Många undrar hur det ska gå med ”Superbloggen” nu, med två pusselbitar borta. Så gör även jag. Det gick så långt att jag avbröt en vinstgivande session cashgame för att chatta med Jens Jadbäck på Facebook. Jag hoppas att han är ok med att jag publicerar ett utdrag ur konversationen…

Simon: Tjabba, läget?! 

Jens: Jo, det är bra. Men du såg ju det där med Ola…

Simon: Ja, det är därför jag sitter här och chattar med dig. Hur ska vi göra med bloggen? 

Jens: Det känns mest tråkigt att Ola och Erik hoppar av på så kort tid.

Simon: Det var väl i för sig inte så oväntat…

Jens: Nej, men det är ju surt när vi jobbat så hårt med bloggen. 

Simon: Sant, det har varit kul att blogga med er. Men hur ska du klara dig utan Ola? 

Jens: Ja, det har ju varit en del tjafs. Och nu står jag helt ensam. 

Simon: Jag tycker nästan synd om dig…

Jens: Äh, det gör du inte alls!

Simon: Varför skulle jag inte göra det? 

Jens: För att du är kommunist? 

Simon: Hahaha! 

Jens: Haha? 

Simon: Ja, det var ju roligt skrivet? 

Jens: …det var inget skämt. 

Simon: Lägg av att vara en barnrumpa nu Jens, jag vill bara veta hur vi ska göra med bloggen. Ska vi gå raka vägen ner i källaren och skjuta oss eller köra vidare? 

Jens: Ja, vi får se. Jag vet inte hur bekväm jag är med att det är vi två som skriver…

Jag gillar när folk berättar för en vad man egentligen tycker. Då behöver man ju inte tänka mer. Bara följa med. Det är väldigt smidigt.

I förra blogginlägget skrev jag i en kommentar till en extrem monopolmotståndare att: ”Du fortsätter att skriva att jag stöttar monopolet. Det gör jag inte.” Dömma av min förvåning dyker Ola Brandborn upp i rutan lite senare och tolkar mitt ställningstagande så här:

”Jag tror (utan att veta) att Björn menar att man uppfattar att Dybban försvarar monopolet för att han skriver ”men de har ju bra turneringar”. Jag uppfattar i alla fall att du försvarar monopolet då Dybban… Men det är inte så mycket för att du skriver just de orden, som inte betyder så mycket. Det är på grund av att jag aldrig sett dig skriva exempelvis ”men Unibet har bra cashgame” när den sajten fick skit för SM-deltagandet.”

Så där ja. Helt plötsligt var man anhängare av spelmonopolet. Så uppfattas det tydligen. Mitt liv tog en drastisk vändning. Jag undrar hur jag ska fortsätta mitt liv som monopolkramare?

Och förresten. Jag kan berätta en hemlighet. Väldigt många av er som läser det här stöttar också förtrycket. Enligt Ola och hans extremistiska lärjungar så gör alla som spelar en pokerhand, eller lämnar in Stryktipset, på SvS då och då just det. Stöttar förtrycket. Vi är rätt många som stöttar förtryck. Skäms ni inte?

Jag tror inte att någon pokerspelare gillar spelmonopolet egentligen. Men om man vill få till stånd en förändring och en uppslutning bland landets pokerspelare för en gemensam kampanj tror jag inte Ola och hans lärjungar gör rätt. Att förminska och peka finger åt dem som ska stå vid barikaderna är helt enkelt idioti.

Att tala om för alla som drar en spader på Cosmopol eller Svenska Spel att de egentligen stöttar ett förtryck kommer inte att få till stånd några revolutioner. För att få igång revolutioner måste man nämligen ha folket med sig.

Jag är en dubbelmoralist, ja visst. Men anhängare av monopolet är jag inte. Jag tror att jag vet bäst själv vad jag har för åsikter. Även om det är smidigt när andra talar om vad man egentligen tycker.

Vår gode man (nej jag tror inte han är någons gode man, han är bara en god man) Oskar Silow skrev nyligen ett litet instick om perverterade vad bland pokerspelare. Han hänvisar bland annat till att Nebuchad en gång i tiden betalat en kompis för att dricka ett glas av sin egen urin, och jag själv fått min vän Långben att slicka en pissränna under en långtråkig hockeymatch. Sen ställer han en fråga som han själv svarar på med ytterligare frågor. 

”Frågan är, varför vill man göra så mot sina kompisar? Är det roligt att förnedra dem eller är det bara kul att visa att man har mer pengar och kan köpa dom?”

