Mina små benskydd. Jag fick ärva dem 2001 av den då urgamla vänsterbacken Tälth. Han var 34 år och hade spelat fotboll i division 1. Eksjö storsatsade och gav Tälth 40 000 spänn för att hjälpa vårt division 4-lag upp i trean. Det hjälpte inte.

Men skitsamma. Tälth var en kul prick. Han hade till exempel bara en pungkula, lärde mig dricka gin och utbrast alltid ”Nu ska vi ha kul!” innan vi gick ut till match. Och jag tyckte att det var förjädra skoj. Fotboll var det bästa jag visste, jag levde för den.

En dag slutade Tälth i laget. Men innan dess hade han gett mig sina gamla benskydd. De var så små att de vägde som två pappbitar. Och de hjälpte ungefär lika mycket mot en spark på smalbenet. Ändå bar jag dem varje match tio år framåt. Som en liten hyllning till Tälth som var så glad trots att han bara hade en pungkula.

Jag har fortfarande kvar ärren efter dobbarna som godkända benskydd hade skyddat mig emot. Men det var ändå värt det, jag fick för mig att de gamla relikerna gjorde mig lite snabbare.

I år är första sommaren på 23 år som jag inte har några blå naglar. Fötterna är visserligen snyggare, men det känns ändå konstigt utan de där naglarna. Jag saknar att spela fotboll. Särskilt när man glor på fotbolls-EM kvällarna i ända.

Då minns jag alla gamla lagkamrater. Lustiga tränare. Mål. Tjyvnyp. Glidtacklingar. Domartabbar. Skottfinter. Nervös väntan i omklädningsrummet innan match. Röda kort. Timmar med skitsnack i bussen. Förolämpningar på planen. Och underbara segervrål.

Om jag ska vara ärlig började nog min fotbollskarriär att dala redan när jag förälskade mig i pokern. Plötsligt fanns där något som jag faktiskt tyckte var ännu roligare. Något som kunde konkurrera med känslan av att gå ut på årets första grästräning.

Jag lider av kronisk nostalgi. Att nu följa fotbolls-EM är underbart, men samtidigt lite sorgligt. För jag kan inte längre kalla mig fotbollsspelare. Just nu är jag endast en fem kilo för tung pokerspelare. Med två gamla benskydd i garderoben .

Och två pungkulor mellan benen. Det är inte alla som tänker på hur många pungkulor man faktiskt har. Men på grund av Tälth och fotbollen har jag lärt mig att uppskatta just den tvåsamheten. Bara det.

I kväll skiter jag i pokern och hejar fram Sverige mot Ukraina. Ibland rår inte ens mitt älsklingsspel på denna briljanta bollsport.

.

Ni känner alla till William Thorson. Men känner ni honom?

Få svenska pokerspelare har stuckit ut mer genom åren. Vissa skulle kalla honom en dryg pojkspoling, andra en född vinnare.

– Vissa kan säkert ha uppfattat mig som dryg. Men den uppfattningen fick de nog från när jag var yngre. Som ung pokerspelare var man helt enkelt tvungen att ha rätt mycket skinn på näsan för att överleva. Det funkade inte om man lät folk sätta sig på en, säger William själv.

Jag hängde en dag med storebror Thorson. Kanske får era förutfattade meningar vatten på sin kvarn, eller så raseras era fördomar. Även om ni fortfarande inte kommer att lära känna honom, så får ni i alla fall en liten inblick i hans liv.

Och jag är inte så vit som det ser ut i poolen. Färgen försvinner liksom någonstans genom kameran. Egentligen är jag så där nygräddat fräsch som vilken strandraggare som helst. Med det fattar ju ni…

I veckan har det pågått en pokerturnering i Stockholm. För dem som följer Aftonbladets pokersida kan det ha varit svårt att veta. Liv Boerees poolparty-skada tycks ha varit av större nyhetsvärde än Poker-SM.

Och jag vet. I de innersta pokerkretsarna får man inte kalla Cosmopols SM för SM. Men nu är saken den att de flesta pokerspelare ger blanka diskbänken i om man vinner en SM-titel eller ej – det är pengar och prestige som räknas. CC:s SM var på många sätt unikt i år med sina 295 deltagare.

Inte för att deltagarantalet faktiskt steg mot förra året eller att förstapriset på dryga 760k var sensationellt stort, utan för att det är det mest högklassiska startfält som någonsin skådats i en turnering på svensk mark.

Jag har vant mig vid att grinda vardagsturrar och cashgame hemma på kasinot för att få ihop pengar till en och annan sötebrödsdag. Motståndarna består i bästa fall av fulla norrmän och lokala hjältar. Jag trodde att det relativt låga inköpet på 10k skulle göra SM till en värdefull guldgruva med få proffs. Jag hade fel.

