5.50 Ringande klocka. Finns det ens så här tidiga timmar på det svenska dygnet? Det är natt. Trött.

6.45 På plats i bilen. Även frun är på plats. All packning verkar ha kommit med. Bra. Fortfarande trött.

6.50 Upphämtning av Koivulainen, han är trött men positivt inställd. Inte illa för att vara en man som av någon kallats för en av Sveriges bittraste människor. ”Du till och med går bittert”, lär någon ha sagt till honom. Anyhow, nu är vi på väg.

7.20 Arlanda. Tavlan upplyser oss om att planet är 1h40 min försenat. Dessutom är alla estniska pengar slut på hela Arlanda. Skiten har ännu inte träffat fläkten på allvar. Fortfarande trött.

8.00 Arlanda. Incheckade och inne i transferområdet. Upplysta om att planet är försenat till efter lunch, stöter ihop med kreti och pleti och fan och hans moster, från redaktören för den här Aftonbladetsektionen vars namn man varken kan stava till eller uttala, till hälften av Västmanlands klubbspelare. Inom kort besked om att det inte blir något flyg idag.

11.00 Nordicbetrepresentanterna på plats bokar snabbare än du hinner säga Ali Tekintamgac 50 platser på färjan till Tallinn som avgår på kvällen. Ungefär samtidigt styr man om turneringen i Tallinn så den startar vid lunchtid i morgon istället för på kvällen samma dag. På så sätt kan färjeresenärerna delta. Här sätter fru Valterego ned foten för första (och i princip enda) gången på resan, och säger att båt inte finns i vår range. Vi tackar för erbjudandet men säger nej till båtplats. Och ställer oss i kö för en mycket tveksam avgång till Tallinn senare på eftermiddagen. Personalen säger att vi inte ska vänta oss för mycket, men en plats får vi. Fortfarande jävligt trött.

12.00 Kort men mycket trevlig lunch på Arlanda med paret JohnH.

14.00 Tar in på hotell på Arlanda. För att vara den typen av hotell som man betalar för kortare tid än dygn är det väldigt fräscht och våra aktiviteter begränsar sig uteslutande till sova och läsa kvällstidning om någon skulle få asociationer av rent by hour… En av resans bästa investeringar för övrigt.

16.00 Vaknar, checkar ut och checkar in. Tillbaka på transferområdet, och planet verkar vara planerat att lyfta om cirka 1,5 timme. Sjukt men sant. Vi träffar Hogge och en hög av Västeråsarna vid gaten, tar plats och lyfter.

21.00 På plats på hotellrummet efter att ha hittat en taxi på vad som kan vara västvärldens taxifattigaste flygplats. Viss bromance uppstod med Hogge75, som jag träffat tidigare ett par gånger men som jag gjort misstaget att inte bonda med. ”En fantastisk människa”, som Jimmy Östensson skulle uttryckt det.

21.30 Kollar kasinot. Nej, ingen ändring sen senast. Ser fortarande ut som om någon gjort ett hitte-på-kasino av en gammal badhusinredning. Men på pluskontot samma familjära stämning som senast.

22.00 Grym middag på Goodwin. Är ni i Tallinn, besök det här stället. Ett av Östersjöregionens bästa stekhus skulle jag tippa. Med svenska mått skapliga priser, tämligen höga priser för att vara baltkäk. En av resans bästa upplevelser ur kvalitetsaspekt. Esterna är inte riktigt med hela vägen på alla punkter när det gäller kvalitet – ”de försöker i alla fall” konstaterar frun, men här är det full pott.

24.00 Däckar efter lite barhäng, mingel med vänner och turneringsrail. Laddar för morgondagens turnering. Trött.

Så här ser min dator ut. den är egentligen en inskjuten bisats i den här historien då det är helt mitt eget fel. Det här är till skillnad från Dybbans ingen pokerskada utan en förflyttningsskada som inföll när jag tryckte tummen mer eller mindre genom LCD-skärmen i ett försök av logistik. Jag ringde till försäkringsbolaget och sa i stort sett uttryckligen ”Jag är en jävla tomte”. ”Tur att du har drulleförsäkring” sade de. Ny skärm kommer till jul ungefär, till det facila självriskpriset 1 500 SEK.Under tiden får jag kompa med en 17″-fetskärm som jag med risk förr min ryggs väl och ve kånkat ner från vinden.

