Då har den första dagen av livepoker-SM här nere på Malta avverkats, och jag tänkte bjuda på ett rejält bildsvep i min summering! Att det är SM på gång såg man så snart man anlände till det officiella ”spelarhotellet” Vivaldi…

… där dessutom entrétrapporna dekorerats med namnen på de ännu så länge regerande mästarna från förra årets bataljer i Helsingör:

Och inne i receptionen såg det ut så här:

Redan i förrgår när jag anlände tog jag mig bort de trehundra metrarna till Dragonara Casino, där det då pågick febril aktivitet med att inreda och få i ordning den stora paviljongen som satts upp utanför, och i vilken SM skulle utkämpas:

Och under promenaden dit hittade jag en liten humoristisk reklamsläng med mig inblandad! 🙂

Men i går vid lunchdags såg paviljongen ut så här i det strålande maltesiska solskenet…

… och man välkomnades vänligt här:

Överallt fanns kända svenska pokerprofiler med, i form av namn på stora dekaler utformade som marker:

Registrering och inköp gjordes inne i paviljongen här…

… medan Kalle och Erik från poker.se var igång med den officiella rapporteringen:

Vid sidan om stod dagens pokaler färdiga att delas ut:

Inifrån paviljongen kunde deltagarna njuta av en trevlig utsikt genom panoramaglasväggen:

Och strax drog Pokerfinnkampen igång, med 55 spelare:

… varpå SM i mörkpoker inleddes några timmar senare. Först av allt blev det en Calcuttaauktion (last longer) på spelarna där, och i vilken man kunde bjuda på den deltagare man trodde skulle vinna matchen:

Det blev för övrigt exakt samma antal startande som förra året i Helsingör, alltså 21 stycken! Fyra tidigare svenska mästare fanns med i fältet, nämligen Ken Lennaárd (1999), Lars Kjestrup (2004)…

… Per Hildebrand (2010) och Peter La Terra (2012). Här är en bild när Hildebrand kom förbi mitt bord för att hälsa på oss:

Under tiden spelade Martin ”Franke” von Zweigbergk i Pokerfinnkampen med en Go Pro-kamera i pannan, för att dokumentera händelseförloppet ur sin synvinkel och i realtid – kul grej som kanske kan bilda skola?

Casino Dragonara hade sina egna kortlekar (av märket Fournier), stora och tydliga och ”läsvänliga”, med en speciell utformning av essen som hade kasinots logotyp:

Och en sak som förtjänar en bild var de drinkbord som användes inne i paviljongen, de smidigaste och perfektaste för sitt ändamål som jag sett på något kasino någon gång – kanske värt ett litet hemslöjdsprojekt?

Pokerfinnkampen fick en tung svensk slagsida; av de 55 deltagarna var det bara 10 som stred för Finland… varav tre av finnarna slogs ut av landsmän. Med 17 spelare kvar, och till godkännande av samtliga de kvarvarande deltagarna, övergick man därför till att spela resten som en reguljär bountyturnering. Den massiva svenska övervikten gjorde dessutom att Sverige för första gången sedan 2009 vann denna landskamp i poker.

Den som så småningom frampå nattkröken blev ”the grand winner” i Pokerfinnkampen var Oktay Özcelik:

Det blev storslam för honom: inte nog med att Özcelik vann förstapriset på 5442 euro, han kunde kvittera ut 825 euro i terminatorbonus för att ha bustat rader av motspelare – och hade dessutom köpt sig själv i spelarauktionen, för vilket han kunde stoppa på sig prispoolen på 800 euro! Bakom honom fördelade sig resterande fem priser så här:

(2) Hannes Ragnås, 3682 euro

(3) Lukas Adamsson, 2401 euro

(4) Anton Fahlgren, 1921 euro

(5) Olov Jansson, 1440 euro

(6) Olle Niva, 1120 euro

I mörkpokern fick min markerstapel åka bergochdalbana: från 20K i starten upp till 22K, ned till 16K, upp till 27K efter några bra händer och fräcka bluffar, ned till 19K, och sedan en tung pott mot Nils Jarefjäll när jag hittade 7-7-7-x-x i given och var uppe mot ett trekortsköp från honom där han hade pokergudarna på sin sida och fick ännu en knekt till det par han hade… dyrt att ta reda på, och det lämnade mig med bara 4K kvar. Det jobbade jag upp till 10K, men när jag så småningom hittade K-K-x-x-x och köpte in till K-K-10-10-x åkte keramiken därefter in mot Patric Mattsson (tvåa i mörkpoker-SM 2012, för övrigt), som dock kunde visa upp trissen 4-4-4-x-x. Det blev 15:e plats för mig, och kul var det ändå att lira mot såväl gamla veteraner som några nya ansikten! Avslappnad stämning och lite homegamekänsla, faktiskt. Ken Lennaárd vid mitt bord stod för följande halvironiska kommentar med glimten i ögat: ”Man vet att det är mörkpoker när man ser fler spelare med läsglasögon än med solglasögon…” 🙂

Finalbordet i mörkpoker-SM såg så småningom ut så här:

Lennaárd var länge chipleader men föll till sist på pengabubblan, 9-9-x-x-x mot A-A-x-x-x hos Mikael Grönvik. Och det blev också till sist just Mikael ”Greenbay” Grönvik som i Europas äldsta årliga pokerturnering kunde lyfta segertrofén och segerchecken – här är han t.v. ihop med SvePofs ordförande Ulf:

