När jag vaknar så har solens strålar vandrat runt i rummet ett par timmar. De har försökt bleka den svarta 60-tals fåtöljen. Värmt upp parketten. Smekt soffbordet. Fått någon droppe vatten i blomvasen att dunsta. Men när jag stiger upp är solen precis på väg bort. Kanske till nästa hus. Kanske för att vila inför en ny arbetsdags på måndag.

Jag har inte skrivit så mycket de senaste veckorna. Inte publicerat så många texter. Velat sätta hänglås på käften och smälta ner nyckeln. Och bara spela poker. Om man är tyst kan man inte göra bort sig. Inte få någon kritik. Och på köpet verkar man lite spännande och mystisk. Ett framgångsrecept för en del. Som för Stefan Löfven. Jag har knappt hört honom yttra ett ord som partiordförande för sossarna. Ändå mosar den röda rosen Reinfeldts nyskilda hundvalpsögon i alla de senaste mätningarna. Tystnadens påverkan tycks vara underskattad.

Pokerveckan har annars dominerats av Westerlunds poker-dvd. Huruvida den är ett skämt eller inte. Det har varit skönt att inte uttala sig om den saken. Aftonbladet Poker har producerat ännu ett par miljon-och-galenskap-rubriker. Det har varit skönt att inte kommentera dem. Pokerförbundets nya styrelse har kämpat sig igenom sina första styrelsemöten och fattat beslut. Det har varit skönt att inte reta någon.

Jag har vid pokerbordet lyssnat på Crazy-Mikes förklaringar till varför han blev kuggad på sin uppkörning för lastbilskörkortet.
– Jag höll på att köra över en tant. Men det var inte mitt fel. Hon kunde liksom inte bestämma sig för om hon skulle gå eller inte. Så är det ju så himla många växlar på en lastbil med så jag bestämde mig för att hon inte ville gå, så slapp jag växla ner…

Det var skönt att skratta ihop. Det har varit mycket skönt, men frågan är om livet går ut på att ”ha det skönt”?

Det tysta pokerlivet har inte bara fördelar. Med min dåliga karaktär tappar jag grepp om tid och rum. Sover mig igenom dagarna. Lever på nätterna. Det är så lätt att livet växer och tar över. Hur jag glömmer vad jag brukade drömma om. Leva för.

Och jag har stundtals önskat att jag var Oskar Silow. Mannen som aldrig spelar poker på helgerna. Som går och lägger sig om tid på vardagarna. Som lagar mat med egenplockad kantarell.

Nu inleds en grindkväll hemma i soffan. Men i morgon ska jag bevisa för mig själv att det går att bryta trender. Då ska jag hänga med solen. Inte stiga upp när han går hem för dagen.

Sen får vi se hur länge mystisk tystnad övervinner ledsna hundögon? 

När han gick ensam fram till kassan och fixade käk till hela familjen stod han på toppen av sin faderliga karriär. Vi åkte bil på Autobahn genom Tyskland. Det var första gången hela familjen lämnade Sveriges gränser. Och jag var omåttligt imponerad över hur han lyckades beställa mat på tyska. Min pappa kunde allt.

Med tiden kanske man vänjer sig vid tiden. Hur man ständigt flyter med och förändras. Och framför allt hur synen på omgivningen blir en annan. Hur synen på sin far blir en annan.

Jag kan inte ange något exakt datum. Eller peka på någon specifik situation. Farsan har fortfarande koll på mycket, men har genom åren tappat sin absoluta trovärdighet. Även om han fortfarande är en relativt pålitlig person så är allt han gör och säger inte facit eller orubblig fakta längre.

Kanske var det när han för 10-12 år sedan brusade upp under ett parti Risk och kastade en tärning i huvudet på min bästa kompis, Optikern, som jag förstod att han var en människa med fel och brister precis som oss andra? Kanske beror det på hans grundläggande brister i pokerstrategi? Att han tar sönder saker? Glömmer saker? Att han smyger in på sitt kontor med orden ”måste jobba lite” när han i själva verket spelar dataspel på Facebook?

Eller var det när jag fick reda på att han inte alls hade beställt maten åt familjen på tyska, utan pekat som en 3-åring på de rätter vi ville ha?

Det är skitsamma egentligen. För jag trivs bra med farsan som han är i dag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han har på senare år lärt mig att man inte behöver vara en övermänniska. Man behöver inte ha rätt hela tiden. Man behöver inte kunna allt. Med gott samvete får man ha fel och brister utan att skämmas för dem.

Vad mer kan en farsa lära ut?

Edit: Gamgubben får en stor roll även i dagens pokerkrönika. Den behandlar mitt arv och hur det ligger till grund för ett kluvet pokerspelande psyke.

