Finalbordet i EMOP Estoril bestod mestadels av killar med pokerföretag på bröstet, sponsrade eller inkvalade spelare. En person stack dock ut från mängden, Patric Mattsson. Hans röda luvtröja hade texten ”Sponsrad av Åkerlund Grund och Bygg” på ryggen.

Grund och Byggs investeringen fick god avkastning, då Mattsson slutade fyra. Nu är bara frågan om fler icke pokerrelaterade företag kan komma att sponsra pokerspelare i framtiden? Varför inte ha ”Go å glá kexchoklad” tryckt på magen?      – Ja, varför skulle man inte kunna bli sponsrad med några lådor kexchoklad? som Pokermagazines gode Jäger sa.

Kanske den dagen då man kan köpa in sig i pokerturrar med godis…

Nu är jag precis hemkommen. Då jag inte orkar gå in på några längre detaljer just nu nöjer jag mig med ett par citat från helgen.

”Jag var helt död. Jag kunde bara spela par. Hade jag prövat en damtia hade jag fått tänka alldeles för mycket…”

Dregen om sitt spel i sidoeventet dagen efter en blöt utekväll.

”Alltså, jag bestämde mig för att om jag skulle fortsätta med pokern så skulle jag hålla Barcelonaklass. Och nu känner jag mig faktiskt som en av världens bästa pokerspelare.”

Peter ”Nalle” Hedlund berättade att han var rätt nöjd med sitt spel i turneringen. Tyvärr blev hans AK utdragen av en A5 precis innan finalbordet. Men en av världens bästa pokerspelare kommer säkert igen.

”Den där portugisen håller ju på att skita på sig så fort han spelar en pott. Han blir lättbluffad.”

Min bild av en ung inemsk förmåga sittande mittemot mig under Main Event tycktes till en början klockren. När jag till sist fick reda på varför det var så mycket publik runt just mitt bord, fick jag revidera min analys en aning. Den unga mannen är en av Portugals mest kända highstakes cashgamespelare. – Jaså, var det inte Dybban de ville se?

Nalle Hedlunds stämma ekar över Casino Estoril. Han är upprörd eftar att ha lyckats spilla ut sin 80-euros drink över pokerbordet. Eftersom han redan tidigare fått varningar och tvingats sitta ut en runda blir straffet nu ännu hårdare. Nalle får sitta ut en hel blindsnivå. Jag vet inte om han är mest arg över drinken eller de missade händerna? Hur som helst, EMOP är hett.

Jag var dock inte riktigt lika het. Spillde inte ens ut en 3-euros öl. Ännu mindre samlade jag på mig marker. Jag vill inte bli en ny Micke Norinder och klaga på kalla kort varje inlägg. Men allvarligt talat. Det här vara nog det värsta jag varit med om. Efter ett par timmar såg K9o ut som ett monster. Eftersom mina medspelare var mycket synglada väntade jag bara på en hand, eller jag borde väntat, istället förväntade jag mig någon slags respekt för mina höjningar. Men någon respekt fick jag då inte. Så fladdrade jag upp AK. Nöt, tänkte jag. Det blev till och med träff med en kunghög flopp, nötternas nöt, tänkte jag. Keramiken åkte in och en medelålders portugis slowrollade mig med ett set. Tack, bock, adjö.

Min nya familj är dock helt fantastisk så det känns överväldigande att vara här ändå. I 24h tar man inte i hand, man kramas, som chefen Niclas säger. Och jag gillar att kramas. Min teamkamrat Dregen måste vara världens gulligaste och trevligaste rockstjärna. Han skulle nog hata att jag beskriver honom som gullig, men det skiter jag i. Förresten, ni som vill bli en del av vårt proffsteam, åka runt Europa och spela pokerturrar gratis har chansen att vinna en plats nu. Intresserade kan kolla här.

