Om man ska överleva som pokerspelare gäller det att försöka lämna känslorna hemma. Att tänka på sitt eget bästa vid pokerborden. Och inte ge bort något i onödan.

För någon vecka sedan satt jag på ett finalbord under en 500-rebuy turre på CC i Götlaborg. Vi var sex spelare kvar och jag ledde stort, med en stack dubbelt så stor som tvåan. Den magiska bubblan höll på att spricka då det var fem prisplatser. En trevlig man ställer då den försynta frågan:

– Ska vi inte ha något bubbelpris?

Själv är jag givetvis inget stort fan av ett bubbelpris när jag leder så stort. Jag skulle tappa mycket värde på det. Varför? Ingen vill självklart åka hem utan cash i fickan när man ägnat en lång kväll och natt åt poker. Då foldar man hellre ett varv extra än att trebeta chipleadern med A6o när det korrekta läget uppstår. Med ett bubbelpris skulle jag inte kunna sno mörkarna lika lätt, då motståndarnas värsta ängslan över att åka ut skulle försvinna.

Jag funderade en sekund på att säga nej, vilket jag rent affärsmässigt borde. Men jag hade helt enkelt inte hjärta. Så vi fixade fram ett skäligt bubbelpris.

Någon hand senare reraisar jag all in med AK för att stirra in i AA. Sedan går någon bluff fel. Ytterligare något varv senare inser jag förstummat hur jag i en blindsfight fått in alla markerna med K10 mot AK. Och är ute. Som sexa.

Det gjorde lite ont. Men jag fick ju med mig ett bubbelpris. Visserligen låg det bara på en tiondel av vad jag hade hoppats vinna. Ändå betydde det en hel del för mig. Det visade att det alltid kan löna sig att vara snäll. Även vid ett pokerbord.

Plötsligt blev det svart. Paniken spred sig från lilltån, genom hjärtat, upp till höger hjärnhalva. Jag var död i elva minuter.

Och jag visste givetvis inte hur jag skulle reagera på det. Allt var overkligt, som i en film. Tjejen tände levande ljus. Varje minut kändes som en livstid. Ångestladdad väntan. Ovisshet. Vad händer nu?

Visst var jag bitter. Varför just jag? Men när pulsen sakta hittade tillbaka, och blicken letade sig ut genom ett fönster, så förstod jag. Jag var inte ensam. Fler tända stearinljus. Hela Götlaborg hade dukat under för stormen. Slocknat. 

Med mängder av dyra nätturneringar på högvarv slutade mina paniksvettningar inte med hjälp av känslan av gemenskap. Datorn levde på lånad tid genom sitt batteri. Men nätet dog. Strömavbrott är inget vardagsproblem i Sveriges högsäte. I chock började jag skrika och gorma. Vifta och veva. Ta mig en stänkare i hysteri.
– Vad ska hända med Sunday Million?! Alla mina turrar! Mina peeengaarrr!!

Så plötsligt, mitt i en lång harang om de inkompetenta elbolagen som inte ens har doningar att klara av en liten vindpust i Slottsskogen, så kom ljuset tillbaka. Glädjen i bröstet visste inga gränser. Det kändes som om gudfader själv stigit ner från himlen och myndigt murrat:
– Varde ljus.
Och det blev ljus.

”dybban” var död i elva minuter. Sedan återuppstod han – för att ge sina enda marker till världens pokerspelare. Så att de skulle kunna få evigt liv.

Jag önskar att strömmen aldrig hade kommit tillbaka. Ibland spelar jag bättre poker ”disconnected”.

EMOP gjorde mig inte rik den här gången heller. Den avgörande handen kändes som en kniv rakt in mellan skulderbladen. Någon kavajsnisse från Finland som aldrig kan ha läst Glimnes pokerhandboken hade mage att syna mitt uppspel med 93o. Jag tar det som en personlig förolämpling. Trodde han på fullaste allvar att han skulle kunna spela ut mig med ärkeskithanden 93o?! 

Det kunde han.