Så, jag erkänner. Det är roligt att förnedra sina vänner. Jag älskar att visa att jag har mycket mer pengar än dem. Ibland tar jag en tusenlapp (500-hundringar har inte alls samma glöd) och tänder en riktigt exklusiv kubansk cigarr med. Sen slänger jag ciggaren utan att ta mer än ett enda bloss. När jag och mina polare är på restaurang roar jag mig ofta med att beställa in allt på menyn när mina vänner bara har råd med en hamburgertallrick. Efter en liten smakbit av varje rätt ber jag servitören skrapa ihop allt i en doggiebag, som jag sedan ger till syrrans hund. Fattar ni? Hunden får finare mat än polarna. Jag kan skratta länge och väl åt det tilltaget. Allt gör jag givetvis för att statuera exempel på min förmögenhet…

Nä, jag skoja bara. Jag ironiserade. Bara för att man ibland får lust att spetsa till vardagen med ett par vad, så betyder inte det att man är ett svin så klart. Mitt svar på Oskars fråga är helt enkelt: jag tycker det är förbaskat kul att slå vad. Jag har gjort det sen barnsben och kommer fortsätta med det tills jag drar gräsmatten över huvudet. 

Slår man vad med en polare som man vet har det gott ställt och inte på något sätt tvingas dricka ett glas urin för sin överlevnad, så ser jag inga moraliska fel i det. Jag har själv ställt upp på många konstiga vad i mina dagar, men knappast för pengarnas skull. Alla pokerspelare vet att det handlar om kicken, den där känslan som får blodet att rusa lite extra. Det är därför man slår vad. Sen kan man ju undra hur man får en kick av att slicka en pissränna? Och ja. Fråga inte mig, fråga Långben. När jag tänker efter borde nog pengarna ha varit en bidragande faktor där ändå, annars är du sjuk Långben! Men jag antar att vi får en kick av olika saker i livet. Som att slutföra ett uppdrag ingen trodde var möjligt. 

Jag skulle däremot aldrig få för mig att åka till Haiti och be någon slicka en pissränna där, det är en helt annan femma. Eller göra som William Thorson och be en servitör dricka konstiga drinkar för 100 dollar. Där går gränsen för mig. Var går er gräns? När är det inte längre ok att erbjuda folk pengar för konstiga saker? 

Just nu är jag för övrigt inne på viktvad. Min pokerpolare Andy ska gå ner 17 kilo till i sommar, farsgubben har nu två veckor på sig att gå ner fem pannor. Det tycker jag själv är rätt snälla vad, jag ser det som en slags uppmuntrande gest från min sida. Kanske kan jag få lite bukt med deras kalaskulor och på så sätt få dem att leva några år längre. En win-win alltså. 

Är det någon som vill slå vad om något förresten? Jag är på. 

Jag stirrar rakt in i den vita väggen bakom datorn. Försöker fixera blicken på en speciell punkt i minst tio sekunder. Sen tänker jag på vinter. Och hemlösa. Till sist, ett djupt andetag.

Det brukar funka helt ok. Den förlorade potten är till stor del borttrollad ur mitt medvetande. Att ta sig vidare från förluster är en av de viktigaste egenskaperna som finns hos en pokerspelare. Men när det känns som om man lever i en enda lång downswing är det svårt att rymma från den där känslan av att vara misslyckad, att långsamt falla mot marken. Och landa fattig.

De senaste veckorna har mest handlat om att hålla nere förlustsiffrorna. Hur många dagslöner ska brinna idag? Och hur ska de brinna? Jag har varit i den här situationen tidigare, och vet att det vänder. Men när man väl är i skiten känns det inte så. Det liknar kärlek. Olycklig kärlek.

Men så för några dagar sedan startade jag ett nytt konto hos ett nytt pokerbolag. Till en början ville jag bara bekanta mig med den nya klienten och smällde upp ett par bord. Då var det som om allt vände, som om pärleporten öppnade sig. Plötsligt gick allt min väg. Motspelarna bokstavligen kastade pengar på mig. Inköpen rullade in snabbare än Byling hinner viska tre ”Ave Allbäck”. Jag ville prisske Gud. Skänka pengar till välgörande ändamål. Mot de här spelarna skulle jag kunna livnära mig på endast någon timma spel om dagen. Omvälvande förändringar var i antågande. Det kändes som kärlek. Nykär kärlek.

