WSOP Main Event 2011. Shaun Deeb vs. Max Heinzelmann. 

En episk hand, som jag tänker på under tunga pokerkvällar. Goda förlorare är något jag imponeras av inom pokern. Shaun Deeb visar inte med en min hur äckelmagad han är. Om jag var hälften så kall, hade jag varit en Piggelin. 

Handen vittnar om fördelen, och nackdelen, med att vara en känd, duktig, aggressiv spelare. Heinzelmann hade troligtvis aldrig gjort detta spela mot en amatör. Han visste dock att Deeb var kapabel att fembeta med andra händer än AA. Men det kanske inte Deeb mår så mycket bättre av nu. Som Dan Viktor och Stefan Sundström så tänkvärt sjunger: ”En stor k*k är en klen tröst i ett fattigt hem.”

Och hur började du spela poker?

Frågan kommer alltid. Svaret är nästan alltid det samma. ”Började spela om enkronor med polarna. Sen satte jag in 50 dollar på nätet. Förlorade allt. Fick en uppenbarelse. Satte in 50 dollar till. Sen har jag aldrig behövt stoppa in en krona till.”

Jaha. Ok. Intressant. Jäsp.

Intervjuer med pokerspelare är ofta grå som betongen i Murmansk. Pokerjournalistiken ligger fortfarande i vaggan. Det är inte ofta man får läsa ett pokerreportage som faktiskt berör. För de är nästan alltid uppbygda på samma sätt. Klyschorna, de stora vadslagningarna, festandet, vad säger mamma och pappa om ditt karriärsval? Och hur började du spela poker?

Varför lyckas vi aldrig skrapa djupare? Antingen är vi för lata, eller så har vi helt enkelt inga journalister som är bra nog inom pokerbranschen?

För visst borde vi kunna hitta pokernyheter som kan nå ut även till icke pokerintresserade. Ett utmärkt exempel på en nischad tidningen som faktiskt berör är fotbollstidningen Offside. De bryter ny mark hela tiden. Man kan läsa den med stor behållning även om man inte gillar fotboll. För Offside handlar om så mycket mer än dyra övergångssummor och analyser av Premierleague-matcher.

Anton Hyséns homosexualitet blev en världsnyhet. Och senaste numret beskriver, bokstavligen, hur fotboll kan vara på liv och död.

När det kommer fram ett nytt stjärnskott inom fotbollen som ställer upp på en av sina första intervjuer. Hur ofta ställer en journalist då frågan ”Hur började du spela fotboll?”. Nä. Precis. Aldrig. Utan mer fantasi än så har journalisten nämligen inget jobb.

Vad är det som säger att vi inte kan beröra på samma sätt med texter om poker? Levnadsöden och bra storys finns det gott om, det vet jag. Det gäller bara att plocka fram dem. Eller så är vi nöjda med att leva i ett ljummet Murmansk av klyschor.

”Vi går ut och brinner upp i natten, och skyller allting på våra fyllehuvuden.” Nätverket microgaming borde göra som Håkan Hellström. Skylla allting på en riktig fylla. För deras senaste tilltag är ett skott i foten. Ett steg mot nätpokerns död.

Några av våra vettigaste pokerbloggare har redan noterat microgamings senaste ”förbättring” till sin pokerklient. Man kan förbestämma så klienten slänger dåliga kort automatiskt. Man kan till och med ställa in vilka kort som ska slängas i vilken position.

Så, vem/vilka gynnar detta tilltag?

Spelarna sparar så klart tid när de slipper folda själva. Det gör att de kan ha fler bord i gång samtidigt, och öka på speeden i spelet. I praktiken är det dock bara duktiga spelare som tjänar på detta. De som multitablar. Rekreationsspelarna som har i gång två, tre bord har ingen större vinning. Snarare tvärtom.