(Med tack till poker.se för lånet av bilden)

Priserna fördelade sig så här:

(1) Mikael Grönvik, 4889 euro

(2) Patric Mattsson, 3259 euro

(3) Stefan Mattsson, 2037 euro

Min egen kväll fick avslutas med sidoeventet €40+4 Midnight Hyper Turbo Hold’em, där vi blev 60 startande. Med bara tiominutersnivåer blev det pangpangpoker från första given, och jag lyckades jobba upp mina 5K i starten till nästan 13K som bäst…

… för att till sist falla på 21:a plats: jag har K-10 och flopp och turn är K-x-x-10 varpå keramiken åker in, men fienden sitter med 10-10 och det blir ingen räddande K för mig på rivern. Ironiskt att jag torskade med identiska händer i både mörkpoker-SM och midnattsturren, tvåpar i kungar och tior… Nå, i en hyperturboaffär måste man ha turen på sin sida – och dag 2 i årets live-SM har redan dragit igång när dessa rader skrivs!

Att Chris Björin – ännu en gång – inte blev invald till pokerns Hall of Fame vet vi, att Jennifer Harman och John Juanda däremot blev det vet vi också; och de flesta pokerintresserade svenskar har dessutom klart för sig att denna berömmelsens hall lider av en svår slagsida mot USA.

Hur svår slagsida då, om man nu ska kvantifierade det?

Svaret är detta: av de 50 personer (Harman och Juanda inkluderade) som genom åren valts in i PHoF är det bara en (1!!!) som inte haft amerikanskt medborgarskap – och han dog dessutom 1769.

Du hittar de femtio personerna här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Poker_Hall_of_Fame

Vem är då denne ende icke-amerikan?

Jo, han hette Edmond Hoyle, var britt – närmare bestämt engelsman – samt föddes 1672 och dog den 29 augusti 1769 i sin bostad på den gata i London som idag bär namnet Welbeck Street. (Det är att notera att han uppnådde en ovanligt hög levnadsålder för sitt tidevarv.) Hoyle hade inga kända ättlingar; istället testamenterade han sina jordiska ägodelar till sin syster Eleanor, sin systerdotter Fanny, och så några andra kvinnor vars relationer med Hoyle historien har dragit en slöja över.

Vad hade då denne engelsman vid namn Edmond Hoyle med poker att göra?

Svaret är: inte ett dyft. Att han överhuvudtaget valdes in i Hall of Fame 1979, alltså 210 år efter sin död och då Benny Binion och några av hans kumpaner bestämde sig för att grunda denna institution, beror på en monumental missuppfattning.

För att förstå hur denna missuppfattning kunde uppstå, måste man känna till att uttrycket ”according to Hoyle” (= ”enligt Hoyle”) kom att bli ett djupt förankrat begrepp i den anglosaxiska kultursfären, och då främst i USA. ”According to Hoyle”, förutom själva namnet Hoyle, har helt enkelt under två och ett halvt århundrade varit synonymt med den definitiva, vederhäftiga, auktoritativa redogörelsen för ett spel och dess regler, ända in i modern tid:

Men vad uträttade då Edmond Hoyle för att uppnå en sådan ryktbarhet inom spelvärlden – i synnerhet om man betänker att det är ett försvinnande litet antal kortspel som faktiskt har någon form av officiella regler?

Det är inte mycket som är känt om Hoyles levnadsöde, utöver att han på 1700-talet titulerade sig ”gentleman”, umgicks i Londonsocieteten och lär ha varit en skicklig spelare, när det dessutom tillhörde kutymen att man ofta spelade med någon form av insatser. Uppgifter om att han var utbildad advokat ska nog tas med en nypa salt, eftersom de är ytterst osäkra.

Men Hoyle var som sagt en skicklig spelare, och inte minst i whist som då var det hetaste spelet inom Londonsocieteten. Whist hade under större delen av 1600-talet haft ett mycket dåligt rykte som ett underklassigt och illa beryktat ölstugornas och grändernas hasardspel, inte olikt poker före den stora boomen; dess uppåtstigande mot kortspelens stjärnhimmel började först på 1720-talet, på Londons kaffehus som hade blivit centrum för dåtidens sociala högreståndsumgänge. Det var där som man kom att få upp ögonen för samt vidareutveckla partnerspelandets intellektuella potential och samarbetselement, illustrerat här i detta verk av Cruickshank:

År 1741 hade Hoyle börjat ta betalt för att lära valda personer i dessa umgängeskretsar hur man spelade effektiv och vinnande whist, vilket gjorde honom populär; och i november 1742 beslöt han sig för att skriva och låta trycka upp ett häfte – man hade andra uppfattningar om snärtiga titlar på den tiden – som fick heta A short Treatise on the Game of Whist, containing the Laws of the Game: and also some Rules, whereby a Beginner may, with due Attention to them, attain to the Playing it well.