I dag träder jag in i en ny roll. I dag är jag blott en vacker accessoar, en stöttepelare i bakgrunden. I dag är jag en klockren ”fotbollsfru”. Mitt älskade resesällskap har nämligen tagit sig till dag 2 i sidoeventet. Så nu ska en stolt pojkvän åka till casinot och hänga på railen.

I dag fortsätter dag 2 i EMOP Estoril. Den som vill följa den eminenta rapportören Jägers liveuppdateringar kan göra det här. Må bäste svensk vinna!

Som ung hade jag ett enda mål. Jag ville bli fotbollsproffs. Vill man bara något tillräckligt mycket så blir det så, trodde jag. Det var fel.

15 år gammal fick jag för första gången plats i startelvan i Eksjös A-lag. Det var en tidig omgång i svenska cupen och motståndarna var division 2-laget Myresjö IF. Nerverna satt utanpå kroppen när tränaren berättade att jag skulle börja på topp. Efter taktiksnacket tog han mig åt sidan för lite peptalk. Han avslutade med orden:
– Och så sitter en talangscout från Allsvenska Örgryte på läktaren för att kolla på dig Simon.

Örgryte var, och är, mitt stora favoritlag i fotboll. Att veta att deras scout skulle bevaka mig var gigantiskt. Han kunde lika gärna representerat Barcelona. När jag snörade på mig mina svart Puma King, kletade in vaderna i tigerbalsam och vandrade ut på vår anrika ”arena” Ränneborg trodde jag att min dröm i princip redan var verklighet. Jag var på väg att bli proffs.

Matchen gick dock åt pipan. Vi spelade i fyran och hade så klart svårt mot ett meriterat motstånd. Myresjös tvåmetersbackar lärde mig hur gräs smakade. En nick som smekte ribban var det enda jag presterade. Vi förlorade med uddamålet.

Jag väntade i veckor på det där samtalet som skulle öppna dörren för min dröm. Men Örgryte hörde aldrig av sig. I dag lirar jag i division 6, mest för att hålla kärlekshandtagen i schack.

En dröm fick punka…

I dag drömmer jag andra drömmar. Som att få chansen att representera ett proffsteam i poker. Och spela roliga turneringar ute i Europa. Örgyte ringde aldrig. Men det gjorde 24h Poker. För några dagar sedan tog vi i hand på att jag ska hänga med och spela EMOP-serien i sommar som Team Pro. Det kommer att bli fantastiskt kul!

Redan på onsdag drar jag iväg till Lissabon för min första turre. Det är dessutom en spännande stad som jag aldrig besökt tidigare. Och förhoppningsvis får jag träffa några av er där nere?

……och en annan tog fart. Med start, här, i Lissabon.

Vill man bara något tillräckligt mycket så blir det så, trodde jag. Kanske hade jag inte helt fel ändå…

Världen brinner. De stackars japanerna slutar inte ens stå i kö när det gäller liv och död. Nu står Japan i ruiner. Japanerna fortsätter stå i kö. 

Det är jobbigt att vara en blödig person när katastrofer inträffar. När tv:n visar bilder på darrhänta, gråtande mödrar, vilsna, uppgivna makar och ensamma barn är det svårt att hålla tillbaka tårkanalerna. Särskilt när det drabbar japaner. Folket som aldrig slutar stå i kö. Aldrig slutar visa respekt. Aldrig slutar tänka på andra. Jag är svag för japaner. 

När det händer såna här katastrofer är min första tanke att vilja hjälpa till, skänka pengar. Eftersom jag inte betalar någon skatt på mitt pokerspel så skulle det ju vara en fin gest att skänka en procentsats av vinsten under en månad. Det har gjorts av många förut. Tänk vilken lyx, att veta att all min ”skatt” går till välgörande ändamål. 

I min utopi önskar jag att alla svenska pokerspelare kunde gå ihop och skapa något slags ”välgörande-konto”, dit man kan skänka en valfri slant varje månad. Sen skänker man månadssumman till det välgörande ändamål som behöver pengarna bäst för tillfället.

