Visst, det här är en pokerblogg. Men ibland händer det saker som skakar samhället. Och människorna. Just nu skakar det så mycket att det skulle kännas löjligt att skriva om floppar eller ett avlägset ”november nine”. 

Jag befinner mig på semester i Smögen. Här borde jag endast ägna mig åt räkfrossa, kylda drycker och vackra vyer. Men alla tillresta norrmän påminner om och om igen. Om det ofattbara. Jag köper både Aftonbladet och Expressen för att hålla mig uppdaterad. Knogarna vitnar ibland. Tårarna ligger och kletar under ögonlocken. 

Jag har tidigare beskrivit Anders Behring Breivik som högerextremist. När jag nyligen såg hans leende feja kika ut från en polisbil kapitulerade jag. Galen jävla paranoid rasistjävel är ett mer korrekt ordval. 

Några minuter efter bomben i Oslo skrev sverigedemokraten och riksdagsmannen Kent Ekeroth: ”Någon som vågar sig på en gissning om vem som ligger bakom bomberna i Norge?” Frågan var egentligen inte tänkt som en fråga, utan mer ett löjeväckande konstaterande. Han var säker på att extrema islamister låg bakom. 

Enligt honom är islam det största hotet mot det västerländska samhället. De terroristattacker som muslimer legat bakom är islams fel. Med samma resonemang är illdåden i Oslo sverigedemokaternas fel. Men självklart är det resonemanget helt uppåt väggarna. Eller hur Ekeroth?  

Så vad har den här texten i en pokerblogg att göra? Allt. Vi har alla ett ansvar att stå emot rasismen. Vid ett pokerbord är vi alla lika. Ofta är det så, andra gånger inte. Precis som i övriga samhället finns det rötägg ibland oss som vräker ur sig dumma kommentarer om andra människors hudfärg och påbrå. Vi blåögda skrattar mer än en gång bort kränkningarna som oskyldiga skämt. Oskyldiga eller ej. De är inte roliga längre…

Jag har så många gånger bara lagt till ett leende när de här människorna vill ha sitt tysta samtycke. Jag har lagt till ett leende för att slippa diskussionen, få koncentrera mig på pokern, bara få tyst. I efterhand skäms jag så hjärtat svartnar. 

De säger att allt ont för något gott med sig. Jag vill att detta även gäller pokern. Från och med nu hoppas jag att alla vi pokerspelare vågar säga i från så fort vi hör något rasistiskt nedlåtande, både live, på nätet, eller var vi nu befinner oss i livet. 

På så vis kan vi hedra de dödas minne även vid pokerborden. Om någon av de drabbade spelade poker tror jag att de hade uppskattat det. Det är svårt att gå vidare från en sådan här katastrof. Men det är alltid en början.

” Men kan du försöka tänka en tanke innan det är din tur att agera?”

” Hur svårt kan det vara att hålla reda på vems tur det är?”

 ” Time! Kan någon säga time!!!” 

” Hela bordet sitter inte och glor på dig för att du är vacker. Det är DIN tur.”

” Herregud, han kan ju inte ens kolla på korten utan att visa halva bordet vad han har. Kan någon lära ut den ädla konsten att kolla på sina kort till den arma människan?”

” Nej, du får inte höja till 700 med blinds 400/800…”

” Och återigen nej. Det går inte att lägga in ett chips i taget. Det kallas stringbet. Striiiingbeettt!” 

Ibland fladdrar tankarna i väg under mina sessioner av livepoker. Då och då måste jag bita mig i tungan för att inte säga vad jag faktiskt tänker när nybörjarna härjar som värst. För yrkesspelare är det viktigt att ha flow vid bordet. Jag säger som Joakim von Anka. Tid är pengar. 

När jag blir som mest irriterad har jag dock ett par minnen som gör att jag aldrig kommer att säga något dumt till någon som inte riktigt är med i matchen. Jag brukar tänka tillbaka på min första entré på livescenen. 

Jag hade längtat i månader. Planerat. Nu skulle det äntligen bli av. Självklart tog jag för givet att de som spelade poker på Cosmopol var proffs hela bunten. Så nu gällde det att inte vika ner sig, inte se ut som en fjant. Jag skulle ta tåget från Jönköping till Göteborg, spela en turnering på CC och sedan slagga hos en kompis. 