Häftena sålde Hoyle för en guinea styck, ett oerhört högt belopp på den tiden. De blev våldsamt populära och såldes snabbt ut; men i stället för att trycka en ny egen upplaga kontrakterade Hoyle ut rättigheterna till förläggaren Francis Cogan för 100 guineas, även det en häpnadsväckande summa. I det vakuum som hann uppstå på grund av efterfrågan och innan Cogan blev färdig med andraupplagan utsattes häftet dock hänsynslöst för piratkopiering, när andra och skrupelfriare förläggare raskt kom med egna utgåvor. Cogans svar blev att låta sin upplaga framstå som den autentiska, genom att han inkluderade en sträng varning för otillåten kopiering samt betalade Hoyle 2 pence styck för att skriva sin autograf i varje häfte:

Intressant nog betraktades Hoyles beskrivning över whist som så vederhäftig att den förblev den definitiva i över ett århundrade, ända fram till 1864 då nyare regler skrevs av John Loraine Baldwin och anammades av kortspelsklubbarna i Arlington och Portland!

Uppmuntrad av framgången gav sig Hoyle i kast med att författa ytterligare häften med spelregler, om backgammon året 1743…

… om schack och piquet 1744, och samma år även om kortspelet quadrille:

Sedermera kom även ett häfte om brag 1751, och några publikationer till. Men alltså ingen om poker; 1700-talsvarianten av brag räknas visserligen som en av flera tidiga föregångare till poker, men varje spelare gavs endast tre kort var och bara en satsningsrunda förekom.

De häften som Hoyle gav ut skulle dock ge honom stor berömmelse samt en evig plats i spelhistorien, om än en plats som inte på något sätt är förknippad med poker mer än på mycket långt håll och ytterst vaga grunder. Efter hans död kom piratkopierandet att upphöjas till plagiarism, och plagiarismen sedan till tradition. Hoyles namn, och frasen ”according to Hoyle”, kom att hänsynslöst exproprieras av mängder av andra författare och förlag på 1800- och 1900-talen, även beträffande spel som uppfanns långt efter Hoyles frånfälle. I dag har ”according to Hoyle”-missbruket tack och lov mer eller mindre dött ut i Storbritannien, men lever tyvärr kvar i USA.

Och där har vi skälet till att Edmond Hoyle kom att väljas in i Hall of Fame vid grundandet 1979. Benny Binion må ha varit en skicklig samt hänsynslös affärsmän och en streetsmart mördare, men vad gäller allmänbildningen var han inte mycket mera än en knappt läskunnig Texas country boy. En sak hade han dock lagt märke till under sin levnad: just namnet Hoyle på omslaget till mängder av böcker om poker och andra kortspel. På så sätt skaffade han sig missuppfattningen att denne på något sätt förtjänade en plats på pokerparnassen – men man kan tveklöst göra antagandet att Binion och hans kumpaner förstås inte hade en aning om att Hoyle levde på en plats och i ett tidevarv när quadrille, piquet och brag var på modet, och det skulle dröja närmare ett århundrade innan ett spel som var igenkännbart som poker skulle se dagens ljus.

Hoyle borde alltså rätteligen snarast avföras från PHoF; och här i Sverige borde vi som jag sagt tidigare överväga en egen Hall of Fame, med Chris Björin och Martin Jacobson som första och andra inval.

Det blev nicket ”GALLIANO” som i går hade en bra pokerkväll genom att ta hem den sista SM-kvalplatsen på Unibet – och dessförinnan också bountyn på mig! På en Q-hög flopp åkte keramiken in när jag satt med Q-J och hen med Q-6, visade det sig. Turn en ofarlig 8:a, och så rivern – självklart – en 6:a och treoutaren prickades in och jag bustade. Men grattis till segern, ”GALLIANO”, och glöm inte att komma fram och presentera dig på Malta nu om några dagar!

För övrigt var det gott om varianter på mitt namn i kvalfinalen… 🙂

… vilket jag väl får ta som en komplimang!

En annan som får gratuleras till en mycket hedrande placering är Diana Svensk:

I går, i WPT Emperors Palace Poker Classic i Johannesburg i Sydafrika, tog Diana femteplatsen för motsvarande cirka 170.000 kronor. Den riktigt avgörande handen för Diana var dock inte den sista, utan en oturlig sådan strax innan när floppen var J-9-8 helt i hjärter, Mark Liftman ställde med Q-J i spader, och Diana blixtsynade med hjA-ruA. Ofarlig turn… och så ruQ på rivern, vilket lämnade Diana extremt shortstackad:

http://www.pokerwomennews.com/wpt-south-africa-diana-svensk-with-5th-place-finish/

Trist med en sådan riverutdragning, men grattis som sagt till en mycket fin prestation!

I kväll klockan 20.00 har du sista chansen att kvala in till live-SM i poker på Malta, via Unibets pokerklient! Dessförinnan har du denna söndag några chanser att satellita dig in till den avgörande veckoslutsfinalen; se turneringsschemat i klienten. Och du, jag är också med i kväll och lirar 20.00, med en bounty på mitt huvud! Om och när du kan slå ut mig – det är nicket ”DaRealDan_G” du letar efter – så vinner du en €250-biljett till en finalsatellit till nästa Unibet Open, i Antwerpen nu i slutet av november… Lycka till, så ses vi på Dragonara Casino på Malta om några dagar!

Vad får man slå vad om, respektive inte slå vad om här i bettingvärlden?

Jag har i Superbloggen skildrat en hel del såväl makabra som häpnadsväckande vadslagningar och ”lotterier” som ägt rum under årens lopp – och i en skandal som exploderade häromdagen kritiseras nu brittiska vadhållningsföretaget Win Cash Live extremt hårt för sitt senaste tilltag.

