.

Macau

Macau däremot fortsätter att vara spelindustrins mardröm just nu. Stadens högste chef och ”chief executive” Fernando Chui Sai On varnade för några dagar under sitt årliga policytal att omsättningen på spel kommer att sjunka även under 2016, till uppskattningsvis motsvarande cirka 200 miljarder kronor (att jämföra med cirka 375 miljarder under 2014). Han framförde dock försiktigtvis inte några specifika förslag för att komma tillrätta med situationen – och man bör hålla i minnet att de styrande i Beijing av en del kritiker anklagats för att avsiktligen ha framkallat nedgången, eller i vart fall inte tycka illa om den. Den kände kasinobossen Stanley Ho har också i intervjuer instämt, och uttalat att ”VIP-sektorn har permanent och strukturellt förändrats […] saker och ting kommer aldrig att gå tillbaka till glansdagarna från förr.”

Trots det har man byggt vidare på sedan länge existerande kasinoprojekt, om inte annat så för att trots allt börja försöka få avkastning på de redan investerade enorma beloppen. Den 27 oktober invigdes Studio City som har kostat motsvarande 27 miljarder kronor, med Hollywoodtema och ägt av konglomeratet Melco Crown:

(Ta en lite extra noggrann titt på bilden – den där egendomliga konstruktionen på framsidan är ett pariserhjul som går i en åtta!!)

Studio City har dock av lokalregeringen i Macau inte tilldelats lika många spelbord som man ursprungligen ansökte om, men i stället getts tillstånd för fler spelmaskiner varför besökare sagt att kasinot påminner mera om Las Vegas. Inte heller har man någon VIP-avdelning för highrollers, högst sannolikt för att inte framkalla vrede från högsta ort, men talesmän för etablissemanget omnämner i en bisats hoppfullt att ”[…] there might be some VIP action on the 2nd floor in the future.”

Hur som helst ser jag fram emot ett besök på Studio City i vår, under mitt årliga affärsbesök i Macau!

I fredags hade jag ett inlägg om kortlekar med annorlunda design – men det kan vara kul för den allmänbildade gamblern att känna till att det har experimenterats friskt även med den fysiska utformningen av spelkort.

För vad är det som säger att spelkort måste vara rektangulära? OK, alla som har spelat kort mycket måste nog hålla med om att just den rektangulära formen är såväl beprövad som tämligen praktisk: den underlättar när det gäller att hålla flera kort i handen samtidigt som man håller reda på vilka de är, med hjälp av hörnbeteckningar; och leken blir rimligt lätthanterlig och blandbar vid bordet.

Det hindrar dock inte att det under årens lopp tagits fram den ena geometriska formen efter den andra, och av varierande skäl, just för spelkort!

Här ses till exempel ur min samling runda, avlånga, kvadratiska, ölburksformade, ovala, ”mumiesargofarkformade” (en kortlek som togs fram speciellt för en egyptisk utställning för ett antal år sedan på Museum of Fine Arts i Boston, USA), ”ergonomiska” (längst ned till höger, och enligt uppfinnaren med den ”optimala” utformningen för kort som ska hållas i handen), samt ”krökta” spelkort (från en speciell lek med varunamnet The Crooked Deck – som bekant är ”crooked” gammal amerikansk spelarslang för falsk/riggad/oärlig).

Och de är inte de enda tänkbara formerna – jag har en hel del andra konstigheter med, men som jag inte just nu orkar leta rätt på i gömmorna. Några av alla dessa har jag faktiskt provspelat med, och kan säga att det är betydligt besvärligare att blanda runda spelkort än vad du tror! Så faktum är att kvadratiska papperslappar eller plaststycken, med rundade hörn och hörnindex, framstår som den hittills mest optimala utformningen för poker och annat kortspelande…

Nog för att jag betalat en och annan spänn i mina dagar, för att berika min samling av tärningar och diverse tärningsrelaterade föremål… men förmodligen sattes det, utan min medverkan, svenskt rekord i den genren när auktionshuset Bukowskis – gemenligen kallat ”Buckan” bland bemedlade Östermalmsdamer – skulle ha hand om försäljningen av kvarlåtenskapen efter filmregissören Ingmar Bergman den gången, i september 2009 i Stockholm.

Jo då, jag hade infunnit mig där, eftersom det var ett specifikt föremål jag var intresserad av: Bergmans uppsättning av sex metalltärningar, tillsammans med en behållare som också var i metall, och med hela rasket formgivet av danske designern Georg Jensen. Tärningarna har för övrigt siffror på sidorna, inte prickar!