Det som ska vara en förbättring är inget annat än ett försök av nätverket att öka antalet händer, och i slutändan få in mer rake. Jag hoppas hela skiten misslyckas. Sjunker som Titanic ner i ett ishav.

För, enligt mig, är detta ett kliv mot nätpokerns död. Vad blir nästa steg? Kan vi snart också förbestämma vilka händer vi ska trebeta med, och i vilka positioner? Varför inte bara programera klienten helt och hållet så vi kan gå och hänga med polarna i stället?

Tänk om man kunde gå ut och käka indiskt, och när man väl kommer hem från en trevlig kväll står det tre, fyra finalbord och väntar. Finemang! Indiskt är gott, och vänner är livet. Men något skulle uppenbart vara fel.

Jens är ju en major aktieägare i microgaming. Han kanske kan förklara tänket bättre. Varför vill nätverket göra sina spelare till robotar? Var finns glädjen i det? Och var går gränsen för hur långt denna förprogramerade utveckling kan gå innan det är fusk?

Jag tror bestämt det är dags att göra en pudel. Snälla, skyll på någonting! Vad som helst! Om det så är ett rikitgt illa åtgånget fyllehuvud…

Jag vaknade upp en morgon på golvet innanför en ytterdörr. Kläderna var på, men jag använde ändå hallmattan som täcke. Andedräkten viskade att jag hade ”glömt” borsta tänderna innan sovdags. Huvudvärken påminde om den långa natten, som jag, trots längden, inte mindes mycket av. Men jag hade säkert kul.

Med ett ryck drog jag handen ner i höger jeansficka, där jag brukade förvara cashen. 22 kronor kvar. Shit! Jag måste ha bjudit laget runt. ”Att jag aldrig lär mig?”. Det var livet innan pokern. Mina 6700 kronor i studiebidrag/lån, var i princip slut. Och det var två veckor kvar till nästa utbetalning.

Vissa helgkvällar får jag för mig att stanna hemma och spela poker. Slakta fyllefisken. Ibland går det bra. Ibland går det käpprätt åt skogen. Som i kväll. Då kan jag inte låta bli att tänka på blöta utekvällar. Hade jag gått ut och roat mig kungligt på krogen i stället. Imundigat för dyra paraplydrinkar med polarna ett par timmar. Bjudit på hela skiten, plus en välbehövlig fyllekäk-kebab. Tagit taxi fram och tillbaka genom hela stan. Och vaknat under en hallmatta. Då hade jag ändå SPARAT pengar.

Det är stunder som dessa jag undrar vad jag håller på med? Det är stunder som dessa det gäller att ha ett bra försvarstal till varför man spelar poker. Och det har jag så klart…

Jag är ännu i valet och kvalet om jag ska ge mig på en sista session för att vinna tillbaka några kebabrundor. Men förmodligen sparar jag pengar på att gå och sova. Vila psyket för morgondagens söndags-turrar.

För er som är sugna på något roligt och billigt turre-alternativ imorgon, så testa denna. Bounty på en såndär överdryg dokusåpakändis. Om jag hinner hem från lägenhetsvisningarna (på väg att flytta till Sveriges framstjärt, Göteborg) så ska jag spela den själv. Hittar ni dybban så slänger jag givetvis in en räkmacka på CC till den som slår ut mig.

Det påminner mig om att jag hade kunnat gå till Casinot i kväll och bjudit hela släkten på räkmacka. Och ändå sparat pengar. Nästa helg väljer jag att sova i hallen i stället…

Året 2009 insåg jag tjusningen med livepoker. Samma år kvalade jag in till min första, lite större, liveturre. Poker SM på Tallinn. Ingen av polarna kunde följa med, så jag fick åka själv. Och jag som tidigare knappt hade tagit mig till grannkommunen själv. Hur skulle jag klara en hel helg i Tallinn? Det visade sig vara hur lätt som helst. Människorna jag lärde känna där har fortfarande en plats i mitt hjärta. 

