Här har ni två goa gubbar. Han till vänster heter Per-Anders, men kallas för Jarne, och kommer från Borås. Det är vinnaren av Dybbans drömresa.

Fredrik ”Hogge” Götesson till höger har haft den goda smaken att bli kompis med rätt pokerspelare. Jarne valde nämligen att bjuda med honom på resan, trots att de egentligen bara träffats fyra gånger. Alla gånger vid pokerbordet. Ett bevis på att poker förbrödrar och är så mycket mer än bara ett spel.

Nu har gubbarna med hatt äntligen kommit hit. De bor på Palazzo och har det nog inte helt tokigt. Första dagen jag visade dem runt på strippen hade de ögon stora som tefat.

– Allt är så mycket större än vad man trodde, sa Jarne med darr på rösten. 

Vid pokerborden har de dock inte låtit sig förbluffas. Hogge cashade i sin första turre på Rio. En deepstack med över 1500 spelare. Och Jarne krossar 1/2-borden runt om i stan med hjälp av sin förädiskt snälla uppsyn.

I dagarna väntar en helikopterfärd till Grand Canyon, showen KA på MGM, god middag och fler pokertimmar. Jag har haft jobbigare uppdrag än att hänga med dessa gladlynta homies.

Känslan av att inte ha lyckats casha i en enda turre här har förmildrats avsevärt sen de kom hit. När jag ser deras glittrande ögon och genuina glädje över att vara här, vare sig de vinner i pokern eller inte, så inser man ett och annat.

De pokerspelare som har råd och möjligheten att åka och spela dyra pokerturrar runt hela klotet borde tänka både en och två extra gånger innan de öppnar munnen och klagar. Om det så är på sju raka badbeats eller dålig utsikt på rummet så borde det vara på gränsen till straffbart att tycka synd om sig själv i ett sånt läge. Även i dessa ”svåra” stunder är vi antagligen ändå bland topp-1-procent i världen när det gäller tur i livets lyckohjul…

Jag träffade på en gammal svensk man i dag. Han har bott här i Vegas i 22 år. Säljer tavlor. När han fick höra talas om att vi var pokerspelare skrattade han lite för sig själv och sa:

– Det är en dyr sport. Själv har jag och min fru lärt oss en sak här i Vegas . Kom inte i närheten av några spel. Låt turisterna spela, men kom inte i närheten själv!

Man kan ju inte annat än respektera en äldre mans visdomsord. Men ändå: känslan av att ingen förstår oss pokerspelare. Som om vi vore speltorskar och idioter. Opålitliga slapptaskar som riskerar pengar på ett olustigt sätt.

Det stämmer väl inte? Vi har väl kontroll på stålarna. Ingen lurar oss och vi vet precis vad vi gör. Särskilt om man spelar på nätet. Det är som att ha pengar på bank. I alla fall om man håller sig till svenska sajter – då kan väl inget gå fel?

Fast ändå gör det ju det ibland. 50/50 Poker ligger i skiten enligt sin egen hemsida. 

”Rörelsekostnaderna i 5050 Poker Ltd har under en längre tid överskridit intäkterna, vilket har resulterat i att spelarnas tillgodohavanden har använts i driften av bolaget.”

Det har alltså fungerat ungefär som med Full Tilt vad jag förstår. Spelarnas pengar har använts av bolaget till lite av varje. Vidare skriver 50/50:

”Det har nu framkommit att förlusterna i 5050 Poker Ltd. har ackumulerats under en längre tid (mer än ett år). Anledningen till att detta har undgått upptäckt är att direkt felaktig information om spelarnas tillgodohavanden och bolagets tillgångar har rapporterats till både styrelsen och lotterimyndigheten (LGA). Kravet på bankgaranti från LGA kan inte mötas från bolaget, då tillräckliga tillgångar saknas, vilket gör att 5050 Poker Holding AB inte har något annat val än att likvidera sitt dotterbolag 5050 Poker Ltd.

Detta innebär med största sannolikhet att de tillgångar som finns i bolaget kommer att betalas tillbaka till spelarna proportionerligt. Även om det inte finns exakta siffror att tillgå i nuläget, så finns det ingen anledning att tro att mer än 15% av spelarnas tillgodohavanden kommer att kunna betalas tillbaka.

Det är oklart hur detta har kunnat undgå revisorerna för både 5050 Poker Ltd. och revisorerna för 5050 Poker Holding AB, som reviderat bokslutet för 2011.”

