Jag har suttit i en del pokerrum i mina dagar. I flera olika länder. Många frågor var värdet varit bäst, motståndet sämst. Jag brukar svara Sharm El Shejk i Egypten. Här, en historia om mitt besök. 

Jag kom in som en präriehund, möjligtvis en hyena. Och kom ut som ett lejon. Visserligen ett hungrigt, skadeskjutet lejon, men ändå. Det är ett ståtligt djur.

Sinai Grand Casino, byggt som ett gammalt egyptiskt tempel, låg för mina fötter. Jag var tidig. Klockan tickade mot 21.00, men pokerrummet öppnade tydligen inte förrän klockan 22.00. Jag skrev i alla fall upp mig på listan. Det spelades 5/5 euro, varken mer eller mindre. Efter att ha slagit ihjäl tiden genom att dricka magmedicinen whiskey (akta er för egyptisk thaimat) möttes jag plötsligt av ett leende bara en mor kan älska.
– Are you dybban?
– Yes.
– U will play poker?
– Yes.
– Very good, very welcome. Come with me.

Det var ingen mindre än chefen för pokerrummet som välkomnade. Han följde sedan varje steg jag tog den kvällen och erbjöd, förutom drinkar, alla möjliga välkomsterbjudanden. Då jag är van vid att vara en anonym tomte kom det som en total överraskning att någon brydde sig om lilla dybban.

Det slog mig snabbt. Här var pokerspelare kungar. Casinots fixstjärnor. Jag har aldrig varit en fixstjärna. Möjligtvis någon säsong i division sex för många år sedan, men det var ingen Zlatanupplevelse direkt. Nu började jag helt plötsligt känna mig lite kaxig och styv i korken. Jag kände hur lejonmanen började växa. Det var dags för jakt. Jag  log tillbaka åt min nya vän, mr floormanagaer.
– Great, let’s play!

Jag behövde inga ögon för att uppfatta värdet inne i Sinai Grand Casinos pokerrum. Det räckte att lyssna. Och jag lyssnade till ljuv musik. Det finns inget bättre än italienska vid ett pokerbord. Italienare är inga vidare pokerspelare. De älskar att bluffa, de älskar att göra hjältesyner, och de verkar älska att förlora pengar på poker.

Vid mitt bord satt det italienare, ryssar, israeler och en australiensare. Vilken förbrödring. Italienaren mitt emot, som hade sin uppsminkade tjej på en stol bakom, startade showen. Efter en raise till 20 euro från tidig position, med efterföljande tre-fyra syn trebetade han brutalt upp till 170 euro. Och fick två syn! Flopp 4 J K. Efter två check gick han all in för 600 euro. Båda lade sig efter lång tvekan. En israel var inne med halva stacken men lyckades vika ändå. Italienaren kastade stolt upp 77 och log stort med en tandrad blekt till bristningsgränsen.

Isralen som offrade halva stacken för att få se en flopp fyllde snabbt på igen. Jag såg honom göra samma spel minst tre gånger, där han lyckades folda på flopp efter att ha synat bort typ halva stacken pre. Jag hade tydligen kommit till pokerhimlen. Molnigt var det i alla fall. Sju av spelarna vid bordet kedjerökte. Mina luftrör är fortfarande på avgiftning. Det enda positiva med röklukten var att jag utan att skämmas kunde lätta bördan för min krassliga mage utan att någon tog notis om detta.

På något sätt var pokerrummet det stora kasinots hjärta. Stundtals var det 20-30 personer som följde mitt bords förehavanden. Som om det vi gjorde var något beundransvärt och svårt. Jag försökte se viktig ut inför publiken och kom hela tiden på nya miner och poser för att understryka hur komplicerat det jag gjorde var. Ett tag trodde jag nästan själv på att jag var raketforskare.

På knappen fick jag lägligt AJs. Efter att fyra spelare limpat höjde jag upp till 25. Alla synade och så även big blind. Flopp K 10 4 regnbåge. Den leende italienaren donkbetade ut 25 i potten på 125. Tre syn till mig som också synade. Potten var då 225. Turn Q. Klonk! Det blev karnevalstämning i skallen på mig när italienaren överbetade potten med en bet på 300. Alla lade sig till mig. Jag hade bara 550 kvar så jag ställde. Blixtsyn av en gedigen J9 och en lägre stege. Jag hann precis se mig själv med en sjujädra parasolldrink i handen innan dealern smällde upp ett ess på turn som innebar splitt pott. Doh!

Då dealern började dela upp potten fick han plötsligt en rejäl utskällning av mr Floormanagar som ville att jag skulle ha hela potten. Han trodde att jag hade en högre stege trots att esset kom på river. Jag höll bokstavligen på att skita ner mig av skratt. Chefen för pokerrummet kunde inte reglerna. Han blev helt röd i fejjan när vi förklarade hur det låg till.

Bordets sötaste var den 50-åriga ryss som hade en liten lapp (inte en same, utan en papperslapp) framför sig på bordet. Där hade han skrivit ner översättningar från ryska till engelska på olika pokertermer och siffror.

Lite senare höjde australiensaren upp till 20. Det tog inte lång stund att inse att han var den enda spelaren vid bordet som kunde spela poker. Därför borde jag kanske aldrig ha spelat denna hand. Men en 2 4 ruter på knappen går ju inte att motstå, så jag synade. Och det var märkligt nog bara vi två i potten. Flopp J 4 6 med två ruter. Han betade 35. Jag synade bara. Turn en vacker ruter. Bet, reraise och han ställde. Jag synade rakt in i en K10 ruter för högre färg. Visst, 24s är värd att smiskas upp, men att lägga färg i ett sällskap där toppar är nöt fanns inte.