Vårdad klädsel. Gärna kavaj.

Jag tog på mig finskjortan och knöt min enda slips så gott jag kunde. Man ville ju inte se ut som en lodis första gången på kasinot. Jag såg Bondfilmen Casino Royale för mitt inre. Hur jag och mina motspelare, med pokerface av den högre skolan, smuttade på drinkar med oliver i, rättade till de vattenkammade frisyrerna och samtalade vuxet.

Den illusionen sprack rätt snabbt. Väl på plats var jag den enda med slips. Jag var en av få med skjorta. Folk gick runt i gud-vet-vad på kroppen. Gamla urtvättade träningsjackor, t-shirts, gympaskor. ”Hur kom de in här?” tänkte jag. Under hela kvällen satt den där slipsen och skavde.

Och samtalen var ju inte alls tråkigt vuxna. Det var högt i tak. Som hemma.

Till sist åkte slipsen av. Det var ju inte jag. Visserligen går poker, till viss del ut på att bluffa, men att sitta och låtsas trivas i en obekväm halsprydnad kändes en aning överkurs.

Sedan dess har jag klätt mig precis som jag själv vill vid pokerborden.

Hamnade i en liten diskussion med Hatten som klagade på att Ken hade vunnit en turre i Vegas i klädd en träningsjacka. ”Så sanslöst 2005 att ha en osmaklig träningsjacka på sig”, tyckte Hatten.

Syrligt, skämtsamt inflikade jag:

”Inte för att vara elak (alla har vi vår egen stil), men jag väljer Kens Adidas-jacka framför dina hawaiiskjortor varje dag i veckan. ;)”

I repliken verkade Hatten lite bitter över att jag inte delade hans klädssmak:

”Att Dybban inte har någon som helst stil, det vet vi, då han är journalist och de som ägnar sig åt det yrket sällan har stil. Förövrigt så tycker jag att man gott kan vara snyggt klädd när man spelar finalbord, det förhöjer spänningen och blir trevligare foton.”

Intressant dískussion tycker jag. Hur viktig är egentligen klädseln när man spelar poker?

Vårdad klädsel. Gärna kavaj. Det var vad jag läste på Cosmopols hemsida innan jag gick dit första gången. Det slutade med att jag drog på mig en oskön slips som kliade.

Kläderna gör mannen, sägs det. Men vilken bild vill vi att människor utanför ska få av pokern? Casino Royale-känslan eller något lite mer folkligt? Själv tycker jag att alla ska komma precis som de är. För mig handlar stil och klass vid pokerborden om något helt annat än kläder. Det handlar om hur man beter sig.

Jag är övertygad om att man kan vara en gentleman även i träningsjacka. Och att komma till en pokerturnering som ”sig själv” kan aldrig vara osmakligt.

Han har ett satsningsmönster som ibland sträcker sig bortom det numera politiskt korrekta. Internetkidsen skulle bara skaka på huvudet i förundran. Det borde inte gå. Det ska inte  gå. Men det går.

Själv satt jag i ett par timmar, under ett 5k shorthanded sidoevent i Nordic Masters, på samma bord som denna man. Alla ”vet” hur Johan Storåkers spelar. Ändå vinner han. Det måste ligga magi bakom.

Med blinds 500/1k, plus ante, foldas det till mig på cut off. Jag blickar ner på en vacker J10s och slår upp till 2200. Det foldas fram till Storåkers på lilla blind som inte spelat en hand sedan Ragnar Skanåker knep medaljer i OS. Nu vaknar han dock till liv och slår om stenhårt till över 9k, med 20k bakom. Det är inte mycket annat än att folda. Vad ska han ha?

Utan att blinka slänger han upp en AKs. Och han gör samma grej flera gånger. Varje gång han höjer eller trebetar och får motståndaren att folda så visar han upp en riktigt bra hand. Jag förstod först inte vad karln höll på med. Varför flashade han med nöt när folk vet att han är tight som tights.

Ändå stoppade folk in marker mot honom. Profilen Linkan försökte bluffa bort hans damer med 10 3s med en all in preflopp. (Förlåt att jag gnider in det Link, men det var en rätt rolig hand.) Och lite tidigare hade Storåkers dubblat med AJs mot A9 all in pre. Hela tiden steget före motståndarna. Och jag fattade inte hur. Hur? De ”vet” ju…

Först efter ett tag insåg jag Storåkers storhet. Han odlar myten om sig själv, och sin tighthet, till en nivå där motståndarna till slut levlar sig själva. ”Nu har han visat nötterna fyra gånger, han kan ju bara inte ha dem en gång till. Han MÅSTE väl bluffa någongång?!”

