Jag såg henne på över hundra meters avstånd. Hon gick med en i sidled vaggande stil. Det gick långsamt. Mycket långsamt. Men framåt gick det, sidleds gungande framåt. En grå kappa, stickad mössa och nedgångna kängor. Hon såg tung och sliten ut. Jag kunde känna hur varje steg ökade på hennes molande smärta i de sargade knäna. Klockan var halvsex en söndagsmorgon och jag promenerade hem från nattens jakt efter pokerbordens rikedomar. Hon gick med två tomma tygkassar.

I tanken hyllade jag mig själv för nattens största pott. Efter att ha pushat med A6s preflopp var ”Borås-miljonären” inne med för mycket deg för att kunna lägga A5o i en pott på 550 big blinds. Soulread. Turn levererade dessutom en sexa. Som vanligt hade det varit överaggressiva och galna spel på casinot under helgen. Och denna kväll kände jag för lite högvariansspel. Spel som kan kosta och smaka. Denna gång smakade det gott och jag njöt av hur januarinattens minusgrader nöp mig i kinderna där jag traskade hem över det nu folktomma Järntorget.

Det var där någonstans jag såg den där vaggande gångstilen. Som en siluett i mörkret kom hon allt närmare, för att till sist korsa min väg med ett par stånkande stön till andetag. Det enda jag kom att tänka på var ”vad gör gamla tanter uppe mitt i natten?”.

Hon måste varit en bra bit över 70 år. Någon hund hade gamlingen inte. Därför kändes det konstigt att hon var ute under denna ogudaktiga kalla tid på dygnet. Hon kändes inte som typen som motionerade. Långa friska promenader skulle säkerligen göra mer skada än nytta på den tunga kroppen.

När jag, i ren nyfikenhet, vände mig om för att se vad gråkappan höll på med såg jag hur den otympliga kroppen böjde sig ned i en soptunna. Hon letade efter resterna av nattens festande. En krona burken. Jag förstod med ens vad tygkassarna skulle användas till.

Sedan dess har den där i sidleds vaggande gången förföljt mig som en hemsökande vålnad. I den värld jag lever i, där tusenlappar en lördagsnatt byter ägare som om de vore luftaktier, kan det ibland vara jobbigt att se en bit av verkligheten utanför. En verklighet där pengar krävs för att överleva, inte spela poker.

70-åriga gamla tanter ska inte behöva utsätta sina sargade kroppar med att leta burkar en minusgradig söndagsmorgon. Men en del måste. Verklighet.

Jag skulle tro att min turliga pott mot ”Borås-miljonären” innehöll mer pengar än vad den gamla damen letar ihop på ett år genom att panta burkar. För en sekund funderade jag på att vända och skänka henne en peng. Men nej. Jag är för svensk. Vill inte lägga mig i, låter alla sköta sig själva. Och hon skulle ju kunna ta det som en förolämpling. Hon kanske tycker det är kul att panta. Hon kanske VILL klara sig själv. Jag rabblade undanflykter tills jag nästan trodde på dem själv…

I en värld där fjuniga pojkar blir mångmiljonärer utan att någonsin ha behövt jobba nio till fem, fem dagar i veckan, kan de flesta pokerspelare behöva en vålnad att hemsökas av när högmodet blir för stort. När pengarna används för att spela högrisk-poker. En vålnad som påminner om världen utanför. Den värld när en gammal mormor tvingas leva på resterna av en festnatt.

Jag njöt inte längre av kylan. Den letade sig i stället in under huden. Jag frös. I tanken hyllade jag inte mig själv längre. Tvärtom.

Och ikväll väntar ytterligare en 500 kronors rebuy för mig på casinot. 500 burkar och tio stelfrusna tår för varje återköp. Men the show must go on…

Vilka tycker ni har betytt mest för svensk poker? Ja, jag kan ju inte till hundra procent veta vilka personer ni kommer att svara. Men om jag, helt utan egna värderingar och åsikter, får gissa skulle jag tro att två av de personerna är Ken Lennaárd och Dan Glimne.

När Ken var anställd av Svenska Spel och Dan Glimne tog uppdrag som konferencier för Pokerakademien på Casino Cosmopol, tycker ni då att de svek Sveriges pokerspelare? Eller att de kanske till och med gjorde något som pokerspelare i Sverige kunde ha nytta av?