Väl på plats insåg jag snabbt att jag skulle bli tvungen att göra en avancerad uppgradering av pokertänk. I stort sett var hela Sveriges pokerelit närvarande. Vid varje borde satt 3-4 proffs. Det är ett motstånd långt svårare än en vanlig EPT.

Som en riktig skön lokal medelålders hjälte utbrast på mitt bord.

– Men herregud! Vilket bord alltså. Vilka spelare! Och mitt i allt sitter jag. Världens mest underskattade Matsson!

Mitt äventyr slutade redan första dagen efter att ha sprungit in i Stefan ”Matadoren” Mattssons vackra AA. Hur kommer det sig att vissa alltid lyckas hitta kort i rätt lägen? Och hur man själv alltid träffar toppar i fel? Det händer bara mot nötproffsen också och aldrig mot de flulla norrmännen. Jag förstår inte. Har så mycket att lära…

Ett stort grattis till göteborgaren Daniel Erlandsson som till sist överlistade så väl rutinerade Daniel Möller och superduperrutinerade Peter Eichhardt som stod sist kvar.

Erlandsson är värd respekt, bugningar och applåder. Inte för titeln, den betyder inte så mycket, utan för att han lyckades vinna den tuffaste pokerturnering som någonsin spelats på svensk mark. En turnering som tyvärr råkade flyga under radarn och gömmas bakom Liv Boerees vrist…

Jag hade planerat att dra till Stockholm i morgon för att spela SM på CC. Men. Blev under veckan smittad av ett ”virus”.

Det känns som om det skulle kunna vara dödligt. Just nu äter det mig innifrån. Det täpper till mina luftvägar. Stoppar upp mina tankar genom att fylla huvudet med en molande värk. Skär som rakblad i halsen. Tvingar fram pärlor av svett från min hud. Och översköljer mig med hostattacker.

Kort sagt, jag är förkyld. Viilket innebär att det är synd om mig. Mycket synd. Mycket synd.

Ligger och kollar på nyheterna. De handlar bland annat om terrormördade barn i Syrien och att en 17-årig flicka hittades hängd i ett träd i går bakom en skolan i Stockholm. I den lilla del av världen som kallas Sverige, i min oas som kallas soffan, lyckas jag ändå få det till att det är synd om mig. En blekfet, snart medelålders man, med en dunkudde bakom huvudet och fötterna vilande på soffbordet bredvid en färsk paradisask och nyköpta blomster i en kristallvas. 

Mina problem är så mycket större än en täppt näsa och ond hals…

Om jag blir bättre åker jag nu och spelar dag 1b på måndag i stället. Några fler som ska dit? Jag hoppas på att det blir en något bättre struktur på turneringen än vad det var förra året, då man började med 10k i marker. 1-timmes blindsperioder förvisso. Men 20k är vi väl ändå värda? Ni kommer att kunna hitta info och liveuppdateringar här, då den gode Valterego är och rapporterar för poker.se

Förutom denna oerhört ädla önskan om mer marker så hoppas jag att världen kan få tillfriskna vid min sida. Att fredsplaner och polisutredningar går i rätt riktning. Att vi tänker på dem som verkligen behöver styrka. Och nej, jag ingår inte där…

Jag tycker att saker och ting ska vara enkla. Om man är med i en tävling ska man inte behöva slå knut på sig själv för att ha chans till vinst, till exempel.

Som att man måste spela ett visst antal händer eller rejka en förutbestämd summa för att kvalificera sig. Eller få massa likes på facebook och skriva 300 twitter-inlägg. Nä, tävlingar ska vara enkla. Så när jag nu fått vara med och utforma en egen tävling kan jag självklart inte frångå mina principer. I keep it simple.

Priset är också viktigt. Det finns väl ingen som vill tävla om inte priset känns som en värdig morot? Sponsor-kepsar och åtta år gamla pokerböcker av Sklansky går bort för min del. Det känns bättre att koncentrera sig på ett enda pris – som någon faktiskt vill ha och har nytta av.

Det hade, i vanlig ordning när jag kört tävlingar för er, kunnat handla om en räkmacka. DET är ett pris som faktiskt håller måttet i alla lägen. Men variation förnöjer vardagen så nu blir det något annat. Något lite mer pokerinspirerat.

Poker-VM i Las Vegas är i full gång. Själv kommer jag i år att göra en riktig långkörare och bo där under en hel månad med start 17 juni. Jag ser redan framför mig hur min fräkniga hud kommer att falla av i bitar under ökensolen. Men det positiva överglänser det negativa. Jag är väldigt förtjust i Vegas.