Spelarna kan alltså inte räkna med att få några större summor återbetalda. Och jag tänker direkt på den gamla mannen.

– Kom inte i närheten av spel…

50/50 skyller förfallet på Microgaming som bötfält och även omöjliggjort bolagets arbete på andra sätt, enligt egen utsago för att de har haft för många vinnande spelare. Nu är det även revisorernas fel som inte haft koll.

Utan att gå till personangrepp låter det aningen ynkligt att inte våga stå för ett enda eget misstag. Allt är någon annans fel.

Även om de blivit orättvist behandlade borde de rimligtvis ha gjort något (kanske något litet?) snedsteg på vägen för att den här situationen skulle kunna uppstå. Att helt skylla i från sig i stället för att stå för i alla fall någon brist inger inget förtroende. 

Att 50/50 hade för många vinnande spelare berodde antagligen på att de gav ut en rakeback långt över de satta reglerna. Andra bolag har fått samma varningar för att de gett för hög rakeback (över 30%) till spelare men har också backat och tagit tillbaka dessa deals då Microgaming hotade med represalier. 50/50 gjorde inte det. Det skulle kosta dem för mycket, för många spelare skulle lämna, så de chansade på att hoten från Microgaming var tomma. Det var de inte.

Huruvida 50/50 blivit orättvist behandlade av Microgaming vet jag inte. Kanske är 50/50 martyrer. Jag VET inte. Om inga misstag har begåtts är jag den första att be om ursäkt för denna blogg. Men vore det inte mer orimligt än rimligt om ”orättvist behandlade”  är hela sanningen?

Det är tråkigt. Det är inget bra. Inte för pokern. Och framför allt inte för spelarna som torskar stålar.

Själv har jag alltid varit naiv och blåögd. ”Vad kan hända liksom?” frågar jag mig själv. Så jag har förståelse för de spelare som litade på att allt fungerade korrekt.

Jag älskar poker. Och känner ibland hur jag blir genuint irriterad på folk som snackar skit om spelet och branschen. De hävdar att det är skadligt, tror sig veta att alla förlorar och att det drar till sig människor som försöker lura dig.

I bland känns det dock lite motigt att försvara sig. Särskilt vissa dagar. 

Det gråa håret lite på sned. Ögonen som vill rädda mig, tala om för mig att poker är farligt. För en sekund vill jag nästan tro honom. Men jag är alldeles för naiv för det…

Edit: Det tar ofta emot att skriva om tråkiga saker som det här. De som även tycker att det är tråkigt att läsa kan som kontrast hitta mer uppiggande Vegas-betraktelser och bilder här.

Just nu pratas det mest om en sak i pokerkretsarna här i Vegas. Big One for One Drop. Den sjukaste pokerturnering i mannaminne har precis startat i gång.

Som alla andra vanligt levande människor som försöker spara in två kronor på mjölken eller svär över att taxinotan blev fyra dollar över det normala är jag i grunden chockad över arrangemanget. Att lägga en miljon dollar på en pokerturnering är bortom det sunda och är svårt att fullt ta in.

Till en början kände jag nästan äckel inför hela grejen.

Men. Som alltid kan man rädda upp saker genom att kalla det välgörenhet. Att alla deltagare (48 stycken) skänker tre, fyra svenska årslöner till ett behjärtansvärt projekt som ger rent vatten till de som behöver är bra.

Och. Här i Vegas där allt onormalt blir normalt känns det inte heller konstigt att ett gäng överförmögna affärsmän och råbarkade proffs är villiga att hosta upp den där miljonen. Jag kan till och med förstå att många proffs har skramlat ihop till inträdet då alla rika amatörer höjer värdet avsevärt. Det visar dock hur abnorm denna highstakes-pokervärld faktiskt är.

Som jag brukar fråga:

Du, en vanlig Svensson, har vunnit en mirakulös chans att spela ett superhighstakes-parti. Spelbolaget som givit dig chansen har gett dig en miljon kronor att starta med. Du får behålla all vinst över miljonen, men måste spela spelet i minst fem timmar innan du får casha ut. Du har flyt som en fyrklöver och träffar varenda flopp. Efter fem timmar har du åtta miljoner framför dig . I sista handen innan du kan kliva av och säkra din framtid får du AA och höjer upp. Alla lägger sig till bigblind som helt sonlika går all in. Han täcker dig. Då han är galen och god för en miljard visar han sin hand: 88.

Synar du för att dubbla eller tar du det säkra före det osäkra, muckar handen, och tar ut dina miljoner?

