Äntligen har det dykt upp en ny pokerblogg värd att följa! Den är spännande, välskriven och grafiskt underskön. I bloggen får vi följa vår hjälte i jakten på storfiskens pengar…

När man hänger på kasinot flera kvällar i veckan börjar man så smått att lära känna sina motspelare på ett lite djupare plan. Ibland får man ta del av livsöden. Men framför allt så skojas det friskt. Jag älskar när nivån på skämten är hög som upp till stjärnorna utan att någon tar illa upp. Vi är alla lika goda kålsupare. Men herr Iremark är kanske ett snäpp värre ändå…

Mäklar-Stefan lyckades ta hem förstapriset på 217 000 kronor i Spring Poker Week för någon vecka sedan. Den eleganta silverräven är en flitig pokerspelare och lyckas allt som oftast klonka in en peng. Hans specialitet är att övertala sig själv till att hjältesyna. När han väl går in i tanken slutar det alltid på samma sätt – med en syn. Ibland har han rätt…

I bloggen får vi följa den gamle EPT-vinnaren Mats Iremarks kamp med att vinna över hela den stora turneringsvinsten. Dag för dag redovisar han hur han ligger till mot Mäklar-Stefan pengamässigt. Humor på hög nivå…

Om ni någon gång hamnar på samma bord som den trevliga silverräven så måste ni utbyta några ord med honom. Be Mäklar-Stefan berätta historier från det glada 70-talet till exempel. Prislöst.

Vissa dagar älskar jag att vara pokerspelare. Detta är en sådan.

Edit: Och missa för bövelen inte Mattias Nordkorea-följetong. Fascinerande och läskigt på samma gång. Känns som en Alfred Hitchcock-thriller. Bara bilderna gör bloggen värd ett besök.

Bara några meter bort ligger en bar. Där kan du beställa allt som gör dig glad i hågen och världsmästare i poker. När du klunkat i dig det goda är det bara några meter tillbaka till borden. Eller husspelen. Så om du inte klarar av att stå går det utmärkt att krypa.

Alkohol och poker har sedan urminnes tider flätats samman. Som det söta och salta i en påse Gott & Blandat. Om jag var gjord av plåt, billigt producerad i Kina, kunde jag väl ha nöjt mig med att se det roliga i det. Herregud, min tidigare så trimmade fotbollskropp har med åren ersatts av en liten blek ölmage. Den har haft mycket kul på vägen…

Men som någon klok man sa: ”Om alkoholen uppfanns idag så skulle den antagligen förbjudas”.

I dag är det faktiskt olagligt att cykla när man är för berusad. Cykling efter alkoholförtäring omfattas av 3:e kapitlet, 1:a paragrafen i trafikförordningen (1998:1276): ”Fordon får inte föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning, påverkan av alkohol, andra stimulerande eller bedövande ämnen eller av andra skäl inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt.” Cykel räknas som ett fordon i lagens mening.

Jag tror, på fullaste allvar, att det generellt är farligare att spela poker drängafull än att trampa i väg på sin gamla Crescent. De flesta klarar det givetvis utmärkt och spelar på en rimlig nivå även när de är berusade. Men de flesta klarar sig oskadda på cykelsadeln också. De flesta klarar sig till och med onyktra bakom ratten. Det betyder inte att det är ok. Långt i från.

Jag har sett familjefäder skuldsätta sig över öronen under en brakfylla vid pokerborden. Jag har sett vuxna män gråta. Det är långt mycket värre än skrubbsår på knäna. Eller ett brutet revben.

På Casino Cosmopol blir berusade personer utslängda (om de nu upptäcks). Men då har man först sålt sex öl och två virrepinnar till samma person och de har antagligen redan hunnit spela bort det mesta. Men klubbarna är inte bättre. På vissa ställen kan man till och med spela på krita trots en övergödd promillehalt.

För att inte tala om nätbolagen som omöjligen kan ha någon som helst koll på hur mycket berusade personer spelar. Eller snarare – spelar bort.

Men i dagens samhälle ska man få bestämma själv. En myndig människa ska få dricka sin bärs med tillhörande virrepinne och samtidigt tycka att det är en strålande idé att bluffa tre gator med 72 off på en snustorr bräda. Men ibland undrar jag om det verkligen är att bestämma själv? Om det inte snarare är alkoholen som bestämmer då?