Nu har alla ni kära bloggläsare här på Aftonbladet chansen att få hänga med mig dit. Chansen att vinna ”Dybbans drömresa”.

I paketet ingår:

– Flyg t o r: Arlanda – Chicago – Las Vegas
– Boende för två personer på Venetian Hotel (totalt 9 nätter)
– En middag på restaurangen Mitzumi på hotellet Wynn
– Helikopter från Las Vegas till Grand Canyon (med skywalk)
– En valfri show på Cirque du Soleil
– En David Copperfield-show

Och. Ni får givetvis ta med en vän att dela upplevelserna med. Jag förstår om mitt sällskap inte duger fullt ut. Resan pågår mellan den 3-12 juli.

Förhoppningsvis vill ni även hänga lite med mig och spela en pokerturnering eller två. Jag tror det kan bli rätt kul…

Det enda ni behöver göra för att delta i tävlingen är att skriva ner en motivering till varför just du (och en kompis) ska få åka på min drömresa. Det finns bara en regel – och det är att motiveringen får vara på högst 140 tecken, långt som ett twitterinlägg.

Då jag själv är med och väljer ut vinnaren uppskattas personliga och humoristiska bidrag. Men kör på bara. Krångla inte till det!

Maila din motivering till pokertavling@svenskaspel.se

Döp ditt mail till ”Tävling Superbloggen” och skicka med personuppgifter och telefonnummer. Sen är du klar!

Hoppas någon tycker att det låter intressant och skulle kunna tänka sig att uppleva ”Vegas baby!” med mig.

Vill ni fördjupa er ytterligare i detaljerna kan ni göra det här.

Trevlig kväll på er!

De brukade titta på mig, rynka på näsan, och fråga.
– Men är inte din pappa pastor?
Då tog jag en stor klunk öl och svarade.
– Jo…
– Men då får du väl inte dricka.
– Varför inte?
– Ja, men. Det får man väl inte om man är kristen?
– Inte? Varför?
– Det står ju i bibeln!
– Jaså, var då?

Det hade de givetvis ingen aning om – för de hade ju aldrig öppnat boken.

I själva verket kommer den här demonisering av alkohol inte från kristendomen utan Sveriges egna traditioner. Vi höll, bokstavligen, på att supa ihjäl oss under 1800-talet. Och under stora missförhållanden och hungersnöd, Sverige var ett fattigt land, valde svenskarna att offra en stor del av vår potatis och säd på att producera öl och brännvin i stället för att äta oss mätta. Vissa fick till och med ut sin lön i sprit i stället för pengar.

1829 drack en svensk i snitt 49 liter sprit per år, sägs det. Och då kan vi ju räkna bort barn och en del vuxna som inte drack alls.

Det var kanske inte så konstigt att nykterhetsrörelsen fick ett starkt fotfäste. Hand i hand med nykterhetsrörelsen växte också frikyrkor upp. Därför tror många än idag att alla kristna är nykterister.

1922 röstade 49 procent (!) av Sveriges befolkning JA till ett totalförbud av alkohol. Många av dem var kvinnor som tröttnat på att deras män söp bort familj och jobb. Var det konstigt att de röstade ja till ett förbud? Absolut inte. Hade vi tyckt det var konstigt om de hade röstat ja till ett förbud idag? Antagligen.

Tiderna förändras och vad som kan ha sett ut som en nödvändighet då verkar absurt idag.

Även om en del tycker att restriktioner på vissa saker (som spel och alkohol) har spelat ut sin rätt i dag, och tycker att det är upp till den enskilda individen att bestämma själv, så finns det väl ingen som inte förstår varför dessa restriktioner kom till? Eller att de har gjort stor nytta för vårt samhälle?

Hade inte staten gått in och reglerat svenskarnas alkoholkonsumtion så är det mycket som tyder på att det hade gått åt helvete.

Men tiderna förändras. Om man lever som kristen finns det mängder av texter i bibeln som inte stämmer in på verkligheten. Som man måste revidera och tolka annorlunda. Det finns väl ingen som har en get att offra till sin förstfödda, eller vad det nu kan vara? Vi lever i en annan värld i dag. Förr eller senare hinner tiden i kapp oss och vi måste anpassa oss efter det samhälle vi lever i.

Men det betyder inte att något som är fel i dag var fel då. Det går helt enkelt inte att förenkla det så.

