Han slet upp dörrarna från Rio och stormade ut med ett glädjetjut.

Det finns regniga augustidagar då man inte känner för att sitta och grinda. Man känner inte för så mycket annat heller för den delen. Bara känna ledighet.

Och glo på alla fantastiska idrottsmän/kvinnor som ägnar timmar, dagar, veckor och år på att bli bra på en idrott där ingen normal människa ens känner till reglerna. Allt för ett ögonblick i ljuset. Ett ögonblick som förmodligen inte blir mer än just ett blink. Ett öga som knappt hinner öppnas innan det stängs igen. Och där står någon med alla tusentals träningstimmar och tänker: 

– Skit också. Fyra år kvar till nästa chans. 

Ett sånt psyke kan inte köpas för pengar. Jag bugar i vördnad, särskilt åt dem som misslyckas men fortsätter kämpa i det tysta. 

Fann dock ett komplement till grekisk romersk brottning i går. Finalbordet i The Big One For One Drop har kommit ut på Youtube. Här bjuds på över fem timmars pokerunderhållning. 

Trots att det är det dyraste och ett av de mest prestigefulla finalbord som spelats betyder inte det att det innehåller den bästa pokern. Vissa av spelen som görs skulle lika gärna kunna utspelas hemma vid Valteregos köksbord eller på finalbordet i vilken 500-kronors turre på CC som helst. 

Trickett är i mitt tycke i en klass för sig på detta bord, även om Esfandiari gör det bra. Resten känns som statister. Baldwin och Yong visar upp ett register som får mig att må bra och dåligt på samma gång. Det är roligare att kolla på poker när alla inte spelar som ”man ska”. 

Eller vad tycker ni själva om det dyraste finalbord som har spelats i pokerns historia? Kan ni se likheterna och de gigantiska kontrasterna med våra idrottare i OS? 

Även jag har ju tagit en ”lill-Jens” från bloggen. Att ta ett steg tillbaka är bra och nyttigt ibland. Under tiden har jag passat på att skriva om lite annat än bara poker. Som barndom och missbruk. Men nu ser jag fram emot en, förhoppningsvis, spännande höst. Leve den!

I svallvågorna av 50/50 Pokers fall är det värt att funderar vidare. Hur bör man tänka som pokerspelare?

Höga insättningsbonusar och rakebackdealar är kanske inte det man ska leta efter? Och om man ändå gör det så bör man nog tänka lite logiskt innan. Fundera ut någon slags riskkalkyl.

Får man en rakebackdeal som är 30-40 procent bättre än normalt är det nog lämpligt att veta om att det också kan innebära en risk. Sådana dealer är ofta inte ok, och aktören som erbjudit den är säkerligen liten och mindre pålitlig. 

Det går att jämföra med bankränta. Om du får erbjudande om dubbel ränta på en liten familjeägd bank i Minsk. Sätter du in stålar där då? Om du gör det så är du säkerligen medveten om att du tar en risk i utbyte mot bättre avkastning. 

Och det samma gäller dessa pokersajter. De som haft en rakebackdeal på upp mot 60-70 procent på 50/50 har tagit en risk. Förhoppningsvis en medveten risk. 

De som har grindat med en sådan deal har under en tid tjänat mer pengar i utbyte mot risken. Och nu sket det sig. En del kanske har tjänat på dealen ändå, trots en rulle som gick förlorad?

Så det är bara att välja sida. Värdera risken kontra vinsten. Det är den bistra värld vi lever i som pokerspelare då vi har valt att husera i en bransch som är långt i från pålitlig i alla lägen.

En annan intressant diskussion är LGA. ”Lotteries and Gaming Authority” som ger ut spellicenser på Malta. På deras hemsida kan man läsa att deras mål och vision är:

”To regulate competently the various sectors of the lotteries and gaming industry that fall under the Authority by ensuring gaming is fair and transparent to the players, preventing crime, corruption and money laundering and by protecting minor and vulnerable players.”

