Ola Lindholm toppar löpsedlarna just nu. Barnprogramledarens urinprov har spår av kokain. ”Doh!”, som Homer Simpson skulle uttryckt det.

Jag har träffat många beroende människor i mina dagar, främst spelberoende. Det är lika jobbigt varje gång. Man ser det maniska, desperata i personens ögon. De kan ljuga om precis vad som helst för att få fortsätta sitt beroende. 

Nu menar jag inte att Ola Lindholm är beroende av kokain, men om man föjer hans försvarstal genom sin försvarsadvokat så kan man absolut tro det. ”Någon har bytt ut hans kiss”, ”Polisen har satt ditt honom för att få pengar av Expressen”, ”Kokainet kan komma från en ögonmedicin från apoteket”, ”Någon har lurat i Ola kokain”. Och. Så. Vidare.

Jag har hört de mest hisnande förklaringar till varför folk vill låna pengar av mig. Och jag vet att ju mer otroliga förklaringarna är, desto djupare har de  antagligen fallit i sitt beroende. De tänjer hela tiden gränserna för vad som kan funka. Vad som kan få dem att leva vidare några timmar, dagar, veckor till.

Passa er därför för att låna ut cash till någon med en konstlad förklaring till varför. Man ska veta att man inte gör den personen en tjänst, när man lånar ut stålar som han kommer att bränna på kamikazespel vid pokerborden inom ett par timmar.

Däremot gräver man deras hål lite djupare. Och låter någon annan lösa det verkligare problemet.

Att Ola Lindholm är oskyldig ser jag som otroligt. Nu gräver han bara en stor grop genom bortförklaringar. Och i efterhand är det lögnerna och inte knarket som är det värsta. Alla kan förlåta ett snedsteg, men inte för många lögner. Plura är ett bra exempel på det.

Det är först när man vågar erkänna sitt problem för sig själv, som man har möjlighet att få hjälp av andra.

Vissa pokerspelare vill man bara ge en tjottablängare rakt mellan lysmaskarna. Det kan finnas många anledningar till det. Överdriven kaxighet, fylla, irriterande trashtalk, långsamhet, otrevliga kommentarer till bordets fiskar, fula glasögon, jobbig dialekt (läs: skånska) och så vidare. Ja, vissa anledningar är bättre än andra…

Eftersom jag är en fredens man (vi män utan muskulösa överarmar brukar kalla oss det), så slåss jag aldrig. I stället vill jag komma åt något som är mer värdefullt än en käke ur led. Deras plånbok. När jag stöter på någon som jag ogillar vid pokerbordet har jag en förmåga att vilja spela varje hand som han/hon är med i. Allt för att krossa idioten. Det brukar sällan funka särskilt bra. Att spela poker i vredesmod är dömt att misslyckas. Det grumlar tankarna. När jag till sist vinner en pott har jag redan förlorat tillräckligt för att ändå backa stort på affären.

Jag brukar känna mig som den gamla grekiska fältherren Pyrrhus, som efter en dyrköpt, blodig seger över romarna i slaget vid Asculum år 279 f.kr utropade:  ”En sådan seger till, och jag är förlorad.”

Känner Obama något liknande idag? Det kostade tio år, två krig, 919 967 döda och 1 188 263 000 000 dollar för att förfölja en enda person. Men nu är Usama Bin Laden död.  

”Most of the money you’ll win at poker comes not from the brilliance of your own play, but from the ineptitude of your opponents.”

/ Lou Krieger

Många pokerspelare (inklusive jag själv) försöker inbilla sig att de vinner pengar för att de är bra på poker. För att deras intellekt och spelförståelse svävar på en helt annan nivå än vanliga dödliga. Få yrkeskategorier överskattar sin egen förmåga så ofta och så mycket. Det är väl i princip bara politiker som lyckas bjuda upp till kamp i denna, mindre smickrande, tävling. De som sitter i riksdagen gör ju inte det för att de är speciellt bra, utan för att andra är sämre, eller framför allt inte vill ställa upp…  

Dybban eller Jan Björklund? 