Ken och Dan kommer svara det andra alternativet. Jens Jadbäck kommer att svara det första. Jag lägger ingen värdering i det, det är bara fakta. Själv tycker jag att båda två gjorde ett bra jobb. Utan Ken hade raken på Svenska Spel troligtvis inte varit hälften mot konkurrenterna, och utan Dan hade de där kvällarna på våra fyra Cosmopol inte varit lika proffsigt trevliga.

Livet är inte svart och vitt. Människors åsikter om vad som är rätt och fel kommer alltid att gå isär. Vad som är bra för någon kommer nästan alltid kunna vara dåligt för någon annan. Det är omöjligt vara alla till lags. Vi får tycka vad vi vill om det.

Det är inte lätt att diskutera med Jens, då han är påläst, inte jag. Att hans debattinlägg till viss del består av rena lögner gör det inte lättare. Tror Jens på allvar att någon av de tre pokerambassadörena får flera hundratusen kronor i månaden? Tror någon att Svenska Spel skulle satsa lika mycket på en pokerambassadör som på  sin egen VD? Antingen ljuger herr Jadbäck, eller så, nu kommer något fantastiskt, vet han inte alltid bäst. Jens själv hävdar att han är moralens trogna väktare så att han skulle ljuga måste vi väl därför avskriva direkt? Då finns det bara ett alternativ kvar…

Dessa ständiga överdrifter och i vissa fall rena felaktigheter gör att jag aldrig riktigt kan ta en debatt med Jens. Jag vet nämligen inte alltid när han överdriver eller talar sanning. För jag är, som sagt, inte påläst. Och jag kommer inte offra några veckor på att plöja igenom alla papper heller. Debatten har som sagt aldrig intresserat mig. Jag skriver inte krönikor på SvS för att försvara monopolet. Därför kommer jag inte sitta här och diskutera några sakfrågor, som jag ändå inte vet något om. Du får gärna fortsätta din kamp Jens, jag kommer inte att kämpa emot dig. Men det finns säkert andra du kan ha skoj med. För det är uppenbart att det här är en stor del av ditt liv. Och det ska det också få vara om du vill ha det så. Lika mycket som det ska vara en liten del av mitt liv, om jag vill ha det så.

Du får kalla mig dubbelmoralist, svikare, ja vad du vill. Mina vänner. Min familj. Och de pokerspelare som jag, nästan varje dag, umgås med har önskat mig lycka till med att göra någonting som en del kommer tycka kan vara kul för pokersverige. Andra inte. Det är precis som det brukar vara med det mesta.

Nu önskar jag alla en supertrevlig helg. Jag har precis ätit mig mätt på tårta och hallonsaft, och ska ägna kommande veckor åt att intala mig själv att jag måste börja motionera igen. Om jag slipper en debatt jag aldrig varit insatt i, så kanske jag får tid…

Jag känner mig hedrad över att så många människor bryr sig om mitt nya uppdrag. Och tackar ödmjukast för alla lyckönskningar. Det känns jättekul.

Men. 

Alla är vi vår egen lyckas smed. Jag kan inte tala om för dig vad som är bäst för dig. Och du kan inte tala om för mig vad som är bäst för mig. Enkelt va?

Det är till och med lite för enkelt. Så enkelt att det glöms bort. Så enkelt att vissa personer anser att de faktiskt kan strunta i det. De kan visst berätta vad som är bäst för alla andra. Varför inte? De vet bäst och de som inte förstår det vet ju faktiskt inte alls sitt eget bästa. Och då måste de få lite välbehövlig hjälp på vägen. Mot det som är bäst.

Men för vem var det nu bäst? Skitsamma. De vet ju bäst. Per automatik blir ju därför deras väg den enda sanna vägen. Für alles. Punkt.

Jag har aldrig i mitt 29-åriga liv diskuterat spel-monopolet med mina vänner. Det kanske inte är så konstigt, det är inget ämne som dyker upp vid middagsbordet direkt (om man inte käkar med Jens Jadbäck som knappt hinner andas mellan kött-tuggorna efter att han själv fört ämnet på tal). Det är inget ämne som berör oss nämnvärt. Kanske inte heller så konstigt då vi, i vårt tycke, inte drabbas av det.