De spelbolag som får en licens av LGA får en fin utmärkelse som de stoltserar med på sina hemsidor. Frågan är vad dessa licenser är värda när oseriösa aktörer (50/50 är bara en i mängden) lyckas få dem?

Det skulle vara intressant om Jens eller Dan, som båda representerar sajter med en licens från LGA, vill förklara vad denna licens egentligen betyder? Om den står för någonslags kvalitetskontroll och vad man måste prestera för att få en?

Det skulle även vara av värde att höra deras tips på hur man som spelare ska hitta spelsajter att känna sig trygg med. Vilka faktorer ska man titta på? Finns det några varningssingnaler, några rödljus man bör stanna upp vid innan man öppnar ett nytt spelkonto och stoppar in pengar?

Kan man lita på att LGA har någon koll överhuvdudtaget? Vad används för kontrollorgan?

Hur som helst är det tämligen uppenbart att dessa kontrollorgan, om de nu finns, misslyckas upprätthålla LGA:s mål och visioner. Som att motverka brott och korruption och skydda spelarna. Det är bevisat om och om igen…

Natten var sen och jag var nybustad från en turnering. Trött och något tiltad hade jag tagit mig ett par rom & cola som tröst innan jag vandrade hem mot rummet på Planet Hollywood. För att ta sig till rummet var man dock först tvungen att hitta hissen. Och för att hitta hissen måste man ta sig förbi pokerrummet…

Trots att det var flera faktorer som talade emot spel så var det något som drog i mig när jag med släpande steg betraktade pokerborden. Jag övertalade mig själv med det självklara argumentet att jag hade åkt över halva jordklotet för att spela poker – inte sova.

Så jag satte mig ner. Och det var då jag såg honom för första gången. Chico.

Rakad skalle, snörpt mun, glittrande, koncentrerade ögon. Den kraftiga hakan, med ett knappt märkbart underbett, riktad uppåt. Som en givakt. Den utstrålade stolthet.

Jag har aldrig sett någon deala så snabbt som Chico. Korten flög som stridsflygplan över bordet. Med perfekta landningar varje gång. Hade det varit en charterresa hade resenärerna fått klappa händerna tills handflatorna domnade bort. 

Och som han blandade. En blinkning senare var korten åter i spel.

Markerna. När Chico räknade upp ett bet var det som att se en maskin. Och när given var slut låg chipsen hos vinnaren på en mikrosekund. Sen rafsade han ihop korten. Ett ögonblick senare. I luften igen.

Det var första gången i mitt liv jag blev förstummad av en dealer. Jag har blivit imponerad av många, men Chico fick mig att glömma bort spelet. Till slut satt jag bara och stirrade. På den där stolta hakan. Stridsflgplanen som borrade sig fram. De perfekta landningarna.

Äntligen kunde jag faktiskt se en fördel med det amerikanska drickssystemet. Perfektion är värt en extra slant. Då är det skönt att kunna ge sin uppskattning. Jag minns inte alls hur den där sessionen slutade ekonomiskt. Men jag kommer aldrig glömma den medelålders mexikanen.

Efter det försökte jag alltid sätta mig på hans bord när det var dags för spel på Planet Hollywood.

Att se någon utöva sitt yrke med sådan stolthet och fulländning är något genuint vackert. Om gud var dealer så skulle han heta Chico. 

Edit: För övrigt kom jag hem till Göteborg i går. Här är min sista Vegas-krönika för denna gång.

Hur ser ett ansvar ut? Och när bör man ta det?

Jag betalar mina räkningar varje månad. Ibland någon dag för sent av ren slapphet, med en och annan påminnelseavgift som straff. Men jag försöker ändå ta mitt ansvar. Göra det som krävs av mig, det folk förväntar sig att jag ska klara av. Betala mina räkningar, inte tumma på moraliska värderingar och vara en hyfsat hygglig prick.

Men ibland undrar jag om det räcker. Borde man inte försöka lite mer? Bjuda på något mer än den här basic-bagen? Kanske borde man göra något mer för omvärlden än att vara nöjd med att man lyckas ta hand om sig själv?