Lou Krieger sätter verkligen huvudet på spiken med detta citat. De flesta vinner på poker för att de är mindre dåliga. Personligen ser jag mig ofta som en hyena, någon slags asätare, som livnär mig på döda pengar. Highstakesproffsen är snarare iögonfallande leoparder som springer ifatt snabba antiloper. Men riktigt vackra leoparder finns det inte många av ute på savannen. 

Fyra år gammal lärde jag mig en läxa för livet. Jag tror många inom pokerbranschen borde behöva gå igenom samma skitiga historia.

Mellan de gula radhusen fanns en lekpark. Dit brukade kvarterets ungar gå och ta för sig av livets goda, som på den tiden bestod av att klättra, gunga, gräva, sälja sand i plastmuggar samt diverse lekar. Denna dag lekte vi en av mina favoriter, ”burken”. Det var en fantastisk känsla att hinna först till burken och skrika:
– Dunk för klabbet 1, 2, 3!
Det innebar att man räddade alla som blivit brända. Och jag älskade att vara hjälte.

Då, var ”burken” mitt substitut för poker. Det fick adrenalinet att pumpa, blodet rusa, och på samma sätt kände man en inre tillfredställelse efter lyckat uppdrag. Då fick man inte pengar i belöning, utan något ännu bättre – polarnas respekt och vördnad.

Hur som helst hade barnen från de gula radhusen lekt hela eftermiddagen. Vi var säkerligen inne på sjunde omgången ”burken”. Ingen fick någonsin nog. Jag låg gömd på mitt favoritställe bland ormbunkarna när jag återigen blev påmind av att magen bubblade. Jag hade varit bajsnödig ett bra tag nu, men ideligen tryckt tillbaka de mänskliga behoven. Nu började jag dock närma mig en punkt som liknande panik. Men nej, jag vägrade ge upp. Ingen 4-åring vill gå på toa när det är som roligast. Jag skulle banne mig skrika ”Dunk för hela klabbet 1,2,3!” tredje rundan på raken. Jag skulle rädda söta Jenny fri ännu en gång.

Tiden går dock oerhört långsamt när man är akut skitnödig. Så, till sist, efter vad som kändes som en evighet såg jag läget. ”Letaren” hade kommit ur position och det fanns ingen tid att spilla, det var dags för handling. Som skjuten ur en kanon flög jag upp från ormbunkarna mot mitt mål, 40-50 meter bort. Efter bara några steg kände jag hur magen brummade i otakt. Tiotalet meter senare började ett gäddhuvud titta ut där bak. Det gick inte att hålla emot längre. Med bara sekunder kvar till ännu en heroisk frigivning brakade det loss. Kalsongerna blev med ens tyngre.

Jag fick aldrig skrika de bevingade orden. Jag räddade aldrig Jenny fri tredje raka. Och jag fick knappast någon respekt hos polarna. I stället vandrade jag bedrövad hem med byxorna fyllda av skit. Allt på grund av att jag inte klarade av att sluta i tid. Att jag inte kunde se ett steg längre. För det var ju så roligt…

Många pokerspelare och pokerföretag har begått samma misstag. De har inte sett ett steg längre, lyssnat på magen, tänkt på vad som kan hända i framtiden.

Fick jag ge ett råd till pokerspelare idag så är det att våga sluta när det är som roligast. Gå och ta en dump, placera pengarna smart. Om ni gör det kanske ni missar lite av det roliga en stund. Men sen kan ni ju faktiskt komma tillbaka och leka. Utan onödig vikt i kalsongerna. Eller en gul rulle.

Och det bästa av allt, mamma slipper torka upp efter er…

”The land of the free and home of the brave. The land of opportunities.”

När jag för drygt fem år sedan var bosatt i Chicago hamnde jag ofta i diskussioner med jänkarna. Oftast handlade det om Georg Bush, dödsstraff och liknande. Innan jag åkte dit för att plugga kände jag mig på något sätt trygg med USA som vårt stora världsamvete. Det tog inte lång tid på plats för att den tryggheten hade förvandlats till ren skräck.