En av dem var Stefan, en medelålders motorcykelknutte med rakat huvud och tatueringar över hela kroppen. Han såg helt livsfarlig ut. Tills han öppnade munnen. Den breda värmländskan och den vänliga tonen vände snart på allt. Han skulle få ta hand om min nyfödda när som helst. Jag ser fortfarande fram emot att en dag besöka hans pokerklubb i Lesjöfors. 

Vidare fick jag bevittna människor jag bara läst om. Hatten och Norinder käblade om ett longlastingbet på 5k. Då jag bara var en liten fjununge i ”stora” pokervärlden visste jag inte vad jag skulle tro. Satt bredvid Norinder några timmar, och Hatten kom ständigt förbi och kontrollerade så jag tog mitt ansvar (jag och Hatten spelade då för samma pokerbolag). Mindes inte alls Norinder som så slaskig han vill få sig själv att framstå. På vårt bord spelade han snarare tight. Lyckades turna topp-tvåpar mot mitt set och checksynade hela vägen på en ofarlig bräda. Det glömmer jag aldrig. ”Hur kunde han förlora minimum på det där?” frågar jag mig själv än idag. Till sist fick han dock kapitulera till Hattens stora förtjusning. Det var en fröjd att följa tupparnas kamp. 

Fick mig en vän för livet (?) i form av Mattias ”Pokerstar” Andersson. Han var helt galen. Jag också för den delen. Kom hem en natt med skjortan full av blod från en svettig utekväll med pokerstjärnan. Vet fortfarande inte var det kom i från, då jag själv var i mint condition. Men Mattias vill ändå kalla mig ”Blod-dybban”, och tror att jag under någon form av hypnos mördat något. Resten av resan hukade jag för den inhemska polisen.  

DÖDARN verkade bara på håll. Han gick runt med en italiensk modefrilla och håliga märkeskläder. Och jag som såg en bitter ensamvarg, i klädd svart skinnpaj, framför mig då jag läste hans dagboksalster i PM. Vad fel man kan ha. 

Jag hade även fel om Jonas ”Nebuchad” Danielsson. Han skulle ju vara en divig highstakeslirare. Men under den lilla konversation vi hade visade han sig vara det motsatta. Ödmjuk och vänlig.  

Jag fick också lära mig att man inte ska ha överdriven respekt för proffsen. Mats Iremark lyckades bluffa  bort mig från ett floppat två par. Efter det blev jag, i min största liveturre hittills i livet, tiltad till att lugna ner mig med en öl. En öl blev snabbt fem. Och så fick jag under slutet av dag 1 besöka railen. Ett misstag jag tagit med mig och aldrig gjort om. 

Storögt stod jag i baren och lyssnade på Ola Brandborn när han nöjt beskrev en av sina otaliga SM-vinster. Under lugg smög jag på Turken när han satt i en fåtölj och drack drinkar. På håll hörde jag ”Nalle” spela piano så svetten skvätte. Från att endast ha nicknames som pokervänner, förändrade en satellit min syn på pokern. Plötsligt insåg jag hur många svenskar som älskar detta spel. Och att det fanns så många som jag. 

Förra året missade jag SM på Malta, efter Silows klassiska sällskapsresa-sågning kanske det var lika bra? Nu är det dock klart att det blir en ny plats och ny årstid på SM 2011. Pokerförbundet presenterade nyligen att live-SM kastar ankar vid Riga den 21-26 november. Eftersom EMOP befinner sig i Riga bara dagarna innan SM blir det ett perfekt pokeräventyr för mig. 

Tatuerade Stefan, Sjökapten, Lill-Simon och ”Guldlock”. Jag minns er som om det vore i går. Och jag hoppas att ni, och alla andra vänner jag fått vid pokerborden, dyker upp i Riga. Tillsammans kan vi skapa nya minnen värdiga att bära med oss. 