Det låter kanske som en osjälvisk tanke, men det är det inte. Det handlar mer om att må bra själv, att veta att en liten del av de pengar jag tjänar inte går till mina personliga nöjen. Att mitt pokerspel faktiskt kan göra lite nytta också. Jag tror många skulle må bra av det. En rätt självisk tanke alltså. 

Men sen är frågan vem som skulle få ha hand om det där ”välgörande-kontot”? Vilken pokerspelare ska få ligga med nyckeln till valvet under huvudkudden? Vem av våra stora kortlirare kan man lita på? Jag börjar skratta lite för mig själv när namnet Marin ”Kniven” de Knijjf poffar upp i huvudet. Nej, han går bort. Vår okrönte pokerprins Ken Lennaárd då? Jag är skeptisk. 

Så, vem är landets mest pålitliga pokerspelare? Vem skulle aldrig få för sig att börja talla på ”välgörande-kontot” efter att ha gulat? 

Världen brinner. Japanerna står i kö. Och jag kan inte ens komma på någon som kan sova med nyckeln. Det är rätt tragiskt. 

Redan som 9-åring lånade jag farsans skrivmaskin och skrev de första stapplande raderna på en bok. Den handlade om Tarzan. Det blev inte mer än några sidor skrivna då, den röda tråden klipptes liksom av efter att Tarzan blev biten av en giftspindel och dog. Eftersom han inte hade några arvingar var det svårt att få till en intressant fortsättning. Boken hette ju ändå ”Tarzan”.

Sedan dess har tanken om att skriva en bok snurrat i mitt  huvud många gånger. Men jag vet hur förbaskat svårt och tidskrävande det är. Eftersom jag är lat av naturen har det inte blivit mer än några inledande, magnifika, sidor som ebbat ut i en grå massa av trivialiteter. Att skriva en bok har därför stannat vid en dröm, något jag vill göra innan jag dör.

Egentligen har jag alltid velat skriva en ungdomskildring, någon slags roman. Men pokern har gett mig nya möjligheter. Min stora fantastiska fantasi just nu vore att bosätta mig i Vegas ett halvår och skriva någon slags dagboksbetraktelse där. Den skulle handla om huruvida det går att livnära sig som pokerproffs i syndens näste, utan att på vägen bli en galen nattuggla med alkoholproblem. Och det skulle handla om människoöden. De där otaliga livsverken man får höra om ute på fältet av pokerbord.

Men det där är som sagt bara en dröm. Och vi svenskar är ett folkslag som är väldigt dåliga på att förverkliga sådana. Tyvärr är jag väldigt svensk. Fast jag tror ändå att det är bra att ha drömmar, något att sträva emot. Även om vissa drömmar är förbaskat svåra att uppfylla, så kommer man i alla fall en bit upp mot himlen om man hoppar så högt man kan. Och en bit upp är alltid bättre än att stanna helt på marken.

Jag beundrar människor som gör verklighet av drömmar. Därför önskar jag nu Lina Olofsson all lycka när hon ska ta sig an sin dröm och skriva en bok om poker. Det behövs fler böcker om poker, då menar jag sådana som inte nödvändigtvis handlar om spelteori. Utan något som faktiskt kan gripa tag i hjärtat ett tag. För visst kan poker gripa tag i hjärtat. Jag hoppas Lina visar det.

Och att hon är bättre än undertecknad på att undvika luftgroparna på väg upp mot himlen.

Hittade det här sjuka dagsschemat på Sillidillens blogg. En vanlig dag för en pokergrinder. Och så tror folk att man lever ett glidigt liv som pokerspelare. Man måste ju för farao ha ett psyke av kevlar för att klara de här dagarna. 

Ibland känns det som en stor mjölig deg i huvudet då man inte ens får av sig de smuliga lufsebyxorna, och än mindre lämnar lägenheten, under en hel dagen. Och känslan av att inte utvecklas som människa är som en miniatyrtortyr för jaget. Visdomen om att inte utveckla samhället sitter som en konstant fläskläpp i psyket.