Men nej. Storåkers visar nöt även femte gången. Och det är inget annat än magi.

Folk får kalla honom tight. Internetkidsen får säga vad de vill om hans spel. Här, på Nordic Masters, är han kung. Under en vecka har han vunnit två satelliter och kommit tvåa i två stora sidoevent, bland annat mitt 5k-event. Storåkers tackar för kaffet och närmare 200k.

Han har precis fått en dotter, sitt andra barn. De stora turneringarna ute i världen blir inte lika välbesökta längre. Men vad gör det. Denna genomtrevliga gentleman fortsätter odla myter på hemmaplan.

Jag blir inte förvånad om han levlar sig riktigt långt när Nordic Masters Main Event startar i Stockholm  i dag.
– För han kan väl inte ha nöt sex gånger på raken?

Jodå. Storåkers kan. Magi, som sagt.

Edit: De som vill läsa en lite längre redogörelse om min egen insats i Stockholm kan göra det här.

Jag sitter med Sveriges samlade presskår i Malmö och glor på Charlotte Perrellis repetition inför Melodifestivalen. Produktionen är påkostad till max. Det är så där flashigt som det ska vara. I tidigare intervjuer har hon gång på gång påtalat hur grymt bra låt hon kommer framträda med. Och hennes CV talar sitt tydliga språk, hon har allt som krävs för att vinna Melodifestivalen.

Det finns bara ett problem. Låten suger.

Men hon sa ju att den var bra, tänkte jag. Om och om igen sa hon att den var bra. Och så var den förjäkla dålig. Den här låten kommer aldrig att gå vidare, det här håller inte. Det påminner om min unga ungdom och en trudelutt med Björn Rosenström som alltid spelades på gymnasiefesterna. Textraden ”Du sa att du var snygg, men du är ful. Jag har blivit lurad” skrek vi oss hesa till.

Alla har en åsikt om Melodifestivalen. Nästan som med Svenska Pokerförbundet. Men bara nästan. Just nu är det fullt krig där ute. Folk slåss om äran att få jobba gratis. Det är inte klokt egentligen. De måste älska poker.

Jag önskar att den kommande styrelsen blir lite mer som Melodifestivalen. ”Hatad?” tänker ni. Nej, nej. Utan snarare något som visar på mångfald och oliktänkande. Och samtidigt, att i detta breda spektra av personligheter förenas under samma himmel i kärleken till musiken. Eller pokern.

Man behöver ingen doktorsexamen för att sitta i en styrelse i Svenska Pokerförbundet. För att sitta i en styrelse behöver man inte vara någon övermänniska på något sätt. Vem som helst klarar det om viljan finns. Det är bra om man kan läsa och skriva förstås. Men det är inte kompetens vad gäller styrelsemöten, eller kunskap om pokerbranschen som har saknats innan. Det är engagemang, tid och vilja.

Om någon slår sig själv för bröstet och hävdar att man är bäst så tycker jag att man ska uppmuntra det. Låt inte jantelagen trycka ner dem som vågar tro på sig själva. Men var inte heller naiv och tro på allt de skriker ut. Det spelar ingen roll vilket CV eller hur gott anseende du har. Med en kass låt så kommer folket ändå inte att rösta på dig. Det är vad du gör just nu som räknas.

Min egen favorit, Axel Algmark, står för tillället  i 35 gånger pengarna för att gå vidare till finalen i Globen. 22-åringen brinner verkligen för sin musik, har skrivit låten själv och framför svensk pop som man ska. Med hjärtat. Chansen att han lyckas är inte stor. Men den finns. För han kommer göra sitt yttersta när han väl får chansen.

Han har ingen erfarenhet. Inget CV. Ingen påkostad show i bakgrunden. Men han har en jädra mycket bättre låt än Perrelli. Och jag har alltid älskat underdogs.

Vem som hade rätt eller fel om Perrellis bidrag vet vi inte förräns efteråt. Som med det mesta. Vi vet inte vad vi borde vetat förrän det är för sent. Kanske står jag med en dumstrut i lördagsnatten. Kanske inte.

Gick förbi rouletten under en pokerpaus på CC i natt. Det började rycka i ögonlocket då jag såg att ena bordet haft elva röda nummer på raken. Herregud, hur ska jag inte kunna spela på svart nu?  Slängde upp en lax på svart. Röd 3. Ok. Fine. Men enligt alla matematiska regler som finns måste det ju bli svart nu, visst? Slängde upp en tuss till på svart. Röd 23. Ok. Inte mig emot. Jag ska stå här tills det blir svart. Vet inte roulettebordet vem jag är? Fucking dybban! Två nya laxar på svart. Snart är jag tillbaka på plusminus nada. Röd 9.