Men vad som borde vara konstigt är att jag heller nästintill aldrig diskuterar spel-monopolet med mina medspelare runt pokerborden. Det finns så klart människor som diskuterar detta, det måste det, men jag minns inte ens när jag hörde en sådan konversation senast. Och jag har spelat många timmar poker. Och pratat om allt från löjrom till kinesiska muren. 

Jag undrar varför? Om det nu är ett sånt förtryck så borde det väl snackas om det nästan jämt?

Jag tror att många gärna ser en fri, eller snarare reglerad, marknad när det gäller spel, inklusive jag själv. Men monopolfrågan har inte en så stor plats i mitt hjärta att jag rättar mitt liv efter den. Det finns andra saker som är viktigare. 

Dubbelmoral, vad är dubbelmoral? Jag skulle till exempel, utan problem kunna jobba på en liberal tidning, även om jag vore socialdemokrat. No problemas. Det är inte min arbetsgivare som röstar åt mig, det är jag själv som går och lämnar lappen i valurnan. Och om jag skriver oberoende artiklar, utan politisk inriktning, i en tidning kommer det inte få folk att rösta varken med, eller mot, mig. Men är det dubbelmoral? Kanske. Jag vet inte. 

Några av spelbolagens representanter hävdar att jag skulle vara en dubbelmoralist som tar anställning hos ett spelmonopol. ”Spelmonopolet ger ju inte alla chansen att erbjuda gambling på marknaden”. Frågan är dock hur spelbolagen själva skulle se på situationen om de fick monopol? Jo, det kan jag berätta för er. De skulle älska det. De skulle vårda det ömt som sitt nyfödda barn. Är det dubbelmoral?

Några exempel. PAF har monopol på Åland. (Ett felaktigt påstående enligt Brandborn, och då har han säkert rätt). Och på ett par färjor i Östersjön, där spelmaskinerna och rouletten ger så dåliga odds att det är skamligt. De har inget stort monopol, men de har monopol. Vad är dubbelmoral egentligen? Att jobba för ett monopol när man från botten av sitt innersta väsen hatar ett annat monopol, som herr Brandborn? Ett monopol är väl alltid ett monopol oavsett storlek och orsak? Men jag kan ha fel. Det finns säkert någon paragraf, som jag inte läst, som visar att just det här monopolet är moraliskt försvarbart…

Ett annat exempel. 5050 Poker är stolta över att ha tagit över marknaden i Montenegro. Tidigare fanns där ett 30-tal etablerade spelsiter. Från och med september förra året kan man dock bara spela nätpoker på 5050 Poker. Monopol är en rätt cool grej, om man äger det själv. 

Ja, jag är inte insatt alls i det här egentligen. Jag bara skrapar på ytan. Jag har som sagt aldrig varit involverad i monopoldebatten och är inte tillräckligt påläst för den heller. Aldrig har jag hatat monopolet från botten av mitt innersta väsen som Jens och Ola. 

Ska jag då missa det roligaste jobbet jag kan tänka mig för att andra hatar monopolet? För att andra tycker att det är dubbelmoral? Jag har ingen lust att leva ett liv där jag är rädd för vad andra ska tycka om mina handlingar, eller åsikter. Jag gör det jag tror är bäst för mig och mina närmaste. Ibland offrar jag mig själv för en större sak. Men för mig är monopoldebatten ingen stor sak. Har aldrig varit, och kommer förhoppnigsvis aldrig bli. Därför känner jag mig inte heller som det Jens försöker få mig till att känna. Som en person med dubbelmoral. Det är mycket möjligt att jag lider av denna sjukdom ändå. Men jag känner inga symptom själv. Jag går med samma halvtaskiga hållning som jag alltid gjort. 

Och om någon tror att en sån här krönika kommer att göra någon politisk skillnad så känns det rätt långsökt. Jag skriver för att jag tycker det är kul att ventilera saker jag tänker och upplever, särskilt runt och om pokern. Politisk debatt har jag aldrig proriterat. 