Är det något som krävs för en pokerspelare är det psyke av kevlar. Vilja av stål. Eller är det så att man faktiskt kan lyckas som grinder utan tristess, vardagsfyllor, ångest och internetporr? Om inte borde nog nätpoker förbjudas ändå…

Glenn Hysén var en mästare på att dra bögskämt i omklädningsrummet. Han är mannen som personifierar den manliga idrotten i Sverige, den grabbiga kulturen. Idag gick hans 20-åriga son ut med att han är gay. Anton Hysén är den första fotbollspelaren på hyfsat hög nivå som har gjort det. Kanske kan det få vindarna att vända i idrottssvängen. Till och med Glenn Hysén, männens man, har en homosexuell son. Det måste betyda något.

Nu väntar jag bara på att en enda känd pokerspelare ska våga spotta ut lussebullen, öppna dörren och komma ut ur garderoben. Var är alla homosexuella pokerspelare egentligen? Pokervärlden är tyvärr ännu värre än idrotten när det gäller sånt. Att vara macho betyder allt. Macho är dyra bilar, bling, bling runt halsen och en stortuttad brud under armen. Macho är heterosexuell.

Jag gillar inte macho. Jag önskar att alla skulle våga leva sitt liv precis som de vill. Även vid pokerbordet. Men så länge pokerjournalistiken ständigt framhåller macho pokerkillar, så har vi långt kvar tills det sker.  

Jag befinner mig i Karlstad, och den berömda solen lyser faktiskt på mig. Jag är mitt i en pokerresa av kategorin ”once in a lifetime”. Igår åkte jag, Andy och Mattias upp till den berömda ”Rock ’n’ roll” himself, J-O. Vid hans köksbord satt också skäggfarbrorn med pokersveriges vassaste och mest kritiska penna. Mannen som har skällt ut alla landets pokerpersonligheter, utom Dan Glimne. Myten, den hatade, den älskade, Lapproffe, log med en Hof i näven.

J-O har skämt bort oss sen första sekunden vi klev över tröskeln. På bredaste värmländska berättar han fler historier än vad jag trodde rymdes innanför en enda pannlob. Dessutom lagar han en fantastisk köttgryta.

Efter maten tar Lapproffe ordet.

– Nu är det dags för kvällens första gryta.

Sagt och gjort. Vi packar på oss lite drickbart och markerna åker fram i vardagsrummet. Men innan spelet drar igång kommer J-O in med en pappkartong.

– Först ska alla vapen läggas i lådan!

Roffe suckar djupt och våra ögon vidgas till det dubbla när han plockar fram en pistol ur byxlinningen. Men J-O är inte nöjd.

– Så ja, jag vet att du har mer.

Roffe skakar på huvudet, suckar igen, innan han drar upp en dragkedja i sidofickan på byxan. En ”italiensk tandpetare”, med andra ord en stilett, åker fram på bordet. Var i helvete har vi hamnat?! Jag känner hur det börjar rycka under höger öga, en tell på att jag är nervös. Att J-O pratar som Bengt Alsterlind  i ”Hajk” dövar den värsta rädslan när han tvingar lappjäveln att även redovisa en fingeravbitare och en hemmasnickrad, elektrisk nipplebooster.

– Men du då, J-O? kontrar Roffe till sist.

J-O ser oförstående på oss innan han ger upp och häver fram en tung Sig Sauer ur bakfickan. Sen brister galningarna ut i skratt. Det var försås ett skådespel i dramatenklass. För några sekunder fick jag dock befinna mig i vilda västern.

Pokern då? Ja, jag visade de gamla rävarna var skåpet ska stå så klart. Mattias blev barskrapad ändå in på skinnet och fick börja slänga in ”värdelösa” eurosedlar i spel under cashgamet. De gamla hävdade att jag drog ut dem och att  jag inte missade ett drag på hela kvällen, jag hävdar att jag bara följde kvällens tema och spelade vilda västern-poker.