Jag har inte spelat så ofta på roulette innan, men just där och då bestämde jag mig för att aldrig spela detta torskspel igen. Insåg mig besegrad, gjorde allt för att bli en bättre människa, och gick ögonaböj tillbaka till pokerborden Det var ett jäkla flyt att Jens inte var på plats. Han hade säkerligen kallat mig grov spelmissbrukare. Tur att han bor i Stockholm, och dessutom bojkottar stället. Känns safe. Han kommer aldrig få veta att jag är grov spelmissbrukare. Fast han skulle iförsig kunna slänga ur sig det ändå, utan att veta…

Lyckades efter två backdagar plussa ok på pokern och kunde med nedsvärtat samvete ändå gå hem någorlunda nöjd. Under halvtorra stunder under en annars trevlig session läste jag lite pokerbloggar på mobilen. (Man måste läsa i smyg så inte floor kommer och nyper en i örat.) För tillfället handlar dessa enbart om pokerförbundet. Ena stunden känns hela förbundsdebatten tröttare än Hardy Nilsson, för att i andra få mig på tå igen.

Lina Olofsson har nu gått ut med sitt Dream Team. Jag har varit lite småkinkig på bloggerskan då hon verkar anse att alla, särskilt hon själv, utom de personer med anknytning till Svenska Spel har förmågan att föra fram personliga åsikter utan att vara hämmade av sin arbetsgivare. Det bästa vore att jag inför varje åsikt jag framförde här i bloggen först proklamerade att jag skriver krönikor för Svenska Spel. ”Ärlighet varar längst och det bästa är att vara övertydlig med allt så att det inte blir några missförstånd”. Jojo.

Så. Simon Lindell heter jag och jag skriver krönikor för Svenska Spel. Var det nog Lina, eller ska jag skriva det en gång till? Här kommer nu min åsikt om detta Dream Team som består av Mauritz Altikardes (Pokerevent), ordförande, Lina Olofsson (Pokerstars), vice ordförande, Andreas Roseborg (Krukan), klubbansvarig, Jens Jadbäck (Nordicbet), styrelsen, Rickard Pettersson (Paf), styrelsen.

Härligt. Säkerligen kompetenta människor. Jag känner bara Rickard, trevlig och sympatisk kille som gillar att piska upp mig i Omaha. Samt Jens, en förbaskat kompetent pokerprofil även om jag, tyvärr, nästan aldrig kan stå bakom hans rabiatliberala åsikter. Men han har ändå min respekt, min otroligt högt aktade respekt. 

I övrigt tycker jag det är tråkigt att det inte finns en enda person i denna tilltänkta styrelse som inte har någon ekonomisk vinning i pokerbranschen. Och för att använda Rickard Petterssons eget uttryck tycker jag att dessa människor ”pissar” på Mattias ”Pokerstar” Andersson som med stort intresse och engagemang visat att han är villig att lägga ner tid och känslor på att föra förbundet framåt. Att utesluta en sådan eldsjäl, som aldrig någonsin gjort något för egen personlig vinning, är för mig ett snedsteg rakt ner i graven. Ärligt talat, hur tänkte ni där?

Jag är inte säker. Men är denne Roseberg på något sätt ingift släkt med Lina? Eller är det bara ett sammanträffande att Linas sambo har samma efternamn? Det har kanske ingen betydelse. Men skulle man inte vara övertydlig med saker och ting så att det inte blev några missförstånd? Men det kanske inte gäller Lina själv, för hon är ju typ världsledande på att vara övertydlig och öppen. ”Glasnost” och ”Perestrojka” är ledorden och finns säkert intatuerade på någon svank… 

”Som ni säkert förstår att kommer vi som ett färdigt paket så det är lite alla eller ingen som gäller då vi är övertygade om att samtliga våras erfarenheter behövs i kommande styrelsearbete.”

Med den kommentaren glömmer jag dock ögonblickligen bort alla eventuella tvivel på att detta Dream Team är vad förbundet söker. Ett litet hot om ”alla eller ingen”. Om någon från vårt kompis-och-släkt-gäng i Stockholm inte får vara med så skiter vi i allting. Vi vill inte ha några bönder som sabbar stämningen nu när vi ska rensa upp allt. Insyn från någon oberoende pokerfantast går också bort. Allt eller inget, take it or leave it.

I just leave it…

I god anda borde jag här och nu presentera en motkandidat. Men innebär inte det att jag måste komma med en åsikt till? Helvete. Jag orkar inte presentera mig med namn och titel igen. I just leave it…

Men kan jag kopiera någon annans åsikt då? Personligen tycker jag att Erik Rosenberg har en hel del vettiga synpunkter i detta inlägg. Dela förbundet i två delar – klubbarnas och yrkesspelarnas. Varför inte?  Andra snubbar som har tänkt till är Gustav Tägtström, ”the Admin” och ”Mike”. Alla dessa tre skulle platsa i en styrelse. Läs gärna deras kommentarer under tidigare inlägg.