Samtidigt. Det går alltid att skylla på något för att slippa. Mycket på jobbet. Trött. Ont någonstans. Regn. Ingen lust. Dåligt humör. Det finns ju en dag i morgon också. Fixar det då.

Tyvärr tvingas jag inse att jag aldrig kommer bli någon frälsningssoldat. Aldrig någon Moder Theresa. Likt de flesta svenskar är jag alldeles för självupptagen för det. Så jag kommer heller aldrig att kunna begära av någon annan att offra något jag själv inte offrar.

Men jag kan tycka att han/hon ska betala sina räkningar, inte tumma på moraliska värderingar och vara en hyfsat trevlig prick. Klara av basic-bagen. Därför stör det mig när människor inte gör det. Jag tänker på konkursande 50/50 igen. Ett ämne som kommit upp flera gånger här i Vegas då jag av naturliga skäl träffat mängder av pokerspelare som på ett eller annat sätt berörts av det inträffade.

Vem har ansvaret för denna härskna fisksoppa?

Vi vet inte riktigt vem som har lurat vem. Vem som har förskansat spelarnas pengar och fuskat med bokföringen. Men vi vet ju vilka som har varit en del av 50/50.

Ur min synvinkel är det många av dessa, främst syftar jag på spelarna i teamet, som är trevliga och i grunden bra människor. Människor som hävdar att de också blivit lurade. Men varför säger de ingenting då? Varför står de inte upp och berättar vad de vet i stället för att försvinna ut i periferin och låtsas som om ingenting har hänt? Som om allt bara var en ond dröm.

Kan det vara trötthet, dåligt humör, regn?

Även om man själv har blivit lurad, har man ändå inte ett ansvar om man tidigare lockat spelare till 50/50 genom sitt goda rykte och namn?

Eller går detta utanför basic-bagen?

Jag kunde själv ha varit en del av ett pokerbolag som scammat spelare. Jag är av den godtrogna sorten och hade säkerligen varit lätt att lura i både det ena och det andra. Men om det nu (gud förbjude) varit fallet hoppas jag för min själ att jag tagit bladet från munnen och snackat ut om det – i detalj förklarat min version av det inträffade. Och på så sätt tagit mitt ansvar mot de spelare som jag lockat till sidan för att i slutändan förlora sina pengar. 

Eller vad är ett ansvar? Och när bör man ta det?

Det är, som vanligt, inte de miserabla människornas elakheter utan de goda människornas tystnad som är det farligaste. Tystnaden är inte alltid vacker och rofylld.

Jag slutade raila Jonatan Hellman runt 01.00-snåret. Även om han inte längre var med i toppen så kändes det som han enkelt skulle klara av den sista halvtimman på dag 6.

Jag klev därför ut från Amazon Room för att återvända nästa dag. Men det blev ingen nästa dag – i alla fall inte för Hellman i Main Event. I lilla blind stoppade han sina 25bb med AJ mot en ensam big blind. Robert Salaburu blixtsynade dock med AQ. En standardhand. Det fanns inte mycket att göra helt enkelt. I en blindsfight med de stackarna åker pengarna in.

Det känns lite tomt att inte få vara med och heja längre. Det har varit grymt spännande och jag tackar Jonatan för resan. Och han verkar ändå nöjd med sin 28:e plats och tvåhundratrettiotusendollarnånting. Vilket han självklart också ska vara.

I efterhand kommer jag dock främst minnas denna unga man som en trevlig och öppen bekantskap, inte en stabil pokerhaj. För att inte tala om hans suveräna imitationer på kända svenska pokerspelare. Hans Glimne-imitation är världsklass! Även Lennaard-imitationen fick mig att skratta så jag fick träningsverk i magmusklerna.

Mer humor och prestigelösa pokerspelare åt folket!

Efter första dagen tänkte man. Kul. Men första dagen betyder inte mycket. Efter andra dagen. Se där. Men det är ju så himla långt kvar. Efter tredje dagen. Hm, killen har riktigt flyt. Fjärde dagen. Herregud, vad händer? Femte dagen. Nu är det allvar. Nu är han med på allvar!

