Det finns en speciell sorts människor som jag verkligen älskar. Det handlar inte om ras, yrke, finansiell status, kön, religiös- sexuell- eller politisk läggning. Eller vad annat vi kan hitta på för att dela upp oss. Den här sortens människor har något helt annat, något extra. Som en hemlighet, fast den inte är hemlig. Man undrar hur de bär sig åt, trots att de ständigt försöker förklara det för en. Inte med ord, utan handling. 

Grejen med de här människorna är att de ger intrycket av att ”där jag är é det alltid bäst”. När man får äran att hänga med en sådan man eller kvinna har man aldrig tråkigt. Vare sig man sitter i kalsongläge hemma i soffan med en ljummen folköl och diskuterar färgen på navelludd. Eller upplever sprakande shower, galna uteställen och sagolika middagar i Las Vegas. 

Hemligheten, som alltså inte är någon hemlighet, till att det alltid är kul i deras sällskap är att de är positiva människor. De har förlikat sig med sin lott i livet och är nöjda med vad de har. Så fort jag hittar någon av den här magnifika kvalitén, så släpper jag aldrig taget. Jag blir som en fästing. Lever på deras livsgläde. För jag vet hur svårt det är se bortom det svarta.

Min bästa kompis Optikern är en sådan person. Det är nog därför han är min bästa kompis. Plus att vi båda älskar Morrissey.

En annan person som man aldrig har tråkigt med är Mattias ”Pokerstar” Andersson. Han lever på någon slags ödmjuk galenskap, och är en genuint snäll människa. Dessutom är han expert på allt som handlar om Las Vegas.

Just nu bjuder Mattias på Sveriges bästa pokerblogg, då han är på besök i pokerns huvudstad för att spela några WSOP-events. Till skillnad från andra skitnödiga pokerbloggar, tar han ett steg bort från de exklusiva festerna, de svindyra middagarna och höga cashgamen och beskriver Las Vegas från en helt annan sida.

Där Mattias är é det alltid bäst.

Med tanke på att Mattias ser ut som en halvtrött, småstilig, dataingenjör, så är det svårt att förstå att det rör sig tankar som en professionell hjärnskryklare skulle springa genom eld för att få dissekera, under den välkammade hjässan. 

– Jävla bingospelare!

Ett ofta använt skällsord när pokerspelare blir utdragna. Därför kände jag några uns av mindervärdeskomplex när jag i förrgår begav mig till Häggenås, utanför Östersund. Samtidigt som mina bloggkollegor befann sig i Las Vegas för att inhalera de underbara känslor som WSOP sprider omkring sig, skulle jag i stället medverka i Sveriges största bilbingo. Jag skulle kunna skylla på att jag har varit i Vegas två gånger det senaste året och att jag är trött på stället. Men det skulle givetvis vara en lögn.

När vår husbil sakta makade sig in till sin plats på Häggenås bilbingo undrade jag därför av naturliga anledningar vad i hela friden jag gjorde där?

Vi var inte ensamma. Tusentals, och åter tusentals bilar rullade så småningom in på området. Det var svårt att förstå vad som lockade så. Hur kunde människor åka över ett helt land för att spela bingo? Vissa hade till och med valt att lämna de egna landsgränserna, norrmän fanns det gott om.

Det kändes lite som en freakshow att vandra runt bland bilarna och kolla på folk. Pensionärer satt redo med fem, sex brickor var. Redo att ta sig an utmaningen. Ungdomar körde dit i Volvo 240:s för att dricka folköl. Barnfamiljer hade med sig fika och diskuterade hur många lotter var och en skulle få. Alla samlades de under en gemensam dröm om storvinsten.

Jag förstod fortfarande ingenting. Hur många tusen var det nu igen? Och alla älskade de att spela bingo. Vilka tokar.

Plötsligt slog det mig att vi pokerspelare måste se exakt likadana ut för utomstående. Vi kan åka över ett helt jordklot för att spela kort. Alla åldrar och samhällsklasser träffas för att njuta av spelet, umgås och drömma om storvinsten. Och det måste se förbaskat dumt ut. Sen kan vi hävda att poker avgörs av skicklighet och bingo enbart av tur. Våra sammankomster ser ut att vara exakt lika mycket circus.  