Och jag var en platt-tv back mot de sämsta spelarna jag någonsin mött. Om jag var Gustav Vasa var de Tutankhamon, faraonen vars föräldrar var syskon. Enligt undersökningar hade han gomspalt, puckelrygg, klumpfot och led av benskörhet. Det kan inte ha varit någon vacker syn. Precis som de här rökande tomtarnas spel.

Mitt i allt elände kom mitt resesällskap till bordet och ville åka hem. Hem!!? Visst jag hade lovat att jag inte skulle spela så länge, men är inte det något man bara säger? Att resa sig upp och lämna bordet var riktigt tungt. Det var som att jag hade hittat en skattgömma, men inte hade något att bära hem skatten i utan bara fick lämna den åt sitt öde.

Mr Floormanager påminde mig dock om min nyblivna stjärnstatus när han snabbt frågade om han fick bjuda på en taxi till hotellet. Jag tackade och tog emot samtidigt som jag försökte kamma till manen och skadeskjuten halta ut.

Jag får fortfarande mail från min vän Mr Floormanager om nya turneringar och erbjudanden. En vacker dag får jag väl fiska upp min skattkarta och återvända. Då ska jag ha en stor väska att bära guldet i.

Vad har ni för favoritställe, där guldet glimmar?

– Det vore ju schysst om du såg ut som en fräck snubbe liksom…

Det tog 45 minuter bara att ställa in ljuset. Assistenten fixade med bakgrunden. Fotografen ställde in smådetaljer som en medelmåtta som jag själv aldrig skulle lägga märke till i slutresultatet. I förrgår blev jag fotograferad för ett Magazine. Nej, ingen pokertidning. Det var det som var det roliga.

Jag fick en fråga för några veckor sedan om att bli intervjuad av ett karriärsmagazin. De skulle i en artikelserie gestalta tre olika karriärer som hade med livsnjutning, på gränsen till dekadens, att göra. Förutom en sommelier och en kvinna som tillverkade pipor ville de också prata med mig, pokerspelaren. Jag såg det som ett bra tillfälle att bryta ner förutfattade meningar och klyschor om poker. Och visa folk, som inte är insatta i branchen, att pokerlivet inte är så farligt. Dekadent. Macho. Pengakåt.

Journalisten ville gärna veta hur mycket jag vunnit. Jag svarade att jag har så jag klarar mig, och kan leva gott. Men knappast kan klassas som rik. Bara för att man spelar poker som yrke betyder inte det att man automatiskt är mångmiljonär. I stället har det just varit det måttfulla, att aldrig riskera mer än nödvändigt för största möjliga profit som varit min nyckel till framgång. Många bäckar små…

– Ok, svarade journalisten, med en uppenbar besvikelse i rösten. Hon ville nog höra om de klassiska miljonvinsterna och om hur jag blåste en årslön på fyllan i Vegas. Fel kille, tänkte jag.

Hon var väldigt trevlig och nyfiken på pokern. Det var kul. Och förhoppningsvis lyckades jag förklara något som gick stick i stäv med de förutfattade meningarna. Som antalet timmar en professionell pokerspelare måste lägga ned på spelet och hur mycket träning som ligger bakom. Att pokerspelare finns i alla samhällsklasser och åldar. Att de snarare ser ut som datanördar än råbarkade busar.

Någon vecka senare var det dags för fotograferingen. Fotografen ringde upp. Vi bestämde tid och plats. Det sista han sa innan vi la på var:
– Sen vore det ju schysst om du såg ut som en fräck snubbe liksom. Jag kan ju ingenting om poker, men jag tänker mig lite Casino Royal, du vet…
– Öh…
Klick!

Det är svårt att vara en fräck snubbe när man aldrig har varit det tidigare.

Några dagar senare satt jag där. Vid ett pokerbord. Med högar av marker framför mig. Staplade så där som en normal pokerspelare aldrig skulle stapla marker. Med fast blick, under kommando, kastande två kort mot linsen. Av någon anledning försökte jag se ut som en cool snubbe. Jag såg för mitt inre hur mina väl valda ord till journalisten avdunstade, bildade små moln och regnade bort. De föll i kalla skurar över min stolthet och själ.

Ändå satt jag där och kastade, för femtioelfte gången, två kort mot linsen. Två kort som, i bästa Casino Royal-anda bildade en straight flush med brädan på bordet.

Varför jag inte hade ryggrad att säga ”tack, men nej tack” till att gestalta den där fräcka snubben vet jag inte. Men jag vet att vi pokerspelare aldrig kommer att lyckas tvätta bort alla förutfattade meningar om vi fortsätter odla myterna om oss själva.

När ljuset äntligen slocknade. När det perfekta macho-fotot var sparat i datorn. Då andades jag ut. Åkte hem. Bytte den svarta kavajen mot ett par håliga mysbyxor. Kröp upp i soffan. Åt en banan framför avslutningsavsnittet av Oprah Winfrey. Och försökte förtränga vetskapen om att en bild säger mer än tusen ord.

De senaste åren har han suttit som klistrad framför instruktionsvideos. Han har plöjt igenom alla forumdebatter om hur man ska spela för att bli en vinnare. Han har följt de bästa i hälarna. Försökt insupa deras tankegångar och spelteknik. Grindat 10-15 cashgamebord på nätterna. Framför en dator hemma i pojkrummet har han lärt sig allt han kan om poker.

