Allt har ett slut, sägs det. I vissa fall stämmer det.

Aftonbladet har bestämt sig för att stänga ner hela sin pokersida. No more poker på Aftonbladet. Hade det här beskedet kommit imorgon hade man ju kunnat tro att det var ett aprilskämt, men icke.

Vi fick beskedet per mail igår utan vidare förklaring till varför.

Den här bloggen har funnits i en herrans massa år. Och vi är många som har skrivit. Själv har jag varit mindre aktiv de senaste åren, men minns guldåren då jag nästintill levde för den här bloggen och älskade utbytet jag fick med läsarna.

Tyvärr känns pokern inte lika het och aktuell idag som då, för 6-7 år sedan, när vi startade igång den här bloggen. Det får vi ytterligare bekräftat nu när Aftonbladet väljer att skrota all text om vad poker heter, alltså inte bara den här bloggen utan även sitt redaktionella material. Hela pokersajten avlivas.

Vi som skrivit här under åren vill tacka alla som har varit med på resan. Vi får ses på andra stopp än detta. Det här är från och med nu en död hållplats.

Tack och hej pokervänner!

Det är lätta att avfärda dem som ”osmarta”. Som idioter. Men det är helt enkelt fel.

Att vara spelberoende har ingenting med intelligens att göra. Snarare visar spelberoende personer upp ett sagolikt register när det gäller att skaffa fram pengar till sitt missbruk. Den samlade innovation där skulle antagligen komma på ett sätt att fixa till världshungern på någon vecka.

Det är samma sak med alkoholister. Att bli slav under buteljen har inte heller det något med intelligens att göra. Snarare har ju många av världens största författare, konstnärer, härförare och tänkare badat i sprit.
– Drivkraften i ett beroende handlar inte om att man är elak eller dum i huvet eller har dålig karaktär. Det handlar om att man inte har någon motståndskraft, säger Anki.

Hon har själv förskingrat över 5 miljoner av sin arbetsgivare för att spela. Varenda krona försvann i det stora svarta casinohålet.

Artikeln med Anki kan ni läsa här. Aftonbladet försöker kartlägga och granska ”kasinoboomen” i Sverige. Det svenska folket spelar bort 21 miljarder per år. Läs mer om det här. Trots att jag hört det mesta, sett det mesta, och arbetar mitt i det, så blir jag alltid förundrad över hur spelvärlden funkar.

Det är uppenbart att det är något som inte fungerar i dagens ”laglösa” spelmarknaden.

Spelbolagen hävdar ju att de har koll på sina spelare, att de sätter gränser. Hur kunde du då spela bort fem miljoner på tre år? 
– (skratt) Jag fick mejl från spelbolag under den här tiden. Ett bolag gratulerade mig till att jag var en av deras bästa och viktigaste kunder. De kunde släppa på min ”limit” om jag ville…

Det är lätt att säga att det är en fri värld. Och man kan inte hindra människor från att spela bort sina pengar, eller spelbolagen från att låta dem göra det. Men ska det alltid vara så enkelt?

Hur ger man motståndskraft till någon som saknar?

Vissa pokerspelare älskar handanalyser mer än spelet självt. De läser dem med samma inlevelse som en erotisk novell. De dreglar över ”Heros” checkraise på turn och fullkomligt exploderar när han bombar in det med 7-hög och får fold på river.

Själv har jag aldrig riktigt gått i spinn över en torftigt skriven handanalys. Men det finns givetvis undantag.  Grabbarna bakom ”Hand of the Week” gör det plötsligt kul att följa händer när de tar upp aktuella och gamla kända nävar för att dissekera.

Här finns hjältesynerna ala Kitai och Veldhuis…

Hjältefolderna…

De stora proffsen som vet när man ska göra om sitt höga par till bluff…

Superfisken Howard Lederer…

Misslyckade bluffar…

…och lyckade…

Om ni själva har en hand ni vill ha analyserad kan ni twittra till @2PokerGuys. GL med det.

Hoppas ni fick ert dagliga behov stillat.