Förberedelserna blev inte de bästa. Väl på tåget  fick jag genom sms reda på att polarens pappa plötsligt, utan förvarning, hade gått bort. Världen rämnar under ens fötter. Och jag ska spela en 600 kronors-turre. Som i ett töcken tog jag mig ändå dit. Jag hade ju betalat 600 spänn i förskott, och jag var ingen grundare av IKEA. 

Stapplande tog jag mig in till pokerborden, köpte en stor stark och svepte den. Väl vid bordet kunde jag inte hålla reda på hur mycket markerna var värda, trots att det klart och tydligt stod på dem. Händerna darrade som asplöv av nervositet. Det verkade som om de andra såg rätt in i min själ. Jag betade out of turn. Stringbettade. Lade mig när jag var big blind och ingen höjt. Det handlade inte om att jag inte kunde reglerna. Huvudet funkade bara inte. 

Alla ”proffs” vid bordet såg lite nedvärderande på mig. Några skrattade. Till sist ville jag bara få slut på lidandet och skyfflade in 50bb rakt av med vad jag vet inte vad. Åkte ut efter mindre än en timma. Väl ute i luften köpte jag ett paket cigaretter, trots att jag då aldrig rökte. Hostande, tog jag till och med halsbloss. Funderade på om jag någonsin skulle återvända. I dag blir jag alltid sur om jag bustar turneringar. Då var det en lättnad. Efter några fler bloss åkte jag hem till kompisens ihåliga familj. Till livet. 

Men jag återvände ändå en dag. Inte heller då hade jag alla knivar i lådan vad gäller etikett vid pokerbordet. Men efter hand lärde jag mig. Den viktigaste kunskapen jag fått är dock att alla är vi nybörjare någon gång. Och även om vi sitter vid ett pokerbord kan det ha hänt saker som gör att huvudet är någon annanstans. Kanske hos livet. 

Därför är det bättre att bita sig i tungan i bland. Våra feta klockor kostar visserligen en slant. Men tiden är faktiskt gratis.   

– Ska du inte med och lira lite poker i kväll då? 

– Nä, men du vet att jag inte gillar att gambla. 

Det finns många anledningar till varför man inte vill spela poker. En av de vanligaste är ”Jag tycker inte om att gambla”. Jag respekterar folk som säger så. Men samtidigt, är inte hela livet ett enda stort pokerspel? 

När du handlar mat på Ica gamblar du, falukorven kan vara billigare på Konsum. När du kör bil gamblar du, du kan få punktering. När du väljer utbildning gamblar du, kommer det att finnas några lediga jobb i just din profession när du tar examen? I vissa fall gamblar du mer eller mindre. Och du kan så klart öka på dina procentuella chanser att göra en bra affär. Du kanske har jämfört priserna mellan matkedjorna, kör bil med bravur och försiktighet, och utbildar dig till förskollärare. 

Och det är just det som poker handlar om. Att ständigt öka sina procentchanser till vinst. Men man kan alltid bli orättvist utdragen eller förlora med fyrtal i ess. 

Man kan leva ett helt liv med både hängslen och livrem. Cykla med hjälm, bära reflexväst om natten, äta nyttigt, motionera, fimpa cancerpinnen och dricka whiskey med måtta. Men även de som spelar sina kort efter bästa förmåga kan träffas av blixten eller snubbla på stolen när de byter glödlampa i köket. 

Livet är inte alltid rättvist. Men om du spelar dina kort rätt ökar du dina procentuella chanser att leva länge och väl. Precis som i poker. 

Det är drygt 30 spelare kvar i WSOP Main Event i ett startfält på nästan 7000 spelare. Du är big blind. I lilla blind sitter en tjej i 25-års åldern. Ni har ungefär lika mycket marker, 3 miljoner med blinds 50k/100k. Hela bordet lägger sig fram till henne, som höjer till 255k. Du kikar ner på KQ. Vad gör du?