Själv kommer jag att mucka hundra gånger av hundra då skillnaden mellan tio miljoner och noll är så mycket större än tio och tjugo. Jag är helt enkelt inte tillräckligt mycket gambler. Och det är väl därför jag från början äcklades av One Drop.

Alla överrika affärsmän gör väl dock vad de vill med sina pengar. För en del smärtar det lika mycket i plånboken att hosta upp en miljon dollar på en turre som för oss att köpa en trisslott.

Den som vinner skriver också in sig i historieböckerna. 48 spelare tävlar om förstapriset på 18 miljoner dollar. En turneringsvinst räcker för att toppa all-time money-list över turneringsvinster.

Det är nästan så jag hoppas att det blir någon gammal japansk hotellägare som vinner. Så man en gång för alla kan förstå att de här listorna inte betyder jota…

Nu: mot Rio. Måste se skådespelet. Hur hanterar proffsen ett sånt här inköp? Klarar de av att spela normalt? För det kommer utan tvekan killar som mångmiljardären Guy Laliberté att kunna göra. För honom är en miljon en piss i Mississippi. Det lär det inte var för pokerspelarna. De flesta har skrapat ihop stejk av andra spelare och investerare och har stora förväntningar på sig. Vågar de då ta marginella syner all in? Vågar de lita på sina reads? Jag tror inköpet kommer att gagna de rika amatörera mest.

Därför kan det här verkligen sluta hur som helst. Men hur sjukt jag än tycker att det är så kan jag inte låta bli att titta. Som på en bilolycka eller ett par groteskt för stora silikon-tuttar.

Men ändå: något vackert i botten. Friskt vatten. Liv. Och ett spel som erbjuder allt. Poker.

Det poppar alltid upp en massa frågor i min skalle när jag befinner mig här i Vegas. Jag vet inte om det är värmen eller den allmänna lokala galenskapen som gör det, men jag kan inte sluta undra över saker.

Som till exempel:

1. Hur har så många råd att spela så dyra pokerturneringar?

Att traska runt på Rio och kolla in hjorderna av amatörer slänga upp tusentals dollar för dessa turrar är fascinerande. Var kommer alla pengar i från? Det kan väl inte vara så enkelt att alla är rika och förmögna? Någon måste ha sparat ihop under hela året, för att kunna ägna någon vecka åt sin käraste hobby? Någon annan kanske har lånat pengar av farmor eller satsat hela månadslönen från bilfirman i Detroit?

Ge mig allas historia!

2. Mexikanarna, de som står längs hela strippen, och delar ut små lappar med nakna tjejer och ett nummer dit man ska ringa om man vill ha upp en eller flera på rummet. Vad får de i timmen?

Med tanke på att de står ute i 45-gradig värme och flippar med sina små kort. Outröttligt sträcker de fram näven mot alla. Även gamla damer och vi som går hand i hand med våra flickvänner. De har inte någon av världens ädlaste uppgifter att utföra, men de gör det med en arbetsmoral utan dess like.

3. Hur mycket är Caesars Palace värt?

Stället är så stort att man hinner gå vilse, hitta rätt, och gå vilse igen, bara på väg från pokerrummet och ut. Det är världens största hotell har jag hört. Över 8000 rum. 8000! Det tar typ en timme att räkna till 8000. Hur lång tid tar det då inte att städa dem?

4. Alla tjejer på alla kasinon som jobbar som lättklädda croupierer, drinkutdelare, och dansare över Black Jack-borden. Hur många är dessa? Och var i hela friden hittar man så många kvinnor som kan tänka sig att jobba i en sådan utstysel?

Hemma i Sverige skulle det troligen vara svårt att få tag i personal till yrken där man tvingas gå runt och visa halva röven. Här tycks det lika naturligt som att bära blåjeans. Bra eller anus? Är Vegas, egentligen, världens mest kvinnoförnedrande stad? Eller är det bara en naturlig konsekvens av en liberal tanke om allas rätt att bestämma själva?

Här är det alldeles för varmt för att orka tänka i så stora banor. Det blir mer: ännu en röv? Ok då…

Ja, den här staden bjuder på många frågetecken. Men samtidigt lyckas den på något sätt hyptnotisera sina besökare så att inte så många bryr sig om dem…

Igår tog jag en pokerfri dag. Brände mig en aning i solen. Åt hamburgare och spelade Deal or No deal på maskin med hela gänget (Tjejen, Mattias, hans Linda och pappa Stellan). Det är ett helt underbart spel om man är flera. Billigt och underhållande. Vi plussade 60 dollar delat på fem pers och var rikast i världen. Just då var alla frågor som bortblåsta…

Edit: Den som vill läsa mer om pokern och mina känslor inför handen JJ kan göra det här.