Man har ju hela trott att det ska komma ett bakslag snart. Det måste det ju göra. För inte går det att hålla sig kvar i den absoluta chip-toppen under ett helt WSOP Main Event? Men det är precis vad Jonatan Hellman har gjort. Som sämst har han varit topp 18:e efter en dag.

Inför dag 6 som börjar just i detta nu hittar vi vårt svenska hopp på en fjärde plats. Han har 4,7 miljoner marker, mer än dubbla average. Det är 97 spelare kvar. Och nu kan precis vad som helst hända.

Jag vet en som kommer åka ut till Rio och agera fanclub. Moi. Ett mycket bättre söndagsnöje går nog inte att tänka sig. Ni där hemma har självklart chansen att följa med ni också. Så väl poker.se och Pokermagazine har liveuppdateringar från plats. Och vill man ha en bra överblick över alla kvarvarande spelares chipcounts kan man kika in på WSOP:s egna hemsida.

När man pratar och tittar på unge Hellman så verkar han dock hur lugn som helst. Han verkar inte riktigt fatta vad han håller på att ställa till med. Han tittar inte efter nästa steg i utbetalningslistan. I stället lägger han allt det åt sidan och spelar precis som om det vore vilken turnering som helst. 

Jag tror att det är en viktig nyckel till framgång.

Nu gäller det! Låt oss vara överraskade efter dag 6 också.

– Man vet att man gått långt när man inte längre behöver stå i kö till toaletten under pauserna, sa Jonatan Hellman där vi gick mot en välförtjänt kvällsöl efter dag 4 i WSOP Main Event.

6598 spelare har blivit 282. Men det  är inte nog med att han slipper kön till pissoaren. Hellman har inte bara gått långt. Han är med i den absoluta toppen. Med 2 216 000 i stapeln ligger han på en andra plats i hela turneringen. När hände det en svensk senast?

Jonatan Hellman, som i WSOP:s egna chipcount går under namnet Erik, är nöjd med stacken.

Förstapriset är 8,5 miljoner dollar. Jag kunde inte låta bli att fråga hur mycket Jonatan skulle sälja sin plats för om han nu kunde. Även om han ligger tvåa är han ju ännu ”bara” garanterad 38 000 dollar. Och väldigt mycket kan hända med 282 spelare kvar. Fick han en halv miljon dollar skulle han börja fundera på det i alla fall. Men då skulle han ändå vilja spela klart turneringen utan att kunna vinna mer…

Hur mycket skulle ni sålt platsen för?

Även Christopher Andler hade en bra dag 4 och gick upp till drygt 1,1 miljon. En bra bit över medelstacken på 600-700k. Den tredje svensken som hänger kvar är Metin Antar på 334k. Än lever hoppet alltså!

Här hittar ni hela den aktuella chipcounten.

När han glider in i sin specialsydda kostym med en röd blomma i kavajslaget och sätter sig vd 1/2-borden på Golden Nugget så presenterar han sig som ”The Duke of Freemont Street”. Sen växlar han in för 5000 dollar när resten av spelarna har ett par hundringar framför sig. På Golden Nugget finns det inget maxinköp.

Hogge lyckades till och med få hans visitkort. ”Soldier of fortune, have gun, will travel” står det.

När denna excentriska guldhandlarmiljonär, med en mustasch trimmad till perfektion, sätter sig tror man att det ska bli action. För han är talför och underhållande.

Men under den timma han satt på samma bord som Hogge spelade han en hand. The Duke of Freemont Street höjde då upp, blev omslagen och foldade 77 face up. Snart tog han sina markerstaplar och sedelbuntar och drog vidare med den vita hatten.

Var kommer dessa människor i från? Varför är de inte fler?

En bit från The Duke och Nugget har den tredje dagen av WSOP Main Event spelats klart. Sex svenskar är kvar. De är Anton Wigg, Christopher Andler, Metin Antar, Matthias Nilsson och Ferit Gabriellson. Och framför allt Jonatan Hellman, en 23:åring från Göteborg.