Vad har det bolaget då gjort? Jo, erbjudit odds på att någon bland ett antal manliga brittiska fotbollsspelare ska, före september 2016, bli först med att ”komma ut ur garderoben” och tala om att han är homosexuell:

Bakgrunden är en artikel i dagstidningen Daily Mirror härförleden, där det spekulerades i huruvida två (icke namngivna) spelare i Premier League skulle göra just det:

http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/england-player-another-premier-league-6693874

Win Cash Live fick då idén att ”öppna boken” för att börja ta emot vad på ett 40-tal namngivna spelare, samt sätta oddsen på dessa. Det har snabbt renderat företaget skoningslös och våldsam kritik i media, till och med så långt borta som i Australien där korrespondenten James Corrigan för Daily Telegraph citerades:

”Are there no depths to which bookmakers will not sink to gain some cheap publicity?”

http://www.news.com.au/sport/sports-life/a-uk-betting-agency-has-been-slammed-for-creating-a-market-trivialising-footballers-sexuality/story-fno61i58-1227587327632

Och brittiska sajten Unilad kallade tilltaget för “deplorable” samt ”disgusting”:

http://www.unilad.co.uk/sport/deplorable-bookies-start-taking-odds-on-which-gay-footballers-will-come-out/

Talesmän för Win Cash Live försvarar sig dock så här:

”We do not want to cause offence and are not seeking to trivialise the coming out of a gay England footballer, but it is exactly the kind of high profile, unpredictable and topical market which our customers would expect us to offer odds on.”

Jag har svårt att se något vadhållningsbolag på den svenska marknaden som skulle sätta odds på motsvarande här – men under tiden kvarstår den moraliska och etiska frågan: Vad får man slå vad om, respektive inte slå vad om, här i bettingvärlden?

Dags att runda av ämnet om vem som i rättvisans namn ska få börja partiet när ni spelar – och det ska jag göra med att ta upp ytterligare tre ting, nämligen halvdragsbegreppet, begränsningsprincipen och komidashimetoden.

”Problemet” med att den som börjar oftast har en fördel har ju varit känt sedan långt innan till exempel vi på medeltiden började spela kortspel här i Europa, som på denna målning – av okänd konstnär – som finns i Universitetsarkivet i Freiburg i Tyskland:

Halvdragsbegreppet är en lite ovanligare princip för att balansera upp fördelen att få göra första draget (dvs i de spel där det är en fördel att få börja), och används oftast i tvåpersonsspel. Begreppet innebär att den som börjar inte tillåts göra ett drag helt och fullt ut, utan tvingas göra – just det – ett slags ”halvt drag”. Tanken är att när sedan motspelaren gör sitt inledande drag är det däremot ett ”helt drag”, så att han/hon temporärt har initiativet… varefter den förste spelaren gör ett ”helt drag” för att ta tillbaka initiativet, och så fortsätter det under partiet.

Kommersiellt producerade spel där man stöter på denna regel är bland andra Summoner Wars och Durch die Wüste:

Ett annat exempel är snabbvarianten av ”förlorarschack”: där vinner den som först blir av med alla sina pjäser, eller inte längre har något möjligt drag att göra. För att den varianten ska fungera är det självklart obligatoriskt med regeln om att man måste slå en motståndarpjäs så snart det är möjligt – men har man flera olika möjliga motståndarpjäser som kan slås, väljer man själv vilken. Kungen behandlas förstås som vilken annan pjäs som helst här; slå den, ta bort den från brädet, och låt partiet gå vidare.

Förlorarschack spelas normalt så att man turas om att göra ett drag var; men i snabbvarianten startar vit med att göra ett drag, sedan gör svart två drag i följd, sedan gör vit två drag, och så turas man om att göra två drag varje gång det är ens tur, antingen med samma pjäs eller med två olika pjäser. Som du ser används halvdragsvarianten inledningsvis här, och resulterar i att efter vits första drag har vit gjort 1 drag och svart 0; efter svarts första drag har svart gjort 2 drag, men vit bara 1; efter vits nästa drag har vit gjort sammanlagt 3 drag mot svarts 2; så blir det ”4-3 till svart”, sedan ”5-4 till vit”… ja, du ser hur det fungerar och hur dragledningen växlar.

Förlorarschack är för övrigt vassare och mera skicklighetskrävande än du tror, och ett roligt och annorlunda sätt att spela schack!

Begränsningsprincipen är ännu en metod att skapa rättvisa. Denna princip innebär att den som börjar måste spela under någon form av begränsning i nästa drag alternativt under resten av partiet, för att kompensera för fördelen att få börja.

En enkel variant av begränsningsprincipen hittar man i till exempel spel där man ska försöka vinna genom att få ett visst antal av sina pjäser i rad – alltså släktingar till luffarschack: då får den spelare som börjar inte göra sitt andra drag för nära sin första utplacerade pjäs, utan hans andra pjäs på brädet (eller markering på det rutiga papperet) måste placeras ut minst ett visst antal rutor bort, till exempel tre eller fyra eller fem. Se exemplet här, där X (spelaren som börjat) måste placera ut sitt nästa drag minst fem rutor från sitt första:

Motståndaren däremot lider förstås inte under några sådana begränsningar!