Och jag fattar nästan ingenting när lillbrorsan pratar om spelet jag älskar.
– Hans range är cappad, så jag mergar mitt andrapar på river.
– Ok? Det låter klokt. Men vad hände preflopp egentligen.
– Äh, två limp, jag femexade.
– Just precis. Fortsätt så. Låter bra.

Jag sträcker fram näven och presenterar mig. 
– Dybban, 28 år och dinosaurie.
Det är så det känns när ungtupparna diskuterar poker. De låter så smarta, trovärdiga, överlägsna.

För några veckor sedan fyllde lillbrorsan 20 år. En dag han har längtat till i åratal sedan han föddes på nytt, som pokerspelare. Äntligen skulle han få visa alla stofiler på kasinot vad han har lärt sig på pojkrummet.

Jag tog med honom på ett lite större 2-dagars event förra helgen. När jag efter några timmar frågade hur det hade gått log han nöjt och konstaterade att de flesta är fiskar. Till och med Jens Thorson gör fiskiga spel. ”Han är ju först in i potten å limpar knappen!”.

Det lillskiten inte förstår är att nätgrind och livespel är som två olika grenar. Ett väl utvecklat pokerspråk räcker inte här. Live måste man vara lite streetsmart också. På tal om boxning. Nätspel är som att boxas i en välordnad ring med domare. Live är som att slåss på gatan. Där kan man, trots överlägsen teknik, halka på en trottoarkant om man inte känner till området. Spel som anses dåliga på nätet kan funka live. Fråga mig inte varför?

Hur gick det då? Nä, inget vidare. Han förlorade en coin och hade lite ”otur”. Sen var sagan all. Dessutom backade han ett par inköp på cashgame.
– Otur så klart, hävdade han innan han åkte hem tilll Småland och låste in sig på pojkrummet igen.

Är jag elak mot lillen? Kanske. Men jag måste bevaka min plats som bäst i familjen. Dinosaurier var stora och stolta djur. Tyvärr är jag smärtsamt medveten om att de också dog ut. Då höll naturen själv hand om utrotningen. Denna gång kommer det stå en liten parvel vid giljotinen och skrika:
– Ditt spel är inte GTO din sopa. Döö!

Jag är rädd att lillbrorsan och alla andra småpojkar med krångligt pokerspråk snart snappar upp även streetfightingens knep till fullo. Många har redan lärt sig att slakta dinosaurier…

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

/ Karl-Bertil Jonsson.

De senaste dagarna har jag burit tunga kartonger. Skruvat ihop möbler. Torkat ur köksskåp. Jag och tjejen håller på att flytta in i en ny lägenhet. Svetten har runnit. Inte i överdrivet stora floder, men ändå mer än vanligt. Det som för några dagar sedan var ett lager av flyttkartonger börjar nu likna ett hem.

Och jag känner för första gången på länge en inre tillfredställelse.

Det är en tillfredställelse jag aldrig känner efter en kväll vid pokerborden. Det är en tillfredställelse som berättar att ”nu har du varit duktig, du har faktiskt gjort nytta, gjort något som syns”. Svett som skapas av aktiv rörelse luktar inte lika illa som den där krypande grindsvetten.

Jag börjar fundera på vad de här känslorna betyder? Hur länge kan jag leva ett liv utan att gå hem från jobbet och känna tillfredställelsen som ett gott, svettigt, dagsverke ger? Börjar jag se slutet på mina dagar som pokerspelare? Behöver jag ett arbete som känns i kroppen när jag sätter mig i soffan på kvällen?

Knappast. Om jag ställer den inre tillfredställelsen av den sköna smärtan från valkar i händerna mot glädjen av att få arbeta med något som jag faktiskt hade kunnat tänka mig att göra gratis, så vinner glädjen. Det är få förunnat att få jobba med sin hobby.

Jag älskar att citera Karl-Bertil Jonsson. Han är en verklig animerad hjälte. Men den här gången träffar hans visdomsord hårt, rakt i magen. Jag tappar luften och inser att samhället knappast vilar på mina axlar. Jag vilar, för det mesta, på samhällets.

Så vid behov av flytthjälp är det bara att höra av sig. På något sätt måste jag ju betala tillbaka till alla som jag ständigt vilar på. Och på köpet få svettas lite tillfredställelse.

PS: Jag gillar kall öl och pizza…

 Det slår mig lite hårdare för varje gång jag sätter mig vid ett pokerbord. Det klassiska citatet:

”Poker is a lot lika sex, everyone thinks they are the best, but most don’t have a clue what they are doing.”

Spelarna i EMOP Barcelona är inget undantag. En del tror att de är gudabenådade soulreaders. Bestialiska mördarsniglar som kommer att suga markerna av övriga lucky loosers. Och de är inte sena att tala om det. ”Just wait, I’ll eat you alive babyface”.

Samma personer står sedan, med en cigg i pausen, och talar om hur de kan tillfredställa en kvinna på hundra olika sätt. Redan vid pokerbordet har jag försått att det är mycket snack och lite hockey när det gäller bägge aktiviteterna. Tomma tunnor skramlar mest, har jag hört.