Han har en magnifik markerstapel på 746 000 och  ligger på en sammanlagd 14:e plats, av de 720 kvarvarande, med absolut toppkänning. Det är roligt när nya svenska pokerspelare visar framfötterna. Blev så till mig att jag var tvungen att skriva en krönika.

Vill ni veta mer om Hellman finns han med i en intervju i senaste avsnittet av Pokerstudion.

Klockan har passerat 03.00 här i Vegas och jag ska lägga mig. Mitt mål är att drömma fram ett smeknamn som slår The Duke of Freemont Street. Dybban känns rätt kallt i sammanhanget. Kommer jag inte på något får jag göra som Jarne – köpa en vit hatt.

Imorgon spelas Main Event ner till pengarna. 666 spelare kommer bli djävulskt glada…

De stora stjärnorna får mycket uppmärksamhet här på WSOP. De filmas, intervjuas och får skriva autografer. Vissa av stjärnorna är just stjärnor, andra håller krampaktigt fast i gamla meriter och är i dag inte bättre på poker än medelspelaren.

Visst är det en viss känsla att stå i pissoaren bredvid Scotty Nguyen som flätar håret, glo på Daniel Negranu när han äter sallad eller sitta vid samma pokerbord som Viktor Blom. Att alla kända namn är här och spelar Main Event ger en extra krydda till tävlingen.

Men det är inte den viktigaste kryddan.

Det är alla ”vanliga” människor som tar sig från jordens alla hörn för att spela en pokerturnering som kostar månadslöner. Vissa är rika, en del har kvalat, andra har sparat. I vilket fall som helst lever de nu samma dröm – att spela världens största pokerturnering. VM i poker.

Som svenska Christopher ”Kricke” Norgren.

– Jag tänkte, en gång i livet. Det är bara en så häftig grej! sa han till mig i ett tillstånd av obegränsad eufori när jag påminde om att han precis betalat en sjuk summa för att spela en pokerturnering.

Kricke är en duktig pokerspelare. Men det är inget han livnär sig på. Ändå: känslan av att åka till Vegas och köpa in sig i Main Event. Obeskrivlig.

Pengarna på bordet. De som skulle räcka till en hyfsad bil. Eller ett års hyror. I stället, en enda pokerturnering.

Kricke något dämpad efter att ha förlorat med sin QQ.

Det blev, tyvärr, bara en dags spel för Kricke. Korten föll inte hans väg. Flytet infann sig inte. Just där, just då, kändes det säkert för jäkligt.

Men om 15 år. Vad minns Kricke då? Antagligen att han gjorde det. Han bara gjorde det. En gång i livet! Spelade VM i poker i Las Vegas. 10 000 dollar är mycket pengar. Men hur värderar man minnen för livet. Hur sätter man ett pris på känslor?

– Jag tänkte, en gång i livet!

Jag tror han kommer att tänka det samma om 10, 15, 20 och 25 år. Ett års hyror känns inte lika sexigt. Har man pengar och har råd – varför inte betala för känslan? Leva i drömmen ett tag.

I kontrast till alla stjärnintervjuer får ni här träffa ”Hogge” och ”Jarne” som intervjuades av Erik ”Valterego” Rosenberg. En intervju som faktiskt säger något om varför vi , ibland med överdriven entusiasm, snackar upp Vegas som himlen på jorden. De två beskriver med röst och gester hur det faktiskt är att möta Vegas för första gången. Alla intrycken.

Det är pokerspelare som Hogge, Jarne och Kricke som gör pokerborden i Vegas till vad de är. Det är de vanliga pokerentusiasterna som är hela grundplåten för att WSOP ska lyckas. Utan folkfesten är proffsen med de fina namnen ingenting. En krydda utan maträtt.

Edit:: De som vill ha mer klipp, intervjuer och uppdaterngar från Vegas och Main Event missar givetvis inte Pokerstudion som är på plats och släpper ett nytt avsnitt varannan dag.. Här hittar ni alla avsnitten. Och de som vill ha fler bilder och text om min personliga tillvaro hittar som vanligt det på ännu en blogg.