Så nu är jag hemma igen. Valde att inte stanna under SM i Riga. Och nej, det berodde inte på strippklubben vägg i vägg med pokerrummet. Såg för övrigt inte en enda strippa under hela vistelsen. Andra personer använde dock upp min kvot av tittande så jag behöver inte ha dåligt samvete för det. Ägnade fritiden åt att äta kött med tjejen i stället. Är det något de kan i Riga så är det kött. De som ägnar sig åt GI-metoden kan ta sina smala bakdelar och flytta dit. Finns ett par steakhouse och restauranger med väldigt hög klass. Lettland firade dessutom sin nationldag hela helgen, så det fanns en hel del holabalo i stan att titta på.

Åter till SM. Jag orkade helt enkelt inte stanna och vänta två dagar i Riga på att min vän Mattias skulle dyka upp. Hade dessutom fått rapporter om att deltagarantalet förväntades bli rekordllågt. Sidoeventet i Omaha, där 14 personer bemödade sig att hosta upp 700 euro, visade att uppgifterna stämde.

Det ska tydligen vara ärofullt att vinna SM. Men ingen bryr sig ju om turneringen. Vem bryr sig då om SM-titeln? Det är lika svårt att vinna en vanlig måndagsturre på kasinot i Göteborg som det är att vinna SM. Vad är den stora äran i det? Att man åker till Riga för att ha kul är en sak. Man kommer antagligen att komma hem med ett par upplevelser, skratt, och nya vänner rikare. Kanske till och med en pokal. Men någon ära? Knappast. Sådan vann man med ett svärd i handen på blodiga slagfält under medeltiden. Inte med en Gin&Tonic i samma näve, vid ett trångt pokerbord, bland de närmast sörjande i Riga.

Men skratt förlänger livet. Så de som åker dit och har roligt har ju vunnit något så mycket finare än en SM-titel.

Den gamla israelen slog sjövilt i bordet av glädje. Han ville skaka min hand, göra highfives. Själv var jag mest överrumplad. Vad hände?

Med 68s slår jag, hårt som kevlar, om hans bet på river på brädan 266A8. Jag har över halva min stack inne i potten, gubben täcker mig. När han blixtsynar slänger jag upp min fina vinsthand. Förvåningen vet inga gränser när han viker fram A6 för högre kåk.

Jag tar hans hand. Inser att han faktiskt benådade min dödsdom. Varför gick han inte all in på river? Tacka gudarna, jag frirullar.

Jag är i Riga och spelar EMOP-finalen. Följ den live här. Det är kul. Värdet är bra. Som ni förstår.

One time, one time, one time. Aldrig i hela mtt liv har jag sagt något så löjligt vid ett pokerbord. Och kommer inte göra det nu heller. Även om jag i sanning skulle behöva det. Är vidare till dag 2 med 18 800 i marker, blnds 600/1200, och är en av shortstackarna. Men bollen är rund. Och en frirulle är alltid en frirulle.

Dag 2 börjar om 20 minuter. Och jag sitter oduschad i kalsongläge på hotellrummet. Måste bege mig. Att vara född tidsoptimist kan vara kostsamt när man är shortstackad.

Jag har lovat mig själv att använda min ”one time” om jag blir dödligt sjuk någon gång. Möjligtivs får jag omprioritera och utnyttja den för att få tag i en taxi.  Känns så där.

Nu ska jag heja på mig själv. Jag har alltid gillat underdogs…

Jag kan känna deras handsvett bara jag tänker på det. Tänka mig in i deras hypade känslor på väg hem från jobbet, efter att ha lyckats. Med det perfekta brottet. Och jag kan ta på deras rysningar längs ryggraden nu. Skammen. Efter att ha åkt fast.

Det känns lite nesligt när personer i ens närhet anhålls för brott. Särskilt när de är rätt goa personligheter. Eller i alla fall tycktes vara. Men stora pengar kommer alltid leda till brott. När rätt tillfälle dyker upp finns det många som saknar psyket, moralen, att stå emot.