Problemet med Vegas är att det finns så förbaskat mycket att göra. Varje dag blir en ständig kamp i att fatta beslut. Turnering eller cashgame? Bellagio, Rio, Venetian eller Caesars? Sola eller besöka något sevärt? Äta kött, fisk, hamburgare, pizza eller nyttigt? Dricka vatten eller öl när servitrisen erbjuder gratis drinkar vid borden?

Jag fastnar ofta i besluten. Eller så får jag dåligt samvete för att jag ligger någon timma för mycket på rummet.

Sen är det ju så förbaskat enkelt att bränna pengar också. Inte bara på spel, utan på livet i stort. Jag hade egentligen lovat mig själv att inte spela några turspel alls när jag kom hit. Men det är svårt att hålla sig från helt. Man får helt enkelt offra ett par dollar och sätta upp det på nöjeskontot. Hittlls är jag dock av någon otrolig anlednig plus på galenskapen.

Så nu borde jag göra ett vad med någon där jag lovar mig själv att betala 500 dollar i straffavgift om jag närmar mig ett sånt där bord igen. Någon som är på?

Är i skrivande stund även upp en del på cashgame. Har i år spelat mindre turrar (har bara blivit en hittills) och mer cashgame. Om det är pengar man vill tjäna är det ett givet val,. Tyvärr är det ju alldeles för kul att spela turneringar för att kunna avstå denna extrema tidstjuv helt.

Det är tur för mig att Mattias Andersson kommit hit. Han går ju även under pseudonymen Ove Sundberg och är en jäkel på att hitta billiga alternativ och spara pengar. Att han lyckas med det utan att för den skulle verka snål är för mig en bedrift iav yppersta världsklass.

Att hålla i stålarna, och tänka smart, är en av de viktigaste grundpelarna som pokerspelare. Det gäller inte bara här i Vegas så klart, utan även hemma vid datorn. Det visar inte minst de ständiga problem som uppkommer med våra pokerbolag.

Senast är det 50/50 som stoppat utbetalningarna till sina spelare efter att ha blivit ovänner med Microgaming. Det står bara skrivet i stjärnorna hur mycket pengar det handlar om, men det står helt klart att spelare nu riskerar stora summor.

Jag har aldrig förstått varför man ska ha mycket pengar inne på pokersajterna. I stället är det bättre att förvara ett minimun där för att i stället ha ett ”safe” konto någonstans och bara föra över pengar när det behövs.

I den här branschen kan man sällan lita till hundra procent på någon eller något. Det är bara att inse. Inte ens att spela på de största bolagen har ju varit en garanti för att det inte ska kunna uppstå komplikationer. Jag kan själv vara en extremt blåögd och naiv människa och är av den uppfattingen att det kan vara lite charmigt att tro gott om folk och fä. Men i pokerbranschen är det en egenskap som kan kosta mycket.

De flesta stora bolag i dag är så klart väl skötta. Men det skadar inte att vara försiktig. Det är allt.

Så. Nu har jag bestämt mig för dagen. Rätat ut frågetecknen. Det blir Rio. Det blir rail av Mattias som spelar ett 1500 dollar Event. Det blir en Caesarsallad i spelarrestarurangen. Vatten att dricka.

Det finns inget bättre sätt att få pokerinspiration än att dra ut och kolla lite på WSOP. Jag älskar att gå runt och titta på alla förväntansfulla människor. Känna atmosfären. Se känslorna utanpå kroppen. Höra rasplet av marker. Det är poker för mig.

Edit: Vill ni kika på lite bilder och läsa inlägg av mer privat karaktär från Vegas kan ni göra det här. Och min första pokerkrönika från 45-gradig hetta ligger även den ute för läsning.

Så. Äntligen. På plats.

Jag hade faktiskt lyckats glömma hur varmt det kan vara. Hur det är att stå mitt i en öken och samtidigt vandra i världens centrum. I Vegas. Där ytterligheterna är en norm snarare än ett undantag. 