Mitt bingoface är inte helt olikt mitt pokerface. Jag vill dock tro att mitt pokerface är mer lönsamt, då jag inte ens var nära att få trycka ner biltutan och deklarera någon vinst under de timmar jag satt och duttade.

Jag är fortfarande rätt avis på mina vänner som befinner sig på andra sidan Atlanten. Å andra sidan, bilbingon bjöd på en del insikter och en ny unik upplevelse. Och Vegas står väl kvar ett par månader till.

I fortsättningen ska jag tänka till två gånger extra innan jag vräker ur mig ”förbannde bingospelare” till fiskarna när de drar ut mig. Bingospelare är trots allt våra halvbröder på något vis.

– Jag var inte i behov av dem.

Sug på den meningen ett tag. Jag var inte i behov av dem. Det låter som om det handlar om ett par gamla tennisracket, tråkiga Wii-spel, eller omoderna chinos på väg till Estland. Det låter som om det är något man enkelt kan avvara, låna ut till en polare. Kanske slänga. Men om jag säger att det är Viktor Bloms ord, så förstår ni att det handlar om cash. Runt 70 miljoner kronor. Jag vet inte om jag tycker det är coolt eller helt efterblivet att en 20-årig pojke från lilla Ed kan säga så om 10 miljoner dollar.

I en fräsch artikel av Dagens Nyheter berättar Blom om att det var alldeles för kul att spela poker för att sluta på topp, säkra framtiden, efter miljonvinsterna på Full Tilt. Utmaningen var för stor. I efterhand vet vi också att den blev extremt kostsam. Det är människor med en sådan inställning som till slut har chansen att bli legender. Och det är människor med en sådan inställning som kan förlora mer än bara pengar. Som Stu Ungar. En död legend.

Eller handlar allt endast om synen på pengar? Om hur vi Svenssons ser på pengar. Om Viktor Blom har 80 miljoner. Varför kan han då inte få spela bort 70 av dem? Eller 79. Han kommer nog ha det lika bra ändå. Man kan inte mer än äta sig mätt. På något sätt verkar det inte vara pengar som driver Blom, utan utmaningen att bli bäst. 

– Det var inte kul. Men jag mådde fortfarande bra, och pengar är ju inte allt, beskriver han storförlusterna mot Hastings och hans polare.

Han mådde fortfarande bra. Varför skulle han inte göra det? Han var ju ändå inte i behov av dem. Och saker man inte är i behov av kan man ju lika gärna ge bort. Om det så handlar om urblekta chinos. Eller 70 miljoner kronor.

Sjungom studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår…

I veckan har jag varit och besökt sydligare breddgrader  i Malmö för studentfirande. När ungdomarna efter presentöppning och paltkoma gick vidare ut för att skåla för framtiden, bestämde jag mig för att pröva lyckan på Casino Cosmopol. Det skulle bli spännande, då jag aldrig varit på kasinot i Malmö tidigare. 

Det är alltid intressant att jämföra de statliga kasino vi har. Som vanligt skiljer de sig åt. Och som vanligt är Göteborg ett steg före. 

Till en början fick jag vänta tio minuter på att en dansk skalle kom och serverade mig en plats på väntelistan. I Göteborg står det alltid någon och väntar på ”beställningen”. När jag så fick plats vid ett 20/20 började ett växlingsmaraton. I Malmö växlar spelarna in pengar på bordet hos dealern, i Göteborg sköter man det i en kassa vid sidan om borden. Göteborgs taktik gör att det blir betydligt bättre flyt på spelet och man slipper vänta på shortstackade spelare som vill växla in en femhunka per gång. 