Anyhow, nu gällde det jävlighet som inte var direkt självförvållad. Härom dagen skulle jag ta ett bad. Det är nöten en kall vinterkväll. När jag sätter i foten är det som om någon drar in ett par knappnålar i fotsulan. Det är snorkallt. Totalt befriat från varmvatten. Vad i h-e? Går runt och kollar, inga fel hittade. Inga driftsavbrott rapporterade till Mälarenergi. Ringer driftscentralen. Nej, ska inte vara några problem. Har du värme i elementen?

Ungefär här börjar jag inse att vi har något större problem än brist på varmvatten. Det är sjutton jävla minusgrader ute och elementen börjar kallna. Klockan är nio på kvällen. Sagt och gjort. Killen i luren ska försöka guida mig att felsöka mitt elsystem och min värmeväxlare. Så fort han sagt första meningen får jag dra i handbromsen. ”Hold your horses. Tala som om du skulle förklara för ett mycket litet barn.” Jag har vissa kvaliteter och talanger. Teknik och el är dock inte ens i närheten av att vara en av dem.

Bara någon dag innan havererade tumlaren som gått som en schweizerur resten av året. Igår sa grannen att ena lyktan på bilen hade pajat. Och så vidare….

Nåväl, varför berättar jag det här? Jo, därför att julen har en märklig förmåga att ta fram det sämsta i människors ekonomi? Har man något som man vet har den minsta tendens att haverera kommer skiten att haverera i december. Det är Murphys lag i sin mest förädlade form.

Förra veckan hade jag förmånen att få vara på plats och liverapportera när Kent Lundmark på ett imponerande sätt bärgade hem den välförtjänta segern i EPT Barcelona. Jag träffade Kent första gången under EPT Köpenhamn för ett knappt år sedan, och sedan dess har jag både stött på honom och kommit i kontakt med hans namn här och där. Det är nämligen så att namnet Kent Lundmark brukar dyka upp rätt ofta när man pratar med etablerade spelare om vilka som är dagens och morgondagens svenska turneringsstjärnor.

Den riktigt stora klonken för Kent har låtit vänta på sig fram till nu, även om det faktiskt imponerar att ta sig till finalbord i både SM och Nordic Masters samma år (dessutom slutade han tvåa i sistnämnda!), plus att bli bäste svensk i Pokerstars Caribbean Adventure.

Just för att den riktigt stora livevinsten inte funnits har Kent varit ett rätt okänt namn för de breda massorna, något jag tror han trivs alldeles ypperligt med. I likhet med kamraten Kristoffer ”Sumpas” Thorsson tycker han inte om att stå i fokus utan verkar föredra att verka utan att synas.

När Kent vann skämtades det bland vännerna på railen att han framgången skulle stiga honom åt huvudet. Humorn ligger i att det kändes väldigt orimligt, Kent känns som ödmjukheten personifierad. Ett sympatiskt drag i synnerhet när det kombineras med stor fallenhet för något som man kan göra grova pengar på.

Kent representerar den nya tidens hyperanalytiska spelare som lutar sig tillbaka på hundratusentals spelade onlinehänder, empiri och beräkningsbara strategier. Att framgångarna kommer för den här typen av spelare känns inte som någon slump.

Så här skrev jag på den här bloggen i maj i år:

”Jag har stora förväntningar på den nya generationen spelare som senaste året tagit klivet från nätturneringarna till liveborden. Jag tror att namn som Jakob Carlsson, Jimmy Östensson, Per Linde, Kristoffer Thorsson, Anton Wigg, Adam Grünwald, Kent Lundmark och Adrian Bussman har goda förutsättningar att lyckas riktigt bra i Las Vegas i år, och flera av dessa är jag övertygad om att vi kommer att få se djupt i resultatlistorna.”