Det finns inget folk som är så kändiskåta som vi svenskar. Vissa av oss blir ynkliga och förnedrar sig till vad som helst för att få komma nära en person som har fått vara med i tv. Andra bröstar upp sig och vill hellre slå kändisen på käften i bästa jantelag-anda. Andra älskar att framhäva sina personliga möten med eliten, som om de lärt känna kändisen personligen, genom att sitta och fika vid bordet bredvid…

Jag får väl gå under den sistnämnda kategorin då. Genom åren har jag träffat en hel del mer kända personligheter vid pokerborden. De flesta har varit värdelösa. Här kommer en lista på vilka kändisar ni ska akta er för och vilka ni kan sno på stålar.

Måns Zelmerlöw: Kom in sent en lördagskväll på CC i Göteborg efter något rep han haft i stan. Måns var sugen på 20/20kr NL och satte sig på platsen bredvid mig. Till en början var han på ett strålande humör, pratglad och vänlig. Man vinner dock inga pengar på charm. Efter en halvtimma gjorde han sig skyldig till en helt absurd syn för hela sin stack och förlorade hela sitt inköp på ett par tusen.
– FAAAN! Skrek Måns och slog näven i bordet. Sen gick han. Tänka sig vad poker kan göra med trevligt folk…

Lasse Kronér: Även Lasse kom in sent en kväll till hemstadens CC. Med en andedräkt dränkt i whiskey ville han mäta sina kunskaper i pokerns ädla konst. Efter några minuters samtal fick han reda på att jag var Öisare.
– Nä, fy farao! Då tar vi hit Allbäck! hojtade Lasse och tog fram telefonen.
Han var mycket irriterad över att familjefadern Allbäck inte svarade klockan 04.00….
Spelet flöt dock på bra, Lasse spelade trots det kraftiga alkoholintaget en rätt stabil och tight poker. Gick nog plus minus noll ungefär.

Stefan Odelberg: Mötte den välkända trollkarlen i en deepstackturre för några år sedan. Odelberg hade precis lärt sig en ny takitk: att gå all in i varje hand. Efter någon halvtimma åkte han ut. Men visst, jag kan förstå honom. Odelberg hade 50 procents chans att dubbla sin stack på 400bb. Antingen dubblade han, eller också inte.

Dregen: Min 24h-kollega är en fröjd att ha vid pokerbordet. Minnesvärda citat haglar ur hans piercade käft.
– Nu spelar jag inte bara ABC-poker längre. Nu lirar jag DEF också…
När anten satte in i en turre blev Dregen konfunderad. Han visste inte vad det var.
– Jag har aldrig fått vara med så länge i en turnering…
I nyktert tillstånd är Dregen rätt stabil vid bordet. Med tio Fernet innanför västen spelar han favorithanden 98o som om det vore AA.

Anders S Nilsson: Spelade en hel del med tv-profilen under EMOP Sunny Beach nyligen. Som pokerspelare är han en dr Jekyll och mr Hyde. Ena stunden stabil och välbalanserad. Andra rena rama vilda västern-galningen. Det gäller bara att lista ut vilket humör han är på….

Tomas Brolin: Mötte honom i SM på Tallinn för några år sedan. Brolin åkte nog ut först i hela turren. Han verkade tycka det var mer intressant att få ihop ett vettigt system till V75. En känd pokerprofil beskrev Brolins pokerkunskaper som ”Han är lika bra som en apa, eller nej, han är faktiskt sämre än en apa.”

Karl Svensson: IFK Götebogrs backklippa är den absolut bästa ”kändis” som jag spelat mot. Är stabil på CC:s 20/20-bord. Jag har aldrig sett honom backa. Dessutom har han bluffat bort mig någon gång för mycket, vilket fortfarande gör lite ont..

Vilka kändisar har du spelat mot? Vilka var bäst? Och framför allt, vilka var sämst?

Det var några år sedan pastor Åke Green höll sin mest kända predikan. Där gick han till hårt angrepp mot de homosexuella.

– Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen, sa han bland annat.

Jag hoppas Åke är nöjd över att bli ihågkommen som en människa byggd på hat och fördomar.

Det gäller att ständigt stå upp för utsatta grupper. För när som helst kan det vara precis din grupp som är den utsatta. Pokerspelare är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Det kan lika gärna låta så. Och det gör det också. Ofta.

Många tycker illa om vårt sätt att leva våra liv. Vi sitter uppe som vampyrer om nätterna. Vi betalar ingen skatt. Vi har pengar, åtminstonde tror folk att vi har det. Eller så vill vi att folk ska tro att vi har det. Pengarna går till bilar, sprit och stora tv-apparater. Vi gnager på samhället utan att ge något tillbaka. Eller?

Vår skatt betalas i rake. En skatt staten inte får ta del av, om man inte spelar på SvS. 

I dag har vi pokerspelare chansen att visa att vi också är goda människor. Att vi inte är några blodtörstiga True Blood-galningar som endast livnär sig på andra. Mellan klockan 14.00-15.00 vore det godhjärtat att skänka en timlön till de svältande som bor på Afrikas horn. Där pågår nu den största hungerkatastrofen på decennier. Gå in här NU. Och om ni skulle gå minus under den här timman. Skänk då lika mycket som ni har förlorat.

Själv blir jag irriterad och kinkig när jag är hungrig. Ibland får det mig att spela dåligt. I värsta fall måste jag gå i väg 300 meter till Ica och handla. Hungern i Afrika är för oss något som inte går att förstå. Det är omöjligt att förstå.

Det är viktigt att ständigt stå upp för de utsatta. Vi pokerspelare har inget gemensamt med Åke Green.

Tänk vilken lycka att få skänka sin ”skatt” precis vart man vill. Denna månad betalar jag min till barnen på Afrikas horn.

Reglerna var enkla. Han skulle spela hela Omhahaturneringen i Dublin med en batteridriven penisring runt roten. Han var även tvungen att hänga med i minst 20 minuter, det vill säga folda sig igenom den första nivån. Priset för sin prestation: inköpet till turren. Resultatet? Några pengar vet jag inte, men kanske en gratis erektion. Penisringen fick han behålla…

Varför inträffar alla de här sjuka vaden bara när pokerspelare träffas? Vad beror det på? Är vi generellt ett ungt släkte som inte är rikigt torra bakom öronen? Är pokerspelare i grunden risktagare som älskar att spetsa till sin vardag med galna vadslagningar? Eller är vi bara som folk är mest, tillspetsade vad inträffar bland alla yrkeskategorier? Jag vet inte. Något lurt är det.

Men alla vadslagningar är inte snuskiga. En del är rätt söta. Pokerliraren Nisse har ”i alla år” varit långhårig och mustaschprydd. En kompis erbjöd sig att gå i kyrkan varje söndag under ett helt år om han rakade muschen och klippte sig. Vadet ligger fortfarande under förhandling…

Själv ingick jag inga konstigheter överhuvudtaget i Dublin, vad jag kommer ihåg. Men lika kul hade jag för det. Trots min sorti ur main gick resan med helt ok plus ändå genom en delad förstaplats i ett 2-dagars 450 euro sidoevent och en femteplats i ett annat. Skramlade i alla fall ihop tillräckligt med stålar för att kunna spela WSOP Main Event nästa år. Äntligen ska jag få kalla mig pokerproffs. Halleluja!

Men jag satsar en lätt begagnad penisring på att jag aldrig kommer att bli lika mycket pokerproffs som Sofia Lövgren för det…

Turneringspoker. Man får lära sig älska att hata det. Eller hata att man älskar det. Annars är det lika bra att sluta. Jag hänger med väldigt många bra svenska pokerspelare här i Irland. Nästan alla mina vänner åkte ut redan första dagen av EMOP.  Själv fick jag lämna skeppet under dagens sista nivå då jag fick in det som över 80-procentig favorit i en fullsmetad pott. Så här gick det till. (Vill ni läsa mer om turneringen och en berättelse om min bordsgranne Johan så gör ni det här.)