Redan efter några händer (blinds 25/50) får jag AKo på knappen och trebetar en egensinnig hårboll till spanjor som höjt till 150 och fått en syn. Det är guld att få kvalitetshänder på knappen då folk sällan tror på att man faktiskt har en hand. Jag höjer till 525. Endast lurvet synar, vi har båda startstack på 20k. Flopp 244 regnbåge. Check. Det ligger cirka 1300 i potten. Jag betar 800. Spanjacken synar. Sätter honom direkt på ett lågt pocket och bestämmer mig för att skjuta även turn. Ofta är folk försiktiga i början av en turnering och foldar hellre än tar strid när de får känna blåslampan i baken. Turn 5. Får hålpipa till råga på allt. Betar ut 1650. Syn igen av spanjoren. Inte så bra. Kanske har han så bra som 99-1010? River bjuder på ett vackert A. Check igen. Nu gäller det att ta betalt och jag betar drygt 3k. Hårbollen stånkar och stönar. Och synar till sist. Med KK!!! Han klagar på otur. Jag tycker personligen att han misshandlar en fin han och får skylla sig själv. Bra start för dybbish.

Spelade med min polare ”Skäggets” turkeps. Den gjorde inte så mycket nytta. Förutom äran att se ut som världens yngsta 28-åringen. Eller världens äldsta 12-åring kanske?

Ligger rätt lågt närmaste timman. Får inga bra lägen. Efter ett tag vill jag dock utnyttja att jag legat som en gammelgädda och väntat på byten. Trebetar rutinerade slasktratten Johan Bergs höjning i position med 10 4s. Ett infall så dumt att jag måste skylla på tillfällig sinnesrubbning. Kan det ha varit värmen, vätskebristen? Självfallet vill Berg (med mängder av framskjutna turneringsplaceringar) knappast lägga sig. Och det slutar med att jag bluffar bort halva stacken då han träffar en färg på river med sin 10 7s. Visst, träffar han inte river så vinner jag, men likväl, dag 1 är en transportsträcka där det gäller att minimera riskerna. Och bygga på stacken i sakta mak och koncentrera sig på fisken, inte de svenska proffsen. Nog om det. Med en stack på runt 15-16k får jag snart byta bord.

Där väntar en guldgrävares Klondike. En svensk öppenhjärtlig medelålders dam berättar gärna om sin tighta strategi vid bordet. I takt med att rödvinsglasen försvinner nerför hennes strupe, lättar hon dock upp sitt spel. När den pratglada donnan, heads up, får frågan av sin motståndare hur mycket hon spelar med. Svarar hon snabbt:

– Allt jag har! och pekar på sina markerstaplar.

Jag och min vän, Tommy, sitter med breda leenden vid bordet. Samma dam synar lite senare en all in med A4 i ruter. När hon förlorat mot AK förklarar hon sitt spel.

– Jag spelar alltid ruter, sa hon.

– Jo, men det är helt rätt. Det brukar jag också göra, svarar Tommy snällt och nickar förstående.

Vid det här laget skrattar jag så mycket att en stomipåse är på sin plats. Jag blir alltid kissig när jag har för kul.

Bordets härskartupp, mannen som får kvinnorna att gå ner i spagat i sängen och smiskar upp ungdomarna vid pokerbordet, är en gråhårig spanjor. Han ser ut att heta någonting med El eller Don. Vi kan kalla honom El Don. Eldon.

Blindsen är nu 150/300+ante. Eldons taktik består av att limpa in i v a r j e pott för att sedan syna uppspel, träffa toppar och stoppa in markerna. Enkelt och genialiskt kan tyckas. Ibland upplever jag kärlek vid första ögonkastet. Som nu. Jag älskar Eldon. Eller rättare sagt, att han har marker och sitter vid mitt bord.

Som vanligt limpar gråstänket in för 300. Jag viker upp Q10s på cut off och höjer till 1050 för att isolerar gubben. Alla lägger sig och Eldon synar. Han har haft bra flyt tidigare och sitter med nästan det dubbla av min 17k-stapel. Flopp Q 5 2 med två ruter. Bra flopp. Eldon checkar. Här väljer jag att checka bakom av flera anledningar. Har gubben ett färgdrag kommer han att checkraisa, då han är helt sjövild. Har han en dam kommer han att göra samma sak, och jag vill inte bygga en stor pott med min tämligen slätstrukna hand, då jag vid en checkraise famlar i blindo. Därför håller jag hellre ned potten, och kan då lättare få betalt av en sämre hand senare i handen. Turn ruter 6. Gubben ser på sina kort och checkar igen. Med tre ruter måste jag givetvis beta. När Eldon inte betar ut är jag dessutom säker på att han inte har ett högt ruter. 1400 kostar det om han vill se en river. Han kikar ännu en gång på sina kort, och gör det så uppenbart att jag lyckas se en svart sjua. Får jag dåligt samvete för det? Nej. Gubben får skylla sig själv. River spader 9. Eldon ser överlägsen ut och checkar snabbt. I vanliga fall värdebetar jag här 95 procent av gångerna. Men nu? En svart sjua? Q7 har han inte, det är jag säker på då han aldrig checkar turn med toppar. Av någon anledning får jag för mig att han rivrat stege. Check. Eldon viker nöjt upp 78o utan ruter och verkar tycka att hans spel är magnifikt. Jag säger nice hand och muckar. Samtidigt ber jag till gudarna att han är lika dålig i sängen…

Något varv senare (blinds 200/400+ 50 ante) har jag runt 20k i stacken och viker upp JJ. Sin vana trogen har Eldon limpat igen. Den här gången höjer jag till 1500. Det spelar ingen roll hur mycket man höjer, han synar ändå.