Jag väntar med att offra mig för saker jag själv tycker är värda att offras för. Andra får offra sig för vad de vill. Det är min, och allas, rättighet. De som vet bäst, vet vad som är bäst för dem. Inte för mig. Inte för dig. 

Det hela är rätt enkelt. Mer har jag egentligen inte att tillägga.  

”Den ligger uppe nu”, skrev Marc i ett mess.

Jag fick ett mail för ett tag sedan. Sen några telefonsamtal. Efter det drog jag på möte till Stockholm. Så följde ytterligare mail. Och telefonsamtal. 

Men det mesta kändes som formalia. They had me at hello. Nu är allt klart. I dag publiceras min första pokerkrönika på Svenska Spels hemsida. Där kommer jag under 2012 lämna en ny betraktelse av pokerlivet varje torsdag. Denna gång handlar den om lönnfeta vänsterbackar…

Det är ingen hemlighet att jag i många år spelat mycket poker på SvS och Cosmopol. Att nu få vara med och påverka min egen arbetsplats känns nästan för bra för att vara sant. Att dessutom göra det tillsammans med tre av Sveriges bästa pokerspelare i form av Thorson, Tureniec och Wigg kommer få mig att växa ett par centimeter, det är jag säker på.

Allt känns genuint bra. När den glada smålänningen och EPT-vinnaren Magnus Petersson hörde av sig för ett tag sedan och undrade om jag var intresserad av att jobba med Svenska Spel så kändes det rätt. Det var som om någon hade skräddarsytt ett jobb för lilla mig.

Jag ska ärligt erkänna att det var lite nervöst att berätta nyheten för Jens. Men han tog det, likt mina andra bloggkollegor, som en sann vän och önskade mig lycka till. Att vissa polare sedan kallar mig Lill-Stalin bakom min rygg får jag väl köpa med ett leende. Och jag vet att Jens vässar knivarna för heta debatter. Det kommer sannolkt bli ett intressant 2012 här på Superbloggen.

Befinner mig i dagarna i Umeå. Har blivit bortskämd av svärföräldrarna som en liten inne-gris hela julen vilket gjort att kärlekshandtagen växt i takt med pokerrullen. Har inte haft en enda backdag och skrapat ihop en fin julpeng. Därför känns det inte särskilt bittert att missa Christmas Poker Week hemma i Göteborg, där min vän Andy lyckades vinna Omaha-eventet där förstapriset gav 112 laxar för övrigt. Grattis!

Förutom förtäring av bubbliga drycker så ska jag under nyårshelgen i natursköna Hemavan försöka att inte bryta några ben i skidbacken.

Om vi inte ses innan klockan slår över, så ses vi på andra sidan. Gott Nytt År på Er!

Få minuter är så vackra. Och samtidigt så sorgsna.

Under mina sämre stunder i livet har jag alltid kunnat vända mig till pokern. Det låter kanske konstigt, men så är det. När jag spelar poker kan jag släppa allt jobbigt för en stund. Jag får träffa människor som får mig på andra tankar, som får mig att skratta. Och många fler än jag har tagit samma tillflykt.

Men vad händer när en av de där människorna som vi brukar vända oss till plötsligt inte finns där längre?

En 20-årig svensk pokerspelare dog i går på Bali. ”J” verkar ha varit omtyckt av alla som hann träffa honom. Förutom en talangfull pokerspelare ska han också ha varit en varm och ödmjuk människa.

Mycket talar för att det på onsdag, när Main Event av CPW startar på Casino Cosmopol i Göteborg, ska hållas en tyst minut för ”J”. Flera av dem som kommer vara på plats kände honom. Det är självklart att vi ska ha en tyst minut. För om vi kan skratta tillsammans, så kan vi även dela sorg tillsammans. 

Vi påminns gång på gång om livets skörhet. I en minut av vackra minnen och svart saknad påminns vi igen.

Ibland finns det inget jag hatar mer än den där skörheten. Ibland finns det inget som gör mig mer sorgsen. Och ibland finns det inget som med samma styrka kan få mig att omfamna dem jag älskar.

Jag lever i stormens öga. I det där sista djupa andetaget skidskytten tar innan han slänger sig ut i spåren. Och jag gör det i Norrland, Storuman.