Värdet i Malmö var det dock inget fel på. En drängafull skånepåg trodde att han var guds gåva till pokerspelet och ”briljerade” med ett par oortodoxa spel jag inte sett tidigare. I min iver att toppa tomtespelen försökte jag tokbluffa pågen, men gav upp på river när han synat trebet preflop och tunga bet på flopp och turn. Min 34o såg inte så vacker ut i kombination med brädan J102A4 regnbåge. 

– Jag träffade i alla fall en fyra på river, sa jag uppgivet och slängde fram min smutsiga hand. 

– Dääe ståår, kontrade pågen.

För att vara 20/20kr var potten på 7k rätt stor för att vara en gåva. Jag tackade, tog emot och insåg att om man ska bluffa, så är nog en spritnäsad, högljudd skåning på Casino Cosmopol klockan 03.00 en fredagkväll, fel person på fel plats. Konstigt att man aldrig lär sig? 

Jag börjar förstå Anna Dabrowskis uttalande nu: ”Hur kan man sitta och spela 1/3$ no limit holdem eller 4/8$ holdem och tro att man är proffs?”  Nä, det kan väl inte finnas någon på dessa nivåer som är värd att titulera sig pokerproffs? 

Har Malmö landets vackraste kasino? 

Just denna kväll såg jag dock inte som någon arbetskväll, det var ”only pleasure”. När klockan närmade sig stängningsdags 04.00, i Malmö stänger man en timma tidigare än i Stockholm och Göteborg, så vräkte skånepågen ur sig. 

– Sista handen går jag all in blint. 

Han stod nästan vid sitt ord. I stället för att gå all in höjde han 6k av sin stack på 8k. Vi hade ungefär lika stora stackar, och jag kikade till min fasa ner på 66. Mot en random hand har jag absolut de rätta oddsen att syna, då min hand som sämst borde ha 55 procents vinstchans och med lite tur vara storfavorit. Men frågan var om jag ville spela lotto med 300-400 big blinds? Just då ville jag det. Only pleasure. Ytterligare en spelare gick all in för 2k. 

När jag deklarerat syn och tryckt in ett par högar med marker, kikade pågen på ett kort i taget och slängde stolt som en tupp upp en mycket fin 88 inför hela bordet. Problemet var bara att vi inte var all in utan hade ett par tusen kvar. Vad ska göras då? Floor tillkallades och dömde att det var så mycket pengar i potten jämfört med vad vi hade kvar i stackarna att handen fick spelas klart. Vad är rätt eller fel där? I Stockholm är jag rätt säker på att pågens hand hade varit död. I Göteborg vet jag inte. Återigen. Våra statliga kasino borde ha ett tydligt gemensamt regelverk. 

Självklart bråkade jag inte om det, jag hade nog dömt handen likadant. Åttorna stod sig bra och kvällen fick ett abrupt slut. Jag var måttligt stolt över resultatet. Men hey! Only pleeaassure. 

Återigen blev jag påmind om att pokern knappast är på väg att dö ut. Ännu kan man leva gott på sitt pokerspel, om man nu har en någorlunda disciplin, slutar spela lotto och håller sig nykter. Och det gäller även på nivåer som 1/3$-4/8$… 

På hemvägen hördes fortfarande skrålet från studenter i stan. Det fick mig plötsligt att inse att det var tio år sedan jag själv tog studenten. Men än klappar hjärtat med friska slag. Och den ljusnande framtid är väl vår? 

Jag hamnar alltid i ständiga dilemman när jag spelar pokerturneringar. Ska jag försöka spela varje enskild hand optimalt, eller ta det lugnt och bara utnyttja de mest optimala lägena, för att råka ut för så få obehagliga situationer som möjligt? 

Mitt bittra urtåg från EMOP dag 2 är ett sånt exempel. Med cirka 70 spelare kvar, 36 får pengar, sitter jag med 110k i stacken, blinds 1000/2000, ante 200. Jag har precis tappat en 50k-pott då jag synade en shortstack all in med 99 preflopp. Motståndarens A4o drog ut bra. 