Som en liten bakgrundshistoria nämndes i auktionskatalogen att Ingmar Bergman tydligen var aningen vidskeplig, och gärna inledde varje morgon med att slå en gång med tärningarna: blev det ett högt resultat skulle dagen bli bra, men blev det ett lågt skulle dagen inte arta sig lika väl. (Det är för övrigt något han inte varit ensam om – till exempel den legendariske gamblern Nick ”The Greek” Dandolos hade samma vana, bar alltid med sig tärningar vart han än reste och slog dem ibland på nattduksbordet innan han ens svängt benen över sängkanten.)

Utropspriset angavs i katalogen till ”550–800 kronor”, och jag hade bestämt mig för att min smärtgräns för detta potentiella tillskott till min samling låg uppemot 7-8000 spänn eller så. När väl auktionen drog igång, inne på ett absolut fullsatt Bukowskis där de sista femtio personerna fick nöja sig med ståplats och man samtidigt dessutom hade videolänkar till andra lokaler i Göteborg, Malmö och vid Berzelii Park i Stockholm, fick jag dock snabbt onda aningar. Bergmans gamla fiaspel – ett helt ordinärt fiaspel i furu, modell större och fullt tillgängligt i dag i butik och i identisk modell för sådär trehundra pix – gick för löjligt höga 15.500 kronor!

Även hans gamla papperskorg i flätad rotting, utan några som helst estetiska kvalifikationer och ett initialt utropspris på femhundra, såldes till slut för 10.500 pix.

Så kommer då efter två och en halv timme äntligen objekt nummer 80, de beryktade tärningarna. Jag sitter där med spade nummer 33 i handen, beredd på att avvakta det inledande budgivningskriget och sedan om möjligt blanda mig i… när auktionsförrättaren knappt har hunnit presentera objektet innan första ropet hörs: ”Tjugosextusen!”

OK, tekniskt sett har jag på banken så att jag lätt kan gå i krig om dylika belopp – men så mycket är Bergmans tärningar helt enkelt inte värda för mig, det är bara att inse i det ögonblicket. Jag rycker på axlarna och lägger diskret ned spaden i knäet igen, medan andra spekulanter blandar sig i via de personer som tar bud per telefon. Till sist går tärningarna och behållaren för hela 75.000 kronor; det måste vara den dyraste uppsättning tärningar som någonsin sålts i Sverige.

Jag reser mig upp, ger tillbaka budspaden, och lämnar Buckan samt det övriga sällskapet omkring vilket det står en påtaglig air av diskret rikedom och adelsmässig fostran. Långt senare på kvällen klubbas även den berömda uppsättningen schackpjäser, alltså den som användes i filmen ”Det sjunde inseglet” från 1957 när Max von Sydows riddargestalt Antonius Block spelar schack med Döden, porträtterad av Bengt Ekerot:

Uppsättningen är inte komplett: den vita kungen saknas, och varför kan man se i filmen när riddaren inser att han är på väg att förlora och liksom av misstag låter sin mantel svepa över pjäserna och brädet varvid den vita kungen faller ned och går sönder. De trettioen schackpjäserna går för oerhörda en miljon kronor jämnt – en komma två inklusive avgifterna – vilket även det säkert nytt utgör svenskt rekord i schacksammanhang! Inte att undra på att Bukowskis i sin katalog då skrev att ”… det [är] i allra högsta grad relevant att tillmäta dessa schackpjäser en oerhörd särställning när det gäller filmrekvisita av samlarvärde.”

Och här är för övrigt, på bild i filmen ”Det sjunde inseglet”, den vita schackkung som sedan dess försvunnit ur historien:

Men nej, någon kortlek fanns tydligen inte i Bergmans kvarlåtenskap – i alla fall ingen som var värd att auktioneras bort då, i september 2009.

Trist att jag gick miste om den uppsättningen tärningar, med sin intressanta proveniens… men jag får trösta mig med den kubikmeter eller så övriga tärningsting som finns i min samling!

Kortleken är, som få andra ting av människans hand och snille, ett världskulturarv. Det är därför inte förvånande att såväl konstnärer – Salvador Dalí, Ditha Moser, Hans Arnold, Ferenc Pinter osv osv – som andra kreativa personer fascinerats av deras inneboende symbolik, och velat uttolka korten på eget sätt…

Vad sägs till exempel om ovanstående kortlek, uppenbarligen med en liten ironisk släng åt datorprogrammerandets jargong? 🙂

På 1980-talet publicerades denna annorlunda kortlek, med namnet Links ist Trumpf (”Vänster är trumf”) av det socialistiskt inspirerade tyska förlaget Neue Kritik. Här har svitmärkena bytts ut mot knutna nävar, svarta fanor, röda stjärnor och så förstås hammaren och skäran, förutom att man på de klädda korten paraderar upp de sedvanliga kommunistkoryféerna som Lenin, Guevara, Marx osv. Kanske onödigt att tillägga att bäst-före-datum på ovanstående kortlek blev den 9 november 1989… hur som helst ett kul inslag i min samling – eller vad säger du, ”byling”? 😉

Åter andra personer har skapat otaliga nya utformningar av spelkorten, för att därigenom ge dem modifierade och utvidgade användningsområden. Ovanstående kortlek med namnet Double är även den tysk, publicerad 1996 av F.X. Schmid – och med den får spelaren som spelar ut ett av dessa kort bestämma vilken ända av det som ska gälla!