När man kör in i det lilla samhället hälsar Björn Ferry med ett leende. Traktens stora son hänger på ett gigantiskt foto längs vägen. När Björn går på byn står klockorna i Storuman stilla. ”Vi är stolt sponsor av Björn Ferrys mamma”, står det på någon skylt i en butik. Namnet på mamman är oväsentligt. Det räcker att nämna att det är Björn Ferrys… 

Kärleken till sin alldeles egna världstjärna började dock gro långt innan guldmedaljerna, troligtvis någon gång runt julen 1993. 16-åriga Björn hade då fått den ärosamma uppgiften att inför hela skolan läsa den klassiska juldikten ”Tomten” på julavslutningen. Röbroskolans gymnastikhall i Storuman var full till bristningsgränsen. Till och med biskopen var där. Och Björn började, som alltid, självsäkert. 
– Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnista och glimma…

Far- och morföräldrar satt som förtrollade i bänkarna. Vad vackert det var. Nästan som på gamla tider. När det var som det skulle. Och Björn fortsatte, med samma lugna norrländska stämma, ta sig an den långa dikten.
Magnus, tjejens storebror, jämnårig med Ferry, lyssnade mer spännt än han någonsin lyssnat i skolan. Aldrig förr hade han varit så uppslukad av en juldikt. Endast för att han visste att Björn var Björn. Och att han inte alls var som han skulle.

Den långa dikten började lida mot sitt slut. 
– Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran. Snön lyser vit på taken. 
Björn Ferry tog det sista andetaget innan han slängde sig ut mot sista raden: 
– Endast KUKEN är vaken!    

Magnus och övriga skolkamrater låg vikta av skratt i bänkarna när Björn Ferry leddes ut i örat av skolans rektor. Skidskytten fick ett extra långt jullov det året. Två veckors avstängning. 

Björn Ferry är inte som andra idrottare. Han är en journalists dröm. Han säger vad han tänker. Skiter i om det blir lite fel ibland. Så jag kan verkligen förstå varför Björn Ferry hänger på ett stort foto och hälsar välkommen. Jag kan även förstå varför man är stolt över denna man i Storuman. Han är deras. Och han är framför allt sin egen.

Själv gillar jag honom ännu mer då jag vet att han, när tid finns, gärna tar chansen att möta de lokala förmågorna i ett parti Texas. Här har vi en framtida ambassadör för Sveriges pokerspelare som skulle slå de flesta på fingarna. Han skulle inte bara skapa rubriker, utan även goodwill åt spelet.  

Men jag undrar ändå. När Magnus och Björn ligger där på hemmet. Gamla och trötta. Vad kommer de prata om då? Björns OS-guld? Alla världscup-segrar?

Knappast. De kommer än en gång ligga dubbelvikta av skratt åt minnet av julavslutningen 1993. Ibland kan ett yppat könsord vara lika minnesvärt som alla idrottsprestationer i världen. Det finns många sätt att bli folkkär på.

Dagen före doppardagen. Julafton hägrar. Snart väntar ett nytt år. Ett år då jag kliver ur stormens öga, går in i en ny tid, med ny arbetsgivare. Det ska bli oerhört spännande. Och jag är bara ett djupt andetag ifrån.

De flesta av oss drömmer om rikedom och framgång. Men vi drömmer om det som kan bli vår död.

Jag hävdar med en dåres envishet att man inte kan mer än att äta sig mätt. Man kan inte köra mer än en bil i taget. Eller använda mer än en klocka åt gången. Om man inte vill se ut som en fjant förstås. Då går det i praktiken att få på sig en 20-30 klockor på vardera arm. Men då har man antagligen så stora personliga problem att livet är miserabelt ändå…

Jag har av flera källor fått höra samma sak. När de väl vann de där miljonerna de drömt om, då var det inte lyckorus och storhetsvansinne som kom över dem. Snarare tomhet och frågor. ”Vad gör jag nu då? Vad blir nästa steg?”.

Ofta är det just resan mot rikedomen, känslan att bestiga hinder och göra personliga framsteg som är den verkliga vinsten. Och den verkliga moroten. Jag tror alla att vi har kännt den där gnagande tomheten efter att ha lyckats ta oss igenom en uppgift. Lyckats med något. Kanske varvat ett dataspel, läst ut en bok, eller vunnit en pokerturnering.