När jag vaknade i morse trodde jag att jag hade drömt det mesta. Men så såg jag nyss en brun papperslåda bakom soffan i vardagsrummet. Där låg vapen som liknade de jänkarna använde i Abu Ghraib-fängelset.

Nu ska jag ut och testskjuta min nya luftpistol som jag vann av Lapproffe i poker i natt. Må ölburkarna flyga. Och låt mig få fortsätta leva som cowboy med de här galningarna ett tag till.

Provskjutning av pokervinst i Värmland. Lapproffe instruerar.

DEL 1

Jag minns hur jag rev av den där plasten med samma eufori som man öppnar en kondom i skarpt läge. Väl inne i tidningen bläddrade jag förbi de monotona artiklarna om pokerproffs. Hade man läst en, hade man läst alla. Jag brydde mig inte heller nämnvärt om reportagen från diverse pokerturneringar världen över. Nej, jag köpte Poker Magazine av en enda anledning. DÖDARNs dagbok. 

Jag hade hittat en ung pokerspelare som kunde konsten att utrycka sig med hjälp av skrivna ord. Det var unikt. Visserligen var rollkaraktären DÖDARN arrogant, slösam och aningen självgod. Men var det inte just det vi älskade? Den stilrena arrogansen. Det är något kittlande i det.

För att vara ärlig var det efter att ha lusläst ännu en ”dagbok” som jag bestämde mig för att börja pokerblogga. Jag hade förstått att man kan skriva om känslor, humor och vardagsdramatik även i en text om poker. Pokern blev en del av texten, inte texten. Liksom pokern är en del av livet, inte livet. 

Därför var det inte så konstigt att Robert ”DÖDARN” Lux var ett av två givna förstaval (tydligen kan man ha två förstaval) som jag, Jens och David hade när vi diskuterade ersättare till bloggen.
 

DEL 2

– Vem är den där tjejen?

– Sofia Lövgren.

– Är hon duktig?

– Ja, det verkar så. Hon är tydligen proffs.

Första, och enda, gången jag varit i samma pokerrum som Sofia Lövgren var under Spring Poker Week i Göteborg i år. Jag minns hur sur jag var över att ha missat Main Event för en födelsedagsfest, men dök ändå ner på kasinot en sväng framåt kvällen för att följa min vän Andy.  Bredvid honom satt en mörk tjej i stora solglasögon. Det var nog första gången jag såg en kvinnlig pokerspelare som jag blev lite rädd för enbart på grund av tableapproach. (Den första manliga pokerspelare jag blev rädd för var för övrigt Ferit Gabriellson under SM 2009. Han är ett monster i sina kolsvarta brillor och stora hörlurar.) 

Men är det inte konstigt hur tjejer hela tiden måste rättfärdiga sin plats vid pokerbordet? Hade det varit en kille hade jag aldrig frågat Andy om hon var bra. Nu bara slank det ur mig. Andy hade inte behövt svara, Sofia svarade själv – med sitt spel. Självklart gick hon till finalbord i turneringen. Veckan tidigare hade hon tydligen blivit bästa svensk i klassiska Irish Open. I dag är hon en av våra bästa kvinnliga pokerspelare ute på tourerna. 

Det kändes självklart att vi ville ha in en tjej i bloggen. Lika självklart ville vi helst ha Sofia Lövgren. En sympatisk, talangfull tjej, med vass penna som kan berätta hur det är att ständigt möta den omotiverade frågan: Är hon bra då? 

Efter Erik och Olas avhopp, vila i frid, har vi fått massor av intresseanmälningar och förfrågningar av folk som vill skriva med oss. Alla namn har varit bra. Det känns som en ära och ynnest att människor är intresserade av att dela ordets makt med oss. 

Det känns även fantastiskt att de personer som stod högst på vår egen lista tackade ja. Nu ska det blir skitkul att pokerblogga. Och nu slipper vi kondomplasten också. Bara det…