Det många inte vet är att jänkarna, hårt uttryckt, är lika hjärntvättade som vilken dikaturbefolkning som helst. Att det fanns ett så brett stöd för dödsstraff kom till exempel som en chock. Och att en majoritet faktiskt tyckte att George Bush var en kul kille, fick mig att slå huvudet i väggen om och om igen.

– Om 20 år kommer ni skratta åt människor som tycker att dödsstraff är rätt, sa jag till en av de mest rabiata anhängarna av elchocker rakt in i loben.

Han glodde på mig som om jag var dum i huvudet, och rapade något om tand för en tand.

I dag frös FBI konton för Full Tilt, Pokerstars och Absolute Poker. Elva toppchefer togs om hand misstänkta för brott mot den amerikanska spellagstiftningen, bedrägier och pengatvätt. Läs lite mer bakgrund här. Pokerbolagen har på alla sätt försökt slingra sig förbi amerikas lagstiftning när det gäller nätpoker. Nu gick det inte längre. Ännu ett hårt slag mot nätpokern i USA.

The land of opportunities, knappast. Vem som helst kan få ha ett par avsågade hagelgevär i byrålådan, men gud förbjude om någon får för sig att spela nätpoker. DET kan tydligen vara skadligt.  

Frågan är nu vad det här kommer att få för betydelse för oss européer? Kommer SÄPO få nya direktiv? USA har haft ihjäl ungefär 1100 personer med hjälp av dödsstraff sen 1976. Och de verkar vilja fortsätta på den vägen. ”The land of the free”  börjar allt mer kännas som ett fängelse…

Det är inte långt kvar till Svenska Pokerförbundets årsmöte. Det låter flådigt, men årsmöten är sällan det. Särskilt inte detta.

Många har åsikter om detta förbund, de flesta är negativa. Men få (läs:ingen) har lust att göra något för att faktiskt få det att blomstra som under dess storhetsdagar. Då hade vi en visionär vid rodret som brann för pokern och skrapade ihop miljoner till förbundskassan. Hans namn, Ken Lennaard.

”Kengate” blev inte bara slutet på Kens ordförandeskap, det blev också början på en lång nedförsbacke för förbundet. Den nedförsbacken har ännu inte nått lägsta punkten. Kanske kan  årsmötet få vindarna att vända?

Vad som krävs då är en ledning som har ambitioner och visioner. Personer som är villiga att offra tid utan att få något tillbaka. Människor som brinner för pokern i Sverige och samtidigt är prestigelösa och omtyckta.

Det krävs glasnost och perestrojka, gammal hederlig rysk omdaning och öppehet. Kommunikationen med omvärlden måste bli bättre. Det innebär bland annat en hemsida som uppdateras regelbundet. Men vem i pokersverige ska stå med kastvindarna i ansiktet som stolt kapten i skutan? Vem ska damma ur de tomma skattkistorna och få fart på skiten?

Turken borde ha varit en perfekt person på platsen som ordförande. Men det känns inte som han har tillräckligt med tid för att ro i land det här. Mitt givna val är Mattias ”Pokerstar” Andersson, Fagbet-generalen. Aldrig har jag träffat någon med fler idéer, ett så genuint intresse för pokern och en så prestigelös personlighet. Dessutom är han helt fristående utan dold agenda.

Han är en öppen och trevlig människa, och samtidigt så skruvad att han aldrig känns tråkig. Jag tror han skulle kunna skapa lite hype kring förbundet. Jag skulle med glädje bli medlem om Mattias blev ordförande, för då vet jag att min avgift skulle användas på rätt sätt. Och om jag går med har ju medlemsantalet faktiskt redan ökat med 50 procent eller nåt. Det är ju en väldigt bra början…

Vem vill ni se som ordförande? Norinder, Hatten, Brandborn, Don Rollo, Jadbäck, Olofsson eller Thorson? Eller har jag möjligtvis skrivit den här texten helt i onödan? Gör förbundet bäst i att lägga sig på rygg och självdö?