Nordic Masters avgjordes i helgen. Jag hade inget med någon toppstrid att göra själv. Det kan ha varit det kallaste Main Event jag spelat i mitt liv faktiskt, och jag har varit kall många gånger…

Nådastöten kom när jag under första dagens sista nivå stoppade in mina sista marker med AQ, fick syn av en ungrare med A6, och fick se en sexa direkt i dörren. Turneringspoker  kan verkligen tära på en och just nu känns det inte ens lite jobbigt att inte åka till Vegas i sommar för första gången på många år. De 100 lax man brukar torska på WSOP räcker till många blöjor.

Men, mycket av prispengarna kom tillbaka till västkusten ändå. Av de få göteborgare som korsade landet för att spela var det hög procent ITM. Kan man dra några slutsatser av det kanske? Öis mot Allsvenskan?

Här hittar ni prislista med intervjuer från Main Event.

Två Göteborgare, Johan och Jimbo, landade topp 3. Och det var dessutom två av dem som jag spelar mycket cashgame mot. Så de var glada,  och jag är glad. Det finns inget bättre än att spela cashgame mot folk som klonkat mycket pengar i en turre. Då kommer vinst-tilten och biter dem!

Vad har ni för favorit-tilt? Vinst-tilten är den mest intressanta tycker jag. Till skillnad från bad beat-tilten eller tilten som kommer av ett personligt misstag, så grundar den sig i positiva känslor. Man får helt enkelt FÖR bra självförtroende och är inte rädd för att torska. Ett inköp är ju ändå bara en liten del av den stora turneringsklonken, så nog kan jag väl riva av en avancerad bluff här? Eller ta en marginell syn där? Det är en känsla av oövervinnerlighet som kommer över en. Hybris kan man också kalla det.

Självförtroende är också en känsla. Och för mycket känslor kan som sagt skapa trubbel vid ett pokerbord. Så förhoppningsvis har jag ett par intressanta veckor framför mig vid cashgameborden här hemma.

Om inte Johan och Jimbo läser den här bloggposten förstås och gör det kloka i att ta lite semester…

Det är bara veckor kvar tills mitt liv kommer att förändras i grundvalarna. Om allt går bra så blir jag pappa i april. Linjer som tidigare varit inristade med bläck har ändrats till blyerts, möjliga att sudda ut.

Allt är inte självklart längre. Som frågan: vad skulle du säga om ditt barn skulle vilja leva på poker?

Jag återkommer till det om och om igen. Svårigheten att faktiskt tjäna pengar på spel. Poker är unikt då man inte spelar mot en bank och därför kan ha oddsen på sin sida i en annan utsträckning, om du nu är duktig vill säga… Men ändå. ”It’s a hard way to make an easy leaving.”

Det har aldrig varit mer sant.

Det kommer inte längre gratis för någon. Även de bästa pokerspelarna i landet måste kämpa och lägga ner en otrolig volym för att kunna tjäna tillräckligt med pengar för att täcka allt man förlorar på att inte ha en stadig pensionsgrundande inkomst.

Jag skrev nyligen en krönika om de svarta riddarna i sagan om ringen. Den handlade bland annat om ”DavidDuzak”.

I mitt senaste avsnitt av Dybban flyttar in träffar jag David ”DavidDuzak” Gabrielsson. En av Sveriges bästa cashgamespelare. Det går verkligen ingen nöd på norrlänningen, men det är inget lyxliv bland Stockholms innekrogar som gäller. Han är snarare dedikerad uppgiften och lägger ner mer tid på pokern än vad han hade gjort på ett vanligt heltidsjobb.

– Jag trängs på 30 kvadrat med tjejen och spelar 200 timmar i månaden. Det är så det är att vara pokerspelare 2016.

Innan jag svarar mitt barn kommer jag ställa en motfråga.
– Är du lika bra som ”DavidDuzak”? Om inte finns det hundra andra jobb där du kan lägga ner mindre tid och ångest och dessutom veta att du får lön varje månad.

William Thorson, Ramzi Jelassi och Kristoffer ”Sumpas” Thorsson.

De senaste åren har några av våra mest kända spelare pensionerat sig från pokern. Just dessa tre valde den förfinade strategin att faktiskt sluta med pengar kvar på banken.

Andra har snarare tvingats sluta på grund av dålig likviditet i bankrullen, snarare än aktivt gjort ett val. Exempel på det är många.