Åtta personer (enligt envisa rykten två Dealers, fyra Inspector Dealers, en Floor manager och en storspelare) har blivit anhållna för grovt bedrägeri på Casino Cosmopol i Göteborg. Vi snackar hundratusentals kronor. Minst.

Den anhållna storspelaren har jag spelat en del poker med. Och han har visat mig sedelbuntar tjocka som pansarvagnar när han växlat in efter sina roulettekvällar. Det tycks också vara vid något av alla lottobord bedrägerierna har skett. Jag har ingen aning om hur det gått till, men jag ska inte sticka under stol med att jag är rätt nyfiken.

Bara tanken att försöka sig på en scam mot CC med sina två miljoner kameror i taket är fräck. Det krävs lite skinn på näsan. Eller dumdristighet. Kamerorna och säkerhetspersonalen tycks dock ha gjort sitt jobb och CC verkar rätt säkra på sin sak. Men inget är så klart klart, förrän det är klart. Ingen är dömd.

Jag har lite dåligt samvete för att jag ändå tycker att hela affären, i sin bedrövelse, samtidigt är lite kittlande. Tänk om det pågått något slags Ocean 11, eller Ocean 8 i detta fall, framför mina egna ögon? Det har varit en scam som inkluderat allt från golvpersonal upp till en hyfsat hög chef, och en utomstående storspelare. Många av dessa personer har jag ibland träffat flera gånger i veckan. Det känns jäkla konstigt.

Inga spelare ska dock ha drabbats. Endast CC själva har förlorat pengar. Och vid pokerborden har allt gått rätt till. Vad vi vet.

Anhållningarna visar dock att man aldrig kan vara säker på någonting egentligen. Inte ens på vårt heliga kasino. Så länge människor av kött och blod lever och arbetar kan vad som helst hända. Alltid. Och för evigt.

Oceans är mycket coolare på film.

Peter är en stor och stolt man i sina bästa år. Till skillnad från andra finnar har jag aldrig sett honom dricka öl. Bara det gör honom unik. Hans enda handikapp tycks vara en liten hörapparat. Vid pokerbordet räds han inte att stoppa in keramiken. Inga ungtuppar sätter sig på honom.

I turneringspauserna brukar vi fråga varandra hur det går. Sen går Peter i väg och ringer ett samtal. Alltid till samma person. Sin fru.

– Det är det viktigaste av allt. Jag brukar fråga om hon har det bra. Och har något gott att äta, säger Peter på sin charmiga finlandssvenska.

Han lyser upp när han pratar om frugan. Sen bär det åter till bombandet vid borden.

Ära de som äras bör. Det är inte lätt att vara ihop med en pokerspelare. Vissa kan ju tro att det är glassigt, att man ständigt får fina presenter och åka på roliga resor. Det kan stämma till viss del. Men framför allt är det nog påfrestande. Kanske ensamt. 

Att lyckas kombinera en pokerspelares livsstil med ett ”vanligt” liv är svårt. Det krävs tålamod, förstånd, förståelse. Och vi måste, som i alla förhållanden, lära oss att se varandra. Bry oss om. När jag spelar poker är det lättare sagt än gjort. Då försvinner jag in i en annan värld.

Jag måste bli mer som Peter. Han har förstått det där. Även när han spelar poker så glömmer finnen aldrig vad som är viktigast. Och det är inte diskussionen om det hade varit rätt att bluffa river i den där megapotten. Utan ett telefonsamtal. Där han frågar om hon har det bra. 

När någon vill att  jag ska städa, diska eller laga något brukar jag med bestämdhet dra till med ett gammal fint talesätt: ” Det är bättre att inte göra det alls, än att göra det dåligt”. Eller jag vet inte om det är ett talesätt, men jag tycker ändå att det ligger en del i det.

Ska man spendera tid på något så ska man göra det bra. Annars kan det kvitta.

Min kompis Mattias ”Pokerstar” Andersson har mailbombat mig i månader nu. Han hotar med att avslöja mina mörkaste hemligheter och plantera bajs i min brevlåda om jag inte tar upp ett problem som han våndats över en tid. Personligen gillar jag inte att sparka på något som ligger. Men det kanske kan få i gång en debatt, och det är ju bra.