Jag träffade en tjej på en fest för några månader sedan. Det uppstod ingen direkt kemi mellan oss, men artigt frågade jag ändå vad hon sysslade med i livet. Hon var sjuksköterska. Sen replikerade hon med samma artighetsfraser. Jag brukar svara att jag är journalist vid såna tillfällen. Men denna gång drog jag till med. 

–  Jag spelar poker. Och bloggar om det också…

Det togs inte emot med öppna armar direkt. Efter någon minuts samtal om poker, frågade hon.

– Men får du aldrig lust att skriva om något som faktiskt gör skillnad i människors liv?

Ouch! Den visste var den tog, jag blev rätt tyst efter det. Artighetsfraserna tog slut. Jag gick till sängs den natten med många frågor i huvudet. Varför bloggar jag om poker? Och vad betyder ”göra skillnad”? 

För några veckor sedan fick jag ett mail från ”Gustav”. Han hade läst ett blogginlägg jag skrivit. Inlägget var egentligen bara vanligt raljerande över livet, inget märkvärdigt alls. Men ”Gustav” berättade om hur det hade påverkat hans liv. Sedan ett par år hade han levt med en tung ryggsäck och, på grund av vissa omständigheter, blivit alkoholist. Han skrev bland annat: 

”När detta hade pågått i ungefär två år så tog mitt liv en stor vändning alldeles nyligen. Exakt den 15:e mars läste jag ditt inlägg som hette ”Kom till insikt, med ketchup i mungipan” Det fick mig att ta ”Det Stora Beslutet”. Jag berättade för mina nära och kära att jag är alkoholist. Jag har druckit hela tiden för att döva känslan av misslyckande istället för att uppskatta det jag faktiskt har. En vacker flickvän, ett välbetalt jobb som jag trivs med, vad mer kan man begära?

 Precis som du beskriver, det är inte de stora sakerna i livet som gör skillnaderna. Ibland kan det bara vara ett blogginlägg som till och med räddar en människa från att dricka ihjäl sig. Rätt så fascinerade, eller hur?” 

Det här brevet tog väldigt hårt på mig. Läste det om och om igen, med vattenskadade ögon. Sen kom jag att tänka på sjuksköterskan. Var det det här hon menade när hon sa ”göra skillnad”? 

Vissa ”gör skillnad” varje dag i sitt jobb, eller genom sin personlighet till vardags. Det gör inte jag. Men, när vi minst anar det, så kan vi faktiskt betyda något, för någon. Det gäller alla. Tydligen även pokerspelare. Tänk på det när ni sitter vid ett pokerbord nästan gång…

Edit: ”Gustav” är givetvis med på noterna om att jag skriver det här. 

Så rätt, men så fel. Högsta Domstolen beslutade i dag att fria de åtalade i Grebbestadsmålet. 

” HD anser att utgången av texas holdem styrs av både slumpen och skicklighet, allt beroende på vilken spelform av texas holdem det handlar om och hur länge man spelar.

– Vi slår fast att huvudturneringen och sidoturneringarna inte var slumpspel utan menar att även skicklighet avgör utgången av dessa, säger justitierådet Göran Lambertz till TT.

Däremot bryter den friare formen med kontantspel av texas holdem mot dobblerilagen.

-Vi anser att denna form är ett slumpspel, förklarar Göran Lambertz”

Det är lustigt hur HD kan börja så rätt, för att fortsätta så fel. Om turneringar anses vara ett skicklighets-spel (vilket det naturligtvis ska), borde cashgame klassas som den renaste och ädlaste formen av pokerspel. Det är där man sållar agnarna från vetet. Det är i cashgame man verkligen har chansen att utnyttja motståndarnas misstag. 