Den kortleken skulle onekligen medföra många överraskande vändningar vid pokerbordet, i takt med att flopp, turn och river läggs upp… för att inte tala om hur flexibel den skulle vara i ett parti high-low!

Alla riktiga pokerspelare som gått igenom ekluten känner igen sig i några av scenerna i ”Rounders” och ”The Cincinnati Kid”: den där på-väg-hem-i-den-kyliga-och-obarmhärtiga-gryningen-efter-att-ha-förlorat-allt-känslan, samma sinnesstämning som Leonard Cohen och Art Garfunkel så vemodigt och hjärtslitande kan sjunga om. Det är i just de stunderna som du utvärderar sitt liv och känner det gnagande tvivlet på huruvida du överhuvudtaget har förstått Spelet. Kanske har du lurat sig själv hela denna tid; kanske var motspelarna med på bedrägeriet i åratal och lät dig tro att du för det mesta kunde spela framgångsrik poker, medan de noggrant förberedde ögonblicket då fällan skulle slå igen. Kanske har du utan att förstå hur begått synden att sätta dig upp mot makterna: drabbats av den hybris som är ett så vanligt motiv i den antika grekiska litteraturen, och nu av gudarna till sist straffats för ditt övermod.

Förnuftet och sannolikhetslagarna säger oss att i det långa loppet får vi alla samma fördelning av goda, dåliga och mediokra kort. Av erfarenheten vet vi också att både goda och dåliga kort kommer i stim: det finns ögonblick när ingenting fungerar, men också skimrande, värmande, magiska stunder när vi känner oss oövervinnliga.

Men även sådana magiska stunder, sällsynta som de är, tar slut förr eller senare. Långt vanligare – åtminstone känns det så – är den där upplevelsen av tvärstopp i spelet: att man plötsligt inte längre kommer någon vart; att vad man än tar sig för är det dömt att misslyckas; att varje gång man äntligen, äntligen lyfter upp eller prickar in en fullgod hand har någon annan spikat en ännu bättre; och har man ändå in i det sista den bästa handen, kommer rivern att obarmhärtigt sänka en. En sådan stund, timme eller kväll kan växa till avgrundsproportioner, när det som bara ska hända 1 gång på 10, eller 1 på 25 eller 1 på 75, inträffar i giv efter giv.

Den riktigt, riktigt djupa känslan man får då gäller inte att man förlorar; det handlar inte ens om pengarna i det ögonblicket. Nej, den känsla man har då är en av svek: att verkligheten, matematiken, logiken och sannolikhetslagarna har övergivit en, att man inte längre kan lita på världsalltets mekanismer, att man förråtts av Ödet. Man ifrågasätter sin tro, och hela sin plats i Universum.

Pokerspelandet är fullt av falluckor och lönngångar. Det är en paradox i poker att du kan spela skickligt och ändå förlora i giv efter giv, för att andra spelare gång på gång spelar oskickligt och stannar kvar mot överväldigande pottodds men har tur och prickar in den där flushen. ”I’d rather be lucky than good” är ett lika ironiskt som klassiskt citat i poker.

Och en annan paradox i poker är denna: att du kan ha tur i fel ögonblick. Vem har inte någon gång floppat det där fyrtalet i hold’em, bara för att få uppleva att de övriga vägrar beta och vägrar syna, så att man till sist står där ensam kvar med en pott på futtiga 65 kronor eller så? Min första royal straight flush i ett liveactiongame fick jag i ett privat parti en gång där det bara låg struntpengar i potten: ingen annan hade något på handen just då och ville sätta emot. Ur strikt fördelningsmatematisk synvinkel kan du faktiskt få din andel av goda kort, men vid fel tidpunkt. That’s poker.

Den förste som någonsin ur matematisk synvinkel analyserade detta med tur och otur i spel var Gerolamo Cardano (1501-76, bilden), född i staden Pavia i det nuvarande Italien. Förutom att vara extraordinärt begåvad som matematiker sysslade han även med biologi, medicin, kemi, astronomi, filosofi och annat, och kom att under sin livstid författa över 200 vetenskapliga verk.