Så nu går vi mest runt här och citerar Ken Lennaárd när han med krossade WSOP-drömmar grät ut i  tv-dokumentären Pokerlandet. 

– Här spelar man professionell perfekt poker, och får in det med bästa handen gång på gång. Och blir utdragen av en norsk supertomte…

– Det är som förgjort att vinna här i Vegas (Dublin)…

När man ser Lennaárd (varför måste jag alltd googla hans namn för att lyckas stava rätt?) i den där scenen så verkar han rätt ynklig. Det är så man tycker det är löjligt att han orkat sitta där och gnälla. MEN. När man har suttit en hel dag, försökt hålla nere potter, värdebeta light, riskera lagom mycket i rätt lägen och tagit sig igenom tio timmars poker med en ok stack. Då är det inte kul att få in smeten som tokfavorit och bli utdragen. Därför kan jag förstå det ynkliga i hans uppträdande. 

Tjejen har fått höra min badbeathistoria 40 gånger nu. Öronen blöder inombords. Hon vet inte om hon ska trösta, sucka eller ge mig en käftsmäll och be mig gå vidare med mitt liv. 

Hur som helst.  Det går ju sidoevents också. Med 80-90 spelare till start kom jag i natt till finalbord med en helt ok stack (tredje störst). Tidigt sätts jag på prov: 

Med blinds 2/4k (plus ante) höjer en ung svensk UTG +1 till 12k med nästan 40k bakom. I mittposition tar en medelålders norrman, som jag inte spelat alls med under kvällen, och reraisar till 30k med ett brak. Han har runt 40k till i stacken. 

Det foldas fram till mig i lilla blind. Viker upp AKo. Min stack är runt 110k.  Vad ska jag göra? 

På plats. På den gröna ön, bland det Guinnessälskande folket. Om bara någon timma går jag in i dag 1A av EMOP Dublin. 

Denna tävlingen känns minst sagt speciell då den arrangeras på ett medeltida slott, Clontarf castle. Det är egentligen inte ett kasino, utan ett hotell, men stället har nu gjort ett specialarrangemang för EMOP. Det är också på slottet, bland rustningar, stenvalv och öppna eldstäder, som vi spelare bor. Jag vill för alltid bo på ett slott där man kan spela poker. Jag kan intet önska mig mer av livet. 

Clontarf castle i Dublin. Här har det stått slottsbyggnader sedan 1100-talet. 

Det är rätt intressant hur vi pokerspelare väljer att förbereda oss inför turneringar. Min svenska Pro Team kollega i 24hPoker, Tommi, stänger timmarna före start in sig på sitt rum och lyssnar på trance. På något sätt går han in i sig själv för full fokusering på uppgiften. Själv är jag raka motsatsen då jag inte alls gillar att tänka för mycket på turren i förväg. Då blir jag alldeles för rastlös och börjar klättra på väggarna.

Det är som innan en fotbollsmatch. Värma upp är det tråkigaste jag vet. Helst sitter jag tio minuter i bastun och går direkt in på plan. Därför försöker jag alltid ha något att göra innan turneringsstart. Det kan vara bloggande, som nu, en lunchdate, eller så sover jag till en halvtimma innan det kör i gång så jag kommer tio perfekta minuter för sent till starten. 

Hur laddar ni själva? 

Inte långt kvar, så dags för dusch, påklädnad av turkalsongerna, roomservice och taktiksnack med Tommi över en Guinness. Sen är det förhoppningsvis bara att springa direkt ut på plan från bastun. Den här gången har jag lovat mig själv att inte överspela någon Q8s. Hur långt det räcker vet jag dock inte…