Övr raden fr v: Kristoffer ”Sumpas” Thorsson, Jakob ”Mendieta19” Carlsson, Simon Persson
Nedr raden fr v: Per Linde, Kent Lundmark, Jimmy Östensson och Adrian Bussman

Flertalet av dessa ingår i den löst sammansatta grupp av vänner som kallar sig Team 3000; många av de spelare som kommit fram i Sverige de senaste åren har gjort det i grupp där flera inom kort tid nått stora framgångar, och det är inget undantag här heller. Jag ser en stor del av ovan nämnda grupp som det absolut översta skikt av turneringsspelare vi kan hitta i Sverige, såväl online som live. Redan innan mitt inlägg hade Anton Wigg, Jakob Carlsson, Kristoffer Thorsson, Per Linde och Jimmy Östensson vunnit eller nått finalbord i flera av de riktigt stora turneringarna. Under andra halvan av året radades framgångarna upp för flera av spelarna.

Kristoffer Thorsson slutade fyra i WPT London i augusti

Jimmy Östensson vann Omaha-SM på Casino Cosmopol, och gick djupt i prestigeturneringarna Master Classics och Partouche Poker Tour

Adrian Bussman vann PLO-eventet under Master Classics of Poker

Kent Lundmark slutade sjua i main event i SM på Casino Cosmopol. Sedan inkasserade han i och med segern i Barcelona Sveriges största liveturneringsvinst sedan Kristoffer Thorsson vann Master Classics för ett år sedan.

Utöver detta finns mängder av ”mindre” livecashar och stora onlineframgångar för dessa spelare. I mina ögon är de ovan nämnda personer de som tillsammans med några övriga namn (Martin Jacobson för att nämna en) kommer att dominera svensk turneringspoker de närmaste åren. Den nya tidens stjärnor är redan här.

Med detta sagt vill jag också lägga in en brasklapp om att jag inte alls tror att man måste vara under 25 år och ha dominerat turneringspokern online för att lyckas i den moderna livepokern, även om det underlättar. Det finns spelare som har en sådan spelförståelse, talang och / eller förmåga att följa med i utvecklingen att de länge tillhört toppskiktet och kommer att fortsätta göra det. Mikael Thuritz, Mats Gavatin och Chris Björin är tre exempel på världsspelare som levererar resultat om och om igen, trots att motståndet byts ut och spelet förändras och utvecklas.

Jag är just nu i Barcelona för att rapportera från EPT-turneringen där. Det finns en kille i fältet som åter auktaliserar frågan om hur långt man får gå för att dölja tells.

Så här satt denne välklädde gentleman inte bara när han som i denna situation var all-in utan mest hela tiden. Är detta okej? För en tid sedan satt jag och spelade en turnering på den lokala pokerklubben när frågan om hur långt man får gå dök upp. Då gällde det om man får vänta ryggen till nbär man pushat all in. Får man gå från bordet? En del tycker till och med att solglasögon är att tänja det för långt, men gränsen ligger självklart mycket i betraktarens ögon. Vad tycker du?

”Det är vägen, inte målet, som gör resan värd” skaldade Karin Boye, och till viss del har hon rätt. Ibland får man sätta sig på ett flygplan och flyga över halva Europa för att låsa in sig i en konferenslokal fylld av pokerbord, och sedan inte lämna byggnaden förrän det är dags att resa hem igen. Lokalen hade lika gärna kunnat legat i Huvudsta (om det inte vore för den svenska spellagstiftningen) som i Köpenhamn, London eller Barcelona.

I morgon bitti sätter jag mig på ett tåg för att åka sex timmar enkel resa (två byten) till en svensk småstad, för att intervjua en pokerspelare som är tämligen anonym för allmänheten, men som är mycket framgångsrik i sitt gebit. Jag får förmånen att träffa honom i hans vardagsmiljö i en värld väldigt långt bort från det som syns i glossymagasinen där det flashas med gröna filtdukar, glittrande bar- och kasinomiljöer och bright lights, big city.

Här blir det snarare femtioskyltar, en Bussola på den lokala pizzerian, och tågbyten på orter man inte trodde existerande utanför Fredrik Lindströms språkprogram på teve.

Jag ska inte sticka under stol med att jag trivs bra med det höga tempot och pulsen på de internationella turneringarna, men det är den här variationen jag verkligen älskar. Dessutom är mötet med människor själva kärnan i mitt jobb, och det jag verkligen brinner för. Förhoppningsvis kommer det att komma ut en intervju av mötet också, men jag återkommer om det.