– You raise every time, I eat you alive, viskar han med ett leende gjort för en greve.

Sen slänger han in 1500. Vi är heads up och floppen kommer 4 6 7 regnbåge. Eldon lekar tapper matador och slänger in sju tusenmarker i potten på runt 4k. Jag har inget val annat än att stoppa in min stack. Har han mig så får han ha det, men det finns egentligen inte en chans i rymden att han spelar ett tvåpar eller set på detta vis. Min all in replikeras av en blixtsyn. Eldon slänger fram A7 som om handen är nötterna. Jag ser för mitt inre hur jag kommer att bli uttdragen. Turn 3. River 5. Stegen hamnar på bordet för split pot. Eldon garvar gott och tycker att rättvisa skipats. Jag tar något starkt för att lugna nerverna. Och dör lite inombords.

En halvtimma senare får Eldon in alla markerna i en pott på 120 bb med K9 mot 1010 på brädan K Q 10. Jag gråter när han lämnar mig. Och hämtar mig aldrig riktigt igen. Visserligen går jag vidare till dag 2. Men med en stack byggd av småsten. Väl där åker jag rättvist ut efter bara fyra händer.

Jag förlorade oskulden för 14 år sedan. Men jag är än i dag, och kommer säkerligen vara det livet ut, osäker på mina kvaliteter inom området. Efter ännu en EMOP utan cash är det smärtsamt att inse hur Russell Dutch Boyds liknelse allt för ofta passar in även på mitt eget pokerspel.

Men. Är man medveten om sina brister kan man ändra och förbättra. Eldon lär fortfarande stå utanför Gran Casino Barcelona med en cigg i mungipen och berätta om alla hundratals sätt han kan tillfredställa en kvinna. Jag vet i alla fall hur han spelar poker…

Jag knuffade precis Robert i poolen. Otur för honom att han hade mobilen i fickan. Han får skylla sig själv. Vem har mobilen i badbyxorna!? Han räddade i alla fall ciggen. Otur för honom att han röker…

Sitter just nu på ett 28-gradigt pooltak och blickar ut över Barcelona. Om några timmar ska jag spela EMOP (European Masters of Poker), dag 1a. I sista stund valde jag att byta speldag till i dag. Jag kan helt enkelt inte hålla mig. Längtar för mycket. Till att få sätta på mig matchtröjan. Till att få kliva in på kasinot och känna pulsen av turneringsdag. Till en första blick av motståndarna. Till att få kalla dem åsnor i tanken. Till att få leka med markerna. Bygga pyramider. Till att stoppa en hörlur i vänsterörat och falla in i pokertrans. Till första vunna potten. Till första bluffen som går hem. Till den där readen som är så briljant att bordet häpnar när jag tar synen. Till känslan av att allt är under kontroll. Till att få floata med en hålpipa och sätta draget. Och få betalt. 

Det är egentligen lika kul att ”spela kort” i Mikes lilla lada utanför Kumla. Tjusningen med poker är dock att man får uppleva så många olika mijlöer. Ombyte förnöjer. Men ombyte förnöjer extra i städer som Barcelona. På ett soligt pooltak, med den där pirrande längtan i bröstet. 

Nu gäller det bara att hålla sig borta från oturen. Framför allt se till att minska på situationerna där man riskerar otur. Jag börjar med att ta upp mobilen ur badbyxorna…

Historia har alltid varit min grej. Som 11-åring kunde jag rabbla hela Sveriges regentlinje från Olof Skötkonung och framåt. En rolig grej var att det alltid var de ”snälla” kungarna som vann slagen om makten. Snart fick jag reda på varför – segrarna skrev vår historia. I efterhand stod det därför i böckerna precis vad kungarna ville att det skulle stå. Gustav Vasa var ett riktigt ärkesvin, men ses i dag som vår stora trygga landsfader. Det är praktiskt att vara vinnare…

Men tidens tand har i bland förmågan att gnaga sönder en vinnande lögn. 

Om vår pokerhistoria skrivits för ett halvår sedan hade våra efterlevande fått veta att Chris ”Jesus” Ferguson vann WSOP Main Event 2000. Att han var en excentrisk, och trevlig kille, som kunde konsten att kasta ett spelkort genom en vattenmelon. Han var ofta delaktig i diverse tv-sända cashgames med höga insatser, men hade sina största framgångar inom turneringspokern, med totalt fem WSOP-armband. Ferguson var en av huvudmännen bakom en av de, eller den (?), mest framgångsrika pokersidorna på nätet, Full Tilt. Han var en av pokervärldens största och mest repekterade profiler. Och vägrade in i det sista att klippa sig. 

Skulle rullorna uppdateras i dag blir det annat ljud i skällan. Full Tilt gick från toppen till botten. Ferguson förknippas mest med att ha varit delaktig i en komplott av stora mått där ägarna av Full Tilt levt rövare på spelarnas insatta medel, 300-400 miljoner dollar. Pengar som spelarna till 99 procent (citat Dan Glimne) aldrig kommer att se röken av igen. Jesus själv har, enligt uppgifter, förskansat sig med en 25-30 miljoner dollar.  Från excentriskt trevlig världsmästare. Till bedragare och svindlare. Det är inte Full Tilt som skriver historien längre. 

Hur kommer vi minnas Chris ”Jesus” Ferguson? 