Jag undrar hur många av dagens pokerproffs som kommer att livnära sig på poker om tio år? Vem kommer bli den nya Björin och spela poker på hög nivå tills pensionen? Och vem slutar inom något år?

Om jag får gissa så tänker en del pokerspelare inte alls på framtiden, utan lever i nuet. De spelar poker tills de inte längre kan tjäna tillräckligt med pengar eller gulat. Tjänat för mycket pengar så de inte längre känner ett behov av att spela. Eller helt enkelt tröttnat på livsstilen för nya utmaningar.

Min bloggkollega Erik spelade nyligen in en intressant podd med just nämnda Ramzi Jelassi om livet efter pokern.

Som pokerspelare kan man tyvärr tro att en drömvärld är standard. Man blir van vid att jobba när man vill. Resa när man vill. Och en del har även lyxen att kunna unna sig det där lilla extra när man vill. Unga spelare som aldrig har haft ett ”vanligt” kneg kan därför få svårt att anpassa sig till ett liv med stämpelklocka och fem veckors semester.

Jag vet ju själv hur minsta lilla ansträngning, som att betala en räkning eller vika tvätt, kan te sig som ett berg av arbete och nästan skapa psykisk stress.

Jag tror tyvärr att en del är skadade för livet med tron att de aldrig kommer att behöva anpassa sig till samhället. Andra, likt Ramzi, har lyckats gå från en värld till en annan utan några större bekymmer.

Var pokern är om tio år vet vi inte. Så ingen bör ta livet som pokerspelare för givet.

Inget mustaschvax i världen kan hjälpa honom, men det skiter han högaktningsfullt i. Han är ändå världens läskigaste människa i moppemusch. Mustapha Kanit.

Vad som rör sig i hans huvud vet jag inte. Det känns som jag precis har lärt mig multiplikationstabellen utantill, medan han räknar ut meningen med livet genom derivata.

Ibland spelar det liksom ingen roll att man spelar en hand helt rätt. Motståndaren äger din själ och tar dina marker ändå. Det fick herr Bertilsson erfara vid finalbordet i Highroller 25k i EPT Dublin.

Här kan ni se vad jag pratar om.

Hur många i världen tar den här linjen på ett stort finalbord? Hur många kan bära upp en mustasch på detta sätt? Efter den här handen började jag nästan tycka att den är vacker.

Jag fortsätter med nio gånger nio och googlar ”meningen med livet” när jag vill krydda till det…

”Att vara sig själv.”

Ett vanligt, men värdelöst uttryck. Vad betyder det?

Om man inte är schizofren eller en prisbelönt skådespelare, som jobbat in sin roll lite väl hårt, så är det ju nästan omöjligt att vara någon annan. Det är svårt att inte vara sig själv. Så när någon får beröm för ”att vara sig själv” så säger det inget annat än…ja, det säger ingenting.

Återvinning är populärt idag. Då jag själv slänger allt skräp i samma soppåse så har jag försökt ta lite revansch och återvunnit detta uttryck till något som jag faktiskt kan använda vid pokerborden.

Att vara sig själv betyder i min värld att man är bekväm. Jag går nästan aldrig i kostym. Jag är fortfarande jag, även när min pung stramas upp i ett par brallor i pressveck, men jag är inte särskilt bekväm.

Och att känna sig bekväm är A och O i poker. Då handlar det inte främst om tighta brallor eller ej, utan om storlek på inköp, blindsnivå och vilka dina motståndare är.

Jag märker själv när jag kliver upp i cashgame-nivåer på nätet att jag inte spelar mitt bästa spel. Jag förlitar mig mer på att träffa bra än att spela bra. Och jag försöker hålla ner potterna i lägen där jag borde göra tvärtom. Det beror till hundra procent på att jag inte känner mig bekväm.

Det kan faktiskt vara bra att fråga sig själv vem man är ibland. Är du den som känner dig obekväm, eller får du andra att känna sig obekväma?

Vid pokerbordet är det en helt avgörande fråga.

Möter du bättre spelare än dig själv så kör de ut dig i en eka på öppet hav, slänger i väg årorna och tar en helikopter därifrån. De får dig att inte ha en aning om vilket håll du ska plaska åt. Ska du hoppa i vattnet och simma? Hoppas på att någon färja hittar och räddar dig? Du har ingen aning. Du får chansa.