I begynnelsens tid, typ jättelängesen, alltså många, många månader, snart ett år sedan, gav Mattias några polare ett medlemskap i Svenska Pokerförbundet i present. Han mailade in alla uppgifter och betalade 100 spänn per skalle, bland annat min skalle. Ännu, efter många, många månader, väntar han fortfarande på en bekträftelse av medlemskapen. Kanske ett medlemskort. Något slags kvitto. Ett porträtt av Turken. En nagelfil. Tubsockar. Ja, vad farao som helst hade varit nog. Mattias är inte så knusslig.

Men hittills. Ingenting. Inte ett ljud. Vart pengarna tagit vägen vet bara gudarna. Tror inte förbundsledamöterna själva vet var stålarna är faktiskt. Allt känns som ett stort svart hål.

Ett förbund vill ha medlemmar. Det är ju grunden till allt. Ett förbund utan medlemmar kan inte påverka någonting. Det är bara ett tomt skal. Och ett förbund som inte ens kan hantera grunderna i föreningslivet, ta in en medlemsavgift och skicka ut ett medlemskort, har stora problem. (Nu har de i för sig tagit in medlemsavgiften, men inte lyckats med bekräftelsen, vilket är ännu värre.) Och det är ju inte så att förbundet får tusentals medlemsavgifter inbetalda i veckan, så att grabbarna inte hinner med i det fasansfulla, gulag-liknande, arbetstempot. Fast här får ni gärna rätta mig om jag har fel…

Jag vet att förbundsledamöterna arbetar med detta på sin fritid. För vår skull. För oss som älskar poker. Men det är inget försvar. Om man inte kan göra det bra, så ska man inte göra det alls. Snälla förbundsarbetare, tacka nej om ni inte orkar. Det är mer än ok. Mycket mer ok än att göra Svenska Pokerförbundet till en cirkus. Ett dåligt skämt som inte ens klarar av att svara på mail.

I veckan drar jag till Riga med 24hPoker för att spela årsfinalen av EMOP. Mucho kul ska det bli. Bara några dagar senare arrangeras Poker SM i samma stad. Poker SM är också mucho kul. Förhoppningsvis kan förbundet få en grande revansch och arrangera en turnering i världsklass. Personligen tror jag att det kommer att bli bra, då jag vet vilka personer som kommer att arbeta runt turneringen på plats. Bra folk.

Vi får hoppas att det dyker upp deltagare så det räcker och blir över. Om inte, kan svaret finnas ovan. För vem kan tro att ett förbund som inte ens kan hantera sex medlemsavgifter ska kunna arrangera något så stort och fint som ett SM?

Snälla Förbundet, Mattias är så ömtålig. Ge honom bara ett litet mailsvar. Ett kvitto. Ett signerat foto av er ledare. Så kommer allt att bli bra.

Tack på förhand.

Och det pågår just nu någon slags final. VM-final för att vara korrekt. I poker.

Det har varit ganska tyst i de svenska medierna om finalbordet i WSOP Main Event 2011. Men jag har följt det. Tills jag somnade i alla fall. Köpte i förrgårkväll ett dagspass på ESPNplayer så att jag kunde följa finalbordet live. 19 kronor var det värt.

Det började rätt tight. Försiktigt spel. Nästan inga 3-bets. Och tro farao det. Kolla in skillnaden i prisstruktur. Det handlar om miljontals kronor för varje placering.

Hur skulle ni spela? Skita i några miljoner extra och gå för vinst med vetskapen att ni har stålar så ni klarar er ändå. Eller göra allt för att långsamt klättra steg för steg på utbetalningstrappan?

Själv hade jag foldat mig fram till en sjätteplats. Spelat poker som en solid Håkan Mild. Kämpat, sprungit. Inte försökt mig på några luriga finter som riskerar att jag snubblar på bollen. Jag skulle nog inte vinna finalbordet, utan mängder av tur. Men skulle komma tillräckligt långt för att vara nöjd, typ Real Sociedad.