Och glöm inte. Ser ni mig vid rouletten en gång till har ni min tillåtelse att dra på mig en fet smäll. Ni kommer antagligen bli utslängda på kuppen, men hey, en god gärning är värd att offra sig för. 

Det inbjöds till exklusivt möte i Stockholm i veckan. Ken satt i högsätet och runt bordet mös landets VIP-gäster. Bland annat mina bloggkollegor Jens och Dan. Det skulle snackas framtid. Pokerns och Pokerförbundets framtid i Sverige.

Lina undrade vad min ursäkt var för att inte komma upp. Hade ungefär 94 stycken. Mil alltså. Tur och retur Göteborg Stockholm. Så här i efterhand kan jag dock inte låta bli att ångra mig lite för att jag stannade hemma. Inte för att jag skulle haft så mycket att säga. Utan mest för att jag antagligen missade ett praktfullt skådespel där några av landets mest karaktäristiska pokerprofiler drabbade samman. Kan inte låta bli att måla upp en satirisk scen i huvudet när alla kockar skulle krydda denna soppa.

Det ska bli intressant att se vem som blir ny ordförande nu. Lina, Mattias, Jens? Eller sitter Turken kvar? Det enda som är viktigt är att en eventuell ny styrelse gör det som är bäst för Sveriges pokerspelare. Inte det som är bäst för några enskilda aktörers ekonomiska intressen. Utan för de vanliga pokerspelarna.

Och vad är då bäst för pokerspelarna? Givetvis är det att SM hålls i Sverige. Nära. Smidigt. Kul.

Jag ryser nästan här. Känns som jag är på väg att svära i kyrkan. Jens kommer vilja sätta mig i stocken och låta folk spotta snorloskor i mitt ansikte. Vissa kommer kalla mig köpt. Men jag ser bara krasst på det, och det här är helt egna tankar. Vad vore genuint bäst för Sveriges pokerspelare?

Jo, om Pokerförundet samarbetade med Svenska Spel och Casino Cosmopol. Det skulle resultera i det största svenska mästerskapet i poker någonsin. På svensk mark.

Jag satt i telefon i nästan två timmar med William Thorson i dag. När vi kom in på ämnet började vi skrika i mun på varann av upphetsning. Vi hade samma inställning, fast William har sjukt myckte bättre koll på vad som måste lösas i prakitken och inte bara i tanken. Skärpt kille det där. Mycket klipsk.

Givetvis kan man inte bara ”ge” bort sitt SM till Svenska Spel hur som helst. Förbundet måste ställa krav. Personer som spelar för andra pokerbolag ska givetvis få ha sin logga på bröstet. Det är också förbundet som ska bestämma de rent speltekniska detaljerna som strukturer, inköp och så vidare. Då får ändå Glimne som han vill. Förbundet bestämmer över sitt eget SM. 

Vidare skulle jag även lobba för att ett sånt SM skulle bli rakefritt.

För att ett sånt här samarbete skulle kunna gå att lösa måste det först och främst gå att spela satelliter i Svenska Spels klient. Och andra pokerbolag måste kunna lösa sina satelliter så att spelarna vinner pengar i handen och i praktiken går och köper in sig själva på plats. Så har större bolag arbetat tidigare i större turnerings-sammanhang så det skulle inte vara något nytt. 

Hur många vanliga pokerspelare tycker att det här vore en risig idé? Jag undrar helt ärligt. Vill vi ha ett SM med 1000 spelare i Stockholm, eller ett SM med 54 deltagare i Riga? Vill vi ha ett proffsigt arrangemang med pokern i centrum eller vill vi ha en ”Sällskapsresa” där strippor serverar oss drinkar under spelets gång?

Jag vet att spelbolagsrepresentanterna vill stena mig på öppen gata för detta förslag. Men om vi försöker gå in i oss själva. Vad är bäst för Sveriges pokerspelare och pokerns allmänna rykte med tanke på de strama lagar och regler som gäller? Tror ni vi skulle synas mer i media med ett sånt upplägg? Tror ni att förbundets sponsorintäkter skulle öka i framtiden med sånt upplägg? Under tiden som man lobbar för en generell förändring, borde man inte göra det bästa av situationen så länge?

Vi måste släppa all död prestige och i stället göra det som gynnar spelarna. Det vill säga släppa stoltheten och lägga SM på svensk mark.