Du är minst sagt obekväm.

Det har alltid funnits något sjukt i poker där man ska spela så högt som möjligt mot bästa möjliga motstånd. För att ”utvecklas” säger en del. ”Testa sina gränser” säger andra.

För många kostar det allt man har att testa gränserna. Själv har jag kommit underfund med att jag är en enkel man. Jag behöver inte bli bäst så länge jag har det bra. Den insikten har faktiskt ökat min winrate.

Och vill man nu bli bäst så behöver man ju inte bli bäst över en natt. Det är dessutom omöjligt. Skynda långsamt. Feel the power.

Jag är av den åsikten att det viktigaste som pokerspelare är att hitta spelen där du sitter i helikoptern, inte ekan. För man är alltid sig själv i en helikopter. Där har du en bra utsikt som passar dig, vare sig det är över Mariannelund eller Macau…

Ursäkta. För första gången i världshistorien skriver jag två inlägg samma dag. Det kommer inte bli någon vana…

Det var bara något jag var tvungen att få ur mig när jag läste artikeln om Robin Ylitalo på AB där de beskriver ”hans timlön på 181 000kr” efter att han vunnit en stor turnering på nätet.

Själv spelade jag cash game på CC förra veckan och vann 20k i en enda pott. Den tog inte mer än fyra minuter, vilket ger mig en timlön på galna 300 000 kronor! Jag är total världsklass.

Det är väl ungefär som att säga att en symaskinsförsäljare, som går runt och knackar dörr på provision, har en fantastisk timlön om man bara räknar in den timma han lyckades sälja fyra symaskiner till samma tant. Men inte räknar med att han gått runt till 45 hushåll innan det utan att sälja en enda…

Livet som pokerproffs kan tyckas enkelt om man läser rubrikerna. Det är sällan man läser om ångesten där. Robin förklarade själv för mig efter sin färska miljonvinst:
– Det är lustigt med turneringspoker hur det funkar för psyket. Man går kallt länge och tror man är för dålig. Sen helt plötsligt  vinner man en turboturre där man bara turat och så tror man att man är bäst i världen igen.

Det är få sysselsättningar där psyket lever en sådan bergochdalbana. Ena månaden förlorar man på att jobba. Och andra drar man in 181 000 i timmen.

Det gäller bara att ha råd och ork att fortsätta knacka dörr till den köpglada tanten öppnar och är sugen på symaskiner. Dessutom måste du ständigt uppdatera dig på de nya modellerna och öva på ditt säljmanus. För varje kund krävs ett unikt bemötande. Men för de flesta öppnar aldrig den rätta tanten ändå…

Jag torskade 15k i en enda pott på nätet i helgen. Fick in det med nötfärg mot toppset på turn. Rivern parade. Handen tog bara en minut att spela. Vilket gör att jag förlorade 900 000kr i timmen. Jag blöder värre än Viktor Blom under sina värsta svackor.

Det är tufft där ute när vindarna vänder. Idag blir det ärtsoppa och rester till lunch och middag…

My name is Bond. James Bond.

Aldrig förr har någon haft det så enkelt vid ett pokerbord som agent 007. Och är det nu han visar sitt rätta ansikte? Han drar sig inte för att slowrolla till månen och tillbaka i en 150$ miljoners-pott. Uppklädd till tänderna, men utan vett och etikett, är vår Bond.

Jag hittade en analys av en av pokervärldens mest kända film-potter. Rätt roande när Le Chiffre spelar med hjärnan kvar hemma i sin Dry Martini. De där stenhårda blickarna hjälper föga om det som finns bakom ögonen består av luft. (Till Le Chiffres försvar är han knappast ensam vid pokerborden om att ha lite för hög tro på sin egen kapacitet och framstå som lite tuffare, lite klipskare, än vad fallet faktiskt är. Det ligger liksom i pokerspelares DNA.)

Hade jag lagt någon miljard på att spela in en film som ska innehålla pokerspel så hade jag kanske tagit hjälp av någon som faktiskt kan…ja…poker. Men det är väl bara jag…