Några bärs och en whiskey gör mig till världsmästare i poker. Det finns inget roligare än att vara världsmästare. Eller dyrare…

I ett regnigt Göteborg har nu en av årets roligaste casinoveckor dragit i gång. Spring Poker Week. Det kommer att pågå intressanta turneringar varje dag. Ikväll vankas det en deepstack omaha-turre, som jag förmodligen donerar en peng till med min medverkan…

I går var jag i alla fall nere och körde en 2k turre med 15k i startstack. Efter någon timma fick jag AK som torskade  ner mig till 11k (blinds 200/400+25 ante).

Handen direkt efter glor två stekheta kungar upp på mig. Stefan Odelberg limpar in för 400 i mittposition och jag slår upp till 1125 direkt efter. Det foldas fram till en medelålders kvinna på knappen. Hon minraisar med typ 12-14k bakom. Odelberg foldar.

Så. Till. Problemet. För det första. Jag lägger aldrig kungar preflopp. Har gjort det en gång och det var i ett djupstackat live-cashgame. I en turnering ska det väl till någon sjuk bubbla för att jag ska vara tillräckligt duktig för att mucka dubbla Gustav Vasa. I en 2k turre på CC ska det till pistolhot. Eller åtminstone en kniv. Ok. Muckar för hot om knytnävslag i fejjan också. Men det är bara för att jag har ett så vackert ansikte…

Hur som helst. Jag blir 90 procent säker på att kvinnan, som är sympatisk och stabilt spelande, har AA. Vi har spelat ett tag och jag har bland annat sett henne kallsyna på knappen med AKs. Visst, nu kan hon ha QQ eller JJ. Men då tror jag att hon hade slagit om liiite hårdare. Ja, det är klart att hon KAN ha vad som helst då hon knappast är en duvunge som spelar första gången. Men nu är det den starka känslan jag får. ”Hon har AA.”

Ändå skyfflar jag in mina sista marker. För man ska inte lägga kungar med 25bb i stacken. Det jag ändå kom att fundera på – finns det lägen då man faktiskt ska gå på sin tell och sin instinkt och göra ett spel som troligtvis är dåligt i längden för att, som man tror, uppnå optimalt resultat i just denna hand?

Jag har aldrig förstått personer som tänker så tidigare för jag tror att man då ofta ser spöken. De som har en vana att lägga KK preflopp kommer göra många dåliga folder. Men denna gång, när jag kände mig så pass säker, började jag ändå tvivla. Borde man…kanske…eventuellt…vika? Det skulle ju dessutom vara grymt snyggt att orka folda.

Minns ni er vackraste fold förresten? Glimne du har väl ett par stycken på lager? Själv har jag nog ingen då jag av princip tycker det är roligare att syna. Vad ska de ha? som Norinder skulle uttryckt det.

Naturligtvis vek jag inte heller denna gång. Kvinnan visade AA och jag fick vackert lämna turnering…

Varje torsdag skriver jag en ny krönika. Dessa kan ni hitta här.

Den där första gången. Minns ni den? Förväntningarna var stora för jag hade ju sett på tv hur det skulle gå till. Samtidigt låg nervositeten som en medicinboll i bröstet. Jag visste ju inte om jag hade den rätta tekniken. Tänk om man skulle bli utskrattad? På något sätt vann ändå nyfikenhet över rädslan. Det fanns liksom inget att tveka på när det rätta tillfället dök upp. Det var bara att känna sig för efter hand och till sist gå all in. Jag märkte snart att jag hade så mycket att lära, men även som tvättäkta amatör kunde jag njuta. I dag kan jag se tillbaka på den där första gången som en smått religiös upplevelse. Som förändrade mitt liv för alltid…

I helgen stod jag vid pissoaren på en alldeles för hipp klubb i Halmstad. Där gäller oskrivna regler medfödda i varje mans undermedvetna. Stå rak i ryggen. Titta rakt fram, likt en psykopat, in i väggen för att undvika ögonkontakt. Prata inte med någon annan än polare. Fler än tre skak är onani, vem som nu ska kunna hålla reda på det när alla glor in i väggen? I denna uppsluppna stämning, där bögskräcken är så påtaglig att den nästan kliar en på ryggen, märker jag i periferin hur en ung man fokuserar blicken på mig. Jag låtsas som ingenting. Men han fortsätter att titta. Till sist kan jag inte stå emot längre utan måste snegla tillbaka. Våra blickar möts. Den stiliga unga mannen skiner upp.