Om jag har en halv miljon extra på banken. Eller 25 miljoner. Jag skulle antagligen leva mitt liv rätt lika ändå. Förhoppningsvis alltså.

Nu låter det väl som att jag skulle tacka nej till 20 millar i näven. Känna tomhet om jag vann en EPT. Så är det givetvis inte. Jag skulle svinga mig som Tarzan mellan kristallkronorna, festa som om det inte fanns någon morgondag. Jag är ingen Dalai Lama. Men man kan ju ändå få konstatera att allt inte är guld med just guld. Lamas ord ”Bedöm din framgång efter vad du var tvungen att ge upp för att få den” är inte helt tagna ur luften.

För när du plötsligt tvingas installera extra larm på lägenheten, får paranoida tankar om att någon följer efter dig när du går på stan sent en kväll, eller har släkt och vänner som endast skrattar åt dina tafatta skämt för att du, självklart, ska betala ännu en utekväll – då är du ingen vinnare längre. Då har det kostat mer än det smakat. Om nu inte din stora fäbless i livet är att bära 20-30 Breitlings samtidigt på armen förstås. Då är det värt allt.

Dessa banala tankar (hur synd kan det vara om en miljonär liksom) började snurra i mitt huvud efter att jag fått en artikel om mordet på poker-entreprenören, och pokerlistingsgrundaren, Andreas Oscarsson mailad till mig. Den är inte helt dagsfärsk, men klart läsvärd. Det är ett av få skrivna alster, som på något sätt berör pokerbranschen, av tämligen hög och intressant kvalitet jag läst av etablerad press.

Sanningen att säga är det en berättelse som både fascinerar och skrämmer. Det finns så många obehagliga faktorer i denna historia att den skulle platsa i vilken Hollywood-film som helst.

En berättelse om hur en dröm om rikedom går i uppfyllelse. Och hur en dröm kan förvandlas till något brutalt svart. Det värsta är att det knappast är sista gången en sån här historia upprepar sig. Så tänk efter en extra gång innan du får för dig att bli mångmiljonär… 

Allt med guld är inte guld. Något min store idol Karl-Bertil Jonsson säkerligen håller med om på julafton.

God Jul! 

Och här rimmas det för fulla muggar. Då mina kollegor, och gode Mike, lyckats trycka fram rim av den högre skolan tänker jag inte gå i fällan att försöka matcha detta med min talanglöshet. Jag kom aldrig så mycket längre än ”Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden.” Och. ”Jesus ligger i sin krubba, här får du en bandyklubba.”

Pokermässigt är jag inne i en liten svacka just nu. Har haft en dålig månad helt enkelt. Gårdagens besök på Casino Cosmopol gjorde inte saken bättre. Varken turneringen eller cashgamet gick min väg. När jag turnar set får någon motståndaren hålstege. När jag får AA floppar motståndaren toppset. När man är en synfisk som jag själv blir det dyrt då.

Försökte i stället tjäna tillbaka lite pengar genom att agera personlig servitör åt Mats Iremark, som i vanlig ordning vann onsdagens deepstackturre.

– Simon, kan inte du fixa mig en kanelbulle? ropade han till mig från finalbordet där jag satt och tjurgrindade.
Jag var inte alltför sugen på att lämna mitt game.
– Jag vill ha lön. 7000 kr i timmen ska jag ha!
– Ok då.
Tyvärr var jag lite för kvick i vändningarna. Jag arbetar snabbt, för snabbt. Men 120 kronor drog jag in i alla fall. Kan man inte dra in stålar vid borden, så får man skinna motståndarna utanför…

Och när jag själv förlorar har flickvännen visat sig vara i riktigt vass form. Hon har bland annat vunnit ett schysst livepaket till Salzburg och klonkat diverse nätturrar. Efter ännu en bra plusdag från hennes sida i går var jag tvungen att böja mig för tanken att hon kanske är bättre än jag. Det tog emot, men jag ville ändå fråga henne om råd. Hur ska jag göra för att börja vinna turrar igen?