Efterhand åkte spelarna ut i alla fall. Så här mycket vanns det i dollar.

Jag somnade i soffan när det återstod fyra spelare, så jag har ingen aning om hur Giannetti åkte ut. Jag såg dock den stackars irländaren O´Deas A9 bli utdragen av Ben Lambs Q8 på river efter en bra syn all in pre flopp. En åtta räddade Lamb från att åka ut på sjätte plats och han får nu i stället slåss om titeln. Marginalerna är viktiga att ha med sig vid rätt tillfällen. Och rivern ska vara ens bästa vän.

I natt, svensk tid, spelar de tre kvarvarande spelarna klart finalbordet. Så här ser ställningen ut.

Pius Heinz och Ben Lamb.

Aggressivitet lönar sig i poker. Det bevisar tysken Pius Heinz som leder. Han har vågat och gjort det bra. Ben Lambs framgångssaga fortsätter dock. Och det skulle inte förvåna mig om ”årets spelare” i WSOP även tar hem Main Event. Mitt hjärta klappar dock för den lite äldre och timidare tjecken Martin Staszko. Den gamla chackspelaren har en del rävar bakom öronen, men har visat att man kan ta sig långt även genom gammal hederlig solid poker.

Martin Staszko.

Så var det det där med pengarna igen ja. Utbetalningarna ser ut så här i dollar:

Men pengar förgås. Ära består för evigt. Och jag, som gammal förespråkare av Håkan Mild-modellen, hävdar förstås att alla inte kan vara Messi och att jag i detta läge skulle kunna tänka mig att vara hyfsat nöjd även med fyra miljoner dollar.

Jag satt och dagdrömde om en norrman nyss. En kille som jag spelade poker mot för något år sedan. Han var en såndär människa som sprider positiv energi, som lyser upp ett rum. Vi satt och spelade i säkert åtta timmar och jag tror aldrig han slutade att le. Och det var inget arrogant, trögt  leende, utan ett genuint. Jag tror att han hade roligt, älskade spelet, kanske till och med sällskapet. Jag minns inte hur det gick för oss. Men jag minns det där leendet, det smittade av sig.

Som i en seriestrip ser jag min dagdröm som i en bubbla ovanför huvudet. 
– Åh, nu längtar jag tills det är jul! Hoppas dagarna går fort! säger tjejen.
Hon är från Norrland, så vi ska åka dit och fira jul och nyår. Det ska bli för jädra kul att göra något annorlunda. Och försäkra sig om en vit jul, för en gångs skull. Ovanför huvudet har bubblan spruckit och jag kastas in i verkligheten igen. Vi måste hyra en stuga till nyår. Planera lekar. Maten.
– Ska vi ha raketer?
– Nä, då blir Optikern galen och vill tända av dem uppe på taket…
Känner jag mig själv rätt så kommer planeringen av detta nyårsfirande att uppbringa stora utrymmen i våra hjärnor den närmsta tiden. Och det är verkligen fantastiskt att ha något att se fram emot så mycket.

Men ibland spenderar vi så mycket tid på att planera vår framtid så att vi glömmer att leva i nutid. Det är konstigt för det är ju nuet som borde betyda något. Det är bara nutiden vi egentligen kan förändra och påverka. Man kan bara vara lycklig just nu.

Jag slungas in i mitt dagdrömmande igen. En svaghet som jag har. Försvinner bort från planerandet. In i min bubbla ovanför huvudet. Tänker på förra veckans pokerspel. Spelade en del cashgame live då. Och hamnade på ett bord med en rullstolsburen. Han var förlamad från bröstet och nedåt. Hade ingen rörelseförmåga i fingrarna och kunde därför inte stapla sina marker. De låg huller om buller i en hög framför honom på bordet.