Jag har dock fortfarande en helt ok stack med mina 55bb. Ingen fara på taket alltså. Ändå känner jag mig ivrig att bygga upp mina staplar på nytt, och det snabbt. En tight engelsman höjer till 5k på hijack. En något lösare israel tar en kvick kallsyn på cutoff. På knappen kikar jag ner på en liten fin Q8s. Inget monster, men om man aldrig behöver visa den så kan ju ingen veta det. Jag trebetar till 13k. Engelsmannen viker, och israelen ser ut att göra samma sak. Korten tycks halvvägs in i mucken när han istället grabbar en näve chips och fyrbetar till 33k, med 70k bakom. Jag täcker honom precis. 

Jag kan absolut inte sätta honom på en monsterhand, då han synade så snabbt preflopp. Med ett monster borde han ha tagit några sekunder och tänkt igenom om han velat trebeta eller slowspela ett högt par. AK verkar väldigt skumt att bara syna med i så sen position, så det kan jag inte heller sätta honom på. Så vad kan han ha? 

En snabb titt på den skäggiga mannen, med stora hörlurar fick mig att känna mig som en detektiv på jakt efter ledtrådar. Hans halspulsåder dunkade disco, han svalde hårt och okontrollerat. Snubben var helt enkelt extremt obekväm. Och det var inte tal om någon Oscar för bästa manliga huvudroll. Jag satte honom på ett halvtaskigt ess, mellanhögt pocket eller en hand som J10 till KQ.   

Min analys stod klar. Mannens testosteronstinna psyke klarade inte av att bli trebetad av en svensk slyngel ännu en gång. Därför var det dags för ett penisförlängarspel. Han ville sätta mig på plats. Det tog därför inte lång stund innan jag yttrade de bevingade orden: ”All in!” 

Israelen såg plågad ut, men synade relativt snabbt. Hade jag läst honom så fel? När han slängde upp 55 mådde jag illa. Det var uppenbart en av de händer jag hade räknat med att han skulle lägga. Ändå var jag så klart nöjd över att ligga så bra till som en cionflipp. En vinst skulle ha tagit mig upp till topp tre i turneringen. Brädan blankade dock. Jag lämnades extremt short och åkte snart ut. 

Jag tycker fortfarande att jag gör ett korrekt spel och läser handen rätt. Men i efterhand måste jag ändå ställa mig frågan: var det ett korrekt spel för chansen att vinna turneringen? 

Jag vilar mina bleka ben över balkongräcket och glor förstrött ner i hotellets pool här på Sunny Beach. Jag tänker inte på sol och bad, utan på hur mycket ett människoliv är värt i Bulgarien…

Det är så förbaskat skönt att komma fram till resmål. i går kväll var jag riktigt nöjd med att äntligen kliva in på hotellrummet. Och ännu muntrare blev jag när jag märkte att jag hade Peter, från Poker.se och Jäger, från Pokermagazine, som grannar. Glada i hågen stod vi på varsin balkong och samtalade som i en scen ur sällskapsresan. Plötsligt känner jag en arm på min axel, och rycker till. Där står en bulgarisk gorilla och stirrar på mig. Och han har en minst lika stor kompis med sig.

– We are security. YOU ARE TO LOUD!

Gorillorna hade bara rusat in på mitt rum, utan att knacka. Är inte det här fucking Sunny Beach tänkte jag, där grisfester ses som stilla drinkmingel?  Visst skrattar jag högt ibland, men för högt för Sunny Beach?

Givetvis yttrade jag inga ord som på något sätt skulle kunna ifrågasätta deras påstående. Öga mot öga med två gorillor är det bara att stryka medhårs. Klapp, klapp. Fiiin. Jag var övertygad om att de ville ha stålar, eller ville ge någon spö. Jag måste ha gett ett underdånigt intryck och sett fattig ut, för snart gick de igen. Jag, Jäger, Peter och Norrländskan stod bara och tittade på varandra. Pust. Ut. I’m alive! Det kanske blir min lyckoresa ändå?

Stående skämtet för resten av resan är ”Sssccchhhh!!!” så fort någon öppnar munnen en centimeter för brett, eller drar på smilbanden.