– Är det Simon?

– Visst är det jag…

Snart känner jag igen honom. Det är en gammal bekant från studenttiden i Jönköping. Som sig bör frågar jag honom vad som händer nu. Han är lyckad inom sitt gebit. Allt gott.

– Men vad gör du själv då?

– Spelar poker…

– Haha, är det sant?

Vad var så jädra kul med det nu då? hinner jag tänka. Den unga mannen ser mycket road ut av nyheten.

– Minns du inte? frågar han.

Och bitarna faller på plats. Visst minns jag. För många, många år sedan, i en källare i ett studentkollektiv i Jönköping var han med om att ta min oskuld. Min Texas Holdém-oskuld.  Då kunde jag knappt reglerna, men hade ändå drömt om att få vara med om det. Det. Att få bluffa någon. Vinna något.

Jag minns hur jag redan i första handen gick på som en ångvält. Utan varken tanke eller logik bluffade jag stort. Och tro farao att jag lyckades. Redan där var jag såld.

Efter det var jag med ett par gånger till i den där källaren. Jag var aldrig nära en vinst. Antagligen för att jag var helt kass på poker. Kanske var det därför som den unga mannen nu log så brett?

– Ja, jag har ju sett ditt namn i Aftonbladet. Men kunde aldrig tro att det var du, skrattar han.

När jag blickar tillbaka kan jag knappt tro det jag heller. Det är fascinerande hur livet driver i väg med oss. Hur något som du aldrig ens har provat kan vara det som är ditt kall.

Och tänk om det finns några såna där kall kvar i livet som vi ännu inte upptäckt? Visst är det en uppfriskande tanke?!

Man tycker ju att man är rätt smart. Att man som pokerspelare ofta kommer fram till logiska, streetsmarta lösningar som det krävs både matematiskt kunnande som sunt förnuft att klura ut. Men vissa situationer är mer som en labyrint vars alla utgångar leder till en avgrund.

Hur löser ni sånt här?

Tjejen ska prova kläder inför helgens utgång/middag. Hon mannekängar tre, fyra olika outfits. Och frågar:
– Vilken tyckte du var finast?
– Det är ju skitsvårt att svara på. Alla var finast, fast på olika sätt liksom.
– Mäh, du måste väl ha gillat någon mer?
– Näe, alla var fina…
– Men om du var tvungen att välja ut en då?
– Det går inte. En omöjlighet.
– Men om du veeeerkligen måste välja en!!

Ibland kan man inte bara mucka en hand preflopp längre, utan måste spela den till showdown.

– Ok, den första gillade jag. Den var nog finast…
– Vad var det för fel på de andra?!!

Jag må låta fördomsfull. Men de enda gångerna jag kan kan förstå att en vuxen man går upp i falsett är om han försöker sig på att sjunga eller får en hård smäll över kronjuvelerna.

I går spelade jag en turre hemma på CC. Med tio pers kvar och finalbordsbubbla viker jag upp AQ i ruter på big blind. Knappen höjer och jag går all in. Snabb syn av AQ i hjärter. Inga konstigheter so far.

Floppen visar dock tre hjärter och min motståndare får glädjefnatt likt ett barn som vunnit en resa till Disneyland.

– Jaaaaa! skriker den medelålders mannen i falsett.

Det var inget försök till sång. Och hans skinnsäck hade ingen gett sig på. Så jag kunde inte riktigt förstå det där falsett-ljudet. Jag har aldrig blivit speciellt sur efter förluster live (vid datorn är det en annan femma). Men nu gjorde det lite ont att se de där glädjeyttringarna.

Det ses som kutym att inte skratta, tjoa, eller göra segergester när man vinner en pott i poker. Särskilt inte om man haft tur.

Men i efterhand måste jag ändå fråga mig? Varför är det så? I alla andra sporter gläds man ju åt sina framgångar. Det vore ju himla tråkigt om inte Zlatan firade sina mål. Målgesterna har till och med blivit lite av en underhållning i underhållningen inom idrott. Vissa spelare har det som sitt signum. Vem minns inte Brolins piruett, Kenneth Andersson pistoler, Anja Perssons ”säl”, Jonas Björkmans brysselsteg eller Tottis tumsugande.