Jag är en nyfiken skit. Det är nog därför som jag utbildade mig till journalist. När jag var yngre frågade jag alltid ”varför?” när de stora berättade något. Jag tjatade om ”varför?” tills det slog slint i huvudet på de vuxna och de inte längre kunde svara. Jag ville så gärna veta vad som hade hänt killen i rullstol. Varför satt han i den? Men just denna kväll lade jag band på mig. Han kanske ville slippa tänka på sitt handikapp och bara spela poker ikväll. Tänkte jag.

Förlamning eller ej. Han verkade trots allt vara en glad prick. När killen skulle agera var han tvungen att säga hur han ville göra till dealern så att denne kunde placera ut rätt antal marker på bordet. Språket och spelet vittnade om att den rullstolsburne var norsk. Han trebetade mig två, tre gånger. Jag blir fullkomligt tokig när folk gör så mot mig. Speciellt norrmän. Fast det var svårt att bli upprörd nu. Idioti egentligen. Man borde behandla alla lika och bli lika förbannad på rullstolsburna. Men det var något med hans skratt. Det smittade av sig.

Och det var då det slog mig att norrmannen var samma person som jag hade träffat för något år sedan. Skillnaden var att han hade gått ner 20 kilo, var förlamad och satt i rullstol.

Han hade hade trillat ner från en båt och brutit nacken. Livet blev inte som han hade tänkt. Men det hindrade honom inte från att ta sig från Norge till Sverige för att få ha roligt vid pokerbordet en kväll. Jag kände inte igen honom. Men jag kände igen leendet. Och det smittade fortfarande av sig.

– Hörru, jag tror jag har hittat en bra stuga på nätet nu.
– Öh, va? Ja, men jädrar va bra. Boka den!

Bubblan spräcks igen och jag är åter med i matchen. Tillbaka till planeringen. Jädrar vad kul det ska bli ändå. Vi ska banne mig spränga hela Hemavan i luften. Låta Optikern få gå upp på taket om han nu vill.
– Vad ska vi äta för något då? frågar den vackra varelsen bredvid.

Jag tittar på henne. Tänker högt:
– Vi skiter i det där nu. Det viktigaste är att vi har något gott att äta i dag. Du och jag.

För det är bara nuet vi faktiskt kan påverka. Det är bara då man kan leva fullt ut. Så idag blir det världens bästa maträtt. Spaghetti och köttfärssås!

Jag är imponerad över människor som kan sätta upp en plan, fullfölja den och lyckas i livet. Men jag är mer imponerad över dem som fortfarande gör det bästa av varje dag, trots att det inte blev som de hade tänkt sig. De som bär med sig sitt leende även på hjul.

Jag har precis fått in allt på turn med stege mot toppset på ett finalbord under söndagsgrinden.
– Du spelar jättebra Simon, säger flickvännen som sitter bredvid i soffan.

Jag ler nöjt. Hon förtydligar ännu en gång perfektionen i mitt spel.
– Det gjorde du bra.

River parar brädan, och min stege förlorar mot en kåk. En sekunds tystnad. Sen faller himlen ner.
– Oj, säger hon.
– Men fyyy faaaaan! Jääävla daaaatooor! skriker jag i århundradets psykbryt.
– Men det är väl ingenting det, Simon. Så förlorar man i poker, lugnar hon.
– Jaaggaagajjaaaanäääänuuu gör jag sönder den här datorn, spotthulkar jag fram.
– Nej, nej, nej, hörrudu, replikerar hon med ännu stillsam stämma.
Jag svarar med ett kackalorum av ohörbara svordomar, samtidigt som jag rusar mot ytterdörren.
– Nuuu gör jag sööönder, den här jääävla, jääävla dumma datorn!!

Flickvännen kan inte hålla sig för skratt. Jag hinner höra hennes fnissande precis innan jag lämnar lägenheten. Vänder mig om för ett sista statement angående att jag visst kommer göra sönder datorn.
– Det göör jaag!! Så det så!!

Utifrån ser det ungefär lika roligt ut när en ”vuxen” människa får psykbryt på grund av en förlorad pokerhand som när en 4-åring blir förbannad på sin cykel. För visst har samtalet ovan vissa likheter med konversationen i denna lilla film? Dybban på cykel. Efterspelet av en bad beat.