Och så ändrar vi förutsättningarna lite. Den söta brunetten som precis höjde din blind är ingen random grinder. Det är din flickvän, som du de senaste åren med stor iver lärt upp att spela poker. Ni har, emot alla odds, lyckats klamra er kvar i världens mest prestigefyllda pokerturneringar och sniffar på de stora pengarna. Nu sitter ni bredvid varandra på tv-bordet. Du och din älskade flickvän. Frågan är: vad gör du med din KQ då?

David ”Doc” Sands hamnade i detta delikata läge under dag nummer sju då hans flickvän Erika Moutinho satt bredvid honom. Det måste ha varit en helt unik upplevelse. En upplevelse jag, med bakbundna armar, mer än gärna slänger mig in i en vacker dag.

Tyvärr åkte kärleksparet ut under nattens spel, men båda hamnade topp 30 och fick runt en kvarts miljon dollar var för besväret. Imponerande.

Erika Moutinho och pojkvännen David ”Doc” Sands under nattens tv-bord.

”Excellent!”. Han brukar säga så när någon av hans planer går i lås…

Min favoritkaraktär i Simpsons är Mr Burns. Den gamla stofilen ser inte ut att vara mycket för världen. I en läkarundersökning utsedd till amerikas sjukaste man och enligt rykten 108 år gammal. Men skenet bedrar. Han är långt i från hjälplös. Snarare tvärtom. Han är ett monster. Ett rikt beräknande monster.

Just nu är Per Linde enda svensk kvar i WSOP Main Event. Med 57 spelare kvar ligger han med fint på en 21:a plats. Likheterna är många mellan Linde och Burns. (Och visst påminner de om varandra på bild?) Ingen blir nog särskilt skrämd av att sätta sig vid samma pokerbord som unga herr Linde. Han ser inte ut att bitas, fräsa, eller skrika ”fucking donk!” när han blir utdragen. Han liknar mest en snäll skolpojke. Men. Skenet bedrar även här.

Under ytan är Per Linde ett monster. Han har de senaste åren visat att han är kapabel att vinna vad som helst inom pokern, då han åkt runt och cashat i mängder av stora turneringar världen över. Då jag är pokerspelare själv vet jag hur svårt det är att gång på gång prestera i turneringar. Det krävs så mycket mer än tur och tålamod för att vara på topp flera dagar i streck. Jag klarar det inte. Att lyckas en gång är egentligen ingen gång. Men att göra det gång på gång, det är väldigt många gånger. Som sagt, Per Linde är ett monster. Ett beräknande monster.

Mr Burns har en förmögenhet på runt 996 miljoner dollar. Linde har nu chansen att ta upp jakten. I EPT Köpenhamn drog han in nästa 450 000 dollar för sin andraplats. Nu har 22-åringen en bra chans att slå det. Förstapriset är i år nästan nio miljoner dollar. Jag tror hela pokersverige håller tummarna för att pengarna följer med hem till Motala. En stor skillnad mellan de två karaktärerna är nämligen att när Burns är allmänt hatad, så är Linde allmänt omtyckt…

Jag kan riktigt se hur Per Linde sätter sig vid pokerbordet inne på Rio ikväll och ser så där oskyldigt snäll och trevlig ut. ”Inte vågar väl en sån liten parvel skjuta tre gator tom?” Men när ingen ser sätter vår unge svensk fingertopparna mot varandra, visar övre tandraden i ett beräknande leende, och säger tyst för sig själv:

– Excellent!

Per Linde?                                               Mr Burns?

”Sofia Lövgren kallar sig själv Professional Poker Player. Men hur mycket Professional Poker Player är man om man inte är med i WSOP Main Event?”

Anna Dabrowski reflekterar. 

Ja, Sofia. Hur har du mage att kalla dig professionell pokerspelare? Du lever visserligen på pokern. Du har gjort fina resultat i flera större turneringar. Och ett välkänt pokerbolag har valt att ge dig ett sponsorkontrakt. Men ändå. Hur har du mage? Pokerproffs? Du spelade ju faktiskt inte WSOP Main Event. 

Alla som inte dansar är våldtäktsmän! De som inte spelade WSOP Main är fan inte vatten värda som pokerspelare. Dra något gammalt över er. Och somna. 