Komplexare varianter av just begränsningsprincipen hittar man i renju, den professionella varianten av luffarschack (där fem pjäser i rad vinner) och som det spelas VM i.

Eftersom vanligt luffarschack på ett (formellt obegränsat) bräde med perfekt spel är en garanterad vinst för den första spelaren – jo, det är faktiskt sant och har bevisats genom datoranalys – har man i renju (som spelas på ett 15×15 bräde) infört några begränsningar för svart, som börjar partiet: svart får inte i något drag åstadkomma en ”dubbeltrea” (två samtidiga rader med tre av sina pjäser i varje och som inte är blockerade av vit), eller en ”dubbelfyra” (samma princip), eller en rad med sex eller fler av sina pjäser i följd. Vit däremot får göra allt det för att försöka vinna, inklusive att tvinga svart att göra ett förbjudet drag.

För att ytterligare utjämna spelet har man i officiella renjumästerskap speciella föreskrivna sätt att placera ut de inledande pjäserna på, men de är så komplicerade att jag inte ska gå in på dem i detalj här! Här är dock föreskrifterna för hur man sedan 2008 öppnar ett parti renju (”Yamaguchi opening rule”), i till exempel VM och andra stora turneringar:

Det visar hur komplext det egentligen kan bli när man strävar efter att jämna ut fördelen med att få börja i ett spel…

Slutligen har vi så komidashimetoden, uppkallad efter regeln om komi i det kinesiska brädspelet wei ch’i – som ju i Västvärlden är betydligt mera känt under sitt japanska namn go, och i Korea utövas under namnet pah-tok:

I go/wei ch’i/pah-tok får man poäng genom att på slutet behärska (”omringa”) tomma territorier, och genom att erövra motståndarpjäser på vägen. För att kompensera för fördelen som svart har genom att börja partiet i go, är det i förväg överenskommet att vit får extra poäng på slutet när man räknar ihop resultatet – enligt japanska tävlingsregler 6,5 poäng. (Fördelen med att använda sig av halva poäng garanterar att spelet inte kan sluta med oavgjort.)

Samma princip kan användas i andra tvåpersonsspel som handlar om poäng eller motsvarande: den som inte börjar kan då kompenseras med lämpligt antal extrapoäng på slutet. (Om igen förutsätter resonemanget att det handlar om spel där det är en fördel att få börja, och att man i förväg kommit överens om hur många extra poäng eller pengar eller något annat det gäller.)

En fri variant på komidashi är förstås att ha en auktion mellan dig och din motspelare om vem som ska börja!

Du: ”Om jag får börja ska du få 3 poäng extra på slutet.”

Hon: ”Jag bjuder högre, 4 poäng extra till dig om jag får börja.”

Du: ”Jag höjer till 4,5 poäng.”

Hon: ”OK, pass och jag får 4,5 poäng extra på slutet – börja du.”

Ja, då är du förhoppningsvis bättre insatt i ett ämne som du säkert inte trodde kunde vara så komplicerat! Och inte minst kan det vara bra att vara bekant med alla de här metoderna och principerna, om du ska ge dig i kast med tankearbetet att uppfinna ett nytt spel.

Som speluppfinnare måste du ju vara förtrogen med många olika aspekter av det ämnet – jagperspektivet; kingmakerproblemet; öppna vs slutna spelsystem; kaosprincipen; interaktionsfaktorn; och många flera ting – precis som en målare ska vara insatt i perspektivlära och komposition, och en allmänbildad författare bör känna till begrepp som synekdoke och peripeti!

Dessutom finns det flera närbesläktade principer, till de ovanstående: ett känt exempel är att den sida som vill börja i bridge (samt ett antal andra kortspel) för det privilegiet måste bjuda högre än motståndarsidan och därmed löpa risken för ett större straff om de misslyckas med att spela hem kontraktet, vilket medför en form av balans i spelet. Och väl inne på ämnet bridge kan jag kort omnämna varianten kompensationsbridge, uppfunnen i Ukraina på 1980-talet, och där sidan som fick färre höga kort (ess, kungar, damer, knektar) i given som tröst ges ett antal extra poäng enligt ett visst schema! Den bridgevarianten kan du läsa mera om här:

http://www.jazclass.aust.com/bridge/scoring/comp0.htm

Och hur kan man då variera turordningen i ett flerpersonsspel, så att den inte alltid går runt, runt medsols? Det ämnet kanske jag återkommer till, någon gång i framtiden här i Superbloggen…

I går kväll presenterade civilministern Ardalan Shekarabi vem som kommer att bli spelutredare, för den aviserade nya spelutredning som den 24 september klubbades av riksdagen – läs mera här:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/10/spelmarknadsutredningen-direktiv-och-realism/

Och den nye spelutredaren är Håkan Hallstedt, Lotteriinspektionens generaldirektör, här fotograferad av mig när han öppningstalade på Moderna Museet i förrgår:

Utnämningen har tagits väl emot av alla som jag hittills hört av. Förre riksdagsledamoten Gustaf Hoffstedt, numera generalsekreterare i Branschföreningen för Onlinespel (BOS), säger i ett pressmeddelande så här om Hallstedt:

Det är en person med stor integritet som har utsetts. Han är höjd över varje misstanke om att företräda något endaste särintresse på den komplexa spelmarknaden. Hallstedt är dessutom i sin egenskap av generaldirektör för Lotteriinspektionen väl insatt i frågan redan från början, vilket markant ökar möjligheten att ro iland utredningen på utsatt tid.