Igår gjorde jag ett försök att rekapitulera vilka stenar som flugit genom luften i poker-Sverige rörande monopolet , förbundet och Svenska Spel. Idag tänkte jag köra en not so FAQ angående mina egna tankar i debaclet.

1. Vad tycker jag om förbunds-SM som det ser ut idag?

Jag tycker att det var en illa vald tidpunkt, en illa vald plats och ett illa valt inköp i förhållande till alla kringkostnader. Det blir inte riktigt lyckat att spela ett mästerskap där inköp och resa / uppehälle kostar ungefär lika mycket. William Thorsons grundidé om ett högre inköp med många satelliter till tycker jag är riktigt bra. För mig finns dock inget behov av att det ska spelas i Sverige. Däremot bör inköpet höjas om det ska spelas så pass långt bort som Malta, för att få folk att komma. Det är startfältet och inte lokalen som gör mästerskapet. Detta rör även tidpunkten, då det krockar med EPT London, en turnering med en väldigt stor del av den svenska turneringseliten på plats. Efter sommaren är hela EPT-säsongen samt hela WPT-säsongen spikad, vilket borde göra det möjligt att optimera tidpunkten.

2. Vad tycker jag om förbundet?

Jag skulle gärna se ett förbund som hade som enda uppgift att arrangera SM och förvalta dess varumärke. Övrig verksamhet, eller som nu, brist på övrig verksamhet (eller i alla fall information om den) skapar bara irritation. Bättre då att ha det uttalat att förbundet bara ska driva SM.

4. Stöder man monopolet om man spelar Svenska Spels SM?

Nej, inte per automatik om du frågar mig, om man inte de facto spelar som symbolisk handling att stödja. Däremot kan ens deltagande i någon utsträckning stärka monopolets ställning i Sverige, men jag tycker att det är viktigt att hålla isär dessa saker.

5. Tror jag på bojkott som verktyg för att avskatta monopolet?

Nix, det gör jag inte. Kalla mig naiv, men jag tror mer på dialog än bojkott, sen har jag respekt för om man vill bojkotta av egen princip. Jag tycker dock att man ska vara försiktig med att kasta sten på de som inte bryr sig om bojkotten.

6. Tycker jag det var fel av pokerforum.nu att ta in Svenska Spel som partner?

Nix. Nu vill jag flagga för att jag är väldigt mycket part i frågan, men jag har en solklar åsikt. Jag tyckte det var korrekt att behandla Svenska spel som en partner bland andra, och ge dem en forumtråd och status som sajtrepresentanter. Man kan tycka vad man vill om deras svar på frågorna, men faktum kvarstår, det är det närmaste en dialog med Svenska Spel vi kommit hittills och det på en spelplan de själva inte modererar.

7. Vad tycker jag om att bloggare fått betalt för att skriva om Svenska Spel?

I sak tycker jag inte att det är ett självklart fel, men vissa kriterier behöver uppfyllas för att det ska vara okej i mina ögon:

I) Berätta att du fått betalt. I samma inlägg, inte i en efterhandskonstruktion.

II) Var säker på att du kan stå bakom den verksamhet eller det budskap du förväntas leverera

III) Påstå dig inte vara opartisk

Detta är inget facit, men om man uppfyller ovanstående tre punkter tycker jag det kan passera.

8. För eller emot monopolet?

Jag är precis som de flesta andra pokerspelare emot monopolet. Personligen skulle jag vilja se en hårt reglerad spelmarknad med licenssystem – ingen har beskrivit den visionen på ett bättre sätt än min vän och bloggkollega Ola Brandborn – men vi är en bit därifrån. Just nu verkar striden inte stå mellan monopolet och monopolmotståndarna, utan mellan monopolmotståndare och monopolmotståndare. Vi träter inbördes om vem som har mest moral och om vilka metoder som är de rätta, medan monopolet gnuggar sina händer.