Turmomentet i cashgame är så otroligt mycket lägre än i turneringar. Hur ofta ser man till exempel en coinflipp i cashgame, jämfört med turneringar? Anledningen till detta är att man nästan aldrig är shortstackad i cashgame, och därför kan spela ”riktig” poker. 

Men HD är bättre insatta. Kontantspel är ett slumpspel. Att pokerspelare i åratal kunnat livnära sig, och göra det gott, på denna spelform spelar ingen roll antar jag. De har väl turat 60-70 plusmånader i streck? 

Jodå, det finns något som kallas för måndagsångest även för pokerspelare. Den handlar dock inte om att man yrvaken måste kravla sig upp för att gå till jobbet, med vetskapen om att en hård arbetsvecka hägrar. Den handlar inte om att man önskar att livet vore en enda långhelg. Eller att en tidig måndagsmorgon kan kännas lika vedervärdig som att dricka apelsinjuice efter en tandborstning. 

Måndagsångest för en pokerspelare handlar om söndagsturrar. Känslan av att ha grindat en hel natt och vakna upp med stora röda siffror, fjärde måndagen på raken. Känslan av att förlora med KK mot AQ i en pott om chiplead precis innan finalbordet. Känslan av att felfri poker inte lönar sig. Känslan om att de stora pengarna bara är en river borta, men att riverkorten läggs upp av satan själv. Och satan hatar dig. 

När man vinner handlar pokerturneringar enbart om skicklighet. När det går dåligt känns de som en enda lång lottorad där tomtenissarna ideligen blir belönade för sina outvecklade handanalyser. 

Det är konstigt, men jag vet att jag nästa söndag kommer att spela de där turrarna igen. Jag kommer till och med se fram emot dem. Den där måndagsångesten är då ett minne blott. Det måste betyda att min hatkärlek till turneringar mest består av kärlek. Eller, ligger svaret i att jag är lika dum som när jag alltid får för mig att  köpa en trisslott på Ica när jag bunkrar mat? 

Hoppet är det sista som överger människan. Och plötsligt händer det. Eller? 

Edit: Lägger in en liten hand också. 

Det är en 200€:s söndagsturre. Blinds 400/800, plus ante. Det är drygt 200 spelare kvar, 72 får pengar. Du sitter med 32k. I mittposition viker du upp QQ. En ny kille i UTG+1, med 36k i stacken, startar med en hård öppning på 3900 preflopp. Alla lägger sig fram till dig och du slickar dig runt munnen. Men hur spelar du? 

A) Lägger dig  B) Synar  C) Höjer till 11500 D) Går all in 

– Men kan inte du lära mig då?!

De ställer frågan som om det skulle vara det enklaste i världen. Som om det gick att lösa under en eftermiddag. Själv har jag spelat poker i tusentals timmar. Och jag har inte lärt mig spelet tillräckligt bra än. Jag blir lite ledsen när folk underskattar pokerns komplexa dynamik så kraftigt. Som om det vore ett simpelt sällskapsspel.

”Jag har aldrig kunnat lära dig någonting. I bästa fall kan jag bidra med en känsla.”, sjunger Jocke Berg.

Jag känner likadant när någon vill att jag ska lära dem spela poker. JAG kan inte lära dig. DU måste lära dig själv. Visst är det så att en skicklig pokerspelare kan ge en nybörjare en bra grund att stå på. Och duktiga pokerspelare kan alltid ge varandra tips och diskutera händer som utvecklar deras spel. Men i grunden tror jag att man måste komma underfund med sin egen unika spelstil. Min stil kanske inte du kan lyckas med, och tvärtom. Vi är alla duktiga på olika saker. Även inom pokern.

För övrigt räknade jag precis ut att jag och tjejen skulle spara in 35 000 kronor per år om vi slutade äta lunch ute, och istället drog i oss nudlar eller en tub ärtsoppa. Det, mina damer och herrar, kan jag lära ut på bara några sekunder. Och det kommer att ge garanterad avkastning. Till skillnad från år av pokerstudier.