Sedan gick jag med mitt goa, glada 24h-gäng för att kolla in Casinot, där EMOP:n ska inledas imrogon. Det suger som en monsterdammsugare i speltarmen. Jag kommer att spela dag 1a. Om vakterna på Casinot låter mig leva.

– Man kan se i deras ögon att var och en har minst åtta människoliv på sitt samvete, sa chefen Niclas innan vi gick in.

Mycket talar för att han har rätt.

Så, hur mycket är ett människoliv värt i Bulgarien? Snälla gorillor, låt mig åtminstone få spela Main Event och gå på spelarfesten med Dregen. Sen får ni göra vad ni vill med min bleka kropp. Den är ändå inte mycket att ha…

Jag snackade med min bästa vän Optikern i telefon i går. Han var bedrövad. Pokern hade gått åt pipan den här månaden och han var back flera tusen kronor. 

– Så nu har jag lovat mig själv att inte spela mer på en månad, kved han. 

Optikern har annars ett bra jobb som, just det, optiker och spelar poker för att det är kul. Vissa månader lyckas han dessutom dryga ut kassan lite. En gång har Optikern vunnit en live-turre på Cosmopol. På finalbordet var han så nervös att det rann nerför kinderna. Nervositeten berodde inte på prispengarna som hägrade, utan känslan av att vara på ett finalbord. Jag tror Optikern tyckte det var fruktansvärt roligt. 

Min farsa vann över 2000 spänn på en turre på klubben för någon månad sedan. För pengarna bjöd han ut morsan på middag, så hon var också nöjd. På nätet sätter han skräck i motståndarna på 5 euros sit&gos. Jag har ingen aning om han är plus eller minus totalt. När jag kollar in hans statistisk kan jag dock konstatera att han inte spelar poker för att bli rik. Till vardags är han gymnasielärare och pastor. Poker spelar han för att han tycker det är fruktansvärt roligt. 

Det är de här lirarna som är stommen i pokersverige. Inte ytterligheterna som highstakesspelaren Viktor Blom eller spelmissbrukaren Fredrik Nygård. 

Många verkar tro att det är chansen att vinna pengar som gjort pokern stor. Det tror inte jag. Jag är övertygad om att pokern har blivit så stor för att det är ett roligt spel. För att det lockar alla samhällsklasser och åldrar. För att det består av spänning, strategi och gemenskap. 

Det är synd att det aldrig skrivs något om det. Samtidigt är jag själv journalist och kan förstå varför. Det finns ju ingen jäkel som vill intervjua mig för att jag tycker det är kul att spela fotboll i division 6. (Eller en Optiker som tycker det är kul med poker.) Hade jag däremot varit proffs eller spelat i det sämsta laget i Sverige hade någon säkerligen hört av sig förr eller senare. 

Ytterligheter är alltid mer intressanta än vanliga människor. Det gör journalistiken mindre trovärdig. Verklighetsfrämmande. Och det är något som pokern i Sverige får lida för varje dag. 

Så var det äntligen klart med en ny VD på Svenska Spel. Det blir Lennart Käll, en kille som inte har någon tidigare erfarenhet när det gäller vare sig spel- eller statliga företag. Senast kommer han från jobbet som VD på Wasa Kredit. Ok?

Lönen hamnar på anspråkslösa 300 000kr i månaden. Ja, varför inte?

– Det blir en spännande och mycket inspirerande utmaning för mig att få leda och utveckla Sveriges största spelbolag på en marknad i förändring”, säger Lennart Käll.

Ja, det ska i sanning bli spännande. Jädrar vad jag skulle vilja skjuta iväg tio snabba frågor till Lennart. Jag är övertygad om att vi genom dem skulle kunna komma fram till om han är lämplig för posten eller ej. Hur Anitra Steen kom fram till detta val vet jag inte. Men hennes uttalande bådar ju för stordåd.

– Lennart har erfarenhet av att leda organisationer i förändringar och han har jobbat med försäljning och marknad, säger Steen.

Det finns väl bara en 100 000 människor till i Sverige som passar in på den beskrivningen.