Mycket har kretsat kring Svenska Spel på sistone. Har du missat det ska jag ta det mycket kortfattat här. Mycket av buzzet beror på – vilket får medges – en smart och aktiv marknadsstrategi, men också på grund av oss bloggare och skribenter som oavsett var vi stått i den politiska frågan sprungit statens marknadsmaskins ärenden som små skottspolar, allt medan Svenska Spel gnuggar sina händer och ler.

Allt började med att Pokerförbundet höll ett SM på Malta som det ventilerades en del åsikter i efterdyningarna av, med fokus på huruvida man skulle spela denna eller ej, om man skulle spela Svenska Spels SM eller ej, samt pokerförbundets vara eller icke vara. Samt om man kunde spela Svenska Spels SM utan att stödja monopolet. Så långt inget nytt under solen.

Kort därefter värvade Svenska Spel William Thorson som ambassadör och expertkonsult, och han var inte sen att ta fram yxan och såga rätt friskt på förbunds-sM. Den övergången från internationella jätten – och långt ifrån monopolet – PokerStars till statspokern förvånade rätt många, inklusive undertecknad.

Därefter blev Svenska Spel ny samarbetspartner på pokerforum.nu. Det där samarbetspartner är ett jäkla fint ord, men i praktiken innebär det ju bara att de har ekonomiska affärer ihop. Hur som helst blev det ett jävla liv.
Och så det senaste debaclet, det framkommer att ett par svenska pokerbloggare fått betalt för att skriva några inlägg om Svenska Spel. Som vanligt när folk är arga på internet växlades det en del hårda ord.

Det där är senaste kapitlet i historien om monopolet och PokerSverige lite snabbt cliffnotad. Jag kommer att redovisa min ståndpunkt i de olika bitarna i den här kökkenmöddingen. Det kommer jag göra även här, men med tanke på längden som det här inlägget skulle nå väntar jag med det till i morgon.

Ofta får man höra att pokerspelare är på ett visst vis. Att livespelare skulle vara sociala, att onlinespelare är asociala och känslokalla, eller att Cosmopol-spelarna är på ett visst sätt. Eller helt enkelt att pokerspelare i gemen är på ett speciellt sätt. Det är en floskel, och den är som många andra floskler dessutom felaktig.

”Alla gillar olika” är ju en gångbara tagline i dessa dagar, och det passar ypperligt på pokerkollektivet. Pokerspelare är precis som de flesta andra tvärsnitt vi gör på större grupper i samhället en ytterst heterogen blandning av individer, med mängder av olika behov och intressen. Visst finns det en del saker som binder oss samman, där intresset för att spela kort av naturliga skäl är det mest uppenbara. Sen kan man börja räkna upp andra saker, som att de flesta är män mellan 18 och 45 år, andelen spelmissbrukare är högre än i andra grupper.

Sen tror jag att pokerspelare är stryktåligare än andra. Eller mer avtrubbade om du så vill. Det handlar ändå om miljöer med en hård jargong, där man tar andra människor pengar, om än med hjälp av ett uppsatt och kollektivt accepterat regelverk. Men faktum kvarstår, det handlar om att ta varandras pengar. Det handlar om att du byter miljö ofta och träffar massor av flyktiga bekantskaper man inte hinner lära känna. Å andra sidan tror jag att  samma fenomen finns hos idrottsmän som spelar länge, eller musiker som turnerat i många år.

Människor som får rutin på saker, som sett mycket och träffat många människor, kan tendera att tappa lite av gnistan man ser hos människor som inte har samma erfarenhet av världen och livet. Har ni tänkt på det? Den känslan får jag ibland när jag träffar människor i pokervärlden. Jag tror att man tyvärr trubbas av en smula i längden,men samtidigt är det också de som inte blir fartblinda och allt för avtrubbade som imponerar på mig, inte de som tar mest pengar.Dessutom är det inte så att den här avtrubbningen dödar alla känslor hos människor, men jag är säker på att den påverkar.Blasé kanske är ett bättre ord än avtrubbad?

Jag är övertygad om att olikheterna hos pokerspelare är avsevärt mycket större än likheterna, avtrubbning, könstillhörighet och intresset för att spela kort till trots, och en av de bästa sakerna jag fått genom poker är möjligheten att träffa nya människor. Poekrvärlden är en fet jäkla palett av personligheter där ingen är den andra lik, oavsett om vi inbillar oss att pokerspelare är på ett visst sätt.