Själv är jag inte i närheten av att få betitla mig pokerproffs. Visserligen har jag fått merparten av mina inkomster de senaste åren från pokern. Och jag hade en jäkla tur och fick ett sponsorkontrakt. Men WSOP Main spelar jag inte. Dra något gammalt över mig. 

Frågan är hur många pokerspelare som faktiskt har råd att köpa in sig själva till WSOP Main Event, utan att bränna hål på bankrullen? För mig är det mer professionellt att faktiskt inse att det är en för dyr turnering och en för stor risk, än att hosta upp pengarna och ta ett skott. I min värld är det professionellt att ta mogna beslut, om och om igen. Det är på så vis man, på ett säkert sätt, kan fortsätta livnära sig på poker. Det är på så vis man kan ha poker som yrke, även om det finns en familj att försörja. 

Även om jag har en miljon i bankrulle, så skulle jag inte lägga 70k, rakt av, på en turnering. Men det är bara hur jag funkar. Och jag är ju faktiskt inget pokerproffs, så min åsikt kanske inte är helt relevant. 

Hur har du mage Sofia? 

Tredagars-eventet Sommarlaxen på CC i Göteborg lockade nästan 300 personer. Kul att se många nya ansikten. Och att intresset för poker är så stort. Min turneringsresa var minst sagt guppig. Som att åka bil på grusvägen hem till morsan och farsan. Jag lyckas alltid, med slalommetoden, parera de flesta hålen. Men till sist kommer det alltid någon ny hålighet som jag luras att förstöra stötdämpningen med. Lika irriterande varje gång, men samtidigt en inspirerande utmaning. En dag ska jag klara hela vägen…

 

Efter sju timmar hittar jag AK. Höjer. Norrman på knappen synar. Flopp AKQ med två ruter. Jag betar, norrbaggen reraisar, jag ställer. Lusekoftan synar rätt snart med färgdrag, som sitter på rivern. Sånt är livet som pokerspelare.

.

Förflyttar mig sedan till cashgamet. Förvånas över att jag inte hittat ett enda högt par på åtta timmars spel. Jag har hört att det hör till vanligheterna för övriga pokerspelare, men med mitt dybbanflyt brukar jag hitta ett par monster i timmen. När man talar om trollen väljer två röda kungar att hälsa på. Min dörr står alltid öppen för kungabesök. Handen till ära har jag dessutom straddlat, så röda mattan är verkligen utrullad. Bomber och granater. Det börjar smälla till höger och vänster. Efter en trebet från min sida, trycker två stackar in sina marker. Jag avvisar inte inbjudna gäster, så jag låter kungarna ta strid. Potten ligger på en månadslön. Mina antagonister visar 99 och QQ. Bättre än vad jag hade räknat med. Men i kärlek och poker kan allt hända. Brädan QJ4Q9 hånar mig med sitt utseende. Tre av fyra outs sitter för mina motståndare. Kungarna förvandlas till små springpojkar som snart ska smiskas upp för illa utfört arbete. Men. Sånt är livet som pokerspelare.

.

Like it. Or leave it. 

.

I kväll blir det ytterligare ett event i sommarlaxen. En djupstackad Half/half, Texas/Omaha. Jag vill få in den rätta känslan tills jag åker med 24hPoker till EMOP och Dublin nästa vecka. Det skulle kännas rätt ok om jag äntligen kunde spara stötdämparna där. Och gå hela vägen. Men jag är nöjd med en liten framgång i kväll också…

Jag gör en ”Phil Ivey”. Jag bojkottar WSOP i år. Möjligtvis har jag andra anledningar, men det låter ändå storstilat att göra en Ivey. Visst?

Att spela WSOP är en underbar känsla, en pokerupplevelse höjd över allt annat. Men också en säker förlustaffär. Resa, hotell, och inköp till turrar kostar mycket pengar. Skulle man klonka ett event måste man dessutom betala 30 procent i vinstskatt. Det innebär att du i vissa turrar i princip går plus minus noll, även om pengarna nås. Det känns inte helt ok. Ändå vet jag att jag kommer att åka dit igen. Och igen. Cashgame och andra upplevelser gör det väl värt. Denna sommar finns dock inte tiden, då jag helst vill stanna ett par veckor om jag åker över. 