Det var då jag upptäckte att jag hade spelat för ”playmoney”. Och det förklarade också varför motspelarna var såå dåliga. Ett närmare ”guldet blev till sand-ögonblick” har jag aldrig upplevt.

Så nu sitter jag här igen, och stirrar in i den vita väggen. Det är såna här dagar man är glad att det finns annat än poker. Som Norrländskor, film och smågodis. Om man ändå ska landa fattig, kan man ju njuta av fallet.

För att kunna leva som turneringsspelare i poker så räcker det inte med att vinna. Man måste vinna mycket. Det är årets pokerspelare, enligt poker.se, Chris Björin ett levande bevis på.

Han har under sin karriär tjänat nästan fem miljoner dollar i turneringsvinster. Det är ju sant. Och det är ju inte sant.

Visst har han vunnit fem miljoner dollar. Men knappast tjänat så mycket. Det som förvånar mig när det talas om turneringsvinster är att det aldrig nämns några siffror på hur mycket man har lagt ut. Hur mycket plus eller minus man verkligen är. Hur många turneringar har Chris Björin spelat för att kunna casha alla hundratals gånger?

Nu syftar jag egentligen inte på Björin, vår bästa turneringsspelare genom tiderna, utan på helt andra spelare. Tänk att du har vunnit en turnering med ett inköp på 1000 dollar. Ditt pris blev 100 000 dollar. Dagen efter spelar du ett highroller-event för 250 000 dollar och bustar tidigt. Officiellt är du fortfarande 100 000 dollar plus.

Det är även konstigt hur mycket energi det läggs på diverse alltime-high-moneylists. Som sagt. Har man råd att spela higroller-events för mellan 100 000-200 000 dollar är det inte någon gå-på-vattnet-bedrift att till slut få ihop några miljoner i prispengar.

Å andra sidan är det kanske dina skills på poker som gör att du har råd att hosta upp de där slantarna. Och alla får ju vara med. Men ändå. Hur mycket man har spelat in på poker är för mig inte så intressant. Det intressanta borde vara hur mycket man faktiskt har tjänat. Men det får vi aldrig veta. För ingen vill väl att det plötsligt visar sig att några av de största pokerstjärnorna har gått minus de senaste åren?

Edit: Hade Chris Björin varit musiker hade han nog varit sångaren i Lasse Stefanz, Olle Jönsson. Eller läs och tyck till själva. 

Jag tänkte tipsa om nya pokerfilmen, ”Deal”, med en av de tightaste mustacherna jag vet, Burt Reynolds, i en av huvudrollerna. Tipset innebär dock inte att ni ska se den, tvärtom, repa skiten, se nya Åsa-Nisse, stoppa en isbit i byxan, gör vad som helst. Men se inte ”Deal”. Så sparar ni 86 minuter av era dyrbara liv.

Jag vet inte varför jag alltid får för mig att hyra pokerfilmer när jag ser dem på hyllan i videobutiken? Kanske bor det en liten fakir inom mig? För pokerfilmer är oftast en enda lång självplåga. ”Deal” bekräftar det.

Filmen handlar om en gammal storspelare, Burt Reynolds, som lär upp en nykomling, Bret Harrison. För att spetsa till det lite stoppar man in Shannon Elizabeth och en massa pokerkändisar. Det hjälper inte. Allt är lamt, pokerscenerna är krystade och det osannolika manuset skulle jag ha kunnat skriva under en frukostrast. Slutet får mitt illamående att nästan brista ut i en spya. Det är snällt sagt ett plagiat. Lite elakare förklarat, ren skit.

Nu vet jag att ni blir intresserade av att se om den här filmen verkligen är så dålig som jag vill få den att låta. Det är möjligt att jag överdrev en smula. Den handlar ju ändå om poker. Och den lilla fakiren i mig kommer säkerligen få mig att hyra även nästa pokerfilm som kommer upp i hyllan.

Men tänk efter ännu en gång innan ni sätter på den här rullen. På 86 minuter kan man göra väldigt mycket vettigt. Det är tid ni aldrig kommer att få tillbaka. Hur tight mustasch Burt än har.

Tänk dig att du, tidigt en höstmorgon, blickar ut över ett disigt kalhygge i Småland. Solens strålar har precis börjat leta sig upp över krönet och bössan sitter som slickad i dina nävar. Det luktar barr och kåda. Fåglarna kvittrar Bach och Vivaldi över trädtopparna. Du väntar på att få sänka en 14-taggare. Du väntar på chansen att få visa upp älghornen, berätta den halsbrytande storyn om din skicklighet för dina kompisar. Livet är njutbart.