Som pokerspelare är det inte lätt att skilja rätt från fel, rötäggen från de ärliga entreprenörerna. Och hur ska man kunna göra det när inte ens de ledande bolagen har rent mjöl i påsen? För något halvår sedan fick jag ett mail från Full Tilt. De ville träffas, ta en fika, och diskutera ett framtida samarbete. Jag var dock lyckligt nykär i mina sponsorer 24hPoker, så någon fika blev det inte. Men det kändes ändå som en stor ära att bli kontaktad av de största. Hade de hört av sig ett halvår tidigare hade jag med all säkerhet köpt deras deal med hull och hår. Om så vore fallet hade jag, i bästa fall, blivit betraktad som en naiv idiot idag. En person som gjorde reklam för ett blufföretag. Kanske hade Svenska Spel hört av sig och undrat om jag ville skriva någon krönika på deras hemsida. I övrigt hade jag nog varit död på marknaden för ett tag. 

Så vad kan vi lära oss av det här? Vinn, eller omge dig av vinnare, så får du själv bestämma vad som ska stå om dig i böckerna? Kanske. Men framför allt – var ödmjuk på toppen. För när tidens tand tuggat hål på din bubbla spelar det inte längre någon roll vad du heter, eller vad du gjort tidigare. Ingen kommer undan, inte ens Jesus själv. 

Själv är jag ännu lyckligt nykär och gläds över det faktum att jag haft en väldig tur. Och ibland räcker det med en good old slev av tur. Då behöver man inte ens vinna för att få skriva lite ibland…

……………………………

Och nu är det bevisat – Gud hör bön. Även från Jens som ger blanka fan i att knäppa händerna. När Dan Glimne tackade ja till att blogga med oss viskade jag bara tyst för mig själv. Amen. 

Hans plats brukar stå tom den första timman. Ibland de första två. Det är en ny taktik. Genom att inte spela kan han heller inte åka ut. Nej, det handlar inte om Phil Hellmuth eller William Thorson (med ett s herr Jadbekk). Mannen som, till sist, dyker upp med sin lilla dansande kortskyddar-ko heter Mike.
– My name is Mike. Crazy Mike.

Det är en vanlig kväll på Casino Cosmopol i Göteborg. En vanlig arbetskväll. Jag må stödja monopolets lakejer. Men a man’s gotta do what a man’s gotta do. Om man ska livnära sig på live-poker och vill bo i Sverige finns det inte mycket annat att ta sig till än att spela där spelet finns. Även om jag inser att jag skjuter mig själv i foten, så förstår jag samtidigt inte hur jag ska överleva på annat sätt. Bjuda in polarna på homegames? Jag sitter i en rävsax. En rävsax av guld visserligen, men likväl en fälla.

Ringa taxi i regnet. Svara på frågor, alltid samma frågor, om poker från taxichauffören. Hälsa på vakterna vid kasinot med ett leende (bra att ha med sig om man är rund under fötterna någon gång och vill bli insläppt). Hänga av sig jackan. Förvara nummerlappen i rätt ficka. Möta ljudet av spelautomater. Blunda för idiotin vid roulettehjulen. Hämta ut deponeringen i kassan. Köpa en te med honung. Äntligen redo för pokerborden.

En 500-rebuy turnering står på schemat. 40-50 pers sluter upp. Som vanligt är det högt till tak under rebuyperioden. Min persiska vän till vänster har en egen filosofi.
– Jag lägger inga ess under rebuy.
Jag synar en all in med ett par vackra damer. Min vän till vänster väljer att göra det samma som tredje man och viker stolt upp A2. Ace on river smiskar upp både QQ och 99 i brygga.
– Dubbel rebuy tack!

Det är fint sällskap vid borden ikväll. Så väl pappa Olof och sonen Jens Thorson är på plats. Även gamla ETP-vinnare som Mats Iremark och diverse duktiga grinders. Crazy Mikes markerstapel står dock fortfarande utan härförare.

Vad som förhöjer de här kvällarna är att man aldrig vet vilka man får träffa, vad som kommer att diskuteras vid borden, om man får några nya vänner? Denna kväll blir osedvanligt trevlig. Jag får diskutera Jan Guillou med Ralf. Vi kommer fram till att vi båda gillar gubben.
– Han sparkar aldrig nedåt, säger Ralf.
– En fin egenskap, svarar jag.
– Sen kan han ju så mycket också. Guillou har svar på allt. Han är lite som Iremark, men Guillou har rätt oftare, konstaterar Ralf. Vi skrattar.

Får QQ igen. Nu ska det väl ändå dubblas!? Lyckas få in markerna. Min persiska vän synar inte med A2 denna gång, utan KK. Dem lägger han inte heller under rebuy.
– Dubbel rebuy tack!

Återköpsperioden är äntligen slut. 1,5 timma katastrof. Trots ett par rebuys ligger jag riktigt pyrt till. Som tur är har flera gått lite sämre. Totalt gjordes nästan 150 rebuys. Sehr gut.

Så kliver han in i handlingen. Mike. Med nya stora brillor från Wasa Optik. Feta ringar. En liten guldtacka över korten. Och sin karismatiska dansade ko. Den färgstarka damen på stolen bredvid vill leka med kossan. Det får hon så klart.
– Hade du inga leksaker som barn?

Rebuyperioden blev billig för Mike. Han gör istället en dubbel rebuy och addon. Det gör att vi har ungefär lika mycket marker. Suckarnas suck. Men det är nu det börjar.