Hennes svar. Enkelt. Men genialt.
– Du börjar med att försöka dubbla din stack. Och när du dubblat, så dubbla igen.

Tack och bock.
Det kommer säkerligen hjälpa mig till topp.

Ursäkta ”rimmet”. Min talanglöshet ville visst visa sitt fula tryne ändå. Olyckor kommer sällan ensamma…

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Och här kan ni läsa lite inside om när Dregen, i min egen anda, småljuger i Musikhjälpen.

Jag beundrade proffsens närvaro och kyla. Skrattade när kändisarna strutslikt stoppade huvudet i sanden och körde in keramiken på chans. Hemma i föräldrarnas gamla slitna skinnsoffa, hedrat vare dess minne, låg jag. Och vägrade missa ett enda avsnitt av Pokermiljonen.

Vilka tider. Pontus Gårdinger utnyttjade sin ”one time” helt perfekt och vann sin enda turnering någonsin (?). Ken Lennaard knaprade uppåttjack och gick bärsark med en anka. Rocklegenden Dregen spelade tightare än Doyle Brunson när han sover. 

Så här i efterhand har jag förstått att spelen jag bevittnade ofta höll tämligen låg klass. Strukturen på själva pokerturren var inte heller någon höjdare. Men det spelade ingen roll. Då njöt jag bara av att få se folk spela poker. Många med mig blev förälskade, och ville själva pröva på detta dynamiska spel.

Det var länge sedan jag såg ett program om poker i tv-tablån. Syns man inte finns man inte. Just nu är vi skapligt osynliga. Vi tynar bort, försvinner i perifrin. Och värre blir det.

High Stakes Poker läggs ner. Alla pokerprograms kejserliga ledare. Där har vi fått bevittna de bästa. Att följa ett highstakes cashgame är så mycket mer givande, rent pokermässigt, än att följa finalbordet i WSOP. Det är därför med sorg i hjärtat, ja en relativ pokersorg då, jag tar del av nyheten att det inte blir något mer av den varan. Och vårt dynamiska älsklingsspel försvinner lite till. Det är en skam att vi har mindre tv-tid än Keno. 

Här har vi ett problem betydligt större än pokerförbundets vara eller icke vara. Hur ska vi få fler människor att få upp ögonen för pokern? Hur når vi på bästa sätt ut med budskapet om pokerns charm? Hur vänder man trenden med allt mindre utrymme i tv och övrig media, vilket i sin tur resulterar i färre spelare?

Ett pokerförbund, eller liknande, kan ju vara bra att ha för de redan bitna. Men förbundet i sig gör knappast pokern mer folklig. Det kan dock något så simpelt som ett tv-program göra. 

Jag kommer köpa dig en kortlek. Med orden:
– Gör vad du vill, men bli aldrig pokerspelare. Du blir slav under mammon. Jag har sett så mycket elände. Hör du vad jag säger?
Ändå kommer jag köpa dig den där kortleken, sitta där vid köksbordet och visa mina knep. För jag vill lära dig allt jag kan. Och jag kan inte så mycket annat.

Du är inte född än. För att vara ärlig är du inte ens påbörjad eller planerad. Ändå går jag runt och tänker på den där kortleken som jag inte ska köpa. Men som du ändå kommer att få. För att jag är jag. Du är du.

Och sedan, om en dag långt bort, kommer du att komma hem och berätta att du vill bli det samma som jag. Med orden:
– Vad är rätt om ingen gör fel. Pappa gråt inte mer.

Är jag en vettvilling som tänker så här? Köper du kortleken eller inte? Blir du stolt eller gråtfärdig när ditt barn knackar på dörren till framtiden och vill följa din gamla trasiga kartbok? 

Fuck. Det är svårt. Kanske är det dags att köpa en ny kartbok? Men ni vet hur det är när man har lärt sig att leva med något. Vissa sidor är håliga, vägar suddiga, namn bortskrapade. Det gör att man kör fel ibland. Ändå. Det är min kartbok. Jag gillar den för vad den är. Och jag har alltid varit lite för sentimental för att slänga saker jag gillar.

Vad är rätt om ingen gör fel. Men jag hoppas du hör vad jag säger. Unge.