Jag tror det samma gäller vårt spelmonopol. Vi svenskar har aldrig haft något större problem med det – för vi har vant oss vid vårt Stryktips och tyckt att det fungerat. Vi har liksom varit nöjda med det som varit och inte brytt oss om mer. Först nu ser marknaden annorlunda ut.

Andra aktörer har stora ekonomiska intressen i vårt spelande. Spelarna själva tror jag faktiskt är rätt nöjda med dagens utbud. Visst skulle väl en del pokerklubbar vilja kunna verka mer i det fria. Men som individuell spelare har vi det rätt bra i Sverige. Vi har rätten att spela på alla nätsidor som finns och är helt fria att spela på vilka pokerklubbar vi vill.

Ändå förstår jag varför många gärna ser att spelmonopolet förvinner. I dag är det i flera avseenden gammaldags. I dagens samhälle ses Monopol nästan som något odemokratiskt och individkränkande. Även om folk är hyfsat nöjda med utbudet (de kan som sagt spela var de vill) så har det blivit en principfråga att de inte vill känna sig reglerade av staten. De vill bestämma själva. Det ligger helt naturligt i det mänskliga att vilja det.

Men varför inte bara ta ett djupt andetag? Det finns ingen anledning att hata spelmonopolet eller kalla dem som jobbar för det för ”hantlangare” eller ”lakejer” som om dessa människor strider mot de mänskliga rättigheterna.

Bollen är redan i rullning. Det är väl uppenbart för alla att något är på väg att hända? Tiden har hunnit i fatt oss. Men tiden måste också få rulla för att vi ska få en förändring. Rom bygdes inte på en dag. Byråkrati tar tid. Och i ibland måste verkligheten få sjunka in lite innan vi kan ta till oss den och anpassa oss efter den.

För att citera lotteriinspektionens generaldirektör Håkan Hallstedt:

För övrigt är det alltid lika kul att höra spelare som anser att vare sig Svenska Spels företrädare eller tillsynsmyndigheten kan något om ”verkligheten”. Som Harry Truman sa: ”The only new thing in the world is the history you don´t know”.

Något kommer att hända. Men om det inträffar om två, sju eller femton år vet ingen. Tills dess kan vi väl bara agree to disagree, eller bara agree, huruvida dagens system fungerar och gör nytta? Kanske kan vi till och med använda en vänlig ton? Jag vet bara att vi ibland vet saker som vi inte vet. Och att Jesus i själva verket var en hängiven vindrickare. Han till och med brände eget – med hjälp av vatten.

Det var en jädra tur att han inte härjade i Sverige i början på 1900-talet. Då hade de flesta kyrkor vägrat släppa in honom…

Ni får ibland läsa här att vi skriver i Sveriges största pokerblogg. Det är visserligen sant. Men om man ska vara ärlig så är det inte något att svinga sig i liarna och banka sig på bröstet som Tarzan för. Konkurrensen är inte mördande. Sanningen är att antalet pokerbloggar ute i cyberrymden antagligen är färre än på många, många år.

De flesta pokerspelare som finner inspiration till att börja skriva om poker tappar nämligen suget efter ett tag. Oftast brukar förluster gå hand i hand med den där omotivationen. Det är inte så uppfriskande att skriva om att man gulat. Inget bra för självförtroendet heller. Eller så har det helt enkelt att göra med att de tappar intresset för skrivandet och är för lata.

I dag finns det bara ett fåtal som faktiskt bloggade när jag började själv 2008 och fortfarande skriver. Mattias Pokerstar är en. Rosjon en annan. Valterego en tredje. Och Lapproffe. Dessa har en gemensam nämnare. De bloggar även om att annat än poker. Jag tror det har varit en avgörande faktor till varför de fortfarande finns med oss. (Påminn mig gärna om jag glömt några gamla klassiker? Ja, vår egen Glimne förstås. Men han ser jag mer som en krönikör än bloggare. Tills nu då. Rätt eller fel?)

Jag vet i alla fall en pokerbloggare som jag inte nämnde. Koivulainen. Men det var med flit. För honom kommer ni att få stifta bekantskap med här – i senaste avsnittet av Dybban flyttar in.

Det är kul att träffa människor som man har följt i många år genom en blogg. Man målar upp en bild av personen som kanske inte alltid stämmer. Jag fick i alla fall lära känna sidor av Robert ”Koivulainen” Sihvonens som man inte har fått genom hans skrivande. Och det var enbart till hans fördel.

De som redan har tröttnat på min nuna kanske hellre vill läsa något. De hittar pokerkrönikor här. Den senaste handlar om missförstådda pokerspelare.