Min bästa kompis Optikern och jag har ett motto i livet. ”Har man inget roligt eller intressant att säga är det lika bra att hålla käften.” Det är inte alltid vi lyckas så klart. Men jag tror många skulle tjäna på att följa den devisen.

Kolla in handen som börjar 3.30 in i det här klippet från Aussie Millions cashgame. Jag skäms lite, men sånt där kan få mig att tugga fragma. Så kallade highstakesproffs som spelar över sin rulle för att få några sekunder i rampljuset. Förutom att sno tv-tid från någon som förtjänar det, slösar herr David Eldar även på min tid. Och berövar mig från nöjet att bevittna en intressant pott.

Vad mer begär han av en flopp med 10 8s? Att han hittar folden är för mig inget annat än ett dåligt skämt och visar att han spelar för högt.

Då är det mer hedervärt att göra som William Thorson och tacka nej till höga tv-sända cashgames. Om man inte känner något värde i spelet eller inte ha råd att förlora ska man nog stanna hemma i stället. Eller är jag ute och cyklar? Kan man folda där i ett cashgame?

Nej, highstakes cashgames passar utmärkt in på vårt motto det också. Tänker man inte spela bra, eller åtminstone intressant, så håll käften och mucka innan du hamnar i tv-rutan.

För övrigt förstår jag inte hur jag har kunnat missa Aussie Millions cashgame från 2010. Har det inte kommit ut förräns nu? Till skillnad från årets säsong av Highstakes poker är Full Tilt-proffsen med. Det blir mycket roligare då.

Söndagseftermiddag igen. Iklädd ett grönt linne och kalsonger sitter jag i soffan och funderar. Luktar lite förstrött i ena armhålan. Det är ingen doftsensation direkt. Nio timmars pokerspelande på klubben i går kväll har tydligen satt sina spår.

”Duscha är inte att tänka på eller?” kanske någon tänker. Jodå, svarar jag. Men inte än. Orka.

Jag ser personlig hygien lite som ett mätinstrument på hur störd man är som pokerspelare. Ju oftare man duschar, desto sundare inställning har man till sitt spelande. När jag spelade som mest för några år sedan kunde jag sitta hemma i mysbyxor i dagar och bara klicka. Jag ”hann” inte duscha. Ville inte slösa upp min tid på sånt. Och förresten skulle jag inte träffa någon ändå. Duscha gör man ju mest för andras skull…

Det senaste året har jag försökt ändra inställning. Att duscha kan vara som att gå förbi en mental spärr. En dusch innebär att man är någon, som är tillräckligt fräsch för att kanske träffa någon. Orkar man duscha, så orkar man förhoppningsvis också lämna lägenheten. Dagen känns genast mycket mer spännande. Och det insnöade livet som pokerspelare blir inte lika ensligt. I slutändan kan det bara vara positivt för resultatet.

Pokerspelare och god personlig hygien kommer dock aldrig gå hand i hand. Tror jag. De senaste dygnen har jag inte kunnat släppa tanken på Mike Baxters keps. Baxter (som sitter till höger om Phil Laak i klippet) spelar  de senaste avsnitten av High Stakes Poker i förd en huvudbonad som får mina kräkreflexer att arbeta.

Jag och mina polare hade samma sorts vita saltränder på våra kepsar när vi var små. Det är resterna av mänskligt svett. Det ser ut som om Baxter har satt sig i en bastu eller gått genom en öken med den där kepsen. Sen har han bara hängt den på tork och satt på sig den igen. Jag vet att Baxter har råd med en ny kepa, så jag har förskt klura ut varför han sätter på sig en gammal svettindränkt keps när man ska spela poker i tv för miljoner, inför miljoner.

Bryr han sig inte? Har han ingen koll? Är det hans turkeps? Eller är svettränder det senaste modet i Vegas? Enligt mitt mätinstrument, personlig hygien, har Baxter problem med sitt spelande.

 Jag luktar lite till på mitt gröna linne. Unket. Sten i glashus är helt klart min grej.