Jag kan bara instämma, efter att ha varit bekant med Hallstedt ett antal år och träffat honom många gånger i olika spelrelaterade sammanhang: han är ytterst kunnig, mycket väl insatt i teknologins och det moderna spelandets realiteter, har ett öppet sinne och är extremt samvetsgrann – och min uppfattning är att han även i hög grad kommer att ha spelarnas intressen för ögonen, när han nu ska ta sig an den stundande spelutredningen som kommer att påverka och förändra svensk lagstiftning för att äntligen knuffa in den i 2000-talets verklighet.

Det är kort sagt goda nyheter för oss. Hallstedt önskas härmed lycka till!

Här är ett tips till alla lärare och elever i årskurserna 7-9 samt gymnasiet: via sajten

http://prataomspel.se/

driver Lotteriinspektionen upplysning om ungdomars spelvanor, om riskerna med spel (om pengar, underförstått), om illegala spel och mycket annat – och det i form av artiklar och övningar som direkt kan användas i skolarbetet: i samhällskunskap, i matematik, i bild, i svenska och så vidare. Här kan man fördjupa sig i realistiska vinstchanser och psykologisk påverkan för att lära sig analysera och identifiera överdrivet aggressiv samt ej sanningsenlig spelreklam, kan ta reda på hur spelvanor relaterar till ämnet elevhälsa, och övas i att lägga märke till hur olika spelwebbplatser riktar sig till tjejer respektive killar.

För den intresserade är det bara att tanka ned materialet från sajten. Detta är ett utmärkt initiativ av Lotteriinspektionen, och kan i tid lära ungdomar det som en och annan vuxen ruelsefullt betalt dyra ”studieavgifter” för att inse: att man själv kan bli sin egen värsta fiende i spel. Skicka gärna tipset vidare, till lärare och skolelever i din omgivning!

I dagarna har vår myndighet Lotteriinspektionen fyllt 20 år, vilket i går uppmärksammades med ett eftermiddagsseminarium i Moderna Museets lokaler på Skeppsholmen i Stockholm för ett antal speciellt inbjudna gäster – och så här såg schemat ut, under ledning av LI:s generaldirektör Håkan Hallstedt samt kommunikationschef Joakim Rönngren nere t.h. i bilden:

Statssekreterare Annelie Roswall Ljunggren var en av de inledande talarna…

… och redogjorde för statens syn på spelmarknaden – den synen blir gradvis allt liberalare och mera verklighetsanpassad, tack och lov – samt kunde omnämna att inom kort tillkännages vem som blir utredare för den aviserade nya spelmarknadsutredningen.

LI har också nyligen arrangerat en konstnärlig tävling för landets elever i årskurserna 7-9, där spelandet fått komma till uttryck i allehanda verk, och här är prisutdelningen till vinnarna som är elever vid Ahlafors fria skola i Västergötland:

Efter det blev det ett mycket intressant föredrag av curatorn Robert Stasinski från Moderna Museet, på temat ”Konst och spel – om spelets betydelse för konsten”:

Han presenterade en rik och fascinerande flora exempel, från såväl schack…

… som dominospelens värld, då i mycket fri bemärkelse och inspirerande till bland annat detta verk av svensken Öyvind Fahlström:

Definitivt ett ämne jag måste förkovra mig i, någon gång i framtiden när jag får tid! Och så föreläste advokaten Henrik Norsk Hoffman, specialist på spellagstiftning, om utmaningar och möjligheter i den teknologiskt föränderliga spelvärld vi nu upplever:

Självklart sköt han specifikt in sig på hur en modern spellagstiftning måste se ut, och vad stat och myndigheter måste ta hänsyn till när de vill reglera och beskatta en sådan marknad. Här är några viktiga frågeställningar:

Att ge hela hans förnuftiga, belysande och genomtänkta föredrag rättvisa finns inte plats för här – men Hoffman pekade på att det i längden är omöjligt för en modern demokrati att upprätthålla ett monopol och försöka ip-blockera ”oönskade” spelsajter och finansiella transaktioner eller förhindra att företag som är legala inom andra jurisdiktioner marknadsför sig här:

Svaren på problemet med en modern spellagstiftning ligger i stället i att förstå marknaden, dess operatörer, deras kunder (= vi spelare…) och behoven hos respektive parter, och så balansera allt detta mot statens behov av att reglera spelandet, mota bort dess avarter och förhindra dess negativa följder, och så förstås beskatta det på ett rättvist sätt. Här är hur man kan kategorisera oss olika spelare (glädjande att man numera blir allt observantare på våra behov!):

… och hur man kan kategorisera operatörerna/spelbolagen när de väl erbjuds en licensmarknad:

Hur ska då staten ”sälja in” de licenser de erbjuder?