Målgester och glädjeyttringar är roliga. Utan dem hade sporten tappat något. Så varför får man inte fira vid pokerborden? Varför anses det som osportsligt och barnsligt?

Är det i själva verket så att vi pokerspelare är lite för ömtåliga? Är vi alla små Ranelidare som känner sig kränkta utan anledning?

Jag tycker faktiskt inte att det är så förbaskat farligt om någon blir glad. Även om det har kostat mig en pott. Men jag står fortfarande fast vid det där med vuxna karlar och falsett…

Det susar i säven, knakar i kulisserna. Monstret Full Tilt börjar röra på sig igen. Kompis Erik Rosenberg skriver så här på poker.se:

”För de som hoppas på en återöppning av Full Tilt i ny regi har de senaste dygnen bjudit på vad som ser ut att vara mycket positiva nyheter. Sajtens moderföretag annonserar sedan några dagar tillbaka efter ny personal att anställa. Bland tjänsterna finns bland annat ett flertal kundserviceroller.

Vidare har ett av Full Tilt Pokers dotterbolag, Orinic Limited, sökt spellicenser hos Alderney Gaming Control Commission. Det handlar om en så kallad kategori 2-licens som skulle ge företaget rätt att erbjuda fullskaliga gamblingtjänster samt hantera medel för spel om pengar.”

Många av oss håller en extra tumme för att de forna giganterna ska ta sig upp på fötter igen. Inte för att vi saknar klienten eller längtar till svunna tider av klassiska highstakes-slag. Kort och gott. VI VILL HA TILLBAKA VÅRA PENGAR!

Lillbrorsan hade i stort sett hela sin rulle insatt på Full Tilt. Och jag har många bekanta som förlorade stora summor när bolaget stängde portarna. 

Det har tidigare varit tal om att erbjuda ägarandelar till spelarna i stället för kontanter. Som om vi skulle vara tacksamma för att överhuvudtaget få någonting alls. De kan ge oss ägarandelar så det står oss upp i halsen. 100 procents ägande i ett luftslott är 100 procent luft. Även om det är nya ägare som inte ska läggas till skuld för vad som tidigare hänt så tycker jag att man har ett ansvar mot gamla kunder om man nu vill rida på Full Tilts varumärke…

Om sajten kommer på fötter igen har de inget annat val än att betala tillbaka alla miljoners dollar de är skyldiga spelarna. Annars får de nog svårt att återupprätta någon sorts förtroende igen. För vem är dum nog att låna ut ännu mer pengar till någon som inte betalat tillbaka gamla skulder?  

Jag har inte spelat fotboll på flera månader vilket gjort att mina stortånaglar inte är blå för första gången på år och dar. På något sätt vill jag uppmuntra dem lite – säga till dem att de är vackra.

Tog flyget upp i landet. De här norrländska skogarna, djupa som ögon, är skrämmande vackra. Snön börjar smälta även här nu. Dripp dropp. Som i vackert.

Landskapet får mig att tänka på Sigur Ros. Ett isländskt band jag lyssnade mycket på under mina studier i Chicago. Brukade med slutna ögon ligga med hörlurar om natten i mitt karga studentrum och nynna med i låten nedan. Ingen bra idé. Musiken fick mig att längta hem och känna mig ensam. Mest för att det var så utommänskligt vackert en natt på andra sidan havet.

Det finns mycket vackert i världen. Och det vackra gör olika saker med oss. Men ingenting slår väl ändå en straight flush i ett live-cashgame? Fick denna handen när jag lirade på CC förra veckan. Till råga på allt klonkade motståndaren in nötfärg på river och skickade i eufori in hela stapeln mot mitten. Lättare pengar är svåra att tjäna.

Finns det någon skönare situation i poker än när man på river har bästa tänkbara hand och motståndaren är på väg att slänga i väg en stor bet? För mig är det en känsla av ren njutning, en pokerns nirvana, när slumpen behagar älska mig som sitt nyfödda barn.

Flopp från vänster. Min hand 54 i klöver, motståndaren hade AJ med A i klöver. Vackert som mina stortånaglar, de norrländska skogarna och Sigur Ros på samma gång, kan jag i min enfaldhet tycka…

Ni vet såna där troll. De där som skriver helt sjuka saker på det där internet. Man undrar ju – är de på riktigt? Förra veckan fick jag svaret.