Tyvärr är jag bara en blåögd liten pöjk som har för dålig inblick bakom de stora dyra kulisserna för att veta om det här verkligen skulle kunna funka på riktigt. Eller om det förblir en vacker utopi i mitt huvud.

Jag vet i alla fall att jag hellre spelar ett SM med 1000 deltagare. Ett SM där titeln faktiskt är värd något. På riktigt.

Så. Vassego, stena mig!

Man sitter på samma stol i tio timmar och spelar poker. Man tar det lugnt, har tålamod. För det har de sagt att man ska ha för att vinna liveturrar. ”Man vinner ingen turnering första dagen”, hävdar de gamla rävarna. Och det ligger väl en del i det.

Men det är svårt. Det rycker i kroppen. Man vill inte ta det lugnt. Man vill trycka på raiseknappen. Man vill bluffa. Jag hinner ibland ändra mig sju gånger under lika många sekunder om jag ska folda eller raisa. Och det skär i hjärtat varje gång jag vet att jag gett upp ett bra läge. Liveturneringar kan verkligen vara ett sömnpiller. Men jag hade ju bestämt mig. Den här gången ska det tråkiga tålamodet segra. Fold.

Det gick helt ok under dag 1 i GSOP Salzburg. I sakta mak byggde jag min 20k stora stack under nio-tio timmar. Några riktigt bra starthänder fick jag inte. Men träffade ok med de mediokra. Inte så många showdowns dock.

Var uppe på cirka 50k med en timma kvar att spela av dagen. Då förlorade jag en hyfsat stor pott när jag trebetade med 1010 , fick syn av AJo, och torskade 15k mot en knektjäkel. Tiltade väl inte direkt, men det är alltid tråkigt att inte vara på all-day-high.

Några händer senare viker jag upp A5s på lilla. Blindsen är 300/600, 75 ante. En ung aggressiv svensk, den bästa spelare på bordet, höjer i mittposition till 1225. En totalkass engelsman synar på knappen. Och jag tar den något fiskiga linjen att syna jag med. Flopp 3 9 9. Jag checkar. Svensken betar 1850 och engelsmannen lägger sig.

Mitt pokerego klarar inte mer. Det går inte. Den unge svensken, med megastor keps, är oftare tom än inte här. Jag måste höja. 4300 totalt. Ja, nu vet jag ju att denna energiska krabat älskar att floata och spela ut mig på senare gator om han anar svaghet. De gillar att förnedra oss gamla dinosaurier på just detta vis. Grabben synar . Och turn visar en blank 4. Inga färgdrag ute. Men en liten hålpipa till mig. Ok, jag får skjuta en gata till. Kanske tar han sitt förnuft till fånga och lägger sig? 6600 slänger jag ut. Snabb syn!

Näääeeej! Jag bannar mig själv. Varje gång ska jag balla ur. Minst en gång varje dag ska jag ge mig på en stor bluff som går käpprätt åt skogen. Det var ju nya tider. ”Tight is right”. Så vad gör jag i den här potten med A-hög mot bordets bästa spelare?

River 3, för brädan 9 9 3 4 3 regnbåge. Ok, sansa dig nu ärthjärna. Hur mycket har jag kvar? 23k. Jag ger upp. Vad ska han ha liksom? Ett par av något slag. Frågan är hur högt det är? Och frågan är om han verkligen kan ge mig cred för en hand här? Vad ska JAG ha? Å andra sidan, jag har spelat förbaskat solid poker. Inte visat några konstiga händer. Jag borde väl få lite cred? Dessutom är han ju rätt duktig och duktiga spelare kan göra ”bra” vik. Men kan kepsen lägga ett överpar? Han har ju dessutom ytterligare 50-60k bakom i stacken, så han har råd att syna.

Fast kepsen vet att jag vet vad det ser ut att han sitter på. Och han vet att jag vet att han i och med synen på turn sannolikt även synar river. Därför ser en bet från min sida sjukt stark ut. Megalomaniacstark. Men jag pallar inte. Åka ut på en sån här skithand när man varit stabil som en sumobrottare under nio timmar. Å andra sidan, 23k. Det är under min värdighet att ge upp. Jag blundar och kör. Mitt yttre är lugnt och sansat, ingen 200-puls längs med halsen där inte. Men inne i hjärnan springer det runt 300 kaniner på tivoli.

Jag har nästan en pottbet kvar i stacken. Pushen vore ett givet alternativ. Men ser det inte starkare ut om jag betar säg 15200? Det tigger ju om en syn. Han måste ju fatta att jag vill ha syn. Eller? Näej, det kan bli blixtsyn av en JJ med. Eller varför inte ett fyrtal i nior? Jäkla Amalia och henne sju snedvridna döttrar. Give me a break! Ibland gör man spel  som man redan innan man gör dem vet kommer misslyckas. Någon liten djävul tvingar en ändå att göra dem. Varför?