Ett specifikt problem Hoffman pekade på var att spelmarknaden utgör ett undantag från de annars sedvanliga EU-principerna om att samma krav och lagar ska gälla i alla medlemsstater. Skiljer kraven på speloperatörerna, och på att erhålla licens, mellan de olika länderna – och det gör de i dag! – så fördyrar detta ansöknings- och driftskostnaderna avsevärt för spelföretagen… vilket antingen resulterar i att de avgifter och skatter som måste tas från spelarpoolen blir högre, eller i att operatörerna fokuserar på marknader med störst befolkning och ignorerar ”småländer” som Sverige, Danmark osv:

Em gemensam EU-lagstiftning vore alltså att föredra men finns just nu inte inom händelsehorisonten. Hoffman illustrerade även hur de tre parterna är beroende av varandra på en licensierad spelmarknad, och vad de respektive får och ger i ömsesidiga utbyten:

Och ett intressant samt viktigt påpekande från Hoffman: en förnuftigt reglerad spelmarknad är förtjänt av en konsumentorganisation som tillvaratar spelarnas intressen, och kan representera dessa gentemot operatörerna och myndigheterna! I den bästa av alla världar hade alltså Svenska Pokerförbundet ombildats till en bred organisation för landets spelare, med tiotusentals medlemmar och avlönade resurser som några jurister och en medlemstidning… Här är Hoffmans sammanfattning av spelarnas behov:

Den avslutande paneldebatten stod mellan Maria Lindström, generalsekreterare i Spelbranschens etiska råd (SPER) och Mikael Pawlo, f.d. VD för Mr Green, samt med Joakim Rönngren (t.v.) som moderator:

Den visade dessvärre att SPER helst håller sig för sig självt, med enbart de ”godkända” bolag de har som medlemmar i dag, och vill inte beblanda sig med ”utländska” aktörer när det gäller att diskutera en ansvarsfull utformning av spelreklam med mera – men kanske blir det annat ljud i skällan efter att omlicensieringen trätt i kraft. Och en intressant eftermiddag i LI:s regi var det definitivt!

I går tog jag upp ämnet om vem som ska börja när ni spelar ett spel – och som du såg var ämnet faktiskt mer komplicerat än vad man inledningsvis kan tro! Den här gången ska jag fortsätta med att ta upp de två ting som kallas för pajdelningsregeln, respektive auktionsprincipen.

Pajdelningsregeln är ett begrepp som på 1960-talet skapades av den legendariske amerikanske speluppfinnaren Alex Randolph – om än han under större delen av sitt liv var bosatt i Venedig. Pajdelningsregeln (”the pie rule”) som han på 1960-talet lät få premiär i sitt abstrakta spel Twixt (utgivet 1985 i Sverige av Alga)…

… syftar på det klassiska sättet för två personer att dela upp den sista biten paj mellan sig: den ena (A) skär upp den sista biten paj i två delar, men det är den andra (B) som sedan får välja vilken bit paj han eller hon vill ha. Det ligger alltså i A:s intresse att dela så jämnt som möjligt: blir den ena biten större än den andra, är det sannolikt just den som B kommer att hugga för sig!

Principen är därmed applicerbar på många tvåpersonsspel, för att avgöra vem som egentligen börjar: då låter man enligt Alex Randolph den ena spelaren (A) göra ett drag, och så får den andra (B) välja – vill B ”överta” det öppningsdrag som A just gjorde, så att B blir den som i praktiken gjorde detta drag varpå A direkt gör nästa drag? Eller tackar B nej, så att A får stå för sitt öppningsdrag, varpå B direkt gör nästa drag?

Pajdelningsregeln har därmed en klar poäng: om A gör ett ”alltför bra drag”, så går hon miste om det för att B kommer att överta det. Det ligger alltså i A:s intresse att göra ett ”neutralt” öppningsdrag, så att oavsett om A får behålla det eller om B övertar det, ska inte A ha lidit någon större skada.

Pajdelningsregeln kan du alltså tillämpa till exempel när du och en till ska spela schack. En av er (låt en slantsingling bestämma vem det blir) gör ett valfritt legalt öppningsdrag med en vit pjäs, varpå den andre studerar brädet och säger antingen ”OK, jag övertar vit, varsågod och gör nästa drag med svart” eller ”du får behålla det där draget och spela med vit, nu gör jag nästa drag med svart”.

Fördelen med att tillämpa pajdelningsregeln är att ingen kommer att få ett uppenbart övertag redan i starten. Å andra sidan saknar inte den här principen en och annan formell och kritisk röst, som framhåller att uppfinnaren av spelet då i stället borde ha skapat en ”korrigerad” startposition som låter det bli ett rättvist och balanserat spel.

Det kan alltså vara bra att känna till pajdelningsregeln, om ni anser att i det spel ni tänker spela kan startspelaren uppnå en orättvis fördel! Och med det sagt ska jag presentera ytterligare ett knep för att skapa rättvisa när det gäller vem som börjar, nämligen auktionsprincipen.

Auktionsprincipen går ut på att låta deltagarna betala för privilegiet att få börja partiet: den som bjuder mest, har helt enkelt ”köpt” den rätten. Denna princip förutsätter att det finns någon form av resurs i spelet, som kan användas som ”valuta”: till exempel leksakspengar, eller poäng eller något annat.

Enklast är det om spelet ni ska spela använder sig av pengar, som till exempel Finans, Monopol, Bondespelet eller något annat. (Dessutom ska spelet vara sådant att det finns en uppenbar fördel av att få slå först och börja flytta, till exempel för att ha chansen att före de andra kunna hamna på attraktiva tomter som kan köpas in.)