Såg att det bloggats om Lina Olofssons besök på en svensk gymnasieskola, och att bloggen sedan blivit lite promotad av en viss innelista på en svensk sajt. Jag tänker inte ge mig in i någon pajkastning, men vill klargöra vissa direkta felaktigheter som fanns i nämnda blogg. Det är nämligen så att jag är skurken bakom den så kallade PR-turne som Lina påståtts börja i Västerås.Sanningen är att det var precis tvärtom, att belysa riskerna med att spela, och de moraliska ställningstaganden man ställs inför.

Så här ligger det till: Min fru är lärare på en svensk gymnasieskola. I kursen ”Etik och moral” skulle man ha en paneldebatt på temat ”Får man göra vad som helst för att vinna?”, och bjuda in olika representanter för idrotter och spel. Frun var dock inte arrangör, men kollegor till henne.

Då poker oavsett vad vi tycker om det är spritt på de svenska skolorna ville ha man ha representant även för detta, och frågade mig om jag kände någon. Jag mailade ett tiotal olika personer och flera etablerade och namnkunniga pokerspelare tyckte syftet var lovvärt.Det var uttalat att man skulle prata om etik och moral, och det handlade inte om någon promotion av spelet öht.

Efter en viss överläggning blev det Lina som fick uppdraget (Stars var alltså inte inblandat på någon punkt). Hon kom dit, tillsammans med representanter för hockey, friidrott, fotboll, ridsport och bob, och man pratade cirka 1,5 timme där Linas effektiva taltid torde legat på 5-10 minuter. Hennes arbetsgivare nämndes NOLL gånger vid namn.

Jag vågar påstå att de delar av lärarkåren som var där, 60-70 närvarande elever samt de andra representanterna för idrotterna skriver under på att INGEN har fått en mer glamouriserad eller förskönande bild av poker efter den paneldebatten. Däremot kanske en något mer nyanserad.

Lina gjorde ett bra jobb med att belysa de moraliska problemen med att spela poker. Jag var där och såg hela debatten, och den bild som målas upp i bloggen känner ingen av de jag pratat med som också var närvarande igen. Jag skulle vilja att fler som spelar poker går ut i skolorna och berättar om baksidorna med att spela. Som med allt annat handlar det om att ha torrt på fötterna och att argumentera med fakta, och inte tro på allt som sägs.

Att påstå att det skulle vara en promotionturné för poker är dessutom kränkade mot den arrangerande skolan och personerna bakom.

I senaste bloggen listade jag vad som i mina ögon är det mest läsvärda som givits ut i fråga om pokerlitteratur. Då lovade jag också att återkomma med en sammanställning över the big no-no’s i samma kategori. Här är jag nu, och med mig har jag pokerböckernas shitlist. Fem titlar som inte bör läsas annat än som ren underhållning att skratta åt, och jag vågar till och med sticka ut hakan och påstå att en del av det som står i dessa böcker kan vara direkt skadligt att försöka applicera på ditt spel.

Nåväl, nu kör vi utan inbördes ordning:

Ken Warren:The Big Book of Poker

 Jag recenserade den här för Poker.se långt innan jag började jobba där. Istället för att uppfinna hjulet igen plockar jag ut ett stycke från recensionen som jag tycker sätter fingret på en del av problemet med det här undermåliga försöket att bidra till pokervetenskapen.

”Det finns så mycket negativt med den här boken att jag inte riktigt vet var jag ska börja. De rena felaktigheterna i råd och taktik är så klart värst, men det är i konkurrens med bland annat oförmågan att hitta rätt nivå. Tips och taktik blandas högt och lågt. Dessutom har Ken tendenser att presentera spelsjälvklarheter som om han klurat ut dem själv. Till exempel det faktum att det inte är utfallet på en enskild hand som avgör om ett spel är korrekt. I boken låter det som om pokeretablissemanget pre-Warren trott att vinnande händer vid showdown alltid är bra spelade, och förlorande dåliga.”

Lou Krieger: Pokerboken – spela för att vinna