Det är så rekreation ska se ut enligt normen. Det är så man borde låta kropp och själ slappna av. Men jag jobbar inte så.

Klockan börjar närma sig morgon inne på Flamingo. Den kvinnliga dealern tycks ha rökt lite för mycket brass under sin livstid för att hon ska göra sitt jobb rättvisa. Det går lååångsamt. Antalet händer i timmen är inte speciellt många. Bredvid mig sitter 78-åriga Tim. Hans markerstapel har varit konstant i timmar nu. Det beror mest på att han inte spelar några händer. Men Tim är en gladlynt prick som med energi berättar om sina äventyr i Skandinavien under 70-talet.

Jag lutar mig närmare hans högra öra och viskar ett skämt om dealern. Hans ögon glimtar till. Ett gurglande skratt letar sig fram. I gengäld pekar han på en kvinna i gul väktartröja som precis ska frakta bort en värdebox. Kvinnans röv är bred som en ladugårdsvägg. Hon lirar i 110-120 kilosklassen. Och det är inte muskler.
– Do you think she can stop a robbery? I wonder if she can stop anyone? säger gubben med ett flin som får en guldtand att lysa upp.
Jag pekar tillbaka på fyllot mitt över bordet, som nu sover med halva näsan ner i en ljummen whisky.
– Maybe him…

En amerikan med ”fitt-skägg”, ett sånt skidskytten Carl-Johan Bergman besitter, skriker åt Tim att vakna.
– Hey Jim, are you gonna play a hand soon?
Tim, glor på honom en stund innan han svarar.
– What, I can’t hear you?
– Are you gonna play a hand grandpa?
– What?!
– Nevermind…
– He’s  been calling me Jim all night, my name is Tim, viskar gubben till mig.
– In my age I can chose when I wan’t to hear…

Från ingenstans finner plötsligt dealern kraft att dela ut ännu en giv, samtidigt som hon smackar med läpparna för att få det lila läppstiftet att smeta ut sig över alla rimliga gränser. 45s på knappen. Det kunde varit värre. Jag synar en höjning från tidig position. Till min stora förvåning synar även Tim i lilla. Flopp 5 5 K regnbåge. Skatteåterbäring.

Ursprungshöjaren betar ut, jag synar och till min förfäran överbetar Tim all in. Jag är inte rädd för att ligga under, jag är förfärad över att behöva ta gubbens marker. Förste man lägger sig och jag synar. Det syns att Tim inte gillar läget.
– I have a five, deklarerar jag och skäms en aning, då 45s inte är en hand man bör spela enligt Tim.
– Then you got the best hand, säger han besviket.

Två mirakelklöver får honom dock på bättre humör och Tim slänger fram en färg med KQ i klöver, samtidigt som guldtanden glänser i överkäken. Jag har aldrig känt mig så lättad över att förlora och muckar min hand. Det betyder att jag får sitta och snacka skit med Tim ett par timmar till.

Klockan är tidigt på morgonen inne på Flamingo. Det luktar inte barr och kåda. Men jag väntar fortfarande på att få fälla min stora älg. Tim var dock alldeles för gammal för ett nackskott. Jag skyller på att köttet säkert hade varit segt. Ibland är det roligare om 14-taggaren får löpa…

I högtalarna hör jag plötsligt tonerna av Morrissey och ”Everyday is like sunday”. Det är så här jag jobbar. Fågelkvitter och soluppgångar i Småland är trevligt. Men det är inte så jag slappnar av.

Nu är jag hemma i ett grått Sverige igen, men jag antar att Tim fortfarande sitter under sin korkek. Och väljer själv när han vill lyssna…

Jag blir alltid lika imponerad på folk som orkar klaga. Folk som orkar vara ihärdiga och säga till när de tycker något är fel. Men just nu håller jag på att brista ut i ett nervsammanbrott. Jag pallar inte av att läsa en enda kommentar till som klagar på att poker inte borde ligga under sportdelen i Aftonbladet.

Jag börjar se rött. Det håller på att brista för mig. Jag har inte gjort sönder en enda grej sen jag kastade musen rakt in i datorn under en grindsession för några veckor sen, men nu är det nog snart dags igen. Nästa gång jag läser en av dessa hundratals kommentarer drar jag en kaffemugg i väggen av ren uppgivenhet.

”Jag klickade på sportbladet och ville läsa om sport. Inte om kortspel.”