Då slår ni tärning för att se vem som ska börja auktionen, och drar sedan igång den. Ett exempel med fyra spelare:

A (som slog högst): ”Jag bjuder 150 kronor för att få börja.”

B: ”Pass”

C: ”Jag bjuder 200 kronor.”

D: ”Pass.”

A: ”Pass.”

B: ”Pass.”

I exemplet ovan har därmed C köpt rätten att få börja spelet, varefter det som vanligt går i turordning medsols.

Men här kommer en intressant följdfråga: Hur ska han/hon som vann auktionen, och rätten att få börja, då betala för det?

Det uppenbara – och lite tråkiga – vore att C ger pengarna till banken. Men den betydligt mer spännande lösningen vore att C i stället betalar till de andra spelarna! Om vi nu antar att minsta sedelvalören i spelet är just 50-lappar, så börjar C dela ut fyra femtiolappar medsols: den första till D närmast till vänster om sig, den andra till A, den tredje till B, och den fjärde och sista till D igen, som förstås blir glad över att få två sedlar när de andra bara fick en var – och C till och med blev av med fyra sedlar.

Vill ni vara riktigt konsekventa kan ni sedan till och med ha ännu en auktion om vem som ska starta som tvåa, och så om vem som ska starta som trea – varpå i detta exempel den som är kvar kommer att starta sist, men å andra sidan har fått fler sedlar än någon annan och på så sätt blivit kompenserad för det. Självklart får ni för enkelhetens skull i så fall efteråt flytta om er vid bordet, så att ni sedan sitter i den turordning som de olika auktionerna resulterade i.

Auktionsprincipen för in ett nytt och vasst element i ert spel, och skapar en bra rättvisa: den som vill börja ska minsann få betala för det privilegiet. Så kom inte efteråt och klaga över att någon annan fick en fördel av att börja – du kunde ju själv ha köpt dig den fördelen om du hade velat!

Självklart passar inte auktionsprincipen i alla spel – men där den går att använda, genom att man bjuder pengar eller poäng man har till förfogande eller något annat jämförbart, kommer den att ge lite adrenalinrusch redan från början och tvinga dig att genast börja utvärdera hur mycket startspelarprivilegiet egentligen är värt.

Därifrån är språnget inte långt till att vända på steken: hur mycket är det värt att få sitta på knappen i en giv Texas hold’em eller Omaha? Visst vore det att krångla till spelet en smula, men nog är det en kul intellektuell övning att man inför varje giv hade haft en smärre auktion om det privilegiet… varpå den som köpt knappen lägger de markerna i potten för att ”salta” den lite extra, och givetvis har chansen att vinna tillbaka beloppet genom att han eller hon vinner given.

Och som en liten extra övning kan du nu få fundera på hur man använder auktionsprincipen i till exempel det vackra kalahabrädet ovan, från Elfenskusten, för privilegiet att få starta. Genom att erbjuda dig att ge en av dina erövrade kulor eller bönor till din motståndare när partiet är slut, och innan ni räknar ihop resultatet? Eller ska du bjuda två bönor? Eller är det i kalaha en fördel om du inte börjar, utan får göra det andra draget? 🙂

När jag ändå är inne på ämnet kalaha kan det vara kul att berätta om när jag för några år sedan ihop med Damsällskapet var på semester på Kap Verde-öarna, och i den lilla staden Santa Maria på ön Sal passerade en liten bakgårdsverkstad där några män var sysselsatta med att snida ihop ”oril”-bräden för turister: oril är helt enkelt den kapverdianska varianten av just kalaha, två eller flera rader med gropar varur man plockar bönor eller liknande och flyttar om mellan groparna.

Kalaha (som inom spelforskningen rätteligen kollektivt benämns som ”mancala-gruppen”) är för övrigt det äldsta av alla kända brädspel som fortfarande utövas idag; mänskligheten har spelat det i cirka 8000 år!

Just denna variant oril hade 2×5 rader/gropar, en afrikansk variant som jag hittills saknat i min samling som i övrigt rymmer bland andra sunca (Filippinerna, 2×7 och med kaurisnäckor som pjäser), ayo ayo (Nigeria, 2×6), mweso (Uganda, 4×8), wari (Gambia, 2×6), tschuba (Sydafrika, 4×8), bao (Kenya, 2×6 arrangerade i en oval), toguzkumalak (Kazakstan, 2×9) och congchak (Malaysia, också 2×5). Självklart blev det därför omgående affär på den bakgårdsverkstaden; men jag hade som villkor att ett provparti mot en av gentlemännen i spelverkstaden skulle ingå, för att jag skulle få lära mig reglerna.

Till hans förvåning – han blev faktiskt lite småarg, roligt nog – vann jag det med 21-19, vilket han definitivt inte hade väntat sig av en turistviting som jag. Jag undvek försiktigtvis att nämna att jag av diverse skäl under mina många besök i London har spelat en hel del oware, den västindiska varianten av kalaha, och faktiskt en gång i en match på Alexandra Palace under Mind Sports Olympiad fick möta dåvarande världsmästaren Trevor Simon från Antigua – men i det partiet fick jag ORDENTLIGT med stryk… 🙂

Fundera under tiden på frågan ovan… och nästa gång ska jag avrunda ämnet startspelarproblematiken genom att titta på halvdragsbegreppet, begränsningsprincipen och komidashimetoden!