Med blinds 150/300+ante höjer jag till 800 på cut off med Q9 i spader. Min persiska vän synar på knappen och Mike tar synen i big blind. Flopp K 5 8 med två ruter. En bra flopp att contbeta på. Men dessa två herrar är båda synglada, och det skulle kosta en för stor del av min stack att beta, få syn, och behöva ge upp, så jag checkar efter Mike och så gör även knappen. Turn 10 i spader. Mike checkar igen. Ok, jag avskriver honom från handen. Och jag är hundra på att knappen hade betat kungen på flopp. Så nu är potten min. Skjuter 1700 med hålpipan. Knappen viker snabbt. Men Mike synar! River blank 6. Mike leder ut med 2k, en tredjedel av potten. Förra gången han gjorde något liknande hade han tredjepar. Nu kan han möjligtvis ha en 10:a. Med endast 8k kvar i stacken höjer jag till 6k, vilket i princip sätter Mike all in. Han kvider. Börjar diskutera högt. Till sist viker han. Och visar en kung! Det kan bli rätt även om man läser handen fel…

Många spelare har dock en förmåga att syna nästan vad som helst fram till river. När de sedan blir varse om att hålpipan inte satt, tvåparet aldrig blev något tvåpar, eller A-hög kanske inte är så starkt ändå, är det betydligt lättare att få bort dem med en stor riverbet.

Resan fortsätter. Får lära mig receptet på en nyttig proteinchock av Lilja bestående av keso och mosat ägg. Den ska jag testa någon gång när jag nu behöver en proteinchock. Förresten, när behöver man en proteinchock? Om man nu inte bygger muskler. Något jag avstår så länge tjejen säger sig vilja ha mig ändå.

Med 66 höjer jag till 1800 UTG, blinds 400/800+100. Alla foldar fram till Lilja i big blind. Flopp 10 9 4 med två spader. Hon donkbetar 2k. Den medelduktiga CC-spelaren har nästan aldrig något nötigt när de leder ut ur position. Här kan hon sitta med två överkort och inte vill bli utspelad på flopp. Kanske en A9:a. Troligast ett drag. Jag borde nog höja i detta läge, men jag har aldrig spelat mot den här tjejen förut, så jag väljer att ta det säkra före det osäkra. Syn. River ruter 8. Lilja fortsätter att beta ut, denna gång drygt 4k. Jag har 25k kvar i stacken. Allt i mig skriker ”höj!”. Men något gör att jag i stället ger upp kampen. Lilja visar 75 spader för färgdrag och turnat stegdrag. WP dybbansopa!

Mike är fortfarande kvar i matchen. På sedvanligt manér pratar han nästan konstant.
– Jag har jobbat som skogshuggare i Sahara.
– Men där finns väl ingen skog, replikerar någon.
– Nä, inte nu längre…
Göteborgshumorn kan man dö för. Och kanske av.

En gång vann han en megapott på 20k euro under ett cashgame i Österrike. Vinsthanden 75 tatuerade Mike in på armen. Den får vi se ibland. Varför han kallas crazy vet jag dock inte. Förutom när han får 75, som han givetvis måste spela, är han rätt tight. Kanske fick han smeknamnet på samma sätt som storväxta ”Lille John” i Robin Hood? Typ.

Det börjar dra i hop sig till finalbord och jag har bytt bord. Hankar mig fram så gott det går. Iremark på knappen vill att jag (på bb) och han endast får kolla på ett kort nästa hand om det är foldat fram till honom. Jag är för dumsnäll för att tacka nej. Vi har båda runt 25-30 bb. Jag vet att Iremark kommer att höja med vilken hand som helst och bestämmer mig därför för att gå all in med ett A eller en K. Fisk-Mats höjer som väntat och jag viker upp en 8:a. Måste vika. Iremark visar en dam. Jag tittar på mitt andra kort som är en kung. Iremarks andra kort är ännu en dam och han slänger med ett stön sin monsterhand i mucken.
– Tur att jag inte vek upp kungen först…

Höjer för andra rundan på raken på en ung herres big blind. Och för andra rundan på raken lägger han sig.
– Varför ska alla ta mina blinds för?
– Men det är väl klart att alla handlar i den billigaste affären, säger Iremark.
Vi skrattar. Igen.

Finalbord. Det tuffar på. Kommer inte i håg hur jag fick marker. Men folk åker ut på löpande band. Pappa Thorson lämnar oss som fyra efter en missad resteal med K8. Chippie på knappen synar blixt med AK. Vad göra liksom? Med tre kvar känner jag mig rätt trygg. Bestämmer mig för dominera. Leka hem. Men det blir inte alltid som man bestämmer. Viker upp AK, monster på tre pers, och får in markerna. Chipleadern, med mest röta i fiskekörka, synar med AA. Och jag får snällt knalla hem. Visserligen en halv månadslön rikare, men ändå lätt besviken.

Mike har dock fått gå hem för längesen. Trots sin nya taktik. Kanske borde han sitta ut någon timma till nästa gång. Då kan han ju klara sig ännu längre. Eller också väljer han att inte spela alls, då kan han definitivt inte åka ut. Fast då skulle jag sakna den där dansande kon.