”Skiter i om han kallas miljardssvensken, vad fan gör en pokerartikel på sportsidan!”

”Får poker kallas sport? Sportbladet fyller ju opå med poker på denna sidan! Skulle det inta passa bättre att ha poker under spel?”

”Vad har poker på sportsidorna att göra? Poker är ingen idrott, det är ett kortspel. Bort bort bort!”

Jag har sett de här kommentaren om och om igen i ett par år nu. Vad vill folk? Rämnar deras värld när de ser en pokerartikel under sportdelen? Blir deras uppstrukturerade liv en enda röra? Får de plötsligt svårt att veta vilken sida de ska sova på, vilket pålägg de ska köpa? Är de rädda att pokern ska bli en för stor del av universum? Eller är det möjligtvis så att en del människor inte har något bättre för sig än att klaga på saker som faktiskt inte har någon som helst relevans och betydelse?

Jag antar att det är det sista. Jag antar att en del personer höjer värdet på sitt liv genom att gnälla. Måtte jag aldrig bli en sådan människa. Eller vafalls?!!! Jag har tydligen redan blivit en sån person…

Jag funderar skarpt på att börja spela livepoker i plasthandskar. Ni vet såna där som farbror doktorn har när han kör in fingrarna i rektum på folk.

Det kanske verkar lite konstigt. Men efter att ha gjort ett hundratal besök på toaletterna i Vegas (man måste pissa tre gånger så ofta där på grund av alla gratisdrinkar) så har jag fått vatten på min kvarn för att vidta en så pass drastisk åtgärd. Män är äckliga. Varannan person vägrade tvätta händerna.

Jag vet inte om amerikanarna är mer ohygieniska än gemene svensk, men jag har aldrig varit med om maken. Varför tvättar man inte händerna efter ett toabesök? Vissa menar att de bara håller en gammal god vän i handen, och att det därför vore oartigt. Men jag förstår det ändå inte. Är det lathet? Vill man trotsa normer? Eller leder vetskapen om att man har kiss på händerna till någon slags sexuell upphetsning? Huh.

Det är sällan jag känner mig så smutsig som när jag spelat livepoker. Pokermarker är äckligare än pengar. Ofta klibbar de ihop. Ändå har jag aldrig kunnat sluta leka med dem. Tills nu. När Brian, med kepsen bak och fram, stegade förbi handfatet på Venetians toalett och vandrade raka vägen ut till mitt pokerbord kunde jag inte leva med det längre. Jag är ju en sådan kille som brukar öppna dörrhandtag med armbågen.

Min första tanke var att köpa mig plasthandskar. Jag menar om farbror doktorn får ha dem, så borde väl jag? Våra jobb är ungefär lika ohygieniska.

Edit: Jag passar på att länka till en liten story i ämnet pokerspelare och renlighet.  

Jag sitter och glor rakt in en platt-tv. Bilden är svart för jag orkar inte slå på den. Funderar på varför jag köpte en sån? Den där tjocka var ju lika bra. Antar att jag gjorde det för att jag kan. För att det ska vara så. Den ska vara platt.

Aftonbladet skrev idag flera sidor om poker, och dess slavar. Det fick mig att må illa. Och det är nog därför jag sitter här smått apatisk och stirrar in i en svart tv. 31 000 män är direkt spelberoende av nätpoker och ytterligare 70 000 är i riskzonen enligt statistiken. Det är såna siffror man inte gärna vill ta till sig när man haft poker som inkomst i flera år.

Vem har betalat den där tv:n egentligen?

Gunnar Sundgren var 22 år när han var på väg att hoppa från Göta Älvbron. Han hade då spelat bort pengar, kompisar och sambo på nätpoker. Livet var inte värt att leva längre. I en annan del av Sverige gick jag och köpte en ny klocka.

Nätpokern har tagit fler liv än vi vill veta. Det är jag säker på. Frågan är om de som jobbar med poker lever på blodspengar? Bör man ha dåligt samvete för att pengarna som sponsrade senaste resan till Vegas kanske kom från en stackars student som nu måste bo hemma hos mamma och inte ens har råd med kurslitteraturen?

Eller vem är det som ska ha dåligt samvete, egentligen?

Själv stirrar jag in i den här svarta tv:n ett tag till. Det finns ändå inget vettigt att titta på vid den här tiden på dygnet. Jag har för mig att det var jag som gick till Elgiganten en blåsig oktobereftermiddag och betalade den där plastbiten. Men jag är inte helt säker längre…