Hur som helst, trots WSOP, har spelen här hemma på våra kasino fått en skjuts under sommarveckorna. Turneringarna, åtminstone ”hemma” i Göteborg är välbesökta. Jag har stött på många nya ansikten som semesterfirar på CC. Ansikten jag gärna spelar poker med igen. Pokerspelare som synar tre gator med lägstaparet med förklaringen ”Jag hade ju tvåparsdrag” har en speciell plats i mitt hjärta. Spelare som drar in en runner runner stege efter att ha synat massiva bets på flopp och turn och utbrister ”Jag kände det på mig, man ska alltid lita på magkänslan” vill jag för evigt hylla.

Nu drar jag på en liten miniturné, som kan liknas en fruktsallad av Sverige. Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, Sommarlaxen på CC i Göteborg, öl i Halmstad med klasskamraterna från journalistskolan och Morrissey på Hultsfredsfestivalen är några av stoppen. Om någon pokernörd korsar min resa så är det bara att skrika högt och utmana mig på en headsup-duell i gryningen.

Hoppas alla njuter av härliga sommarveckor. Vare sig ni befinner er på en förlustresa i Vegas, eller gör en storstilad ”Phil Ivey” på hemmaplan.

Det är ungefär som att gå in i nirvana. Ett själsligt slutmål. Allt är fulländning. Perfektion. Hålpiporna sitter, bluffarna är timade, fisken drar aldrig ut och 44 förvandlas till set för femte gången på en timma. Pengarna rullar in i tsunamivågor. Under dessa euforiska stunder av en riktigt ”good run” är poker ett magnifikt skådespel. Ett aldrig sinande levebröd.

Tyvärr vet vi ju att en good run snart kan följas av motsatsen. Helvetet. Ett set har inte skymtat sen Karl XII importerade hem koldolmarna. Nötfärgen parar sig på river, och vi tvingas syna in i en kåk. Fiskarna grisar in sina donktvåpar med 95 off. Allt känns nära den slutliga lösningen. Nytt yrkesval.

En normal pokerdag är ju dock ett mellanting av dessa två ytterligheter. Och det är i mellanmjölk det verkligen gäller att kunna simma. Det är där det visar sig om du är en vinnande eller förlorande spelare. De dagarna när man har lika mycket tur som otur. Värdebetar du tillräckligt bra, och ofta? Klarar du av att lägga en bra hand när ”du vet” att du är slagen? Utnyttjar du motståndarnas svagheter? Använder du din position? Är du tillräckligt aggressiv?

Visst är det i himmel och helvete som pokern känns mest. På gott och ont. Men det är i mellanmjölk allting avgörs.

Robban sneglar på kontoutdraget. Röda siffror, och det är nästan en vecka kvar till a-kassan. I kakburken ligger det sex skrynkliga tjugor. Det ska räcka till mat för två barn. I ångestens ångor sätter han sig vid datorn och slösurfar lite. Plötsligt ser han reklamen om hur man kan lösa alla bekymmer. De skrynkliga sedlarna går inte till pasta och bröd, utan till spel.

Tror ni Robban vann?

Spelbolagen i dag blir allt mer innovativa i sina reklamkampanjer. I ärlighetens namn är många bra och roliga. Men det finns också en del spyor att torka upp. Att aktivt inrikta sig på en målgrupp på botten (de som har det risigt ekonomiskt och drömmer om att få det bra) är inget annat än skamligt. Just detta reklaminlägg är bara ett i mängden av liknande.

Eller är jag för PK nu igen? Är det upp till den enskilda individen att ta sitt ansvar och inte lägga de sista pengarna i kakburken på lotter? Självklart är det så. Men det betyder inte att spelbolagen kan lägga all god smak åt sidan.

Nähe, om man skulle gå till arbetsförmedlingen och sätta upp några reklamlappar för min nya bilbingosatsning? Och varför inte försäkringskassan när jag ändå är på gång? De stackarna kan behöva ett ljus i mörkret. En mångmiljonvinst att drömma om när det känns tufft. Det är mycket bättre än pasta…