Någonstans i ett lummigt Göteborg sitter jag och får sprutorgasmer av vädret. Vissa dagar är så enkla att leva. Som sommarens första kortbyx-dagar.

Ibland blickar man framåt så mycket att man glömmer att leva nu. Men såna här dagar är det omöjligt att inte ta vara på nuet – vilket är bra. Mycket bra.

Och sällan är man så glad åt att vara pokerspelare som under dessa dagar. Då är det lätt att glömma press, bad beats och sinande bankrulle. Hur mycket man än förlorar så äger man i alla fall sin egen tid. Det finaste av allt.

Så. Ta vara på tiden. Och varandra.

Inte nog med det. I dag är det den 25:e. Dagen bankkonton fylls med nya löneutbetalningar. Dagen som vi alla älskar.

Efter mörkrets inbrott lär jag därför smyga mig ner mot kasinot för att försöka fylla på spargrisen. Om jag har tur finner jag ett par trevliga norrmän på plats. Norrmän gör sig aldrig bättre än vid pokerborden. Jag älskar dem som denna kortbyx-dag.

Och jag tänker ta tillvara på dem. Deras tid. Deras härliga dialekter. Deras skratt. Deras historier. Deras pengar.

Lev nu allihop. Lev – för farao!

Visst blir det svårare och svårare att försörja sig som pokerspelare. Men av dem som fortfarande klarar det är jag lite mer imponerad av en del. De som har familj.

I bland kan det vara svårt nog att ta hand om sig själv. Hålla bankrullekraven. Inte tilta. Ha fötterna på jorden när det går bra. Undvika att gräva ner sig i en grop om det går dåligt. Men jag har fortfarande bara mig själv att ta ansvar för. Skulle det gå åt pipan så får jag väl flytta hem till pojkrummet och börja knega på ett ”riktigt” jobb igen. Ingen annan drabbas – förutom morsan och farsan som precis möblerat om pojkrummet till hemmagym…

Att få barn förändrar allt. Plötsligt kommer dina behov i andra, eller tredje hand. För pokerspelare, som i grunden måste vara egoistiska för att lyckas, är detta inte enkelt. Nu betyder någon annan mer än du själv.

Och du MÅSTE dra in pengar till räkningar, blöjor, mat på bordet. Det är en press som jag tror kan vara svår att beskriva för den som inte känt den.

En av dem som har min odelade respekt som pokerspelare är Mats Iremark. Sen 2006 har han spelat poker på heltid. Han är väl en av de få på lite högre nivå som aldrig gulat. Antagligen för att han har mest tur i världen…

Sen fyra år tillbaka har Iremark dock inte bara varit pokerspelare – utan pappa också. Här kommer ett litet personporträtt från ett radhus…

Det är så extremt enkelt att gömma sig bakom en text. En text kan man låta mogna och fila på i timmar, dagar. I en text kan man verka extra klok för att man hinner tänka till flera gånger om och använda finurliga ord.

I en text kan man låta myten om sig själv frodas. Man låter läsarna själva läsa in saker mellan raderna och tänka att författaren läser upp orden med exakt rätt betoning.

Vissa skulle nog hävda att jag borde hålla mig till texten…

Men. Jag har faktiskt aldrig varit rädd för att bli utskrattad. Eller hånad. När jag som knatte bodde i värmländska Filipstad höll jag till exempel på ubertöntiga HV71 när hela staden hejade på vargarna i Färjestad. Det kändes som att jag levde lite mer om jag klev utanför ramen alla andra stannade inom. Höll på ett lag alla andra avskydde. Även om jag i stort sett varje dag blev idiotförklarad. De fick äta upp sin egen skit 1995 när nederlagstippade HV71 vann SM-guld. En stoltare dybban har aldrig gått till skolan. Sen dess har jag inte brytt mig så mycket om hockey. Upplevelsen var omöjlig att överglänsa…

Hur som helst. I går hade ”Dybban flyttar in” premiär. Under fem program kommer jag flytta in hos fem pokerpersonligheter för att lära känna dem lite bättre. Först ut är Ramzi Jelassi.

Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Och jag blev snabbt medveten om att tv-mediet är så mycket svårare att bemästra än skrivna ord. I alla fall för mig. Plötsligt ser man sin bleka nuna säga saker utan att tänka eller reflektera. Men, för att utvecklas som människa måste man ibland ställa sig själv utanför bekvämlighetszonen. Göra saker som man egentligen inte kan för att kanske lära sig något. Eller bara få någon att skratta.

I och med Berg-parodin ”Dybban flyttar in”, som alla förhoppningsvis tar emot med många nypor salt, kommer jag helt enkelt ut från mitt gömställe bakom de skrivna orden…