Bet 15200. Jag bara gjorde det. Och nu går det väl som det brukar. En kvidsyn. Och så sitter man där med en handanalys som inte ens är värd att torka sig med på toan. Åka en vecka till klippiga bergen för att bluffa bort sig. Vart tog självdisciplinen jag intalat mig att jag hade vägen?

Ingen blixtsyn i alla fall. Men nu, två minuter senare, tar han upp 15200. Han leker med markerna i handen. Är nära på att kasta in dem. Jädrar i havet. Se avslappnad ut nu dybban-tönt. Men inte för avslappnad. Se bara normal ut. Ja, sug in kinderna och spotta ut tuggummit. Eller nej, sug ut kinderna igen. Du vet ju att du ser ut som en transa när du gör så där. Se normal ut! Titta bort. Ta en slurk vatten. Och håll för allt i världen käften.

Nu slänger han in markerna. Nej! Dra ballen i lösgruset! Han lägger sig. Och visar 88! Vilken heroisk fold. Det spritter i kroppen. Det bubblar som den finaste champagne. Jag vann. Jag slapp skämmas. Jag är kvar i turneringen med bra stack.

Ibland är turneringspoker det bästa som finns. Tyvärr kan den där känslan försvinna snabbare än en tokdopad Ben Johnson.

Nu börjar dag 2 i GSOP Salzburg. Jag har 53k. Medel är 33k. Det är cirka 130 spelare kvar. Och jag ska vara en tightröv igen. För man vinner inte den här live-turneringen dag 2 heller. Åka ut är dock fullt möjligt…

 

Pokerspelare i allmänhet lägger ofta en stor del av sin tid på handanalyser av alla de slag. Men vad är alla handanalyser värda om vi inte kan förvalta vår överlägsna kunskap? Vad gör alla timmars poker-diskussioner för nytta om vi efter en bad beat går bananas vid skrivbordet och i vrede slår sönder inredningen med en golvlampa? För att sedan springa in i sovrummet, sätta tänderna i huvudkudden, bita sönder den likt en rabiessmittad bulldog och skrika könsord så grannarna ringer efter psykakuten. Vad har vi för nytta av allt taktiskt nötande om vi, efter att ha förklarat för psykakuten att allt var ett missförstånd, spelar bort veckans plus på en timma i tiltande raseri?

 Vi pokerspelare glömmer ofta bort hur viktig den mentala biten är i poker. Jämför till exempel skillnaden på hur dessa två välkända pokerprofiler hanterar en bad beat. Lägg också märke till vad Dwan säger i intervjun efteråt.

Såg ni skillnaden? Vem tror ni är den största vinnaren i längden? Dum fråga då det är så uppenbart så klart. Men ni förstår principen.

Poker är ett mentalt spel. Och vi måste lära oss att brottas med oss själva lika mycket som att brottas med motståndarna vid bordet. Visste ni till exempel att det finns många anledningar till varför vi tiltar? Några exempel:

Springa-dåligt tilt: När det gått dåligt under en längre tid.

Orättvisa-tilten: Bad beats, coolers och utdragningar kan få vem som helst att titla och känna att pokerlivet är orättvist.

Hata förlora-tilten: Vissa spelare hatar bara att förlora, även om de gör det enligt variansens alla regler. Det kan räcka med ett förlorad flipp för att tilten ska komma rusande.

Misstags-tilten: Att göra egna misstag får vissa att tilta rakt ut.

Berättigande-tilten: En klassisk Phil Hellmuth-tilt. Vissa anser sig helt enkelt bättre än andra och är därför värda att vinna över dem som är sämre. Precis hela tiden. Det går förstås inte…

Vinst-tilten: Efter en stor vinst eller lång tids vinnande kan vissa ha svårt att  hålla koncentrationen uppe och börja spela som på tilt. Anledningen är att man inte längre bryr sig om pengarna, eller orkar bry sig om man vinner eller förlorar när man ändå vunnit så mycket tidigare.

Desperations-tilten: När du känner att du måste vinna tillbaka dina förlorade pengar. Desperation har dock aldrig varit ett vinnande koncept.

Detta är bara några av de sorters tilt som finns. På vilket sätt tiltar du själv? Det är först när du kan komma underfund med dina egna problem som du också har möjlighet att hjälpa dig själv. Jag lider av flera av dessa tilt-fenomen och jobbar ständigt på att bli en lugnare och mer harmonisk pokerspelare.

Mycket av det jag lärt mig när det gäller det mentala spelet poker kommer från boken ”the Mental Game of Poker”.