Hamnade som vanligt vid ett 20/20 bord på CC. De flesta ansikten var bekanta. Men en yngre herre hade jag aldrig sett förr. I rutig skjorta och allmänt oskyldigt utseende tog jag ingen notis om honom till en början. Det var först när min comprade Jeltsin talade om att han hade haft uppdrag på tingsrätten som det brast för rutskjortan.

– Vad tycker du om det svenska rättväsendet då? Vad tycker du om att åklagare och domare är brottslingar?

Jeltsin, snäll som en Sankt bernardshund, hann knappt börja svara på frågan innan den unga mannen, som nu tycktes väldigt upprörd, fortsatte:

– Det verkar ju helt klart att du inte har en aning om hur det funkar!
– Nähe, är du advokat eller? undrade Jelstin.
– Nä, men jag är kriminell själv. Och jag har blivit oskyldigt dömd.

So far so good. Det är väl ok att vara bitter om man nu blivit oskyldigt dömd. Varför man då kallar sig för kriminell var något jag inte ville ta upp just då…

Men det stannade inte där.

– Tror du på politik? snäste den arga unga mannen.
Jeltsin skruvade på sig och pillade med ett nervöst skratt på sin markerstapel.
– Tror på politik? Jag förstår inte frågan…
– Ja, men tror du på politik?
– Vad är alternativet…

Den unga mannen började nu likna en eldig profet.
– Fattar ni inte att det inte spelar någon roll vilken parti som har makten. Familjen Wallenberg äger hela Sverige. De styr allt.
– Ok?
– Vi blir knuxxxde i röven av Wallenberg varje dag.

Hade CC-grindern ”Den sista mohikanen” suttit vid bordet hade han vågat svara något i stil med.
– Men inte varje dag? Någon dag, när man bara ligger hemma och äter en pizza i soffan, kan man väl slippa att bli knuxxad i röven?
Själv satt jag svenskt förstenad.

Och hittills var allt ändå rätt normalt. Försökte spela lite poker. Den unga mannen gamblade lika argsint som han diskuterade. Ändå höll han sig någorlunda på mattan. Men snart skulle det balla ur…

Av någon anledning hade han startat någon slags personlig vendetta mot Jelstin. Med snusdränkt överläpp hasplade han ur sig ännu en fråga.
– Skänker du pengar till Rädda barnen eller Röda korset?
– Va?
– Ja, har du lagt pengar i en sån där bössa någon gång?
– Kanske…
– Då stödjer du slakten av negerbarn i Afrika.

Ingen vågade skratta åt det groteska påståendet. Det var liksom inte den stämningen.

– Va?
– Jo, det är det enda de vill. Hitler har suttit som ordförande i alla de där organisationerna.

Nu blev jag ändå nyfiken.
– Har Hitler suttit som ordförande i Rädda barnen? frågade jag.
– Ja, allt står på internet. Det är bara att googla, svarade mister mister.

Scary shit alltså, då det var helt uppenbart att killen menade allvar. Han trodde på sig själv. Vi andra var mest nervösa över att han skulle gå bananas, inte bara innanför pannbenet, utan även fysiskt.

Till råga på allt försökte han bluffa mig på river då jag träffat tvåpar. Syn. Massa k till mig.
– Jaha, då får jag väl hämta mer på rouletten, kommenterade rutskjortan och var efter tio minuter tillbaka på sin plats. Om han hade vunnit eller tagit ut stålarna ur automaten vette tusan – men pengar hade han.

Efter ytterligare en halvtimma fick han för sig att bluffa bort en lokal grinder genom att trycka all in på turn med hålpipa. Blixtsyn av toppset som stod. Hade ”Den siste mohikanen” varit där hade han subtilt kommenterat 16k-baljan:
– Och den potten går oavkortat till Rädda barnen…

Men i själva verket såg vi den unga mannen gå i väg under tystnad. Man ska inte reta upp arga troll i onödan.

Att en del människor delar med sig av åsikter och verklighetsuppfattningar som är aningen onyanserade (läs: galna) är vardagsmat ute på det där internet. Men då är det lätt att skratta åt eländet. Låtsas som om det måste vara personer som är allvarligt sjuka eller bara skämtar. ”För ingen normal funtad människa kan väl skriva så där”. Vi viftar bort det hela med att de är anonyma internet-troll som vill röra om i grytan.