Och kommer det någonsin att grundas en Gambling Hall of Fame, är Cardano en av de självskrivna medlemmarna direkt från starten. Trots sina akademiska meriter led han kronisk nöd på pengar, och försörjde sig i stor utsträckning förutom på schack även på kortspel, tärningar och annat – men, och här kommer det viktiga, Cardano kan förfäktas vara den förste gamblern i historien som gjorde det baserat på solida matematiska grunder. Det gjorde honom förstås till en vinnare långsiktigt, eftersom han hade fått djupa insikter i detta med tur, otur, varians och det långa loppet.

Och inte nog med det, Cardano skrev den första systematiska avhandlingen någonsin om sannolikheter och matematik i spel: Liber de Ludo Aleæ (”Boken om tärningsspel”, men den senare termen ska förstås i sin generella betydelse som hasardspel), författad cirka 1564 men publicerad först 1663 vilket var långt efter hans död. I det verket blev Cardano dessutom den förste som definierade odds i modern bemärkelse, som relationen mellan gynnsamma och ogynnsamma utfall! (Tilläggas kan att hans bok även tar upp ett antal mer eller mindre effektiva sätt att fuska i olika spel, vilket man dock bör tillskriva varnande och folkupplysande motiv.)

Ändå var Gerolamo Cardano faktiskt inte den förste europén att inse vilken roll tur och otur kan få i såväl spel som andra mänskliga aktiviteter, och hur man bäst kan handskas med den ”variansen”; den äran tillfaller i stället Niccolò di Bernardo dei Machiavelli (1469-1527), född samt verksam i Florens och därmed i nutida mening landsman till Cardano.

Machiavelli (bilden) var en slipad politiker, filosof och författare, högt uppsatt inom den florentinska republiken och med ansvar inom såväl diplomatiska som militära angelägenheter. Men framförallt har han gått till historien för boken Il Principe (”Fursten”): en rådgivande handbok som han skrev 1513 och som rättframt beskriver maktens verktyg, målsättningar och metoder, inklusive ohederlighet, våld och i vissa extremfall ett accepterande av dödsfall bland oskyldiga civila. Detta mycket omtalade och kritiserade verk har i efterhand gett upphov till adjektivet ”machiavellisk”, då med den högst negativa betydelsen skrupelfri, svekfull och omoralisk. Å andra sidan är ”Fursten” mera komplicerad och mångsidig än så i sitt innehåll, och har faktiskt i efterhand av vissa sentida filosofer och statsvetare beståtts med positivare omdömen, som att Machiavelli i grunden förordade ett republikanskt styrelseskick snarare än envåldshärskande, och att hans bok faktiskt förebådar en modernare och mera upplyst politisk filosofi.

Det är i det tjugofemte kapitlet av ”Il Principe” som Machiavelli avhandlar ödets – underförstått turens och oturens – inverkan i politiken, varur jag lyfter ett stycke nedan [min översättning från engelskan]. Lägg märke till hur väl hans mer än ett halvt årtusende gamla observationer skulle kunna överföras till pokerbordet!!

För att begränsa mig till enskildheter, skulle jag vilja framhålla att man ena dagen kan se en furste åtnjuta framgång bara för att den nästa bli störtad i fördärvet, utan att på något sätt ha förändrat sin natur eller sitt uppförande. Jag anser att detta, först och främst, beror på de orsaker som jag redan ingående har diskuterat, nämligen att en furste som helt förlitar sig på Ödet kommer att störtas ned när Ödet förändrar sig. Som jag ser det kommer den som anpassar sina handlingar efter tidens strömningar att klara sig väl, medan den som tvärtom låter sina handlingar stå i strid med dessa strömningar råkar illa ut. Man lägger märke till att människor väljer olika vägar medan de strävar mot det gemensamma målet om rikedomar och ära: vissa kommer att gå försiktigt fram, andra obetänksamt; en del med styrka, andra med list; några med tålamod, andra med djärvhet. Och via var och en av dessa vägar kan segern vinnas. Om vi tar två försiktiga människor, så må den ena uppnå sitt mål men den andra icke; och på samma vis må två människor lyckas men genom helt och hållet olika handlingar, den ena genom försiktighet, den andra genom oförvägenhet. Skälet till detta är att de tillfälliga omständigheterna antingen sammanfaller eller står i konflikt med deras handlingar. Därför kan två människor som handlar olika ändå uppnå samma resultat, medan av två människor som handlar likadant, kan den ena lyckas men den andra misslyckas. Även detta beror på att Ödets hjul vrider sig från gott till dåligt, eftersom om en människa handlar med försiktighet och tålamod och hjulet vrider sig på ett sätt som gynnar hans vägval, så kommer han att uppnå välstånd; men vrider sig hjulet ännu ett stycke, så kommer han att störtas i fördärvet om han inte ändrar sitt tillvägagående.

Visst känner man igen sig i Machiavellis resonemang där man sitter vid den gröna filten… ta det som dagens kombinerade filosofi- och pokerlektion! 🙂