Den 30 juni spelas en liten nätt satellit på Rio. Den kostar 25 300 dollar. Vinner du den får du vara med i  WSOP-turren ”The Big one for one drop” som kostar historiska 1 000 000 dollar i inköp. Några hundra meter bort, på samma kasino, sitter pensionärer och drar i 1-cents slots som om det inte fanns någon morgondag.

Natten spenderade jag på Bellagio och spelade 2/5 Texas. Jag älskar känslan av att spela mot medelålders mustaschprydda amerikaner med spelstilar så uppenbara att de lika gärna kunde ha vänt upp korten och smällt upp dem i den lite för svettiga pannan. Jag lyckades med min sedvanliga tur rivra ett fyrtal i damer mot en floppad slowspelad nötfärg. Potten blev fin så klart. Med mina mått mätt.

Tio meter i från mig, i Bobbys Rum, satt Viktor Blom och spelade något slags hitte-på-sökö. Eller Dealers Choice. Då var min ståtliga pott plötsligt inte mer värd än några big blinds…

Ett nytt avsnitt av Pokertudion släpps varannan dag. Nu – byta likblek mot brännskada.

För Jens skull så har jag hälsat på en pokerspelande trollkarl också. Säga vad man vill men man har banne mig inte tråkigt när man hänger med den här killen. Det gäller särskilt vid pokerborden.

Det blir finalen av ”Dybban flyttar in” för den här gången…

Jag brukar inte vara så noga med packningen. För det mesta fixar jag det på morgonen, någon timma innan jag drar. T-shirts, en skjorta, kalsonger, tandborste, deo och finskor om det känns rätt och nöden kräver.

Men den här gången är det annorlunda. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga då jag ska vara borta i en månad. Vafarao, har jag ens 30 par kalsonger utan hål?  Ska jag ta med mig två skjortor nu, eller sju? Hur funkar det med tvätten på hotellet?

Och även om det är 45 grader utomhus så är det alltid minusgrader inne på alla kasinon( förutom O´Sheas som faktiskt inte har  några väggar ut mot gatan). Så det krävs lite varmare kläder också, även om man känner sig som en idiot när man traskar runt med en hoodie i näven på väg till nåt kasino på strippen. Just då känns det lika troligt att man kommer ha någon användning för tröjskapet som att helvetet fryser till is och återföds som jultomtens trädgård. Tio minuter senare sitter man och hackar tänder på grund av alla miljoner AC:s och bannar sig själv för att man inte tog med sig en fleecefilt in till turneringen också…

Det är en mycket lustig värld.

Till råga på allt så ska man ju lämna plats i väskan för shopping också. I bland gör man fynd, ibland hittar man inget alls. Så hur ska man veta hur mycket rum som är lagom att lämna?

Till syvende och sist vet man ju att man alltid packar för mycket. Men om jag nu lyckas hålla nere antal kilo och faktiskt lämna ordentligt med plats i väskan för eventuella investeringar så kan man ju ge sig på att tjejen får nys om detta.

– Åh, har du plats över i din väska?
– Mmm, men det SKA va plats över…
– Ja, men jag kan väl bara få stoppa ner en grej.
– Nej!
– Meh, bara en, annars kan jag inte åka!
– Ok. En då…

Redan då vet man att den där väskan kommer se ut som en övergödd Belgian Blue inom en snar framtid och att man kommer få använda hela sin praktfulla kropp för att trycka ner den i rätt tjocklek för att få igen dragkedjan.

Men. Man ska inte klaga. På söndag drar vi till Vegas. I en månad! Det kommer bli fantastiskt. Även om jag varit där ett par gånger tidigare känns det surrealistiskt att veta att man kommer att vara där så länge. Kanske till och med jag har fått färg när vi kommer hem…

Likt den gode Glimne, som jag för övrigt hoppas stöta på både en och åtta gånger, ska jag hålla er uppdaterade så ofta det går här på bloggen. Jag har en känsla av att det kommer finnas en hel del att skriva om. Om jag nu bara lyckas packa klart nån gång…

Jag hoppas att träffa så många av er pokerälskande svenskar som möjligt på plats. Om någon vill hitta på något någon kväll eller har ett grymt Vegas-schema som ni vill dela med er av får ni gärna skicka ett mail till simon_lindell@hotmail.com.

Viva Las Vegas!

Edit: Och ni som är sugna på att hänga med och uppleva Sin City genom ”Dybbans drömresa” har fortfarande chansen att anmäla ert intresse. I morgon (torsdag) är sista dagen som det går att skicka in bidrag. Kolla in reglerna här. Märk ert mail med ”Tävling Superbloggen”.