Jag fick boken av lillbrorsan då han sett mig tilta loss på både en och annan dator, kanske någon huvudkudde, genom åren. Jag ångrar inte att jag gav mig tid att läsa den och jag rekomenderar den till alla pokerspelare som tar sitt spel seriöst. Tänk att kunna spela sitt A-game hela tiden och inte störas av tilt och andra mentala faktorer. Ni förstår själva vad det kan göra med bankrullen. För att inte tala om din inredning…

Den som vill läsa mer om det jag har att säga om tilt kan göra det här.   

Tillfället gör hjälten. Vissa är födda hjältar. De vet bara inte om det. Man vet nämligen inte om man är hjälte eller fegis förrän man har chansen att visa det. Som 65-åriga Lisbeth som ensam ingrepp och stoppade ett blodigt knivslagsmål på en spårvagn i Göteborg. Ingen annan vågade göra något. Men hon räddade säkerligen minst ett liv.

Jag funderar ibland på hur jag själv skulle ingripa i en riktig krissituation. Man vill ju gärna intala sig att man är hjälten. Inte fegisen. Dessa tankar snurrar dock runt som en ren förvarsmekanism. Jag vet redan vad jag är.

Det var en natt i Jönköping för 8-9 år sedan. Jag och mina bästa vänner gjorde Jönköpings klubbliv osäkert. Trots att både jag, Koggen, och Optikern kunde vara riktiga retstickor hamnade vi nästan aldrig i bråk. Men den här kvällen retade Optikern fel truckerkeps. Bokstavligen alltså.
– Alltså är inte truckerkeps så 2001, vräkte glasögonormen ur sig i garderobskön mycket medveten om att killen framför bar just denna huvudbonad.
Killen framför tog förolämplingen rätt dåligt. När vi lite senare kom ut från klubben väntade han där med sina fyra polare.
– Där är han! skrek truckerkepsen.

(En situation som säkerligen påminde om den mellan Finger (killen med pokervärldens sämsta ölsinne) och Duhamel.)

De fem stadiga killarna omringade snabbt Optikern. Som modig kamrat ställde jag mig självklart framför det smått paralyserade popsnöret och sa med stadig röst ”Rör inte min kompis, då får ni med mig att göra!”. Sen tog jag dem med min fruktade höger. En efter en…

Ok. Det där var väl en sanning med modifikation. Jag spöade ingen. Ok, jag ställde mig inte i vägen heller. Nä, inte ens ”Rör inte min polare”, lyckades jag hosta upp. Ok, allt var en lögn. Jag lade benen på ryggen och lät mina fotbollslår pinna iväg som de snabbaste trumpinnar ni kan tänka er. Det där är inget jag är stolt över i dag. Men det var så jag reagerade. Som en riktig jävla fegis.

I dag kan vi skratta åt det. Optikern hann bara få ett par tjuvsmällar innan en riktigt stor vakt kom och räddade honom från att bli nitad på riktigt.

Just nu skrattar hela världen åt en italiensk sjökapten. En kapten som lyckades med det omöjliga och sänka en lyxkryssare. Och dessutom gick i land (lägg märke till min fantastiska ordvits, och detta efter bara ett par månader i Göteborg) med bedriften att, enligt egen utsago, trilla ner i en livbåt, utan möjlighet att ta sig tillbaka till evakueringsarbetet på båten. I stället för att följa sina pliktar som kapten, så förvandlades han till en fegis. En feg (gr)is.

Världen inte bara skrattar åt kaptenen. Den hatar honom också. Folk dog på grund av hans misstag. Och han smet i land bland de första av alla. Personligen satt jag och spottade på hans porträtt framför datorn. Jag hatar fegisar.

Eller. Eh. Jaja. Jag är i för sig en fegis jag också. Men jag skulle ju aldrig gjort som kaptenen. Inte ni heller. Visst?

Eller så är det så illa att vi inte har en aning. Vi vet ingenting förrän tillfället visar det.

Det måste vara som när man går långt i sin första riktigt stora turnering. Vågar man vinna, eller är man rädd för att åka ut. När man plötsligt spelar om summor man aldrig varit i närheten av vet man helt enkelt inte hur man kommer att reagera, Det är inte mycket som talar för det, men jag hoppas innerligt att jag för en gång skull förvandlas till hjälten då. Till Viktor Blom går också bra,

…………………………………………………………………………………………………

En gubbe som definitivt inte är någon fegis är pokerprofilen Fakiren. Det är i alla fall vad han själv hävdar varje gång jag höjer honom och han blixtsnabbt synar.
– Jag är ingen fegis, jag ska visa dig!

Här kan ni läsa min senaste krönika till hans ära.