Vid pokerborden får man vara annorlunda. Det är mer än ok. Om 20 år, när jag gör något helt annat än spelar poker, kommer jag minnas den här tiden med värme. Minnas människorna, orginalen, som lyste upp mina kvällar. Man kan tydligen ha en hel del glädje av att skjuta sig själv i foten. Jag vet bara inte om jag ska ha dåligt samvete för det…

Deponera pengarna. Köpa med sig en räkmacka till frukost. Kämpa emot frestelsen att sätta en lök på rött. Ännu en gång blunda för alla förtappade själar som med avdomnad puls fastnat vid hjulet. Hitta nummerlappen som aldrig ligger kvar i samma ficka som man stoppade ned den i. Säga god natt till vakterna. Vinka in en taxi. Svara på samma frågor. ”Vann du nåt?” ”- Nej, det gick åt pipan. Crazy-Mike ägde mig med en klassisk 75:a. Så, har bara 120 spänn kvar nu. Räcker det hem eller?”

Vi bodde på samma gata. Jag brukade möta honom när han spatserade med barnvagnen. Han hade en speciell sävlig stil, med ett ständigt leende på läpparna. Sympatisk. Omöjlig att tycka illa om, till skillnad från några av de andra dryga hockeyspelarna, som envisades med att stöta på min flickvän ute på krogen. Ibland önskade jag, i smyg, att jag fick leva hans liv. I bibelbältet Jönköping är hockey också religion. Kinnarps arena är templet. HV71 består av små jesusar. Men det finns bara en gud. Stefan Liv.

Som liten blev han bortadopterad och fick komma från Polen till Sverige. Själv har Liv berättat att han vill ha ”hur många barn som helst”. Han fick två pojkar.

Inte så lång tid innan min farfar dog sa han:
– Jag skulle kunna dö lycklig nu. Jag har uppnått allt jag kunnat drömma om i mitt liv.

Då var han ändå bara något över 60. Men han förstod att det inte går att dö mer än lycklig. Det skulle inte vara synd om honom om han gjorde det. Däremot skulle det vara synd om oss som blev kvar och skulle sakna.

Några månader senare dog han i en hjärtattack. Lycklig.

Stefan Liv var i en annan situation. Han ville se sina barn växa upp. Han ville älska några gånger till med sin fru. Han hade mer att uppnå än sina OS- , VM- och SM-guld.

Vi brukar klaga på våra hockeyspelare som inte vill vara med i VM. Vi kallar dem för lata divor som inte ställer upp för sitt land. I våras tackade Liv nej till hockey-VM. Han sa till Pär Mårts att han skulle umgås med sina barn. Det känns inte så divigt längre. Stefan Liv ville vara med dem som betydde mest. De där man vill krama om när något hemskt händer. I efterhand var det ett beslut mer värt än alla guld i världen.

Jag tror, att när Stefan Liv klev på JAK-42D igår gjorde han det som en lycklig man. Hela hans personlighet skrek ju det. Men det är synd om oss som blev kvar och saknar. 

Om 100 år hänger tröja #1 fortfarande i taket på Kinnarps arena. Och målvakten har säkert en fin staty någonstans. Minnet om hur älskad denna man var i Jönköping kommer alltid finnas kvar. Stefan Liv dog inte i går. Gud kan inte dö.

Herman och Harry har mycket att vara stolta över. Och de vet att pappa valde dem före hockey-VM…

Kan man dansa på ett disco och vara nykterist? Absolut. Även om jag själv aldrig dansar nykter, så är det fullt möjligt.

Kan man semestra på Kuba utan att sympatisera med kommunismen? Mer än självklart. Inte ens om man finner sig gilla folket, stämningen eller de låga priserna på rom behöver man i samma andetag försvara kommunismen. Inte en chans.

Är man automatiskt drogliberal för att man besöker Amsterdam? Nej. Bara för att det finns caféer som serverar knark betyder inte det att man röker på själv. Eller tycker det är ok att dessa caféer finns.

Sen nyheten om att SM ska spelas i Riga har moralpaniken spridit sig bland vissa pokerspelare. Tydligen ska det ligga en strippklubb vägg i vägg till kasinot. Och. Det finns bilder på lättklädda tjejer inne på killtoan. Herregud. Ett sånt SM kan man ju inte stödja. Då är man automatiskt en kvinnoförnedrande mansgris. Eller?

Samtidigt är det ingen som klagar över att VM spelas i Vegas. Stan som har flest inneboende strippor i hela världen. Stan där prostitution är ett av de vanligaste sätten att försörja sig. Stan där man garanterat, allltid, har en lättklädd kvinna någonstans i närheten. Men Vegas är ju Vegas. Klart man måste åka dit om det nu spelas VM.

Men vad är då skillnaden med att SM spelas i Riga, bredvid en strippklubb?

De som tycker att de pokerspelare som åker till Riga också stödjer en kvinnoförnedrande kultur tycker jag ska tänka om. Själv åker jag till Riga för att jag älskar att spela poker, och träffa nya (påklädda) människor. Dessutom är det, ur sina bästa vinklar, en vacker stad.

Jag tror att alla människor, även pokerspelare, har möjligheten att göra egna val. Bara för att något finns tillgängligt, i detta fall en strippklubb, så betyder väl inte det att vi lämnar våra moraliska principer hemma? De som gillar att gå på strippklubb kan göra det även i Göteborg, Stockholm, och snart till och med i en liten hednisk by utanför Eksjö.

Jag önskar ofta att pokern kunde slita sig loss från alla klyschor, som de storbystade tjejerna som kommer in med pengar på silverbrickor när ett finalbord når heads up. Men vi får inte glömma att klyschorna inte är det samma som spelet poker.

Ibland tycker nykterister som gillar att dansa att det är värt att gå till en bar för att svänga på rumpan. Bara för att det är så himla kul. Att dansa. Det behöver inte vara mer invecklat än så.