Men efter den där kvällen fick jag ett ansikte. En skjorta. En snusläpp. Till synes en grabb som alla andra, vid ett vanligt pokerbord. Efter att den unga mannen hade gått försökte jag skämta bort även denna händelse. Men det gick liksom inte. Skrattet fastnaden i halsen. Jag tror det var den där rädslan som stoppade upp det…

Var går gränsen mellan tyckande och mobbing? Var går gränsen mellan parodi och idioti? Var går gränsen mellan en ”rolig grej” och osmakligt?

Jag såg senaste avsnittet av ”Schulmans Show” i helgen. Tv-ankaret Claes Elfsberg gästade. Schulman hade gjort en parodi på en klassisk filmscen där Hitler blir tokförbannad på sina mannar. I undertexten uppfattas det dock inte som att han är arg över ett förlorat världskrig, utan för att Claes Elsberg har lämnat Rapport för Aktuellt.

Rolig parodi på Hitler tycker jag då jag själv lagt ut samma scen i min blogg för att gestalta hur Hitler hanterar en bad beat i poker.

Elfsberg blev dock allt annat än road och den obekväma känslan i studion var påtaglig. Han tyckte inte att man skulle skämta om en av historiens värsta massmördare. Var går gränsen tycker ni?

Frågan är aktuell även i pokersammanhang då Mattias ”Pokerstar” Andersson i sin senaste blogg deklarerat att han är sugen på att spela sommarens WSOP i en likadan uniform som Nordkoreas diktator Kim Jong Il alltid använde sig av.

Om jag tyckte att det var ok att skämta om Hitler, så är jag inte lika säker på detta fallet. Frågan är ju hur personerna i ens omgivning kommer att reagera. Kommer det här ses som en parodi på diktatorn eller en hyllning? Förhoppningsvis kommer de nog bara tänka att Mattias ser för jävlig ut. Det här skulle aldrig godkännas av Hatten…

………………………………………………

Vidare kan jag inte längre hålla tyst angående Mikael Westerlunds poker-DVD. Det gör på något sätt ont i hjärtat när många människor gaddar ihop sig mot en enskild individ. Jadbäck har redan sågat Westerlunds tips utan att ens ha sett DVD:n. Han säger sig ha rätt att göra detta då Westerlunds pokerkunskaper är ”förlegade” och för att Westerlund genom historien har visat sig vara en ”bedragare”. Samt för att vinnande spelare har ”sågat filmen längs fotknölarna” på olika forum. Westerlund försvarar sig med att de omöjligen kan ha sett filmen och tycker därför det är orättvist att redan såga den.

Sorry Jens, men jag kan inte annat än att hålla med Westerlund i denna diskussion.

Jag har själv spelat poker med Westerlund ett flertal gånger. Håller han samma klass som för 6-7 år sedan? Det tror jag inte. Är han i dag en vinnande pokerspelare? Det vet jag inte. Kan han ha något att lära ut? Självklart.

Behöver en fotbollstränare kunna göra cykelsparkar i krysset för att kunna lära ut fotboll? Jag är av den uppfattningen att man inte ens behöver vara en vinnande spelare för att kunna lära ut vinnande poker. Det är stor skillnad på att veta vad man bör göra i alla situationer och i praktiken sedan kunna utföra dem. Jag vet många som när jag frågar dem har det perfekta svaret på alla möjliga, och omöjliga, pokersituationer. De har alltid en genomtänkt, smart, analys till hur jag borde ha spelat en viss hand. Men när de lirar själva spelar de med huvudet i röven. Det kan bero på dåligt tålamod, att man är en action-junkie, har dåliga nerver eller vad som helst. Vi ska också ha klart för oss att Westerlund säkerligen inte kommer att behandla de senaste trenderna som används i dagens poker utan snarare koncentrera sig på psykoligiska aspekter. Det är åtminstone vad som framgår på hans hemsida…

Nä, du Mikael Westerlund. Jag tror faktiskt i mitt högmod att jag är en bättre pokerspelare än du. Ändå är jag övertygad om att du skulle kunna få mig att se en del saker ur ett annat perspektiv som kanske kan göra mig bättre. Det är inte säkert – men det är möjligt! Jag tänker därför inte uttala mig om DVD:n förrän jag faktiskt vet vad den innehåller. Vill du ha en recension är du välkommen att höra av dig.